EP84 - Näravårdpodden träffar Sara Fredin och Evin Rawandi

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

EVIN: ...för det är ju det som den största utmaningen för de här familjerna, att man orkar inte. Hur länge ska man ha det så, man vet ju att barnen kommer ju inte tillfriskna.

SARA: …blir man då kvitt den här trettio procenten strultid då finns det ju kanske trettio procent tid över till annat och då tänker jag att då kommer ju arbetssituationen förändras längre fram i form av olika nya uppgifter och så.

LISBETH: Välkommen till dagens avsnitt av Näravårdpodden. Idag ska vi ha särskilt fokus på Nära vård för barn. Hur kan det se ut? Så välkommen till podden Sara Fredin och Evin Rawandi.

SARA: Tack.

SARA: Tack så mycket.

LISBETH: Ni finns vars då i världen?

SARA: I Västmanland finns vi, i regionen båda två.

EVIN: Västerås sjukhus där, på barnkliniken.

SARA: Ja. Evin, om du börjar och berättar lite grann vem du är.

EVIN: Ja. Evin heter jag och har bott i Västerås hela livet med två barn och jag blev färdig sköterska 2010. Och sen läste jag vidare till barnsjuksköterska 2019. Sen har jag jobbat med barn sedan 2014 så att nästan hela tiden har jag varit på barnkliniken. Ja vad ska man mer berätta.

LISBETH: Varför har barn känts så viktigt för dig, att jobba med barn?

EVIN: Jag tror jag var ganska inställd från början när jag läste till sköterska att det var med barn jag vill jobba i framtiden. Det är en grupp som jag tycker är otroligt härligt att hjälpa och de är så vänliga på något sätt. Att oavsett var man går igenom med dem, tuffa som roliga saker så kan man bli kompis direkt efter den här jobbiga proceduren. De är väldigt härliga och otroligt starka, mycket starkare än vad vi många gånger tror och klarar så otroligt mycket. Så man ska inte underskatta barn faktiskt. Så att jag tror jag var inställd från början med att jobba med barn och det var nog bara lite att man ville först komma ut och bli trygg i sin roll som sjuksköterska och sen byta till barn senare. Och sen har ju jag insett genom åren att det känns mer och mer rätt och jag har landat rätt, så det är otroligt givande. Man får så mycket tillbaka. Det gör någonting med en själv också brukar jag säga, det är inte bara att vi är där och hjälper familjen utan man får otroligt mycket tillbaka och man växer som person och människa. Så det är väldigt fint att jobba just med barn faktiskt där.

LISBETH: Det lät verkligen, man blir ju sugen att få göra något sånt. Det har jag faktiskt inte gjort under mitt yrkesliv, jobbat just med barn. Har du det Sara?

SARA: Nej, jag har inte heller jobbat med barn utan jag är också sjuksköterska, 2005 gick jag ut som sjuksköterska. Men jag har bara jobbat med vuxna egentligen och inom kirurgi den längsta tiden av mitt arbetsliv då, det är 12 år på kirurgkliniken. Men då är det ju bara vuxna i stället så att jag har inte heller den erfarenheten. Men det låter ju så fantastiskt men också svårt förstår jag i perioder att jobba med barn. Det är inte alldeles enkelt alla gånger, men jag kan verkligen tänka mig att det ger så mycket tillbaka.

LISBETH: Ja precis, jag håller med dig jag tänker att oftast tänker jag att vad stort det är för dom som väljer att jobba med barn som inte är friska för att det måste vara så svårt. Men jag tycker att det var så härligt att du Evin, beskriver det på ett helt annat sätt också. All den energi man får. Men Sara berätta lite mer vem är du och vad har du för roll i Västmanland?

SARA: Ja jag är också uppvuxen i Västmanland, bott i Västmanland, i Västerås hela mitt liv. Och har tre barn och bor vid Mälaren precis. Min roll i Nära vårdarbetet är att min roll heter programsamordnare. Det innebär att vi har ett program startat i Västmanland som sammanhåller de gemensamma delarna mellan regioner och kommuner och gemensamma samverkansprojekt. Men i rollen ingår ju väldigt mycket av den här kommunikativa delen och se till att förflyttningen får en framdrift också, för det är egentligen inte bara programmet, det kan bli lite vilseledande med titeln. Men det är väldigt mycket kommunikation och få hela rörelsen framåt också som ingår i den rollen då. Och jag har jobbat som sagt var i väldigt många år inom kirurgi, dels som sjuksköterska först och sen som enhetschef för akutsektionen inom kirurgin i Västmanland. Och sen vid 2017 så gick jag över till primärvården, den regiondrivna primärvården och jobbade som verksamhetsutvecklare några år. Innan jag då kom till hälso- och sjukvårdsstaben, planerings och utvecklingsstab heter det, där jag också jobbar som utvecklare. Men sedan ett och ett halvt år tillbaka som jag har den här rollen som programsamordnare i området Nära vård då.

LISBETH: Men visst har du också ett stort engagemang i tjänstedesign och att samskapa lösningar?

SARA: Jo, men precis jag har ju gått utbildning via SKR och det börjar på att bli 3, 4 år sedan kanske någonting, så gick jag grundutbildningen och det var under tiden jag var i primärvården som verksamhetsutvecklare. Och då gick jag och min kollega även den här som heter utbilda tjänstedesign så att vi har också gett utbildningen till, ja, det börjar på att bli 100 personer någonting i Västmanland som har gått den här utbildningen. Och sen har vi väl insett då att ja, ok, den här modellen är ju fantastiskt roligt att jobba utifrån och det ger resultat fort. Men vi har också sett att ge en grundutbildning som är två dagar lång till en väldigt stor grupp, det hänger väldigt mycket på att man praktiserar det på en gång för att inte glömma bort. Så nu har vi tänkt om där, så det vi gjorde nu senast här under våren, det är att vi plockade in en coachutbildning. Så jag tror vi tjänar på att vi är en grupp som är lite proffs på modellen så att säga. Så nu är vi ju ungefär tio coacher i Västmanland så kan coacha tjänstedesignprojekt och så kommer vi då ge lite kortare utbildning till dem som vill driva projekt med den här modellen. Så att man har ett hum eller lite kännedom om metoden och så får man en coach kopplat till sig i stället. Så vi har svängt om lite i modell eller i tanken där då.

LISBETH: Men säg bara kort, om du skulle beskriva vad tjänstedesign gör för utveckling. Hur skulle du beskriva, vad är det för någonting?

SARA: Ja, men det är ju en användardriven innovationsmodell kan man säga. Det handlar om att man plockar med den eller dem som slutprodukten eller tjänsten som vi ska ta fram, i slutändan rör då. Och jag ser det som att framtiden, vi kan inte hantera utvecklingen i framtiden om vi inte plockar med våra invånare, i vårt fall många gånger patienter och anhöriga, för att veta att vi prickar rätt med den utveckling vi gör. Och det bygger på att vi måste ta reda på behovet hos dem vi utvecklar tjänsten för, eller vad det kan tänkas vara för någonting vi utvecklar. Men många gånger är det ju tjänster eller olika arbetssätt eller så där. Och många gånger i vården så tror vi oss veta vad våra patienter behöver. Men här handlar det om att man går utanför det och tänker att ja, vi är kunniga på den lärda kunskapen, men den levda kunskapen är det faktiskt inte vi som står för. Och det måste vi ta reda på, vad är behoven för att kunna forma våra tjänster rätt. Så jag ser det som att det här är ett utvecklingssätt som vi behöver ha i framtiden. Med tanke på de begränsade resurserna och så vidare som vi vet att vi står inför. Så ett roligt sätt att arbeta på, och då kan man till exempel göra användaresor eller patientresor. Så Evins fall, i ert projekt nu så kommer vi följa familjer, att man tittar på hur har det sett ut innan projektet för den här familjen och sen så sätter man ett nytt arbetssätt och sen hur ser det ut efteråt? Och det är en typiskt sådan patientresa, att se utvecklingen av en tjänst.

LISBETH: Så det blir ju också en typ av utvärdering då egentligen av arbetet, men också ur ett användarperspektiv.

SARA: Precis. Och är det så då att familjen uttrycker att, nej, men det här blev inte alls bättre eller vi hade i stället velat att det vore så här. Då har vi en chans att lirka på upplägget också. Nu har ni ju frågat innan Evin också och använt tjänstedesign initialt i ert projekt så vi vet att vi är på rätt väg.

LISBETH: Berätta, Evin om det här, hur kan barnen bidra till lösningarna och förstå behov, berätta hur ni har tänkt och jobbat?

EVIN: Ja, men det kan man ju egentligen backa tillbaka och tänka från början hur det här projektet kom till. Och det är ju faktiskt så att det var ju önskemål från barn och familjer från barnkliniken som det här projektet kom till kan man säga. Och det var ju just det här att många gånger när vi jobbar här på avdelningen på sjukhus, att vi träffar ju många svårt sjuka familjer eller många svårt sjuka barn där de kan ligga väldigt länge på avdelningen eller har haft många sjukhusbesök här under åren. Och det kan ju vara verkligen såna barn som nästan föds in i sjukhuset och följs via sjukhuset i många, många år. Och de har ju visat önskemålet sedan flera år tillbaka att när man har önskat att, men jag vill kanske vara hemma i mitt eget rum eller jag vill vara med mitt husdjur, här får vi ju inte ha djur på sjukhus. Men det har ju barnen faktiskt bidragit med, men vi måste ju kunna ge vård i hemmet, det måste ju kunna hitta de lösningarna. Och även att familjen har också varit med och uttryckt det önskemålet. Och nu när vi har startat i gång och jobbat praktiskt med det här sen i februari, så hjälper de till också. Att när vi är ute och det är fortfarande pilotprojekt, så vi har ju gjort redan mer än över 50 hembesök sen februari och när vi gör de här hembesöken så lär vi oss också. Är det här möjligt att göra med den här familjen, med det här barnet? Är det tryggt, är det säkert och vi frågar ibland barnen också. Men hur känns det att sitta i ditt eget rum och få den här behandlingen eller är det bättre att få det här hemma än på sjukhus och vad tycker du är fördelarna? Vi hinner faktiskt småprata mycket med barnen och familjerna vid de här hembesöken och det är det som får också oss att ta med oss otroligt mycket från de här besöken, att tänka till. Att okej, nu åkte vi hem till den här familjen. Det kan handla om allt ifrån avståndet, behandlingen, hur dom bor hemma som gör att vi kan hela tiden utveckla våra arbetssätt med projektet. Så att absolut, de är en stor del i det här utvecklande och att vi gör en utvärdering egentligen hela tiden. Hur gick dagens besök? Vad lärde vi oss av den? Vad var det som inte gick bra till exempel. Kan vi hitta andra lösningar. Så att jag skulle säga nog att den är nog en väldigt stor del av det här. Och vi kanske inte uttrycker att, det blir inte så att vi frågar ut dem som en intervju eller sånt utan vi gör det som en naturlig del i det här arbetet. Att man kanske medans man är där småpratar och får fram mycket ifrån de här samtalen under hembesöken.

LISBETH: Kan du berätta lite mer om själva modellen eller sättet ni arbetar och hur det kom sig att ni började jobba på det sättet? Jag tycker du har sagt så bra någon gång att barnen har också rätt till en nära och lättillgänglig vård, så att det är någon drivkraft. Hur började det och vad innebär ert arbetssätt?

EVIN: Men återigen hur det började, behovet har varit känt. Det har vi ju sett under de här åren här, i alla fall jag under mina år här på barnkliniken och det är att kollegor som också har jobbat många år tillbaka har också uttryckt att det här behovet, det har ju funnits. Däremot är det inte så väl utvecklad i många kommuner. Det börjar bli lite mer och mer, och där har man ju sett behovet genom önskemål från familjer och ibland också det här, vad är det bästa för barnet? Är det verkligen att ligga här på sjukhus eller är det att kunna vårdas hemma? Och det kan ibland handla om det här med den praktiska biten också. Att familjen kanske bor långt bort. Man har inte möjlighet att åka in när man behöver. Man har kanske mycket assistenter, mycket hjälpmedel. Alla sådana grejer gör det också mer krångligt att åka in. Eller sjukhusrädsla. Och det här gör ju också att man vill ju göra det så självklart, precis som det är med vuxenvården, att kunna få hemsjukvård i hemmet, vill vi också göra det för barn. Att behovet finns absolut kanske inte i lika stor utsträckning som vi ser hos de äldre vuxna patienterna. Men jag tror, kör man det här så kommer det ju också önskemålet och behovet blir mycket, mer i längden.

LISBETH: Vad kan de här barnen ha för sjukdomar eller funktionsnedsättningar eller vad är det för typ av barn och familjen ni möter?

EVIN: När vi startade i gång vårat projekt så måste man ju alltid hitta lite ramar och punkter på vilka ska inkluderas i det här utan att egentligen avstå några patienten eller avstå barn. Så man vill ju att det ska vara också alla barns rättighet att få ta del av det här. Men vi vill ju rikta in oss på de här svårt kroniskt sjuka patienterna och svårt sjuka patienter. Så det kan ju handla om att man har en svår sjukdom eller en kronisk sjukdom som man lever med. Och vi sa att vi begränsade inte oss till någon kommun utan vi har faktiskt för hela Västmanland, den regionen. Så att barnen, det är ju väldigt blandat. Man kan ha flera olika diagnoser. Man kan ha flera funktionshinder. Och kollar man, då kan det vara barn som följs, kanske flera år via habiliteringen och barn som har gastrobesvär. Nu har vi också tagit en patient som har onkologi i botten. Så att det är väldigt olika. Det kan vara väldigt varierande, men det är inga friska barn. Det är verkligen de svårt sjukaste patienterna kan man säga som vi känner till här från barnkliniken sida. Och det är ju dem vi vill underlätta för. Det är inte det här att man är frisk i botten, man har ramlat och fått en fraktur och ligger inne några dagar. Det är inte sådana patienter, utan det här är patienter som har otroligt långa sjukhus kontakter och där vi vill komma in och med lite insats kanske kunna avlasta familjen, att minska på ett sjukhusbesök eller några dagar på sjukhus, att man inte behöver ligga inne. Så att det är väldigt varierande kan man säga vilka patienter vi har.

LISBETH: Jag tänkte, vi ska gå in på lite grann vilka ni är som åker ut i hemmet och så, men jag skulle vilja fråga dig Sara först. Jag vet att ni har jobbat med att också följa och utvärdera mobila arbetssätt och det är väl mest föräldrar, tänker jag. Tittar ni också på det här med barn och hur ser du på helheten kring de nya arbetssätten som växer fram?

SARA: Men precis, vi har ju förmånen att ha med oss Dag Norén i vårt arbete och då är det ju till en början dom mobila teamen för äldre eller vi ska säga för vuxna multisjuka, som det är riktade mot. Och de följer Dag och där vi ju har kommit lite olika långt i våra noder. Vi har ju delat upp länet i fyra noder och där Sala-noden startade sitt team i oktober förra året. Så de nu varit i gång ganska länge. Och sen har vi Köping-noden som kom i gång nu här i mars i år. Och sen har vi två team som ännu inte har startat utan de kommer starta efter sommaren. Så de är lite i ofas. Men så där har Dag börjat följa Sala och kommer snart börja följa Köping. När det gäller hemsjukvård för barn, där har vi sagt att vi så här långt kommer följa på individnivå, mer att se vårdkonsumtionsmönster och sedan just som följer patientens upplevelse. För jag tror många gånger i Nära vårdomställningen nu så kommer vi stöta på just det här, att innan vi kan se att siffror vänder eller vad vi ska säga, att vi ser ett mindre tryck på akutsjukvården eller så där. Så långt innan dess måste vi bestämma oss ifall våra verksamheter ska vara kvar för att stanna. Och det första vi ser är kvaliteten, både hos de äldre och även hos barn. Och det är liksom den enskilde upplevelsen för den enskilde individen och det här måste man våga tror jag. Det handlar väldigt mycket om att våga, för det är klart att i början kan det ju bli dyrt att driva i gång nya verksamheter. Men i en förlängning så kommer vi sannolikt se när vi kommer upp i volymer, att det här kommer ha en effekt, när man lyssnar på Dags utvärderingar och så där. Så att initialt nu så har vi pratat när det gäller barn att vi behöver följa just det, vad blir det för enskilda förändringar hos de här familjerna med tanke på att det i början är ganska liten skala. Men om man då följer tio familjer och ser hur de tio familjernas utveckling eller hur upplevelsen har varit och hur utvecklingen av deras vårdkonsumtionsmönster har blivit. Då är det ju lite lättare att skala upp det där sen och tänka sig att effekten i en större skala blir densamma. Så har vi pratat lite grann, men sen så har vi ju olika rapporter och möjlighet att följa och titta på inneliggande dygn och återinläggningar och sånt förstås. Så vi bygger upp rapporter parallellt också, så vi ser att det på sikt kommer vända. Men det är ju det här initialt tror jag, man måste ha is i magen och våga.

LISBETH: Känner du att ni har backning på det. Ni har uppbackning från politiken också, att våga ha det här modet att också utvärdera på nya sätt.

SARA: Ja, men alltså det kräver nog mycket dialog, ännu mera dialog än vad vi har idag med politiken. Nu har vi mycket dialog också, men jag tror man kontinuerligt behöver ha dialog kring de här frågorna. Att allting inte går att mäta i siffror och pengar utan upplevelsen och så vidare är ju liksom kärnan på något sätt i Nära vårdomställningen. Och det är klart att det i slutänden får ju inte bli dyrare, utan det måste ju också ha en ekonomisk bäring. Men vi vet ju också att den vård vi bedriver idag är väldigt kostnadsdrivande. Om jag tar exempel på den svårt multisjuka då som jag brukar säga, det brukar börja svikta så här en halv fem en fredagseftermiddag och där hemsjukvårdssjuksköterskan inte har en läkarkontakt att nå. Når inte sköterskan då primärvårdsläkare, då finns det bara ett steg idag och då är det akutmottagningen. Och halv fem en fredag på akutmottagningen, då leder det oftast till inlägg, inliggande vårddygn och så vidare. Så att vi har en kostnadsdriven utveckling som vård idag, så vi har anledning att tro att det här arbetssättet med mobila lösningar kommer bli mer förmånligt även ekonomiskt, sen framöver då.

LISBETH: Man kan säga att kvalitet och ekonomi, kvalitet är alltid bra för ekonomin. Så det gäller verkligen att som du säger våga söka efter kvalitetsvinsten utifrån den enskilda.

SARA: Ja, men verkligen. Och det är verkligen det vi ser, det är som det absolut första vi har sett i de teamen som är i gång både hos hemsjukvård för barn och de team som nu är i gång i Sala och Köping. Att det första man kan se det är ju vinsten för den enskilde och den är ju så, det är fantastiskt att se det och att man skulle kunna bredda det för många fler invånare då.

LISBETH: Men Evin, hur ser den här arbetet rent praktisk ut? Vilka är det som åker ut till dom här barnen och deras föräldrar hemma? Och hur funkar det hos er?

EVIN: Ja, när vi startade i gång så börjar vi titta också, vi har ju en hundraprocentig tjänst för sjuksköterska. Då är det en barnsjuksköterska och det var vårt mål att anställa barnsjuksköterska och det är dels för att man ska ha barnperspektivet med sig och har kanske jobbat lite också eller inte lite utan några år faktiskt inom barnsjukvården. Och sen har vi också en tjugo procenting läkartjänst och där vi har vi också en barnläkare som är med i gruppen. Och när vi började titta på vad det bästa lösningen är för att det här ska ändå vara hållbart under det här pilotprojektet, då fördelade vi de här 100 procenten på 3–4 sköterskor, så att alla fick en liten del av den här tjänsten och vi gemensamt lade schema. Så att då var det till exempel en av våra kollegor, hon kanske fick 50 % av tjänsten och sen fick jag och två andra 30 eller 20 % beroende på hur vi har fördelat perioden. Och det här har ju faktiskt vi insett att det var nog ett bra arbetssätt vi valde för att inte att det skulle bli så skört att man bara gick ut och fördelade på en sköterska. Och är hon borta eller ja, sjuk en längre tid så faller det ju. Då hinner vi inte testa det här. Och en annan sak också som var otroligt bra, det var ju det här att vi hade inga rutiner. Det här var ju helt nytt arbetssätt. Det gjorde också att vi som grupp fick olika synvinkel på det här arbetssättet och fick tillsammans med de olika kompetenserna som mina kollegor verkligen har byggt upp här. Så att alla har ju bidragit till allt i från hitta rutiner, till att skriva dokument, fixa i ordning väskan och verkligen bidra till att det här mobila teamet utvecklas till det bättre. Och de här sköterskorna kommer ju från våran dagsjukvård. Det kommer från våran avdelning och från våra barnakutmottagningar också. Och det gör ju också att vi vet hur det är att jobba i pressad och stressad situation. Vi vet hur det är att möta svårt sjuka patienter, så att egentligen för oss var det ju jättenaturligt att möta den här patientgruppen. Det som var skillnaden, det var att vi nu var i familjens hem och inte på sjukhus. För en av våra riskanalyser var lite så, men gud ibland kommer det vara ensamarbete och hur påverkar det er som sköterskor och så där. Men det har ju visat sig att det är inte mer konstigt att vi träffa dem här på sjukhuset och vi hinner ju verkligen bolla mycket med varandra och vi diskuterar mycket i våra team.

LISBETH: Men du åker ut själv, ensam?

EVIN: Ja, man åker ut själv. Men när vi startade i gång i början så hade vi lagt att vi var två sköterskor och det var också för att vi måste testa det här och hitta våra rutiner och se att det fungerar. Allt ifrån att jag på mitt kontor planerar mitt hembesök. Jag packar min hemsjukvårdväska, jag bokar en bil, jag har med mig en telefon jag kan söka personal på. Jag har också en bärbar dator, jag kan dokumentera. Så att i början så var vi faktiskt oftast två för att skapa den här tryggheten och testa de här rutinerna som vi har teoretisk skrivit ner och diskuterat. Och nu allt eftersom vi har gått, så har vi sagt att vi på vardagar alltid är någon på plats. Så att oftast nu är det att vi åker hem själva. Och sen har vi ju vår hemsjukvårdsläkare som är på 20 procent. Och på dom 20 procenten lägger hon två eftermiddagar i veckan för att ronda de här patienterna som är anslutna till hemsjukvårdsteamet. Och utifrån det så har vi också många gånger kontaktat henne, så det är inte bara de här två dagarna. Utan vet vi att hon är på plats så svarar ju hon även på frågor som är kring de här barnen. Så de där 20 procenten skulle man kunna säga flyter lite under veckorna beroende på när behoven finns som mest. Och det har ju varit väldigt kul att testa det här som sagt praktiskt och se att som jag sa återigen faktiskt med otroligt lite medel så går det att göra väldigt mycket. Vi har inte alls investerat i så mycket att köpa in grejer utan vi har köpt in en väska där vi kan packa ner det mesta. Och ja, vi har ju bilpool här i Västmanland så vi bokade in oss på bilpool. Så att med ganska lite redskap så har vi ju ändå kunnat utföra många hembesök.

LISBETH: Är det här på dagtid eller kan man på hembesök på natten också?

EVIN: Nej, än så länge är vi en dagverksamhet och det är för att det är en väldigt liten procent vi har. Vi har ju som sagt budget för en hundraprocentig tjänst för sköterska och då visar det ju att det här kan vi tyvärr inte ha dygnet runt. Nästa steg i vårt projekt är ju att kunna öppna upp blickarna och kolla runt omkring oss. Hur kan vi samverka med andra mobila team som finns runt omkring oss och där har vi ju börjat gå in i diskussion faktiskt med vårat AH-team i Västerås och öppnat upp faktiskt för diskussion och det ser väldigt positivt ut att vi kan möjligtvis få hjälp med vissa patienter. Och där får vi titta fall till fall, att vad är det för patient och hur ser deras bemanning och arbetsbelastning ut just då. Men det är en väldigt fin och positiv diskussion på gång med just AH-teamet i Västerås faktiskt.

LISBETH: Jag tänker mycket att Nära vård handlar också väldigt mycket om att få ihop de här mellanrummen, att kunna samordna oss bättre. Och då tänker jag Sara att du på något sätt har ju mer det här helikopterperspektivet på regionens olika mobila lösningar, ser du som Evin säger att här kan vi hitta också gränsöverskridande lösningar?

SARA: Ja, men definitivt det gör jag. Initialt nu så har vi startat upp det som enskilda projekt i respektive nod för äldre och sen barnsjukvård då för hela länet. Sen har vi ju AH-team och det finns andra, hjärtsviktteam och KOL-team och det finns alla möjliga team. Och jag har ju sagt i en förlängning att hur många team kan man ha då? Det är som Evin säger nästa steg på något sätt, att se nu när vi har pilotat alla de här, eftersom de är lite olika fas, så blir det ju en utvärdering, som jag säga att kan man slå ihop dem på något sätt eller kan man samverka på vissa tider på dygnet, så det är definitivt ett nästa steg att se över så att det blir, det handlar ju om lika vård för alla. Och jämlik vård oavsett var i landet du bor. Vi är ett ganska kompakt län men det är ganska stora olikheter ändå, behoven som för med de olika delarna med tanke på hur nära man har till sjukhus och så vidare. Så vi behöver titta på det framåt, så att det inte ändå blir sådana gränsdragningar, för att det är någon gräns mellan kommuner och så där. Utan det är jätteviktigt att vi gör och som du nämnde nu Evin, att det är jättejättekul den samverkan som ni och palliativa håller på och bygger upp nu kring era verksamheter. Det är verkligen ett steg i rätt riktning och likadant palliativa, alltså AH-teamen i deras samverkan med de andra närvårdsteamen, blir ju motsvarande då, hur samverkar vi på bästa sätt? Och sen har vi ju även mobil familjeläkarenhet, som är en mobil del och som jobbar obekväma tider när närvårdsteamen har behov av samverkan för att deras patienter ska kunna bo hemma, om man även har behov av stöd på nätter till exempel eller så där. Så att det kommer komma sådana diskussioner mycket framåt.

LISBETH: Hur ser man på kommunernas hälso- och sjukvård och kopplingen mellan kommunal hälso- och sjukvård och regional hälso- och sjukvård i det här arbetssättet?

EVIN: Ja, jag kan väl lägga till där att i min förstudie när jag började undersöka det här just med hemsjukvård, så var jag också väldigt inne mycket och tittade på det här med samverkansbiten. Jag insåg att det var väldigt lite samverkan redan inom den hemsjukvård som finns idag. Så tyvärr faller det lite när det gäller barngruppen om man säger där. Och kollar man lagmässigt, om man ska gå tillbaka och titta så faller det ju på regionen att driva avancerad sjukvård för barn och tyvärr blir det lite att då backar ju kommunen lite, att inte se riktigt sitt ansvar eller lite sin roll i det här. Men det är också någonting som vi också kanske kan utarbeta lite när det här faller på sin plats och när vi vet riktigt vad vår roll är som hemsjukvård. Att också bjuda in dem lite mer i det här. Och det kan ju vara till exempel att allt ifrån att, ja men jag vet att jag har en patient väldigt långt bort från Västerås och vi vet att vi vill ha kanske en regelbunden vikt eller något som kan egentligen göras på hemorten. Och då får vi ha en dialog med kommunen att kan det här barnet till exempel komma till BVC eller kan det tas någon annanstans? Så att vi försöker kanske samverka på lite lägre nivå och också att vi kanske kan samverka där vi kan vara som stöd eller informationsgivande till familjer, där de barnen går i skolan, där man kanske behöver informera skolsköterskan eller personal eller klassen då speciellt. Så att vi är ganska öppna för hur man kan bygga den här samverkan med kommunerna. Men det är mycket motstånd och det är inte jättelätt. Det är en utmaning, men jag tror man kan även komma vidare i den biten också, för jag tror mycket faktiskt handlar om att det jag har sett och får en känsla av, mycket handlar om rädsla. Att man tycker det är läskigt med barn och det är lite det som vi pratar mycket med AH-teamet också. Vad är det som är skillnaden för er? Varför är det skrämmande till exempel att gå hem till en familj eller ett barn. Och nu AH, det är det som är bra att vi håller på att testa, det är att det är fortfarande vi på barnkliniken som har det medicinska ansvaret, men att man kanske delegerar ut uppgifter där vi känner att ett annat mobilt team kan också utföra. Att det inte behöver vara bara någon med barnkompetens. Utan att egentligen den vården är tryggt att ge oavsett vilken sköterskekompetens du har. Men mycket handlar om rädsla skulle jag säga.

LISBETH: För jag tänker också att du har ju jobbat Evin mycket med förstod jag, med handledning och är engagerad i de frågorna, för jag tänker på det här med att få känna sig trygg. Och om du känner att det känns lite obehagligt. Det känns stort och ansvarsfullt att jobba med sjuka barn. Hur skapar vi den tryggheten då till de som inte har kanske den inriktningen i sin specialisering?

EVIN: Och det är ju där vi har sagt att vi är villiga komma in och hjälpa till. Vi har nu till exempel erbjudit AH, de ska ju hjälpa oss med palliativa patienter. Och då har vi ju sagt att vi kan ge hembesöken tillsammans. Vi kan träffa familjen tillsammans, vi sitter ner och har diskussionerna tillsammans kring det här barnet, vad är det som ska göras? Så det är det här som du säger, hur kan vi trycka upp det här? Och det har ju vi sagt att vi är ju väldigt tillmötesgående. Vi är villiga att träffas och det spelar ingen roll vart det är. Men huvudsaken som du säger är att kunna skapa den här tryggheten och vi finns alltid där så det går att få kontakt med oss. Det går att bolla med oss och de här remisserna, vi läser dem kanske tillsammans och tittar på vad som ska göras. Våra barnläkare har den yttersta ansvaret för till exempel dosering och ordination av läkemedel. De har ju även samverkat mycket med barnkliniken också kring de palliativa barnen, så att här kan man ju bygga vidare på och se vart ligger svårigheten och hur kan vi i så fall jobba vidare med det. Så det gäller att vara som sagt öppen och inte omöjlig.

LISBETH: För att din Sara erfarenhet av ert arbete tillsammans med kommunerna i andra delar av omställningen?

SARA: Nej, men precis, jag tänker i samverkan när det gäller vuxna eller äldre, den är lite enklare upplever jag också. Där har vi kommit längre i Västmanland och det faller sig naturligt med tanke på att man i kommunerna inte är van med att jobba med barn på det sättet. Men där upplever jag att i de mobila teamen där har vi ju projektgrupper och styrgrupper och så, där kommunerna i respektive nod är med och har varit med hela tiden. Sen stöter vi på just den här känslan av otrygghet eller farhågor från kommunerna. Det gör vi och det handlar ju mycket om den här, hur blir det nu då? Ska det bli så att regionen vältrar över en massa uppgifter på kommunerna och så kommer de drunkna i en massa uppgifter och så. Och den farhågan förstår jag att man kan ha, att hur ska det här bli? Eller ska det bli nya uppgifter som vi inte är vana vid att göra? Och hur blir det då liksom, att man känner sig otrygg och inte har stödet och så där. Så allting bygger ju på kompetensutveckling och att man tar det här i små steg. Men det som man enskilt brukar trycka på från kommunernas håll, vad saknar man som hemsjukvård? Då är det ju läkarstödet och där brukar ju Dag beskriva det här med att man har mätt det i andra delar av landet kring det här med strulfaktorer hos en kommunsjuksköterska. Att ungefär trettio procent av en kommunsköterskas arbetstid går till strul. Leta doktor eller läkemedelslista eller vad det kan tänkas vara. Och blir man då kvitt dom här trettio procent strultid då finns det ju kanske trettio procent tid över till annat då och då tänker jag att då kommer ju arbetssituationen förändras längre fram i form av olika nya uppgifter och så. Men det är ju definitivt så att det måste ske med rätt kompetensutveckling och att man har stöd i det.

LISBETH: Jag tänker mycket att det jag tror vi har gjort ganska lite av i hälso- och sjukvården, det är att tänka att vi gör kompetensutvecklingen gemensam kommun och region. Jag tror som ni säger båda två egentligen att det finns en jättestor potential och kraft i det. För vi kan ju kan ju lära av varandra verkligen och att skapa den här tryggheten att jobba kanske lite grann där jag inte normalt sett har haft mitt stora fokus. För vi kommer ju inte vara hur många som helst i vården framåt, utan vi måste ju se till att använda våra roller och vår kompetens på allra bästa sätt gemensamt.

SARA: Ja, definitivt!

LISBETH: Hör ni, vi har pratat lite grann om utmaningar nu. Vad har varit de stora vinsterna med arbetet, Evin, vad ser du? Jag tänker både ur en medarbetare och föräldrar och barnperspektiv. Varför vill ni fortsätta med det här när piloten är slut?

EVIN: Men jag brukar säga, det är lite tidigt kanske att utvärdera, men det är också kul att vi ser snabba effekter och det är glädjen, framför allt från barnfamiljerna och föräldrarna. Vi ser att föräldrarna är mycket mer avslappnade. Man ser att de hittar glädjen igen i livet och få vardagen att gå ihop. För det är det som är största utmaningen för de här familjerna. Att man orkar inte. Hur länge ska man ha så, man vet ju att barnen kommer inte tillfriskna. Det här är ju en kronisk och svår sjukdom och där tror jag vi hittar också glädjen för oss att ja, men vi kan hjälpa er. Det här är inte omöjligt, nu äntligen, vi finns här, vi kan utföra det här i hemmet. Och se att de kan hitta gnistan och glädjen i livet. Det har ju varit ett otroligt givande i det här arbetet. Och att vi också faktiskt får testa på en dröm vi har haft, det här har vi ju pratat om, det som våra äldre kollegor pratar om, att det är kul att ni är i gång. Det här har vi ju pratat i så många år om. Tänk att nu gör ni det, nu är ni ute hos patienterna och det ger så mycket tillbaka att få höra den här positiva feedbacken, dels från kollegor och dels från familjerna också och barnen. Att de tycker det är kul att vi kommer. De vill ju visa upp hur dom bor och sitt rum och djur. Man får ibland verkligen göra nån liten vandring där hemma innan man ska utföra det man gör, så det är jättekul att få titta på djuren och klappa. Och verkligen att barnen lyser upp. Att om man ja, om man ser så mycket fördel precis som Sara sa. Att det här blir ju kvalitén och det är positivt, verkligen på individnivå. Men jag tycker att det är väldigt tydligt att det här gäller verkligen för alla familjer som jag har hunnit besöka och våra kollegor. Att det är ingen som har varit negativ inställd eller som har tyckt att vaddå, vad ska ni göra här eller det här blev inte som vi hade tänkt. Utan som är glada, oavsett vad vi kan hjälpa dem med. Ibland kan det ju handla om att det kanske inte är så tydligt vad vår roll är eller vad vi kan göra för familjen, men då brukar vi säga, men vi kommer på hembesök. Vi vill bara se hur ni har det och kolla hur barnet har det hemma, så kanske ni kommer på någonting ni vill ha hjälp med eller någonting vi ser att jaha, gör ni på det här sättet hemma. Det hade vi ingen aning om, så kanske vi inte har lärt ut. Så att det gäller verkligen att följa de här familjerna och göra hembesök. Se hur har ni det utanför sjukhuset, för vi är ju så vana att de kommer ju till oss och då vet vi inte hur det här momenten vi lär ut eller det är information vi ger, hur fungerar det hemma? Det har vi ingen aning om. Vi lämnar de verkligen helt till sig själva och det som vi också sett att så otroligt mycket föräldrar, vad de tar för ansvar. De gör så avancerade medicinska procedurer som hamnar under egenvård. Och det är ju för att det har inte funnits några alternativ. Så de gör otroligt mycket och gör det väldigt bra måste jag säga trots att de inte har den här medicinska kompetensen, men de gör det för att de är föräldrar och det finns inget annat alternativ och man vill ju kunna vara hemma också. Man kan ju inte vara på sjukhuset hur länge som helst. Så att ja, en stor vinst till familjerna skulle jag säga, till föräldrarna. Och det är roligt för oss också att kunna få göra det i hemmet känner jag.

SARA: Just det här med att leva sitt liv utanför sin sjukdom. Det blir ju så otroligt slående just i det här fallet, familjer som åker kanske varje dag till och från hem och sjukhus och kanske inte kan arbeta i den utsträckning de skulle behöva eller vilja. Att hela livet tas upp av sjukvårdsbesök, liksom vilken otrolig avlastning det måste kunna bli för många.

LISBETH: Jag satt precis och tänkte på det, att hälsa är glädje ta sig an sina livs uppgifter, att verkligen känna att man också kan leva livet på något sätt och få stödet för det från vården. Vi ska börja avrunda det här spännande samtalet. Dels tänker jag så här alla som lyssnar. Visst får de höra av sig till er om de är sugna på att komma i gång med ett sådant här arbetssätt. För jag tycker Evin som du säger att barn har också rätt till en nära och tillgänglig vård och Nära vård har ju varken någon ålder eller någon sjukdom utan Nära vård är ju någonting, ett sätt vi levererar våra tjänster på i hälso- och sjukvård och det ska ju få gälla alla. Så att jag tror att många kommer att vilja höra av sig till er och höra hur ni gör och få lite tips och så. Men vi avslutar med också att ni beskriver var nära är för er, men någon av er ville säga någonting om att höra av sig?

EVIN: Men jag tänkte absolut självklart, hör av er gärna och det hoppas jag att ni gör. För jag tyckte som sagt, det var väldigt svårt när man börjar att just hitta kunskap, vilka ska jag kontakta och hur ska vi tänka? Och kan vi hjälpa någon annan kommun eller någon annan region, så absolut. Hör av er, så försöker vi hjälpa till så gott vi kan.

LISBETH: För Sara, vad är nära för dig?

SARA: Nära för mig, det är att jag som person känner att det är nära. Och det kan ju vara helt beroende på just mina behov. Så att nära kan ju vara lika många olika sätt som det finns individer. Så att nära, känslan av nära inte nödvändigtvis fysiskt nära på något sätt utan känslan av nära. Och det är verkligen olika för alla individer, så skulle jag beskriva det. Utan att liksom mer gå in på detalj därför att det finns så många olika känslor av nära. Men just känslan av att jag som individ upplever att min vård är nära.

LISBETH: Evin, vad säger du?

EVIN: Ja, jag håller med det Sara säger, men jag skulle också vilja säga lättillgänglig och trygghet. Vi har ju märkt många känslor att gud vad skönt, nu har jag ett nummer jag kan ringa till er och vi kan svara utan att stå i telefonkö eller boka telefontider. Det är det som många föräldrar inte orkar med just nu. Så att Nära vård, absolut, vi ska vara lättillgängliga och vi ska vara skapa tryggheten. Precis som Sara säger, kanske inte alltid fysiskt, men att man vet att man har ett nummer att ringa, man har personer man vet känner oss som familj. De har varit hemma hos oss och vi vet vilka de här är och då vill vi också kunna skapa den här tryggheten och närheten till familjen. Oavsett var man bor egentligen.

LISBETH: Stort tack för att ni var med i Näravårdpodden och inspirerade oss att tänka att man kan jobba på nya sätt. Tack så mycket.

SARA: Tack så jättemycket för att vi fick vara med.

EVIN: Tack.