EP74 – Näravårdpodden träffar Jenny Hector

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

JENNY: …och också ha med sig att många som jag sa har väldigt mycket dåliga erfarenheter. Att det inte är så enkelt som att här finns vården för dig utan att det också ska kunna finnas att man kan möta dem och förklara saker…

JENNY: …och jag tänker att det också ger en väldigt långsiktig effekt att också minska lidande utifrån, att man kanske får hjälp på ett tidigare stadium…

LISBETH: Idag i Näravårdpodden kommer vi att få ta del av ett väldigt inspirerande och nytänkande sätt att vända på perspektiv och att verkligen möta människor där de är. Så jag är så glad att få välkomna Sveriges första biblioteksocionom till Nära vård podden. Välkommen Jenny Hector.

JENNY: Tack så mycket.

LISBETH: Och du är Sveriges första?

JENNY: Jag är Sveriges första biblioteksocionom.

LISBETH: Ja, det är ju någonting ha i cv:t.

JENNY: Ja verkligen, men framför allt har det varit kul och inspirerande.

LISBETH: Ja, det förstår jag. Vi ska prata om ditt jättespännande projekt och arbete och så men först är vi nyfikna på vem du är, som person.

JENNY: Jag heter Jenny Hector och jag 38 år gammal och jobbar då som Sveriges första biblioteksocionom sedan ett år tillbaka. Och innan det har jag jobbat flera år inom socialtjänsten på ett ställe som heter enheten för hemlösa. Och jobbat mycket med hemlösa och allt som hör där till med missbruk, psykisk ohälsa, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld. Och bedömt insatser och följt upp dom och jobbat mycket motiverande. Och innan det har jag även jobbat inom frivården och jobbat, det är alltså den delen av kriminalvården som har hand om utsluss från anstalt, men också när det är övervakning, man döms till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst. Så de bitarna har jag också jobbat med.

LISBETH: Du har hunnit med mycket, trots att du är så pass ung. Ja, din bakgrund, vad har du för yrkesbakgrund, du är socionom, eller?

JENNY: Motsvarande socionom.

LISBETH: Vad betyder det, motsvarande?

JENNY: Att jag har likvärdig examen.

LISBETH: Just det. Du finns i Stockholm och jag vet att du idag är på din arbetsplats på stadsbiblioteket. Visst är det så?

JENNY: Ja, men precis jag jobbar på Stockholms stadsbibliotek.

LISBETH: Du, när du tänker på ditt yrkesval och det du har med dig i ditt arbete med människor som är väldigt utsatta, vad är det som driver dig att arbeta med de här frågorna?

JENNY: Alltså, jag har alltid jobbat med att möta människor. Längre tillbaka så är jag ju undersköterska i botten och har jobbat i vården. Så jag har alltid jobbat med att möta människor och det är den biten som är mest inspirerande i alla arbeten jag haft både nu och tidigare. Att möta människor i olika situationer och försöka nå dem och hjälpa dem.

LISBETH: Vad tycker du att du har lärt dig mest, du sa att du jobbat på enheten för hemlösa och i frivård och så. Vad har du med dig som du tänker är dina stora lärdomar eller något du vill dela med oss andra som inte har jobbat i de delarna av välfärden?

JENNY: Att se människan bakom. Det är ju ganska lätt att se någon som har begått ett brott eller någon som är smutsig på gatan. Men det finns alltid en människa, känslor och historia bakom personen och att försöka nå den och få kontakt och hjälpa på det sättet. Det är nog min viktigaste lärdom att se människan bakom, via alla människor med olika erfarenheter och historier och att inte döma utifrån det första man ser eller vet.

LISBETH: Nej just det. Jag tycker också du sa någon gång att det här med att se förmågor, när vi jobbar med omställningen till Nära vård så jobbar vi mycket med det som kallas personcentrering eller att verkligen se som du säger människan, personen. Inte det som kanske är ett objekt i vården eller de fördomar vi sätter, etiketter vi sätter på människor. Och i det så finns väldigt mycket att inte bara utgå från att människor har besvär eller har det tufft utan också ha förmågor. Har du tänkt och mött det på något sätt? Hur relaterar du till det?

JENNY: Absolut, i socialtjänsten försökte vi lyfta mycket förmågor så att det inte bara skulle vara fokus på det negativa så att säga, det man behövde hjälp med. Men framför allt här är det en tillgång som jag verkligen fått, att se människors förmågor. För de kommer ju hit till biblioteket, de använder datorer, dom läser. Så även om jag pratat om förmågor och sett förmågor i socialtjänsten så har jag ju ändå pratat mycket om det som inte fungerar, att hjälpa så att säga. Och här får jag verkligen se förmågorna på ett helt annat sätt och det tycker jag har varit fantastisk på en nivå som jag inte mött på samma sätt tidigare. För då har jag ju träffat dem enbart i yrkesrollen så att säga, socialtjänstemannen. Och här agerar jag som en i personalen. Jag gör ju, jag är tränad numera i enklare biblioteksysslor, så jag bemannar precis som de andra för att möta alla personer som bibliotekarierna möter. Och det har ju gjort att jag får se förmåga på ett helt annat sätt.

LISBETH: Bibliotekens roll i samhället tänker jag när du pratar så här, det tänker jag att vi behöver se mycket tydligare. Du säger de här biblioteksysslorna, här kommer man. Vad tänker du innan vi går in på projektet och berättar om det, bibliotekens roll i våra samhällen?

JENNY: Alltså biblioteken har ju en väldigt viktig roll på många sätt, men det som är tänker jag utifrån målgruppen som jag möter eller som jag jobbar med. Det är ju att dom kommer hit. Dom är här och dom finns tillgängliga för att försöka möta och hjälpa och det gör ju också att biblioteket får ett samhällsuppdrag att någonstans hitta sätt att nå de här personerna, för de kommer ju hit.

LISBETH: Finns det är ett uttalat sådant samhällsuppdrag i bibliotekens grunduppdrag, vet du det eller?

JENNY: Det har ju precis kommit en ny biblioteksplan där det nämns, ja.

LISBETH: Ja spännande. Nu är vi nyfikna, nu får du berätta om vad är det du gör som bibliotekssocionom? Vad är det här projektet? Vad handlar det om?

JENNY: Jag kanske ska börja med att säga att det har varit ett ettårigt pilotprojekt som precis avslutats och slutrapporten håller på och är i sin slutfas. Och det pilotprojektet har bestått av tre olika delar kan man säga. Dels har det då varit en fortbildade del, där jag har samtalat med bibliotekarierna på olika sätt kring social utsatthet, vad det kan innebära. Vad det finns för hjälp och stöd i samhället att få. Och öka kunskaperna där och också hur man kan hantera till exempel konfliktfyllda samtal eller styra så att dom kanske inte eskalerar till konflikter. Och dels har det också varit en nätverkande del. Så jag har arbetat mycket med nätverket runt omkring. Så det har dels varit i stadsdelen, alltså kring trygghetssamverkan med det runt omkring biblioteket. Men även med uppsökare, socialtjänst, sådana saker. Och den tredje delen är uppsökande, alltså att söka upp personer som är i social utsatthet och försöka lotsa dem till rätt hjälp. Och det är ju en väldigt stor del att arbeta förtroendebyggande som kräver ganska lång tid. Och nu går projektet över, jag kommer vara kvar här och då handlar det mycket om och fortsätta såklart att nätverka och uppsöka, men också att sprida kunskaperna på övriga bibliotek inom Stockholms stad exempelvis.

LISBETH: Är det ett politiskt initierat projekt eller var det kommer ifrån från grunden?

JENNY: Det kommer faktiskt från biblioteket själva här som har tagit det. Så min chef som jobbar här på Stockholms stadsbibliotek, Norrmalmsenheten som det kallas, har sökt pengar för att det här projektet skulle kunna testas. Och då är det här projektet inspirerat från ett liknande i San Francisco som pågått i flera år och som är permanentat där eller vad man ska säga. Det har fortsatt och då läste hon om det och blev inspirerad och när det då fanns medel att söka så gjorde hon det för att testa det här.

LISBETH: Men vad framstående att tänka att det där behöver vi testa, det där är ett nytt uppdrag för biblioteket eller ett tydligare uppdrag.

JENNY: Ja men verkligen, det är inspirerande och jag tycker det är kul att biblioteket tagit initiativet. För många sådana här kommer ju just från socialtjänsten och i den bästa av världar skulle det ju vara en samverkan, kanske mellan det. Men det är vågat av biblioteken att ta tag i frågan så att säga.

LISBETH: Verkligen. Vet du om det är utvärderat i San Francisco, om man har resultat? För man har ändå bestämt sig för att det här är någonting som man låter biblioteken ha som en roll.

JENNY: Ja jo, men precis man har ju fortsatt där, så den som var med och startade projektet jobbar fortfarande där. Det projektet ser inte exakt likadant ut som vårt. Det är ju en annan, det är ju ett annat land med annat socialt välfärdssystem, så där vädjade biblioteket till socialtjänsten som placerade en socialsekreterare på biblioteket. Så de har ju ett visst myndighetsutövande och det har ju inte jag. Jag kan inte fatta några beslut. Det har hon och det finns ju också en annan hemlöshetsproblematik. Så där har man ju till exempel installerat duschar för hemlösa och försökt att arbeta på det sättet. Och det finns ju inga planer för här på det sättet, utan här handlar det ju om att vi vill kunna nå de här personerna, ge information och hjälpa dem att våga ta steget vidare och lotsa dem till den kontakten de behöver.

LISBETH: Om vi börjar där i mötet med de här människorna, de här personerna som du möter på biblioteket. Berätta lite om det. Hur kan det gå till och hur, du säger uppsökande? Hur möter man dom, hur träffar man dem?

JENNY: Jag rör mig ut i biblioteket så som all annan personal här, så att jag möter dem jättemycket och jag har ingen särskild titel eller så på mig utan jag är klädda i profilkläder som de andra. Så jag rör mig runt och i början så handlar det mycket om att kanske heja och bli igenkänd och sen kanske ta steget och fråga eller prata om något mer och det kan vara något neutralt i början. Som vad de läser, eller hur det är, allmänt så. För att sen prata vidare och det brukar vara först när jag pratar vidare med dom här personerna som dom får information om min roll och vad jag har. En del har frågat, men hur kan du veta så mycket om det här? Och då har jag så här, ja, men jag har jobbat i socialtjänsten tidigare så, men jag är också väldigt tydlig med att jag inte har något myndighetsutövande, för det kan finnas många av de personerna som inte har kontakt med socialtjänsten till exempel. De ar kanske dåliga erfarenheter och är rädda för den kontakten. Så det har funnits dom som jag mött som varit rädda för att jag ska skriva att dom varit här och så där. Och då förklarar jag att jag har inget journalsystem och jag arbetar inte så utan hur min roll ser ut. Och i vissa fall så kan det vara att man får heja väldigt länge, att det här är ett ganska långtgående arbete och jag har ju bara varit här i ett år och också under en pandemi så att det har varit lite svårt på det sättet. Men som exempel från mitt tidigare arbete så har jag varit handläggare för en person som tog ett år innan den vågade ringa mig som handläggare, att överhuvudtaget lyfta luren och våga ta det steget. Så det kan vara ganska långa processer.

LISBETH: Det förstår jag. Jag tänkte just fråga det var det betyder att du inte har ett myndighetsuppdrag för tillit och så. Och det har du ju svarat på, men vill du lägga till något eller?

JENNY: Jag tycker det är väldigt positivt utifrån att jag är mer neutral och kan ge information. När man är myndighetsperson så har man ju också ett dubbelt uppdrag. Man arbetar ju förtroendebyggande och man arbetar för att hjälpa men det finns ju också viss tvångslagstiftning i ryggen man måste agera på som är alltid en liten vågskål så att säga. Och så var det ju även i frivården, där arbetar man ju också motiverande och trygghetsskapande och samtidigt så fanns det en straffpåföljd som hela tiden måste följas. Så man står mycket på dubbla stolar och här gör inte jag det på samma sätt. Och det är klart att det hade varit skönt ibland att bara så här, men jag kan boka dig på det här härbärget eller akut boende som jag kallar det och få förtroende på det sättet. Men jag tycker också att det är väldigt bra förtroendemässigt att jag inte har myndighetsutövandet och att jag i stället kan ge mycket information kring hur det fungerar och hur det är. Så att dom känner att dom vågar ta emot hjälp.

LISBETH: Vad är det för människor du möter? Vad har dom i sitt bagage? Vilka utmaningar har de att brottas med?

JENNY: Oj, väldigt många olika. Men här på stadsbiblioteket i Stockholm är det ju framför allt vuxna. Vi pratar inte så mycket ungdomar med problematik här, utan det är framför allt vuxna hemlösa och det kan också vara EU migranter eller tredjelandsmedborgare. Och missbruk är väl det som man möter mycket här och psykisk ohälsa, alltså komplex psykisk ohälsa och det är ganska vanligt att det kan vara i kombination med missbruk.

LISBETH: Ja visst, vad är det med biblioteken som gör att man känner att hit kan jag gå?

JENNY: Biblioteken är ju för alla, dom är ju öppna för alla och det är ju grundtanken med bibliotek och det tror jag att det är därför många kommer hit. Sen är det ju faktiskt så att många som kommer även av dom här socialt utsatta som man kanske inte alltid tänker på. Det är att de använder bibliotekets resurser. De kommer ju också hit för att kanske framför allt låna datorer, men även för att läsa. Så det är inte så att alla enbart kommer hit för att sätta sig och sova eller så som en del kanske tänker eller ställa till bråk. Utan oftast har de ett syfte när de kommer hit och många läser dagstidningar, till exempel. Uppdatera sig kring omvärlden och bara kanske få lite sällskap.

LISBETH: Jag tänker också att bibliotekens roll måste ju förändrats i och med internet och att vara en plats. Det är inte så många sådana platser vi har annars i samhället där man om man inte har en egen dator eller ett eget hem med en bra uppkoppling kan nå på något sätt omvärld.

JENNY: Absolut, det har ju blivit väldigt förändrat med det och att det finns tillgång till datorer är ju jättestort och det finns ju få andra sådana öppna forum. Det finns också väldigt förtroende har jag upplevt för att en bibliotekarie ska kunna lite allting när man behöver lite rådgivning så.

LISBETH: Har det, det är kanske utanför ditt projekt, men har bibliotekens roll vad gäller att kunna lotsa rent digitalt, den digitala på något sätt, kompetensen. Har det blivit ett uppdrag för biblioteken på det sättet?

JENNY: Jag har inte riktigt koll på hur uppdraget är utformat där. Men vi har ju till exempel IT- värdar på eftermiddagarna här för att hjälpa med hur man laddar ner eller fixar saker och allt grundläggande som hur man skriver ut, skannar. Sådant digitalt det kan ju all personal. Men jag är lite osäker på exakt hur uppdraget ser ut där får jag erkänna.

LISBETH: Men jag tänker, den andra delen som också låter väldigt spännande som du berättar om i ditt projekt. Det här nätverksbyggande med andra aktörer, vilka andra aktörer handlar om?

JENNY: Det är ju väldigt mycket utifrån vad individerna behöver såklart om man tänker socialtjänst och vård. Men jag har samverkat mycket med stadens uppsökarteam till exempel. För där finns det ju mycket stöd att få för varandra. För biblioteken är ju inte öppna dygnet runt, dom vistas någon annanstans om man är hemlös till exempel. Så där kan vi samverka väldigt mycket kring att jobba motiverande, gemensamt med samma personer, men också att de kan hjälpa till och lotsa vidare. Alltså, jag kan ju lotsa vidare en viss del, men jag är ju stationerad på biblioteket så att jag går ju inte med på samma sätt, till exempel. Vi har ju också något som kallas eu-teamet i Stockholm som jobbar med EU migranterna och de har jag också samverkat jättemycket med. Och sen finns det ju alla frivilligorganisationer beroende på vad de behöver för stöd. Och även Stadsmissionen har exempelvis uppsökare både dagtid och kvällstid som har jag har samverkat med när det har behövts.

LISBETH: Då var det upp till dig att knyta de här kontakterna, för till slut blir väl du också en person som de här verksamheterna känner till och känner igen och så förstår jag.

JENNY: Det är jag som har börjat knyta kontakterna och många kontakter känner jag ju till från mitt tidigare yrkesliv. Men det har ju också gjort att jag knutit dem, att de vet att jag finns här så det har även hänt att uppsökaren har ringt mig och frågat om en person vistas här som de söker och så. Att det finns en samverkan åt bägge håll.

LISBETH: Det för mig in, vi har tidigare i Näravårdpodden träffat en distriktssköterska som jobbar i Umeå ute på gatorna. Hon heter Lena Rehnman, så att jag får tipsa dem som lyssnar på dig nu att också lyssna på Lena. För hon pratade väldigt mycket om också att se framför sig någon vision av ett nätverk av olika aktörer. Jag vet inte om hon nämnde biblioteken just, men jag tänker att när du berättar så tänker jag också att mycket av det vi vill se nu i den förändringen, mot den Nära vården och en annan välfärd är ju att vi lyckas fylla mellanrummen mellan de här olika aktörerna. För då får vi ju ut det bästa för de enskilda personerna. Så hur tänker du kring vårdens roll i det här nätverksbygget?

JENNY: Den är jätteviktig och här i Stockholm har vi något som heter Capio vård för hemlösa exempelvis och de är ju ute med uppsökande på centralen och hjälper personer att få vård. Och dom har jag ju också träffat när jag samverkat med uppsökarna och även tidigare. Sen har jag ingen samverkan att de kommer hit till biblioteket och erbjuder vård. De jobbar ju specifikt med hemlösa och alla jag möter är inte hemlösa. Men det finns sådana vårdinsatser att arbeta med och lotsa vidare till. Så jag tänker att det är en jätteviktig del och att lotsa vidare till vården är också en del. Jag har pratat mycket om socialtjänsten men många behöver också stöd från vården på olika sätt och det är också en del i det jag informerat medarbetarna. Vad finns det man kan vända sig till i vården, till exempel med ett missbruk. Sådana vägar in som man kan ta om man vill ha stöd utan att gå via socialtjänsten finns det också. Att man kan få exempelvis beroende vårdkontakter och sådant. Och det är ju också en jätteviktig del som jag samverkat mycket med tidigare och har mycket kunskap om. Hur funkar det att ta kontakt? Vart finns det här? Så det är en jätteviktig del med samverkan med vården.

LISBETH: Det låter ju som att dina tidigare erfarenheter är otroligt viktiga i din roll nu, att kunna på något sätt själv förstå systemet och veta och ha lite kontakter och så. Vad tänker du kring det?

JENNY: Absolut. Det är jätteviktigt och jag tror att en del i att jag fick den här tjänsten och är här, är ju att jag hade den grundkunskapen och bygga vidare på utifrån det här projektet.

LISBETH: Hur kom du in på det? Hittade du en annons på nätet eller?

JENNY: Nej, faktiskt inte. Jag sökte faktiskt inte efter jobb, utan det var en kompis som letade jobb som hittade den annonsen och hörde av sig till mig och sa att han trodde att det här verkligen skulle passa mig och då tyckte jag att det lät väldigt intressant och nytänkande och då testade jag att söka. Och så hamnade jag här.

LISBETH: Ja, vilken lycka för många tänker jag att få den basen som du har med dig in i ett sådant här viktigt arbete. Jag tänker den tredje delen i det här projektet lyssnar jag in som att det handlar om arbetsmiljöfrågor. Att också veta hur möter jag människor som kanske inte har tillit till det offentliga på samma sätt? Och det uppstår kanske oroligheter och så. Säg någonting om den delen?

JENNY: Absolut att det är arbetsmiljörelaterat. Mycket handlar ju om kunskap och när man möter människor är ju en själv det viktigaste redskapet och då behöver man också ha kunskap kring det, så den fortbildade delen har varit jätteviktig i det. Och det handlar ju inte om att alla bibliotekarier ska bli socionomer och kunna allt, men att man ska känna sig trygg med att ge information och möta de här människorna. Och vi har ju också ska jag säga, vi har ju en stationär väktare på stadsbiblioteket som vi kan ta till när det blir sådana konflikter. Där någon kanske behöver bes lämna biblioteket och så, men många gånger kan det ju också vara avväpnande att man själv vågar, att det inte kommer någon i uniform som kanske provocerar i vissa fall. Och att man kanske vågar möta det själv eller hinna möta så att det inte blir en sådan upptrissad konflikt för många gånger så går ju det. Inte alltid, det måste vi vara tydliga med, men att ibland går det ju också att mötas så att konflikten inte blir så kraftig. Genom att själv ha kunskap och det har vi jobbat jättemycket med och då visar ju också resultaten att folk är väldigt nöjda med fortbildningarna som vi har hållit här.

LISBETH: Men då har du haft kurser eller samtal eller så med personal?

JENNY: Mycket har ju varit i små format, alltså samtalsformat där jag dels har gett tips och information men också där personalen har kunnat bolla och berätta sina erfarenheter. För det finns ju också mycket kunskap hos personalen som har jobbat länge här med att bemöta människor. Alla typer av människor kommer ju hit och de har mött dem i många år.

LISBETH: Vet du, nu kommer jag in på sådana här frågor som egentligen inte är ditt projekt. Men det startade i mitt huvud och det är ju till exempel utbildningen till bibliotekarie, alltså allt det här som handlar om relationer med människor. För man kan ju tänka att det handlar om relationer till litteratur och böcker och så, men det är ju också relationen till människor. Har ni fått sådana samtal? Finns det i bibliotekarieutbildningen?

JENNY: Jag vet inte hur det ser ut och finns, men det finns ett väldigt stort intresse för detta på utbildningarna. Och när det mediala intresset för det här projektet var i höstas när det skrevs väldigt mycket om det så hörde det av sig från biblioteksutbildningar och ville att jag skulle föreläsa. Just då fanns det inte möjlighet eftersom projektet upptog all min tid. Så då får vi se under det här året hur det kommer att bli. Men det har funnits ett väldigt stort intresse för att få ta del av den här kunskapen på utbildningarna.

LISBETH: Så himla mycket olika saker som ett projekt kan föra med sig. Det är ju jättespännande. Om du skulle säga, vad har varit de största utmaningarna under det här året?

JENNY: Ja, om jag får säga det skulle jag säga pandemin ja.

LISBETH: Klart du får.

JENNY: Och det är ju utifrån att det är väldigt svårt att arbeta förtroendebyggande när man ska stå på avstånd med munskydd. Så att jag är väldigt lättad över restriktionerna ska jag säga när jag har kunnat arbeta mer effektivt med den bilden. Så annars är det ju, jag har ju jobbat inom myndighetsvärlden och det är ju en ganska trygg värld, alltså med fasta väggar och regler och vad man ska göra så att säga. Och här har ju jag fått utmana mig själv mycket mer med att det finns ingen, jag är dessutom den första bibliotekssocionomen, att hela tiden utforma och tänka nytt. Och hur ska man lösa det här eller göra det här? Så det har ju också varit utmanande.

LISBETH: Det förstår jag. Att inte riktigt ha någon att bolla med eller någon att kunna på något sätt bara hämta råden från.

JENNY: Nej, men precis.

LISBETH: Pandemin, hur har den gjort med besök? Har det varit mycket också mindre besök för er eller har det sett likadant ut?

JENNY: Nej, det har varit mindre besök. Ett tag var det ju att det var maxantal som fick vistas i byggnaden.

LISBETH: Ja just.

JENNY: Så det har ju varit mindre besök. Absolut. Sen ska jag också tillägga att vi har ju ett upprustning projekt på stadsbiblioteket här. Byggnaden är gammal och det har också gjort att delar i perioder vart stängda och det har också påverkat besöksstatistiken under den tiden jag har varit här.

LISBETH: Fick du frågor också om pandemin? Jag tänker vaccinationsfrågor, sådana frågor? För man har ju pratat mycket om, hur når vi också grupper som kanske inte på traditionellt sätt når på de vanliga sätten och som inte besöker våra institutioner kanske och så. Har det funnits sådana delar också under pandemin.

JENNY: Nej, jag ska inte säga att jag fått många frågor kring det. Ja, sen har vi jobbat väldigt aktivt med att det ska finnas när man skulle ha de här fylla i papper med intyg och sådant, att det fanns tillgängligt i våra bemanningsdiskar att bara kunna dela ut. Och det har ju hela tiden funnits information, den allmänna, där man uppmanar till vaccinering och hålla avstånd och tvätta händerna och så tar hela tiden funnits i biblioteket.

LISBETH: Om jag tänker nu är projektet avslutat, innebär det att nu har du egentligen inte uppdraget som bibliotekssocionom mer eller?

JENNY: Själva pilotprojektet är avslutat. Men jag är ju fortfarande anställd som bibliotekssocionom att arbeta vidare med det här och sprida kunskapen och hur man ska arbeta framåt med det här. Så att det inte blir ett projekt där man testar kunskap, tillför kunskap och där det sedan inte används utan att man fortsatt ska kunna arbeta med det här på olika sätt.

LISBETH: Är det du som skriver rapporten, eller har ni haft någon annan som har följt arbetet också eller är du som får dem?

JENNY: Det är jag som skriver rapporten, men jag haft ett väldigt nära samarbete med min chef och det finns ju en styrgrupp som godkänner rapporten, så det är inte enbart jag involverad i den utan det har följts väldigt noga.

LISBETH: Vad skulle du kunna säga något, sådana här stora penseldrag? Vad är resultaten? Var vad kan vi summera det här året med?

JENNY: Ja alltså det allra tydligaste är att det har blivit en väldig ökning bland personalen som känner sig trygga med vart man kan hänvisa olika personer i social utsatthet. Vad det finns för insatser. Sen finns det också små, det har varit ett kort projekt, men det finns även ökad trygghet bland personalen när det gäller att röra sig biblioteksmiljön. Att man känner sig tryggare.

LISBETH: Har ni kunnat utvärdera bland besökarna på biblioteket.

JENNY: Nej, det har vi tyvärr inte kunnat göra.

LISBETH: Nej, det är ju alltid svårt. Det är sådant vi brottat mig också i omställningen till en mer Nära vård. Att också få fatt i värdet som det skapar för dem vi är till för, för vi är inte bra på det. Vi har inte bra metoder. Vi har inte riktigt heller vanan och strukturerna för de uppföljningarna.

JENNY: Nej, men det känner jag igen från socialtjänstens sida, men där jobbar vi väldigt aktivt med det de senaste åren. Så att beroende på hur det här fortgår hoppas jag att vi hittar ett sätt att utvärdera även här att man får feedback från dom det faktiskt gäller.

LISBETH: Du om du tänker, känner du till omställningen till Nära vård?

JENNY: Inte i detalj, nej.

LISBETH: Nej, men om du tänker någonting att vården ska komma vara närmare, vara med där vi lever våra liv och så, vad tänker du om Nära vård för dig? Vad skulle du sätta in i det?

JENNY: Alltså tillgänglighet för alla och att alltså finns olika vägar in att få hjälp är väl det som jag tänker direkt spontant i det de tankebanorna. Vi är alla människor, vi har alla olika erfarenheter. Vi måste ha sett att alla får hjälp på olika sätt. Och att man måste möta personer där de är i många fall och också ha med sig att många som jag sa har väldigt mycket dåliga erfarenheter. Att det inte är så enkelt som att här finns vården för dig utan att det också ska kunna finnas att man kan möta dem och förklara saker och bygga förtroende. Det behöver finnas utrymme för det och inte enbart för själva vården utan också för sträckan in så att säga.

LISBETH: Det var så ja precis. Vi hade ett seminarium här i veckan där vi tittade på hur man i Alaska har utvecklat sin Nära vård kan man säga. Och då har man, det stora skiftet kom när man förstod att det handlade inte om diagnoser, om piller och läkemedel. Det handlade om människorna och när man på något sätt har det som utgångspunkt för hur man utformar sin hälso- och sjukvård eller sin socialtjänst. För de jobbar integrerat både med både med kropp och själ och med socialtjänst och hälso- och sjukvård. Då blir det någonting helt annat. Men de har också fått ett väldigt välfungerande system genom att göra på det sättet.

JENNY: Det låter ju fantastiskt. Det ligger ju så mycket i det och att inte hamna mellan stolarna för att man inte platsar på det ena eller andra eller ja, jätteviktig fråga och det är ju som sagt människor.

LISBETH: Verkligen. Är det så att, jag tänker vi är ju ett väldigt speciellt läge i världen just nu och vi förbereder oss på att ta emot många människor som är på flykt från kriget i Ukraina. Är det sådant som finns på er agenda i biblioteken, finns ni med i de diskussionerna ännu eller.

JENNY: Det var en svår fråga. Jag vet att jag har läst någonting om det men jag kan inte svara på det på rak arm. Men jag vet att vi varit en stor del i frågan när flyktingkrisen var 2015 och att det finns någon form av planering för hur vi ska kunna hjälpa till i detta men jag är inte insatt i den än får jag erkänna.

LISBETH: Jag tänker en roll som din var viktig, eller kan vara i det vi troligtvis har framför oss. Jag tänker också nu, du är inte ensam mer, för nu finns det en till, är det så?

JENNY: Ja, precis, i Örebro stadsbibliotek har det börjat en bibliotekssocionom för ungefär en månad sedan. Och han har faktiskt varit här på studiebesök så att vi har börjat samverka och utbyta erfarenheter för det är jätteroligt.

LISBETH: Vad spännande och det är en egentligen en smittoeffekt eller spridningseffekt från ert arbete.

JENNY: Nej, egentligen så hade dom liknande tankar men dom visste inte hur dom skulle göra med dom. Och så såg dom då annonsen som min chef hade lagt ut när jag sökte och tänkte att men det här var ju precis vad vi egentligen ville ha och tänkte och sen sökte de också, så det är en viss smittoeffekt. Men tankarna fanns i grunden innan.

LISBETH: Om du får lite grann drömma eller fantisera om hur det här ser ut om 5 10 år framåt. Vad ser du då framför dig?

JENNY: Jag skulle gärna vilja utveckla, här finns till exempel viss juridisk rådgivning ibland man kan boka. Det ser ju lite olika ut på olika bibliotek, men att man kanske skulle utöka den just med tillgänglighet och närhet. Att det finns folk att rådfråga på plats så att man kan lättare lotsas in till kontakt. Många känner sig tryggare om man träffat någon att få komma in. Jag vet inte, budget- och skuldrådgivare sådana saker att det finns mer tillgängligt. Och det skulle ju även kunna vara olika typer av vård, att när man möter någon som har frågor, så men vet du vad på torsdagar udda veckor, då kommer dom hit som kan svara på dom här frågorna. Så att man ytterligare kan utöka, att nå alla personer som behöver olika typer av hjälp. Och jag tänker att det också ger en väldigt långsiktig effekt att också minska lidande utifrån att man kanske får hjälp på ett tidigare stadium innan man har en massiv problematik omkring sig.

LISBETH: Och det låter ju fantastiskt, att kunna tänka det här, för det är ju ett bygge av våra olika samhällsinstitutioner. Jag tänker vi är i en sådan förändring att vi kan inte bara ha styckevisa tjänster som vi ska försöka förstå oss på och hitta som medborgare, utan faktiskt också att vi har ett ansvar och en möjlighet att foga dem samman på bra sätt. Jag tänker att vi ska avrunda, är det någonting du vill berätta om mer kring din tjänst.

JENNY: Jag brinner ju för det här projektet och tycker det är jätteintressant, men inget jag direkt kan tänka på just nu.

LISBETH: Hur kommer ni att följa det vi vidare för nu kommer du att fortsätta ditt arbete som bibliotekssocionom? Finns det någon utvecklingsspår tänker jag. Du är ju inte färdig i ditt sätt att tänka hur det här skulle kunna formas. Har ni någon typ av uppföljning eller?

JENNY: Det kommer absolut följas upp och alla planer är inte exakt klarlagda. Men förutom att fortsätta arbeta med de frågor jag jobbat med så handlar det ju också om att sprida kunskapen till fler bibliotek som jag sa inom Stockholms stad och kanske på utbildningar så. Och det kommer ju följas upp nära här med cheferna. Hur man ska utveckla vidare. Men framtiden är inte helt klar det.

LISBETH: Nej, jag skulle vilja fråga en sista fråga, vad är nära för dig?

JENNY: Ja, men nära är nog just tillgänglighet. Att jag ska kunna veta vart jag vänder mig och att jag ska kunna få det lätt snabbt på något sätt. Och då menar jag inte att jag ska ha i alla insatser imorgon, men att det ska vara enkelt. Så nära är väl enkelt.

LISBETH: Ja nära är enkelt! Härligt! Hör du stort tack Jenny för att du var med och berättade om det här och enormt varmt lycka till framåt. Vi får följa det här med spänning, får vi återkomma och se när ni har blivit ännu fler i hägnet biblioteksocionom. Ett stort lycka till och tack.