EP96 – Näravårdpodden träffar Gunbritt Stålberg och Britt-Marie Zaman

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

GUNBRITT: …jag föredrar den digitala världen, för då kan jag formulera mina grejer.

BRITT-MARIE: …det här med digitala lösningar och så har underlättat för oss inom specialistsjukvården och att bedriva Nära vård också.

LISBETH: Välkomna till dagens avsnitt av Näravårdpodden. Idag ska vi fördjupa oss mer i personcentrering, i att jobba samskapande patienter och vårdpersonal och vi ska också prata om hur digitaliseringen hänger ihop med det. Och till min hjälp så har jag Gunbritt Stålberg och Britt-Marie Zaman. Välkomna till Näravårdpodden.

GUNBRITT: Tack!

BRITT-MARIE: Tack så jättemycket.

LISBETH: Ni är båda på västkusten idag eller hur?

LISBETH: Ja precis.

LISBETH: Gunbritt, vart finns du?

GUNBRITT: Jag finns i Västra Frölunda i Göteborg.

LISBETH: Och Britt-Marie?

BRITT-MARIE: Jag finns i Mölndal i Göteborg också.

GUNBRITT: Ja, men då är vi ju nära!

BRITT-MARIE: Absolut!

LISBETH: Och jag ska säga att den här veckan när vi spelar in så är det Vitalis veckan, så jag kommer just från Göteborg. Det var härligt att få vara med många människor också tyckte jag, för mig blev det så tydligt hur omställningen till Nära vård och digitalisering hänger ihop såväl. Att det sitter så bra hos så många just nu, vi har kommit så långt i det. Men Gunbritt, du var inte där?

GUNBRITT: På Vitalis? Nej, det var jag inte. Nej, jag har faktiskt tillbringat några dagar i Uppsala och hälsat på min son.

LISBETH: För berätta mer vem du är, Gunbritt.

GUNBRITT: Ja, jag är en människa som föddes med massa konstiga gener hit och dit som har förorsakat med en del problem under livet. Bland annat så fick jag diabetes typ ett ganska tidigt, i tonåren kan man säga. Och sen har ju det medfört lite andra grejer och på den tiden, det här var 1969 som det hände, då fick man ju en ganska mager verktygslåda. Det var typ sju papper, vad man skulle äta och så var det inte så mycket mer. Och så skulle man ute och röra på sig, det visste man. Men det där med att testa vilka blodglukos som man hade, det kunde man inte göra själv. Och det är faktiskt, det är ett verktyg som jag använder idag. Så idag har jag en kontinuerlig glukosmätning som är kopplad till en pump som sköter ganska mycket som min stackars hjärna har fått sköta så länge som jag ändå har kunnat testa blodglukos själv.

LISBETH: Vad betyder det för dig i din vardag?

GUNBRITT: Det betyder ju fruktansvärt mycket. Det betyder ju att egenvård har fått en innebörd som är värd att prata om. Jag tycker att egenvård är väldigt trevligt, för det kan man ju alltså, när man har diabetes, nu pratar jag ju mest om typ ett då, eftersom det är min erfarenhet, men det är samma sak om man har typ två. Att man måste ta hand om det själv. Det finns ju ingen möjlighet att man skulle kunna göra det på ett sjukhus, annat än tillfälliga besök och man får hjälp och stöttning och så vidare. Plus alla prylar som man behöver. Men eftersom man gör det dygnet runt så måste man göra det själv. Och jag tror nog egentligen att det finns många, många sjukdomar där man skulle kunna utveckla egenvården så mycket mer än man har gjort idag och då kanske det behövs tekniska hjälpmedel och det behövs en digitalisering så att man kan få in sina värden, få hjälp med analyser och så vidare. Så att man inte behöver vara så mycket på sjukhus.

LISBETH: Berätta lite mer, du också ägnat ditt yrkesliv faktiskt åt vårdbranschen eller hur?

GUNBRITT: Ja, lite grann har jag gjort det. Inte särskilt mycket egentligen, men i början så gjorde jag det och jag hade en ganska imponerande titel som var primärvårdsintendent i Sölvesborgs primärvårdsdistrikt. Det är knappt jag kan säga det längre [skratt] .

LISBETH: Primärvårdsintendent, det var faktiskt första gången jag hör det. Vad gör man då?

GUNBRITT: Ja man är intendent helt enkelt fast i ett primärvårdsområde, så att man sköter om alla praktiska grejer och pengar och personal och sånt på vårdcentralen. Vi hade vårdcentral och sjukhem hette det på den tiden. Och så hade vi ja, distriktssköterskor och barnmorskor och allt det där. Så att se till att deras vardagsliv fungerade och alla prylar var på plats och så.

LISBETH: Och sen är du också aktiv i funktionsrätt i Göteborg. Visst är det så?

GUNBRITT: Ja, jag ägnar mig numera bara åt ideellt arbete. Jag är klar med karriär och status och pengar och sånt. Så nu gör jag det bara för skojs skull. Och för att kanske kunna vara till nytta för andra människor. Det tycker jag är viktigt att man kan vara.

LISBETH: Och det ska vi prata mer om, hur man kan göra det på bra sätt. Britt-Marie, vem är du då?

BRITT-MARIE: Ja, men jag är sjuksköterska på Sahlgrenska. Jag har alltid arbetat här och tycker att det är en fantastisk arbetsplats. Jag har stora möjligheter att bedriva god vård men också att utvecklas i min yrkesroll. Så att idag arbetar jag som utvecklingschef på sjukhuset och mest fokus på digitalisering. Och naturligtvis är det så att jag använder min baskompetens i väldigt hög utsträckning för att fokusera på personcentrerad vård och bidra till bättre hälsa, men även till en administrativ förenkling för medarbetare. För vi vill ju också minska på dubbel dokumentation och göra vården säker och bra och samtidigt inte behöva springa fortare. Så att det är ett väldigt bra fokusområde men också väldigt svårt.

LISBETH: Hur kommer det sig att just digitalisering har blivit en sak som du arbetar med?

BRITT-MARIE: Ja, men jag tror och många med mig förstås, att digitalisering kan underlätta för både oss och patienter, så att man inte behöver arbeta så komplicerat eller med mycket papper och så. Utan att man kan jobba med förenklade metoder och modeller och så, så att digitalisering är ju ett verktyg för att göra vården bättre och säkrare och kanske mer sömlös också. För det är också ett väldigt viktigt område tycker jag, nu jobbar jag på ett sjukhus, men som patient så bryr man ju sig säkert inte ens om att det är sjukhus eller primärvård och så utan man vill ha en sömlös vård och få den hjälp man behöver. Och man tror ju redan också, vi pratar mycket med varandra över förvaltningsgränserna och så. Men det är ju lite bekymmersamt fortfarande, men det brinner jag verkligen för att försöka underlätta. Och det här med egenmonitorering som Gunbritt säger, det utgår ju från patienten och har inga förvaltningsgränser så att det tycker jag är väldigt, väldigt bra utgångspunkt för ett fortsatt arbete.

LISBETH: Blir spännande att få prata med er just om hur de här två på något sätt, det tekniska och det riktigt personcentrerade hänger ihop. Men jag tänker också Britt Marie när du presenterar dig nu så tycker jag att det är så härligt att höra att du beskriver glädjen att arbeta i hälso- och sjukvården. Är det viktigt för dig, är det din livssyn, eller hur kommer det sig att du gör det så naturligt?

BRITT-MARIE: Ja, men det får jag nog säga. Jag tycker alltid att det har varit roligt att arbeta och man får så väldigt mycket tillbaka från patienter, anhöriga, medarbetare och sin egen organisation i det dagliga arbetet. Så jag tycker att det ger mycket energi till mig också. Sen har jag ett rikt privatliv och tränar mycket och sådant och jag tycker att kombinationen där gör att det blir väldigt roligt också. Jag drivs av glädje och inspiration.

LISBETH: Jag tänker ändå att det är så viktigt att också berätta dem delarna av vårdsektorn. För att när man får den mediala bilden så är det ju mest det som är utmaningarna och svårigheterna och problemen. Men just att höra den här kraften som finns i hälso- och sjukvården och det tycker jag att ni båda på något sätt utstrålar nu i det här samtalet bara redan i början. Gunbritt, jag tänkte att vi ska börja med att du får leda in oss lite grann i det här patientforum på Sahlgrenskas ledningsgrupp. Vad är det för någonting och vad har du för roll där?

GUNBRITT: Ja alltså patientforum, det är ju om man får säga bara Sahlgrenska, så det är ju inte patientforum för hela VGR på något sätt utan det är ju just Sahlgrenska Universitetssjukhuset, det är viktigt att veta. Och det är en ganska nyinrättad, rådgörande församling av människor. Vissa av oss har kommit in via våra patientföreningar och vissa har bara sökt. Jag menar, det har varit folk från gatan om man säger så som har sett en annons. Den var utformad precis lika proffsigt som en platsannons och då såg jag den och sen så ja, så diskuterade vi det inom funktionsrätt då, funktionsrätt Göteborg. Som ju egentligen vänder sig mot Göteborgs kommun och kommunala frågor. Men jag är ju superintresserad av vårdfrågor egentligen mer kanske. Så jag är ju också aktiv i andra patientföreningar för den delen. Så att ja, för mig kändes det ganska naturligt att söka dit och sen var det intervjuförfarande och så på något sätt så tyckte de väl att, det var några i alla fall utav oss som gick vidare.

LISBETH: Hur många är ni?

GUNBRITT: Ja, hur många är vi? Vi är lite styvt 10 stycken och vi har som sagt var inte hållit på så himla länge. Men vi diskuterar, första delen gick ju åt väldigt mycket åt att försöka få fram, men vad är det för områden som vi vill jobba fokuserat med. Och då blev det just egenvård och det blev personcentrerad vård och vi pratar mycket om kommunikation och bemötande och alla de här grejerna hör ju ihop naturligtvis. För att om man inte kan kommunicera med oss patienter om vi nu får säga det ordet, så att vi i alla fall vet vilken vi pratar om, så blir det ju väldigt konstigt. Och för mig handlar det ju väldigt mycket om att hitta, jag menar, jag är ju ganska beroende av just Sahlgrenska universitetssjukhuset. Jag är själv patient på, vad är det tre, fyra kliniker eller någonting sånt där. Och för mig är partnerskap i fred något slags nyckelord här. Jag vill kunna fråga saker, jag vill kunna få nyheter, jag vill kunna få stöttning när jag behöver för det behöver jag ibland. Trots att jag vinnlägger mig verkligen om att lära mig saker och ting själv så behöver jag ett bollplank som kan mer än vad jag själv kan. Och där spelar vården en väldigt stor roll för mig. Det här är kanske olika för olika patientgrupper. Har man någon annan sjukdom så kanske, men det är just kunskap som är väldigt viktigt. För det är så pass komplicerat, bara en enda sjukdom och jag har ju flera stycken då så att kombinera ihop de där kan vara lite tufft ibland.

LISBETH: Hur går det till det där, att få det stödet?

GUNBRITT: Det går till på lite olika sätt faktiskt. Det hände lite obehagliga saker här, jag har lite njursvikt och då hade jag frågor runt det, hur ska jag hantera det här? Och då lägger jag ett ärende på 1177 till njurkliniken och sen så ja, dagen därpå så ringer det en doktor och så har vi ett samtal och så säger han kanske att ja, men vi testar det här eller det här och så gjorde vi det och så blev det bättre.

LISBETH: Härligt att du säger det om 1177! Jag har ju varit på Vitalis och det är ju ändå en viktig och tydlig ingång för väldigt många, om man nu kan få den där snabba kontakten som du då kan få med den som kan ge dig stöd.

GUNBRITT: Ja, absolut, alltså, nu beror det ju lite på vad det är för grejer man har naturligtvis. Och nu har ju jag en historia där så att det är naturligtvis, jag antar att de kanske inte, ja, jag vet inte hur de gör, man kan inte bara skicka en fråga till en klinik så där, det fungerar ju inte. Utan vi har ju redan en relation och då är detta det naturliga sättet för mig. Jag hatar telefonsamtal nämligen. Jag har fått nog av det tidigare i livet [skratt]. Jag föredrar den digitala världen för att då kan jag formulera mina grejer. Och sen så hade jag, det slutar, eller ja det gjorde ju inte, men det ledde fram till ett telefonbesök som det heter. Och det betyder att han ringer upp mig på en bestämd tid och då hade jag förberett det genom att ja, men jag tänkte att nu ska jag vara lite duktig. Så då satt jag och tog blodtryck hemma också för det hade med saken att göra nämligen denna gång och då tog jag egna blodtryck och så lade jag in dem på 1177 plus hur mycket jag hade varierat i vikt för det hade också betydelse just då, som jag var undanbedd att göra. Så att när han ringde så hade han de uppgifterna som jag själv hade producerat hemma då. Det här är ingenting man gör liksom första gången man får en akut sjukdom, vill jag bara påpeka, utan jag har ju mångårig träning då.

LISBETH: Men jag tänker också, det är ju det som är vår konst nu att också kunna ta vara på den här levda kunskapen som du har och den erfarenhet du har, eftersom det är så många idag som lever med sina sjukdomar livslångt eller iallafall långvarigt. Jag tänker Britt-Marie, vad tänker du när du hör Gunbritts beskrivning här av kontakten med vården?

BRITT-MARIE: Jag tycker att det är ju ett lysande exempel på vad man kan använda 1177 till, att kommunicera med vården på ett säkert sätt. Och att man inte alltid behöver ha särskilda plattformar för egen monitorering för att kunna kommunicera med oss utan att väldigt, väldigt ofta räcker det med det man har hemma eller kan skicka in eller så. För en våg har ju väldigt många hemma till exempel och en termometer och sådana saker. Och väldigt många personer har ju aktivitetsklocka och sådana saker så att man kan få lite puls och lite sånt. Och det visar ju verkligen att man kan använda 1177 till väldigt mycket. Så det är ju jätteintressant att höra och gör mig väldigt glad faktiskt, att vi inte behöver vänta på fina plattformar och så. Utan vi kan börja här och nu och det har vi ju verkligen försökt med här på Sahlgrenska också, att bli bättre på att använda 1177. Och inte bara klienter ska kunna skicka in sina frågor eller undringar och så utan att även vi ska kommunicera ut via 1177. För där har vi varit väldigt, väldigt dåliga på att använda den funktionen tidigare. Men vi börjar bli bättre nu. Och det här med att vi skickar väldigt många brev fortfarande och så. Med kanske bara ett provsvar och ett besked om att nu ska man ändra det här eller nu ska du tänka på detta eller så - vårdråd, så skickar vi fortfarande ganska mycket post. Men där har vi nu försökt i alla fall att kommunicera utåt mer i 1177 med den typen av vårdråd och information så att man minskar det här brevbombandet med att det står fyra rader på ett litet papper. Eller att vi kanske tidigare har ringt till patienter och sagt att nu är ditt provsvar så här och nu ska du ändra det här. Och så svarar patienten när man är på jobbet eller på bussen eller så och så kommer man kanske inte ihåg det sen. Så att 1177 är bra utifrån den aspekten också, att vi kan bli bättre på att använda den funktionen.

LISBETH: Vet du hur utbrett det är? Har ni lyckats öka sättet att kommunicera?

BRITT-MARIE: Vi har ökat, det är fortfarande väldigt låga siffror. Om vi säger att
90 % av all kommunikation står patienten för och 10% är det som vi skickar ut. Men vi hade kanske 2 % förut. Så det här senaste året har det blivit väldigt mycket mer kommunikation från vår sida så det är väldigt roligt. Vi kan bli mycket bättre! Vi kan öka ännu mer tror jag.

LISBETH: Ja, det är ju faktiskt inte många saker man får som papperspost idag, men just hälso- och sjukvård, det är väl de breven som kommer. Jag tänkte, jag spelade ju in en podd för några veckor sedan med Sofie Zetterström som är affärsområdeschef på 1177 och jag tänker att de siffror hon säger är ganska hisnande. Att 9,5 miljoner svenskar har ett konto på 1177 och 30 miljoner besök per månad. Så tänker man vilken potential det finns, också i Gunbritt, personer som likt dig har lång erfarenhet och känner sig bekväma med det här sättet att kommunicera. Men behöver vi träna? Hur gör ni för att se till att, vad ska jag säga, "readinessen", att vi får en större möjlighet att kunna använda 1177 till exempel. Britt Marie jobbar ni med de frågorna någonting?

BRITT-MARIE: Ja, men det gör vi och mycket handlar om digital kompetens faktiskt hos våra medarbetare. Att man ska våga och kunna börja på något sätt, för det är ju ingenting som är farligt eller det är inte mycket som kan gå fel. Utan om man bara förstår vad man kan använda det till så kan det bli väldigt, väldigt bra tillsammans med patienterna. Så vi har nu till exempel de senaste två åren arbetat med ett delvis EU- finansierat projekt som heter digit FU som har handlat om att öka medarbetarnas digitala kompetens. Så de senaste två åren har vi utbildat tiotusen medarbetare per termin av våra sjuttontusen, under denna svåra pandemitid får vi väl säga. Men kanske också tack vare den att vi har behövt arbeta mer med digitala vårdmöten, exempelvis. Så vi har ökat kompetensen ganska dramatiskt, men vi har ju fortfarande sjutusen kvar så vi får ju fortsätta naturligtvis.

LISBETH: Hur har det mottagits, de som har gått den?

BRITT-MARIE: Ja men väldigt, väldigt bra faktiskt. För det är ju sällan man får någon introduktion av varken vårdens digitalisering eller vardagens digitalisering på sjukhuset när man startar sitt arbete. Och sen är det ju ofta så att man lär sig av någon annan som har lärt sig av någon, sa att kunskapen urvattnas ju väldigt snabbt. Så att det här har varit en väldigt bra kompetenshöjande åtgärd. Och sedan ett halvår tillbaka har även regionen tagit över samma modell. Så då heter vi digit VGR i stället och det är en digital utbildning i ett lärarsystem som efterföljs av dialogmöten som är strukturerade i små grupper och så. Vad kan vi göra här och nu utifrån det vi har lärt oss och så. Så att vi har tack vare det också klarat av ganska stora utmaningar de här senaste 2 åren. Så jag får säga, Gunbritt har ju bistått i det här arbetet också med att vi hade en undersökning som vi gjorde, delvis Gunbritt men ja du har ju varit lite av en huvudperson där eller frontfigur, ja absolut! Där har vi följt patientens digitala resa och upplevelsen i vårdens digitalisering och hur man som patient möter oss digitalt och så. Och där har vi ju fått fram ganska intressant input med gapet med vad patienterna tycker och vad vi tycker. Och att det finns en klyfta också, kanske kring att det blir lite orättvist, vilken kompetens man har som patient eller så, så alla har inte samma förutsättningar. Så att tack vare Gunbritt och de intervjuerna vi gjorde så har vi förstått att vi behöver hjälpa patienterna också att kunna 1177 eller kunna lite egenmonitorering eller självutcheckning. Att alla inte är fullärda ute i samhället heller, lika lite som vi.

LISBETH: Hur gör ni det då?

BRITT-MARIE: Ja, vi har inte riktigt börjat utan vi har börjat med lite workshops och tar reda på vad är det som man behöver som patient och vad vården behöver i verksamheterna för att kunna hjälpa patienterna så att det är det vi har startat med. Så det blir nästa steg att vi ska köra i gång med, någon typ av kompetenshöjande insatser även för patienter. Kanske när de ändå är här på sjukhuset, när man ligger inne eller så.

GUNBRITT: Ja men nu sitter man ju inte i väntrum längre i någon större utsträckning vilket ju är väldigt positivt, men annars så försöker vi ju också från patientföreningar att jobba med detta och specifikt med 1177 kan vi skriva om det. Alltså Göteborgs diabetesförening har ju en egen tidning till och med den är ja, den är faktiskt, den ligger digitalt men den skickas ut på papper. Och där har vi skrivit om 1177 och då har vi svarat på frågor och så vidare. Och jag har för mig att vi har haft en föreläsning om 1177 också. Och sen tänker jag alltså, det är ju någon slags allmän digitalisering i samhället och det klagas mycket över att man ska behålla gamla sätt att kontakta och så vidare. Och någon gång måste väl det ta slut, alltså alla kan det till slut. Det är ju en generationsfråga, en åldersfråga helt enkelt. För jag brukar säga, men snälla nån fråga barnbarnen om ni har några för de kan, så kan de lära er. Jag försöker lära mina gamla släktingar så gott jag kan. Det är liksom en första så där. Jag kommer ihåg, det var faktiskt förra sommaren då sa en av mina bröder till mig, för han har gått och haltat i åratal och behövde byta knäled helt enkelt. Ja, men skriv en egenremiss ja ja, så kommer han äntligen en dag, Gunbritt, kan du hjälpa mig att skriva ut blanketten från 1177 och så tittar jag på honom. Nej men snälla du, man skriver inte ut blanketter. Vi fyller i den på 1177 tillsammans och så satte vi oss vid mitt köksbord och jag hanterade datorn för han är snickare och sådant, så att han är inte så van vid datorer eller var inte då i alla fall. Men ja, nu är han opererad och håller på med rehab. Ja, det är helt makalöst. Och jag träffade honom nu för inte så länge sen och jag sa men det vet du, det kan du bara lägga in…ja, det lägger jag bara in på 1177, säger han då [skratt].

BRITT-MARIE: [skratt] Men det visar ju också att vi alla behöver hjälpas åt!

GUNBRITT: Ja man måste faktiskt hjälpas åt med det. Det är inte så, det är värst första gången och sen när man väl har lyckats med det och man komma ihåg det då. Så måste man ju, eller måste och måste, man kanske kan logga in med något annat än bank-ID, det vet jag inte. Så vill man inte ha det så blir det ju lite struligare. Men alltså någonstans så måste ju det här släppa med motstånd, att det finns ett motstånd mot, ja, jag vet inte vad. Och jag tycker inte att patientdata, jag är inte så jätteorolig för att mina blodglukosvärden ligger på diverse moln och så vidare. Jag tänker att vem kan missbruka dem, men jag är jäkligt noga med mina bankuppgifter och mina id-uppgifter. Där är jag nästan tvärtom, liksom väldigt så där. Ja, det ska man vara försiktig med. Men mina värden....

LISBETH: Jag lyssnade på en forskare som pratade om digitalt utanförskap och det tog bort kanske lite grann i alla fall för mig, den här myten om att det är vissa grupper. Hon menar att vi kan alla någon gång vara digitalt utanför, för det kommer någon funktion vi inte förstår. Vi kanske inte kan veta källan bakom information och så. Så någonstans så tycker jag att det ni säger är ju att vi hela tiden kommer att behöva hjälpas åt. Att på något sätt orientera i ett nytt landskap. För det här blir ju en del, det är ju redan en del av vårt, att förhålla oss till varandra också mycket i vardagen. Och det är klart att då behöver ju också vården göra på något sätt den resan, att göra det här redo. Men också att alltid tänka att vi kommer att behöva jobba med att se till att vi inte blir digitalt utanför i någon del av processer eller vad som nu är utveckling.

BRITT-MARIE: Nej, det är nog jätteviktigt det du säger, för det kommer ju bara bli mer och mer utvecklat, olika digitala lösningar som underlättar för oss alla. Så att där måste man ju verkligen tänka att det är integrerat med vanlig verksamhetsutveckling. Att det är inte något annat än det som vi alltid gör, så att vi kommer ju aldrig att bli klara. Det tror jag inte.

GUNBRITT: Nej, vi kommer aldrig bli klara och det här med att man lär sig saker och ting. Jag tänker på de som arbetar inom vården och så säga att ni satsar på det. Ja det är väl självklart att man får introduktion i de hjälpmedel som man använder. Snälla nån, när jag började jobba då fanns inte datorer på det viset utan då fanns det väl något som hette skrivmaskin eller jag vet inte vad det hette. Men det var någon som använde någonting i alla fall och fick fram tryckta grejer. Och sen så småningom så kom det datorer, så lärde man sig. Så idag är ju det naturligt att om man börjar på ett företag eller ja på ett jobb vilket som helst så ingår det ju naturligtvis, men vilka system använder man? Det är ju bara en naturlig del utav ens jobb. Det är ett verktyg som man använder, ingenting annat.

BRITT-MARIE: Ja, jag måste säga också att det här med digitala lösningar och så, har ju underlättat för oss inom specialistsjukvården och bedriva Nära vård också. Att vi har ju börjat, vi har ju tidigare åkt ut till patienter som vårdprofession, hem till patienter eller individer på olika ställen och så, för att underlätta livet eller göra en bedömning eller sådana saker. Men då har vi ju oftast tagit med oss tillbaks lite skrivna anteckningar i ett litet papper eller ett litet block eller så. Men nu fungerar det ju väldigt, väldigt mycket bättre, att vi kan dokumentera i realtid när vi är på plats och att vi kan ha digitala möten med en konsult inne på sjukhuset om man behöver fråga någon och så. Så det har ju blivit väldigt, väldigt mycket enklare att få stöd och få det ännu lite säkrare, vården.

LISBETH: Och verkligen ett exempel på också Nära vård, att det kommer nära och flyttar hem. Och det digitala tillsammans med det som sker i hemmet, att möjliggöra det. Vad ser du för, hur tar medarbetare det här? Ser man potentialen i det här sättet att jobba?

BRITT-MARIE: Ja, det får jag verkligen säga. Från början kanske man tyckte att nej, men det är inte vårt uppdrag på ett specialistsjukhus att åka hem till personer utan det är ju primärvården eller kommunen som ska göra det. Men när man kommer över den spärren och förstår att det faktiskt gynnar hela hälso- och sjukvården och hela systemet och patienten så inser man ju att det är väldigt bra. Så att nu har vi ju väldigt många olika sorters mobila team ute, både inom somatiken och psykiatrin och ambulansen och avancerad sjukvård i hemmet och den typen av konsultationer som vi ändå gör. Det minskar ju också behovet av att läggas in på sjukhus och det är ju ingen patient som vill vara på sjukhuset. Det vill man ju verkligen inte så att det här gagnar ju alla.

GUNBRITT: Ja gode gud, hur man blir hospitaliserad hur snabbt som helst. Jag fick ju ligga på sjukhus väldigt mycket när jag väntade min son och han är född 1979 och det här var inte på Sahlgrenska, det här var landsorten någonstans, så vi kan strunta i var det var. Men i vilket fall som helst och då kunde man ju inte mäta sina glukosvärden själv hemma, man kunde inte det, det fanns inte sådana apparater. Och då var jag tvungen att ligga på sjukhus jättemycket, flera månader och det var jättekonstigt att komma hem kan jag berätta! Nej, men snälla någon, är det självpåfyllande kylskåp. Nä, men det finns ju inte riktigt. Man måste göra saker och ting för att livet ska fungera, man får ju köra någon slags ADL-träning på sig själv Jag har ju gjort det. Jag har ju legat på sjukhus flera gånger, men det är ju länge sen nu. Jag håller mig ju, jag har någon slags princip i livet, nej, jag ska inte åka till akuten. Jag ska inte läggas in, jag ska klara detta själv. Ni får bära dit mig om det är absolut nödvändigt. Och det händer ju, det har ju hänt naturligtvis. Men jag undviker det verkligen i det längsta.

LISBETH: Jag tänker det där som du säger Gunbritt är också en drivkraft i att ta vara på den här omställningen. Att när man lever med, som du flera sjukdomar samtidigt så har man också en drivkraft att vilja vara självständig och att vi ska också ta vara på både kunskap och drivkraft när vi gör den här omställningen. Jag tycker Britt Marie, det som jag tycker var intressant i det du nu säger också kring de mobila teamen, där ni har kommit väldigt långt i Västra Götaland. Det är ju kombinationen med det digitala, för ofta pratar vi om de digitala utvecklingarna och så pratar vi om de mobila lösningarna och så pratar vi om de lite separat. Men att det här faktiskt på något sätt hjälper också den mobiliteten eller det nära där människor är.

BRITT-MARIE: Sen ett år tillbaka har vi också en mobil röntgen, till exempel. Och det är ju fortfarande i pilotstudie, men någonting som är väldigt, väldigt eftertraktat. Så att nu kan man ringa larmcentralen som sjuksköterska eller vårdpersonal på ett boende och säga att jag har en patient som har trillat här och kan inte ni skicka någon som kommer och tittar. Och då kommer man ut med en röntgenapparat på tre och ett halvt kilo bara och tar en röntgen och bilderna åker in och värderas av en radiolog och man kan på plats bestämma om den här patienten behöver åka in till sjukhuset eller inte. Och då åker den ju på ett spår som gör att man slipper åka till akuten utan man åker direkt till rätt vårdnivå. Och då är det ju kanske 20 % bara som behöver åka in till sjukhuset och resten blir kvar på sitt boende och får vårdråd och råd om fortsatt behandling eller så. Och så är det klart. Så att det gör ju också att vi har ganska många onödiga transporter som vi slipper. Och vi har en fantastisk områdeschef på ett utav våra områden som ofta säger, det farligaste som man kan göra det är att ligga på sjukhus egentligen. Det är ju också att man är mån om att man ska göra det som verkligen, verkligen är bäst för individen.

LISBETH: Verkligen. Jag tänkte vi ska komma tillbaka till det här med patientmedverkan. Det här patientforumet som du nu finns i Gunbritt, vad har ni för uppdrag? Vem träffar ni? Vem möter ni, vem rådgör ni?

GUNBRITT: Ja vi träffar ju ledningsgruppen på SU helt enkelt. Det är de vi träffar och det är ju inte särskilt ofta vi gör det utan det är ett par gånger om året. Och sen träffar vi ett par personer som vi förbereder frågor med också, chefsläkare... Ja jag är jättedålig på att komma i gång...

BRITT-MARIE: Jag tror ni träffar kommunikationsdirektören och chefläkare ja. Men sen får vi väl säga också att i patientforum har vi ju använt individer ifrån att hjälpa oss i olika förbättringsarbeten också.

GUNBRITT: Det är väl egentligen, alltså det var väl mitt mål och det var väl därför jag hamnade i den där 1177 undersökningen. För att jag sa att jag ville göra någonting, hjälpa till med någonting, kanske inte precis då med provrör någonstans för det är inte min kompetens, men någonting kan jag ju. Och ja så då blev det den. Och jag kan ju absolut tänka mig att vara med mycket mera i praktiska olika sammanhang. Absolut.

BRITT-MARIE: Det är ju jätteroligt att höra och nu vet jag inte riktigt hur många sökande det var till de här uppdragen, men jag tror att det är 40, 50 stycken som signalerade i efterhand som inte kom med då, att nu så hjälper jag gärna till på annat sätt. Så att där har vi också en liten bank eller vad man nu ska kunna säga med jättebra kompetenser som vi kontaktar ibland om vi vill ha hjälp med i olika projekt och så. För att vården vet inte alltid bäst utan ha med några patienter är riktigt bra.

GUNBRITT: Det är ett samarbete emellan oss och alltså mitt mål med patientforum det är att göra SU ännu bättre. Jag tycker att det är bra generellt sett, jag tycker verkligen det och jag får bra vård där, jag har bra kontakt men jag har varit på ställen som behöver förbättras absolut och det finns säkert människor som har andra upplevelser. Det tror jag.

LISBETH: Och Britt Marie, vad betyder det i ditt arbete, på vilket sätt spelar det roll att ni kan jobba nära patienterna och i patientmötet?

BRITT-MARIE: Men det patienten säger, det är ju sant. Det får man ju utgå ifrån. Att man har en upplevelse och man har erfarit olika saker och då är det sant, verkligen. Och det ska vi inte liksom förklara bort, att det var inte meningen att det skulle vara så eller så här ska man inte göra eller så. Utan vi måste använda den energin och kraften i vårt förbättringsarbete för att bli bättre. För att våra system är ju inte bättre än vad de är liksom, utan vi måste arbeta för att ständigt förbättra oss, annars blir vi bara sämre.

LISBETH: Du var också inne på det här kopplingen till omställningen till Nära vård. För nu är ni ett stort universitetssjukhus och då kanske man tänker att det är inte det första man tänker när man tänker Nära vård. Men jag tycker det är så viktigt, för det är en omställning av hela systemet. Och hur tänker du kring Nära vård och kopplingen kring det?

BRITT-MARIE: Nej, men jag tänker ju dels på våra mobila team, att det naturligtvis också är Nära vård, men också om man arbetar med egen-monitorering och så. Då ska vi inte tänka bara utifrån specialistsjukhusets perspektiv, utan det är ju hela patienten och då är det ju dennes vardag, det är primärvård. Det är allting där och det måste vi bli bättre på. Vi startar ju nu till exempel eller vi har redan startat ett projekt kring migränsjukvård till exempel. För det är en patientgrupp som är och från patienternas perspektiv också känns väldigt eftersatt. Man vet inte vad man ska få hjälp någonstans så man blir slussad till olika instanser. Nu kommer vi att starta vår första digitala, jag ska inte säga mottagning, men instans i alla fall, som är regionövergripande och tänker på hela patienten. Det kommer inte bara vara digital vård som man bara får stöd i utan att interagera, utan man ska kunna interagera med personal också. Och det ska även finnas möjlighet för fysiska besök i det fall det behövs. Så att det blir en väldig revolution hos oss egentligen, kan man väl säga när den väl kommer i gång och jag tror att det kanske har något halvår, ett år till på sig innan det blir realiserat på riktigt. Men man har kommit väldigt långt i planeringen och det praktiska arbetet och där har man patienter med sig, det utvecklingsarbetet och olika resurser för digital kommunikation. Så det kommer ju kunna bli en role model för väldigt mycket annat också. Så det känns spännande!

LISBETH: Det låter som ett annat avsnitt som av Näravårdpodden om ett halvår eller så!

BRITT-MARIE: Det tror jag alldeles säkert.

LISBETH: Ja, det måste vi se till. Hörni tiden går fort när man har roligt och det jag skulle vilja fråga er innan vi avslutar, det är det här med nära. Gunbritt, vad är nära för dig?

GUNBRITT: Menar du själva ordet eller menar du för sjukvårdssammanhang?

LISBETH: Ja, det som kommer till dig!

GUNBRITT: Ja, alltså det nära för mig, det är kroppsligt nära. Så det är ju min vovve Gandalf, min Welsh terrier. Det är det närmaste jag har. Vård för mig, det kan vara långt bort. Eftersom jag kan möta dem via en skärm så skiter jag egentligen i vad de sitter någonstans. Om jag nu skulle råka ut för någonting som var jättekonstigt och den enda som begriper sig på det sitter i Umeå, fine! Du behöver inte vara på gångavstånd nära. Och jag behöver inte ha en nära relation till sjukvården. Vi ska inte vara kompisar utan de ska vara mitt bollplank, de ska vara bättre än jag på allting som jag behöver, det är det enda.

LISBETH: Britt Marie, var är nära för dig?

BRITT-MARIE: Ja, men jag håller ju naturligtvis med Gunbritt helt och fullt, men jag tycker också att ja, det ska ju vara tillgänglig framför allt och bygga på förtroende. Sedan kan det vara hur långt bort som helst, men just att den ska vara tillgänglig när jag behöver den.

LISBETH: Stort tack för att ni har velat vara med i Näravårdpodden.

BRITT-MARIE: Tack så mycket för att vi fick vara med!

GUNBRITT: Tack så hemskt mycket!