EP71 – Näravårdpodden träffar Martina Larsson och Karin Eriksson

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

MARTINA: ...för att uppnå en god samverkan, att det underlättar om man har vägar som korsas om man stöter på varandra i dörröppningen eller i fikarummet...

KARIN: ...jag tror inte det är någon ovilja från någon part alls, utan det är bara det att så här har det varit och så här är det och det är ju det som ska vändas lite grann det här nu i Nära vård hoppas jag på...

LISBETH: Hej och välkommen till det här avsnittet av Näravårdpodden. När vi arbetar med omställningen till Nära vård så finns det också mycket att lära av fina verksamheter som vi har jobbat med under längre tid i Sverige. Och en sådan typ av verksamhet, det är ju våra familjecentraler. Och därför är jag jätteglad att idag så har jag möjlighet att välkomna Martina Larsson och Karin Eriksson att besöka podden, ni som kan det här med familjecentraler jättebra. Välkomna.

MARTINA: Tack, tack

KARIN: Tack, tack.

LISBETH: Står det till bra idag. Martina?

MARTINA: Jajamensan. Det står alldeles utmärkt till. Vi har sportlov här nere i Småland så det är härligt.

LISBETH: Ja, och solen skiner då?

MARTINA: Ja!

LISBETH: Bra, har ni sportlov Karin, där du befinner dig?

KARIN: Ja, jag är ju lite söderut i Småland så jag är i Emmaboda. Vi tar nästa vecka i stället.

LISBETH: Okej, ja men vi brukar ju sprida ut det där. Jag sa just det att Norrbotten som jag befinner mig i, vi har faktiskt nu inte förrän vecka 10, så det är ganska lång period så vi håller på att sporta i Sverige och det är ju bra för folkhälsan och annat. Jag tänkte ni ska få presentera er för dom som lyssnar. Martina vill du börja, vem är du?

MARTINA: Ja, jag kan börja. Jag heter Martina Larsson, bor i Jönköping. Jag jobbar med familjecentraler på femtio procent, där jag samordnar Jönköpings läns tjugotvå familjecentraler. På mina andra femtio procent jobbar jag som processledare i regionernas kunskapssystem och där processleder jag en grupp som heter NPO, barn och ungas hälsa. Så jag är mycket i barn och familjer och i ungas hälsa. Det är väl det jag gör mestadels av min arbetstid i alla fall.

LISBETH: Vi blir nyfikna på fritiden då, hur ser det perspektivet ut?

MARTINA: Ja, jag tillhör ju en av de här då som är en av de här paddeln frälsta människorna, som inte kan sluta spela. Så jag ägnar mycket av min fritid av att spela paddel. Sen är jag också en av dem som har skaffat hund här nu under covidperioden och det upptar också mycket av min tid privat. Har två barn och en sambo, bor i centrala Jönköping. Så det är jag.

LISBETH: Och i Näravårdpodden brukar vi vara lite intresserad av hundar, så då frågar jag vilken ras har ni?

MARTINA: Jag har en spansk vattenhund.

LISBETH: Vad fint, härligt. Karin, har du hund?

KARIN: Nej, vi har en liten kanin, en dvärgvädur som heter Brownie och som ja, han är väldigt tam och det har varit spännande att följa honom för han hänger oss i hasorna och är som en liten bebis hos oss.

LISBETH: Ja mysigt, men det är något särskilt att ha djur hemma. Karin berätta mer vem är du?

KARIN: Jag jobbar som familjebehandlare i Emmaboda kommun. Jag jobbar ju en del av min tjänst på familjecentralen med förebyggande socialtjänst och den andra delen av min tjänst jobbar jag med insatser. Med familjer som har det trassligt och krångligt. Ja, så det är familjer och familjer och familjer dagarna i ända.

LISBETH: Men en familjebehandlare, vad har man då för bas i botten när man jobbar som det?

KARIN: Många är ju socionomer, fast jag är förskollärare och specialpedagog och sen har jag olika vidareutbildningar i anknytning och trygghetscirkeln och ja, andra kompletteringar som har blivit under åren.

LISBETH: Hur ser din fritid ut, vad ägnar du dig åt?

KARIN: Ja, jag är en sådan där person som gillar jag lite fart, så jag gillar gärna att cykla. Men jag har lite pauser just nu efter en vurpa här så ja, så kan det bli ibland. Man lär sig av sina misstag.

LISBETH: Jättevälkomna till Näravårdpodden. Som jag sa i inledningen så tänker jag att det finns ju några sådana här flaggskepp som vi har i svensk hälso- och sjukvård och är väldigt stolta över. Jag tänker barnhälsovården, jag tänker mödrahälsovården och jag tänker också på det som ni verkar inom, familjecentralerna. Skulle inte ni kunna börja berätta för oss bara, vad är en familjecentral och vad gör man där? Martina, berättar du om det?

MARTINA: En familjecentral är när fyra olika verksamheter samverkar under ett och samma tak, säger definitionen. Och då är det barnhälsovård, det är barnmorskemottagning eller kvinnohälsovård som vi säger här i Jönköping. Det är öppen förskola och det är socialtjänstens förebyggande verksamhet. Och tanken är att de ska finnas under ett och samma tak och arbeta förebyggande för våra barn och unga. Så det är lite det som är tanken. Men också att hitta dom barnen som behöver oss lite mer. Tidiga insatser jobbar vi mycket med på en familjecentral och familjecentralen är ju mellan noll och sex år. Eller egentligen från det man väntar barn till barnet börjar förskoleklass.

LISBETH: Jag vet Martina, att du har ju som ett övergripande samordningsansvar för familjecentralerna i ert län. När du tittar från det perspektivet, finns det här i alla kommuner hos er? Det finns den nationella styrelsen för en förening som ska främja familjecentralernas framväxt. Hur ser den här nationella bilden ut, hur spritt är det här att arbeta på det sättet?

MARTINA: Det är ju spritt i landet men det ser ju faktiskt väldigt, väldigt olika ut i olika delar av landet. Jönköpings län är väl det länet i Sverige som har kommit bland de längsta när det kommer till familjecentraler. Jag satt och räknade ut här innan det här mötet, så räknar jag ut att 98,6 procent av Jönköpings läns barnfamiljer nås av en familjecentral. Så det skulle jag vilja säga är riktigt bra tillgänglighet för länets barnfamiljer.

LISBETH: Vet du någonting om en nationell siffra?

MARTINA: Nej inte riktigt, men det är väldigt olika spritt i landet och hur det ser ut skulle jag vilja säga.

LISBETH: Jag tänker Karin, du är ju i den här familjecentralen som du säger familj, familj, familj hela din arbetsdag. Hur ser det arbetet ut direkt på familjecentralen? Vad händer där, hur kommer man dit? Vad gör ni för någonting?

KARIN: De flesta kommer i kontakt med familjecentralen utifrån att man väntar barn och då vandrar man naturligtvis genom alla dom här lokalerna. Och man ser dörren in till socialtjänsten, man ser genom glaspartiet vad som händer inne på öppna förskolan. Sen så kommer barnet och då går man ju till barnhälsovården och där finns ju då barnhälsovården som en liten lotsning in till den öppna förskolan. Så att vanligast är att man kommer till babycafét då, den verksamheten som är för vuxen med barn noll till 12 månader. Eller så kommer man kanske vid ett annat tillfälle när det är verksamhet för noll till 6 månader. Och vi är då i socialtjänsten, vi samarbetar ju med både mödrahälsovård, barnhälsovård, men framför allt med öppna förskolan. Vi är lite som en fältsekreterare där inne så vi hänger ihop jättemycket och kompletterar varandra då i de olika bitarna.

MARTINA: Det är ju lite det som är det fiffiga med en familjecentral för kvinnohälsovården eller barnmorskorna och barnhälsovården, de möter ju alla. Så vi möter ju verkligen alla barnfamiljer som föds i det här landet och genom att sålla ut och lotsa och så är ju tanken att vi dels ska förebygga men också hitta de som har det svårt och tidigt förebygga ohälsa hos våra barnfamiljer.

KARIN: Och alltså, för oss är det ju väldigt viktigt också att verkligen bygga relation. För att socialtjänsten har en historia av att vara farlig, så vi jobbar mycket med att sänka trösklarna. Mycket med att avdramatisera, utifrån den här svartmålningskampanjen som tyvärr är nu i Sverige gentemot socialtjänsten. Så ja, jag känner en stor lycka av att vi har en så god relation till exempel med muslimska mammor. För de kom fram här för bara några dagar sen och sa snälla Karin säg hur det är. Är det verkligen så här att Sveriges socialtjänst kidnappar muslimska barn. Så att den ingången hade vi inte haft om vi inte hade varit där ute och träffats, druckit kaffe, suttit och snackat. Delat vardagen lite grann.

LISBETH: Verkligen, och du hade aldrig fått den frågan.

KARIN: Nej.

MARTINA: Och där arbetar man ju också med jättefina program för att få med socialtjänsten tidigt in i familjerna genom att man i många delar av landet, också i Jönköping gör gemensamma hembesök. Ett första hembesök tillsammans med socialtjänsten och till de familjerna som behöver oss lite mer, att man tillsammans går hem; barnhälsovård och socialtjänst till familjerna och finns och få vara i deras hem och skapar på så sätt relation med familjen.

LISBETH: När ni berättar så tänker jag att det är ju precis det här vi vill komma åt när vi pratar om omställningen till Nära vård. Karin, du pratar om relationens betydelse. För när man skapar relation då kommer man kunna vara tidig med insatser. Det behöver inte bli så stort och så dramatiskt, men det handlar ju också om att vi brukar prata om ett mellanrumsarbete. Att fylla de här mellanrummen som vi annars ska gå emellan som föräldrar eller det kan ju vara vuxna också i andra situationer när det handlar om Nära vård. Och det handlar om det här förebyggande och proaktiva. Så att det är ju verkligen ett sätt att visa på att det här går att göra och vilka fina effekter man får.

KARIN: Och jag tänker att utifrån allt det som ändå händer i samhället kring gängkriminalitet, där pratar man så mycket om det förebyggande. I Kalmar inte långt härifrån där jag bor, där har vi under förra veckan tyvärr haft en dödsskjutning. Det var lite första gången som det blev lite så för oss på ostkusten och det har ju berört väldigt starkt. Så att alla känner ju någonstans att vi måste kämpa för att vi ska bromsa in detta och där är det förebyggande arbetet viktigt. Det är också viktigt att se i den samverkan som behöver vara mellan människor när man samverkar. För precis som föräldrarna behöver ha den här lättheten, att man tar en kopp kaffe ute på öppna förskolan tillsammans med mig, till exempel som familjebehandlare, behöver vi som personal också har en lätthet att nå varandra. Att jag kan kanske lätt slå en signal till församlingspedagoger inne i kyrkan eller vad det än må vara för någonting. Så att ha en lätthet och det är ju ett nära perspektiv för oss.

LISBETH: Verkligen!

MARTINA: Det finns ju också studier som visar på det här just att för att nå upp till någon god samverkan, att det underlättar om man har vägar som korsas, om man stöter på varandra i dörröppningen eller i fikarummet, eller man har gemensamma teamträffar. Att det verkligen underlättar för att samverkan sedan ska nå ut till dem som den är till för, till barn och familjer. Så det är jätteviktigt att man kan underlätta för det tänker jag.

KARIN: Det är någon mer som är håller med om detta hör jag Martina, det är någon som säger vov, jaja, absolut, det här är rätt!

LISBETH: [skratt] Det är faktiskt min hund. Jag har också en hund. Hon vill också vara med på sändningen. Jag tänker, när ni pratar så tänker jag också att vi har pratat väldigt mycket om att det här sättet, att gå i de här mellanrummen som jag tycker ni båda pratar om nu. Det här man möts, man samverkar. Det är lätt att ta kontakt också som medarbetare i olika verksamheter. Hur ser ledarskapet ut för dom här familjecentralerna? Hur ser chefskapet ut? Man har olika chefer, Socialtjänsten har sin och öppna förskolan har sin och barnhälsovården har sin. Hur ser det där ut?

MARTINA: Där jag kommer ifrån och i min region, där har varje familjecentral en lednings styrgrupp med chefer från de 4 olika verksamheterna som samverkar. Men på familjecentralerna så har vi också en funktion på alla våra familjecentraler. En samordnarfunktion, som samordnar familjecentralens arbete och samverkan och också är länken mellan ledningsgrupp och själva medarbetarna på familjecentralen. Och sen är det ju också min funktion då i länet som samverkar alla 22 familjecentraler och där har jag ju som uppgift att stötta både chefer och samordnarna och familjecentralens medarbetare i deras samverkan. Och också lyfta det till högre chefer och politiker när det är något som inte funkar i samverkan.

LISBETH: Har ni sett också att följa upp, jag tänker på din nivå, Martina. För man tänker också att det är ju inte bara det dagliga ledarskapet, det är ju också hur man ser resultat i verksamheten? För jag kan tänka mig att socialtjänstens insatser tidigt spelar också roll för resultaten på förskolan, till exempel. Barn blir tryggare, familjerna blir tryggare. Hur ser man på resultat då sammantaget?

MARTINA: Alltså, det är lite vår akilleshäl skulle jag vilja säga, dels är det jättesvårt att mäta förebyggande arbete, det är långsiktigt arbete och dels är det också jättesvårt att mäta samverkan. Vi håller på och vi har försökt att mäta och hitta bra indikatorer och följa upp och mäta i många år. Nu vet jag att föreningen familjecentralens främjande håller på och tittar just på nationella indikatorer för att mäta familjecentralsarbetet och indikatorerna för samverkan. Men som sagt var, det långsiktiga förebyggande, det kanske just är det här att det påverkar slutbetygen i nian.

LISBETH: Exakt!

MARTINA: Fast det är många saker som påverkar slutbetygen i nian. Vi är bara en liten del av det, eller det kanske påverkar läsförståelsen när man börjar skolan sen eller nybesök på BUP, barnpsykiatrin eller myndighetsomhändertagna barn. Så det är så många saker, som det kan ha en liten, liten del med att göra. Men det är svårt att mäta, det är precis det skulle jag vilja säga.

KARIN: Jag håller med dig där Martina, för det är precis så här det är. Och tidigare tycker jag väl att det ibland kan ha varit så här lite på och av. Man har kört i gång något käckt projekt och så har det varit jätteintensivt och sen bara så, nu gör vi inte mer med det. Men det har man nog börjat omvärdera tror jag i samhället att vi behöver ha en långsiktighet. För jag tänker lite grann under covid till exempel, innan så var vi kontinuerligt ute på föräldramöten och mötte föräldrar. Riktiga turnéer gjorde vi, och vi hade ju nästan så att anmälningar och ansökningar låg på samma nivå. Men under coviden så har vi tappat och tappat och tappat. Och det är mindre människor som av egen kraft hör av sig och ber om hjälp. Och det tror jag har att göra med att nu har helt plötsligt vägen in till socialtjänsten blivit lite svårare. Jag vet inte riktigt vem jag ska nå eller vågar jag ringa. Och när vi var ute och snackade med föräldrar då hade vi så många som hörde av sig själva och det är den bästa vägen att nå människor. För att när du själv tänker att jag vill förändra mitt liv. Det är då du har bäst möjligheter lyckas också.

LISBETH: Ja så otroligt. Det där är ju också ett typ av uppföljningsperspektiv du tar upp Karin, att faktiskt se när man inte kan ha sin insats som man brukar ha den, att det också spelar roll för relationsskapandet. Men sen kanske de riktiga resultaten också, precis som du säger Martina kommer väldigt på sikt. Ja, att man höll sig borta från det som kanske var mer kriminell verksamhet om man var på väg åt det hållet eller skolresultat eller annat. Ja, men det här är frågor som vi också brottas mycket med i hela den här stora omställningen, att vill vi verkligen göra det här? Jobba i mellanrummen, få ihop olika verksamheter, då måste vi få ledarskap som har bra samordning och samverkan och kanske strukturer som du beskriver Martina att få ihop det. Men också nya sätt att mäta våra resultat på och våga som ni säger, inte hoppa från tuva till tuva, utan säga vi vågar vara långsiktiga i det här även om resultaten inte är likadana som de var. Likadant mätbara som dom är i en produktionsstyrning.

MARTINA: Och jag upplever också i de respektive benen i verksamheten, i barnhälsovård, kvinnornas vård, socialtjänst och öppen förskola. Man är jätteduktig på att utvärdera sin sina resultat i stuprören och följa upp och följa årsarbetartak och det är massa processmått. Men man har inte bra mätetalindikatorer för det horisontella. Det är mycket svårare att mäta det och det gör också att en sådan här verksamhet blir också väldigt svår att leda för cheferna. För dom betygssätts oftast eller värdesätts utifrån de resultat dom levererar i sitt stuprör. Men kanske inte i det viktiga arbetet man gör i samverkan eller i den horisontella linjen, så det krockar ganska ofta upplever jag på familjecentralen just i samverkan, att det är svårt att samverka. Att något som är så lätt ska vara så himla svårt.

KARIN: Ja, men jag håller med dig, Martina. För att vi är fostrade här i Emmaboda kommun kan man säga av en samverkan. Vi har uttalat samverkansavtal mellan bildning och socialförvaltning. Vem ska betala? Det är ju det som det oftast snackas om. Men vi har väl landat någonstans i ja, men vi är ju faktiskt kommunen, vi betalar det här tillsammans och det har gjort jättemycket. Man har jobbat på olika plan i det här med samverkan. Men då är vi ju en sådan liten kommun med 9400 invånare, så att är det lunch någon dag och ja kanske bildningsnämndens ordförande är ute på någon promenad då kanske hon poppar in och säger hej hos oss. Så nära har vi och det gör ju att eftersom vi då har politiker och chefer som vill att vi ska jobba förebyggande, att vi har mandat för att göra det och det är viktigt. Men sen den andra organisationen i en familjecentral som styrs av region är ju så mycket större och mycket mer hierarkisk styrd. Så att den enskilda medarbetaren har så lite att säga till om och det krånglar till det. Allt ifrån hur mycket tid man har för samverkan och vad man får lov att göra för inköp och allting. Till exempel om jag tar ett exempel från verkligheten. Vi skulle köpa in tavlor för att vara med i barnkonventionen och jag åker till Ikea och handlar dom här tavlorna. Vi och öppna förskolan vi delar ja, men okej, vi tar detta denna gång. Men då skulle vi ta hand om detta då alla fyra enheter. Jag kan säga, det blev ju mer krångligt att sköta själva faktureringen, så till slut, säger vår ekonom på socialförvaltningen, nää nu krånglar vi inte med detta. Vi betalar det här. Och någonstans där måste vi tänka, att vi ska göra det enkelt.

LISBETH: Och verkligen vilja det här och då måste man göra det enkelt.

MARTINA: Och då måste man kanske våga klippa lite på den andras gräsmatta.

KARIN: Ja, precis!

MARTINA: Det måste gå lite hela tiden, lite utanför vårt uppdrag. Vi kan inte bara sitta och stirra oss blinda på det. Vi måste underlätta för dem som tar steget efter tänker jag och det kanske medför att vi får gå lite längre än vad det står i vårt uppdrag för vår profession tänker jag.

KARIN: Jag tror inte det är någon ovilja från någon part alls. Utan, det är bara det att så här har det varit och så här är det och det är ju det som ska vändas lite grann här nu i Nära vård hoppas jag på.

LISBETH: Verkligen, ja, men man får upp frågorna så mycket på agendan och dom kommer igen i många olika typer av sammanhang så tänker jag att det kommer att leda framåt. För det är ju många människor som vill det här nu, så då måste vi bara hitta lösningar. Men jag tycker att det är intressant att ta del av både de framgångar som man ändå får säga att ni har gjort med uppbyggnaden av familjecentraler runt om i Sverige. Men också. Vad är det som är de här hindren då? Vad är det som ni brottas med i vardagen som faktiskt är svårt, även om ni lyckas göra så bra och fina verksamheter?

KARIN: Och visst ramar på Ikea. Det kan man tycka inte är så mycket, men ni förstår ändå hur det kan bli i vardagen när man arbetar, för man har ju nya sådana här småsaker som kommer. Och det är det man då kan känna, att varför kan vi inte bara göra det lite easy? Varför måste vi krångla till det?

MARTINA: Det gäller ju att ha kunskap av varandras uppdrag och kunskap om varandras organisationer. Jag är ju en regionare i botten och kommer att ha jobbat många år i regionen och jag håller med, det är en sådan här top downstyrning. Det är en hierarkisk styrning medan jag upplever att kommunen där kommer det mer nedifrån och puttrar uppåt, beslut och så där. Och det är klart att vi krockar där och då behöver vi tid att prata om detta och prata om våra värderingar. Vad står vi? Vad vill vi? Så att vi kan komma förbi de där små kulturskillnaderna vi faktiskt har ifrån oss. Främst då mellan region och kommun som man stöts med ganska mycket i vardagen på en familjecentral. Att vi tänker lite olika. Jag som har jobbat som chef då i barnhälsovården i många år, vi löser ju det mesta genom att skriva en rutin i regionen. Vi skriver en rutin för det, sa vi från regionen och det tyckte inte kommunens personal om kan jag säga dig. För då tyckte dom att nu toppstyr ni minsann och vi och vår personal efterfrågade, men vi måste ju ha en rutin kring det här, annars kan vi inte jobba med det här, så det är en sådan här tydlig skillnad. Vi vill ha det nedskrivet och då har vi löst problemet på något sätt.

KARIN: Men sen så när man sitter då, man säger bara till sina kollegor. Jag kanske sitter med barnhälsovården och snackar, vi jobbar ju för barnens bästa det gör vi och ja, ibland gör vi lite hemligheter. Vi gör som vi vill ibland faktiskt, det gör vi och det går så bra så det också.

LISBETH: Och det är ju så, vi kommer att behöva töja på dom där gränserna, om vi ska göra någonting nytt. Vi kan ju inte bara på något sätt göra som vi alltid har gjort. Få får vi samma resultat vi alltid har fått. Jag tänkte vi ska gå in på Nära vård spåret och era kopplingar dit. Men ja, bara för att fördjupa lite i vad en familjebehandlare gör Karin, vad gör man när man är familjebehandlare, hur går det till?

KARIN: Menar du på familjecentraler?

LISBETH: Ja.

KARIN: Alltså, jag jobbar ju utifrån de här målen som vi har här i Emmaboda, vi har mål kring barnkonvention, hälsa och samverkan. Och mitt viktigaste uppdrag, det är att ja i det långa loppet förhindra placeringar. Så att stötta familjer, framför allt i anknytningen mellan barn och föräldrar. Det är en sådan här grundläggande grej. Funkar den så brukar det mesta funka, lite, lite, lite bättre. Så att det är väldigt mycket samverkande, processande, men framför allt på vår familjecentral så jobbar vi mycket utifrån hälsa och vi har haft ett hälsofrämjande projekt tillsammans med regionen i rörelse i höstas. Och nu ska vi snart i gång i matblocket. Kom i gång heter det. Det är jättekul att arbeta med, som då alla fyra enheter berörs av på ett eller annat sätt.

LISBETH: Åh, vad intressant. Vi ska koppla ihop det mot Nära vård och sen är det ju Nära vård ni pratar om hela tiden tänker jag. Men Martina, hur är din relation till omställningen till Nära vård? Hur ser du på kopplingen mellan familjecentral och hur kommer du i kontakt med de frågorna?

MARTINA: Jag har som sagt var jobbat många år i region Jönköping, inom barnhälsovården, så vi här i vår region i alla fall så har man pratat mycket Nära vård. Och så fort jag hör begreppet Nära vård så tänker jag på tratten; kallar vi det här, som symboliserar Nära vård. Och där är vi längst ut i den här tratten när vi arbetar med vårt förebyggande arbete och också i primärvården, det tillhör ju barnhälsovården. Och hur vi kan hela tiden förhindra och förebygga. Så att man inte hamnar i specialistvården, det är lite så jag tänker när jag tänker Nära vård. Men också att vi ska finnas där människorna är, i deras livssituation och kanske våga göra saker annorlunda. Att vi kanske får förflytta oss ibland. Vi kan inte räkna med att alla alltid ska komma till oss. Så tänker jag.

LISBETH: Vad bra och ska vi översätta tratten så är det den målbild som nu finns för Nära vård i just i Jönköpings län. Och tratten ligger ner får vi väl säga.

MARTINA: Tratten ligger ner!

LISBETH: Ja, just det, tack. Karin, vad är din relation? Hur tänker du?

KARIN: Jag tänker att vi ska vara nära människorna. Vi ska möta dem där de är och kanske vi också behöver tänka lite granna utanför boxen ibland. Vi behöver också ge jättemycket värme. Vi kanske behöver gå ner för våra höga hästar som jag ibland säger. Vi i socialtjänsten har ju de här lagarna med LVU och sådana saker. Och ja, hur kan man göra sig ofarlig? Men framför allt också att den som vi jobbar kring, att den ska känna att den har huvudrollen i sitt liv. Så att inte det är vi som skriver manuset utan hur vill du ha det? Vad tycker du är viktigt? Känns detta bra för dig? Hur påverkar det dig om vi gör på detta sätt, det är jätteviktigt tycker jag.

MARTINA: Vi har frågat våra trettio föräldrar här i Jönköping, vi håller på med ett förbättringsprojekt om föräldragrupper och då har vi frågat hur de vill ha föräldragrupperna i framtiden och då är de väldigt tydliga med att, de vill gå till dialog. De vill ha dialog och reflektion, de vill att vi ska slopa vår expertroll. Att de ska bli stärkta utav oss som professionella. Så säger man ju, så det var väldigt tydligt i den enkäten. Att man ville prata med och reflektera och ha en dialog.

LISBETH: Vad betyder det för de professionella i era verksamheter? Hur utmanande är det?

MARTINA: Jag skulle nog vilja säga att för regionens personal är det nog jätteutmanande. Vi är ganska trygga. Vi vill gärna vara i expertrollen. Så jag tror, vi håller på att göra ett nytt program omkring föräldragrupper och där kommer vi få ha stora utbildningsinsatser just för att vi måste ändra vårt förhållningssätt. Vi måste våga lita på och vara där föräldrarna är och våga släppa. Vi tror på något sätt att man är professionell när man är expert, men det kanske man inte är för då möter man ju inte föräldrarna och barnen där de är.

LISBETH: Nej, det låter ju verkligen som att ta det här riktigt personcentrerade perspektivet och det är svårare än man tror. Vad tänker du Karin kring de frågorna?

KARIN: Ja, jag ser framför mig när vi är på öppna förskolan och vi har kanske bjudit in någon gäst. Vi har ganska många informativa gäster på öppna förskolan. Till exempel har vi samarbetat väldigt mycket med räddningstjänsten och då sitter en av brandmännen där bland ungar och föräldrar och det är amning och kaffekoppar och leksaker. Och så sitter Håkan där för att snacka om brandskydd. Och en efter en så somnar ungarna i sina famnar hos sina föräldrar. Men ja, när klockan är halv 12 och det är dags att stänga igen ser det ut som ett inferno, grejer överallt. Men så mycket bra det har varit och just det där laidback rollen att ja, men om vi ska kunna snacka med barn och föräldrar då kan vi inte sitta i en aula och köra en tjusig PowerPoint med jättemycket text. Det går ju inte, utan vi måste tänka hur når vi de här föräldrarna? Var kan vi snacka? Ja, vi kanske får sitta på golvet, eller hur det är. Men det kan ju göra att man som professionell kan kännas lite osäker. För det är en säkerhet att sitta vid sitt skrivbord och sin dator lite grann.

MARTINA: Man är trygg om man har sin PowerPoint med jättemycket fakta på för då känner man sig på något sätt lite mer professionell.

KARIN: Ja, jag tror det är lite status också. Det är inte riktigt fint att vara så där nära individerna, men man har ju faktiskt så mycket vunnet på det. Sen i andra sammanhang kan den där formaliteten vara viktig men när vi sitter i familjecentralen till exempel, ja, då får vi lägga undan det om vi vill kunna nå människorna.

LISBETH: Tycker det ni pratar om nu, det är som en ytterligare förstärkning av den här nära dimensionen, det här relationella, att det är ju först när vi på något sätt klär av oss lite grann av den expertrollen. Och jag ser framför mig hur han sitter där på golvet på eran familjecentral. Att det är på något sätt, det är ju att komma nära, att faktiskt också vara öppen och lyssna och vara intresserad av den andra. Man pratar mycket om partnerskap och så i personcentreringen.

KARIN: Och då kan inte alltid vi som är professionella vara så vansinnigt perfekta som vi kanske kan tro att vi ska vara. Till exempel i morse skulle jag upp och lämna lite information utifrån det här med svartmålningen på familjecentralen och sen är det ett annat möte. Och jag sprang dit och upp och skulle sätta upp lappar och grejer. Och så säger en av föräldrarna, är du stressad Karin? Ja, jag är stressad, för sen ska jag på nästa möte och hon som också finns bland mina insatser som jag omhuldar, hon omhuldade mig. Och jag tyckte det var så fint och jag sa men det är ingen fara, jag ska bara skynda mig och ni sitter här dricker kaffe, förlåt att jag kommer in här och bara dundrar på. Jag ska bara göra detta. Men ingen fara, men ta det lugnt, Karin. Jag tycker det är fint att vi som professionella också kan visa oss lite svaga utan att för den skull tappa vårt anseende i vår yrkesroll.

MARTINA: Nej, och jag tänker också att just när det kommer till att möta föräldrar och barn är ju att vi måste ju också, det pratar vi mycket om just nu, att vi måste jobba med våra egna normer, att vi måste ha koll på oss själva. Vi måste jobba mycket med medvetenhet för annars så får vi inte det förtroendet hos familjerna som vi behöver för att skapa en fin relation.

LISBETH: I mitt huvud kommer upp också, vad är kompetenser framåt och vilken kompetensutveckling behöver vi ha? Och jag tycker mycket av det ni pratade om också, utrymmet att kunna ha de här reflektionerna, fundera på normer. Säkert också Karin, prata i gruppen tänker jag och ser om nu när den här svartmålningskampanjen pågår, vad kan vi göra, vad ser vi, hur känns det. Alltså, det är också en typ av att hela tiden bygga sin kompetens åt det här hållet?

KARIN: Vi i Emmaboda är på väg att gå någon sådan här utbildning i HBTQ och utifrån vad man då har hört andra familjecentraler som säger, varför ska man göra detta? Just att det handlar inte bara om de som är homosexuella eller har en annan hudfärg eller så utan hur man utformar lokaler, bemötande och så, så det tycker vi ska bli jättespännande. Har ni något sådant Jönköping, Martina?

MARTINA: Ja, vi kör en ganska omfattande utbildningsinsats som alla våra familjecentraler ska genomgå i länet, det har vi ett beslut på, som heter "en förälder blir till". Och jobbar man egentligen med fyra olika teman som är HBTQ eller stjärnfamiljen, det är psykisk ohälsa, det är kulturell medvetenhet och jämställdhet. Och där jobbar man kring de här olika ämnena, man jobbar med normer och hur man utformar lokal, allt ifrån hur man utformar lokaler till bemötande till inbjudningar på föräldragrupper och så. Så där har vi det. Det är Västra Götaland som har utformat det här utbildningskoncept, ett jättebra utbildningskoncept måste jag säga.

LISBETH: Jag tänker mycket på, när man inte längre på något sätt är målgruppen för familjecentralen. Hur blir då glappet till nästa del i livet? Det finns ju alltid på något sätt resor som tar slut. Ni har ju inte er verksamhet för alla åldrar och familjer för alla åldrar, vad händer då?

MARTINA: Jag skulle vilja säga att det finns ett glapp där efter 6 år när man börjar skolan, när barnet börjar skolan. Det finns ingen organiserad verksamhet på det sättet som familjecentralerna är. Det finns lite andra försök, här i Jönköping har man en barn- och ungdomshälsa för lindrigare psykisk ohälsa. Men jag tänker att skolan skulle behöva samverka ännu mer med regionen för att möta de barnen som finns med komplexa behov.

KARIN: Ja, jag håller med dig, Martina. Vi har också någon form av barn- och ungdomshälsa i Kalmar län. Och sen i Emmaboda har vi ett föräldramötesprogram som är tänkt då som olika teman, som föräldrar ska få till sig och att det ska inte spela nån roll i vilken del av kommunen du bor. Du ska få samma information, men det är ju en liten droppe. Många föräldrar, speciellt också de som kanske har varit föräldralediga och som har hängt en hel del på familjecentralen, när man då ska jobba igen, det blir lite som en liten sorg. Att vad ska jag, hur ska jag hinna vara här nu? Det berättade ju du Martina vid något samtal, att ni i Vetlanda har öppet på helger och så också på familjecentralen, eller? Eller hur var det?

MARTINA: Nej Vetlanda har sina lokaler öppna. Dom har ingen personal där, men man kan gå in där och amma eller byta en blöja eller leka lite, för att det ska vara en mötesplats.

KARIN: Ja jättehäftigt, tycker jag. Då nyttjar man ju verkligen lokalerna.

LISBETH: Och skapar någon typ av vi-känsla, att det här är våra lokaler, hit får jag komma. Även om personalen är ledig idag så kan jag komma hit. Det var fint. Jag tänker på, jag vet inte om ni har följt med det, men Peter Almgren är ju han som har utrett god och Nära vård för barn och unga och jag står ju och tänker på när jag pratar med er att det här nationella hälsovårdprogrammet som de har skissat på från den utredningen, det ska vara ett hälsovårdsprogram som börjar vid mödrahälsovården och sträcker sig tills man är 20 år. Där är det jätteviktigt att ta in de erfarenheter och perspektiv som ni har med er från familjecentralens verksamhet. För jag tänker att det här ska vara det här, att hindra det här glappet. Att om det nu blir ganska mycket tomrum, som är svårt kanske för elevhälsan och skolan att fylla bara som det ser ut idag. När man jobbar i organisation och så, så har vi någonting att jobba med här. Att det skulle kunna vara, inte bara ett tänker jag, ett kunskapsstöd till de professionella, utan ett program där vi som föräldrar eller barn och unga i samhället känner att det här är på något sätt min väg. Hit kan jag vända mig och att det sträcker sig så långt.

MARTINA: Jag tänker framför allt de generella föräldrastödjande insatserna saknas ju, ju äldre barnet blir. Och när jag ser på mig själv här nu som har två tonåringar hemma. Jag brukar säga, det är nu jag skulle behöva en föräldragrupp! Så jag tror att man som förälder behöver det här stödet genom hela uppväxten inte bara de första åren.

KARIN: Jag tänker så här, att den här familjecentralstanken, den kan man ju anamma på andra sätt. I Emmaboda har vi något som heter all-aktivitetshus. Det är nästan som en fritidsgård för äldre, de har restaurang, de kan gå dit och göra aktiviteter. Fotvården kommer dit, kyrkan kommer dit. De har ju, det är som deras familjecentral. Och liknande tänker jag, ibland har man ju skuffat ihop socialtjänst, polis och fältsekreterare och fritidsgård kanske. Det är ett sätt också, där hade man kunnat lägga till föräldraskapsstödet. Och likaså tänker jag faktiskt, för när jag ser på mina kolleger som jobbar vid vuxenenheten. De är också oftast någon form av öppen verksamhet för missbrukare och sen har de liten kontakt med vården och sen har de den kurativa funktionen också. Alltså, det är också lite liknande sätt att vi behöver samla vissa verksamheter under ett gemensamt tak.

MARTINA: Och jag tänker att vi kanske inte alltid kan göra, du nämnde det Lisbeth innan, att vi kanske inte alltid kan göra faktiskt som vi alltid har gjort. För då får vi samma resultat. Utan vi kanske måste våga testa lite nya grejer när det kommer till att nå föräldrar. Jag tänker att vi kanske behöver lyfta på, vi kanske faktiskt behöver flytta ut vår verksamhet och ha våra föräldragrupper på somaliska föreningen eller att vi behöver vara där faktiskt föräldrarna är. För ibland har vi svårt, vi sitter och muttrar över att ja, men det är de som behöver oss mest, de kommer ju ändå inte till oss, men då kanske vi faktiskt får komma till dom, tänker jag.

LISBETH: Ja, verkligen.

KARIN: Jag håller med dig, Martina, och som sagt för utifrån det här med den här svartmålningskampanjen. Klart att man lämnar lite broschyrer så här ut till barnhälsovård och sådant där. Men jag smiter ner till den där pappan som jobbar som frisör här i Emmaboda och lämnar en drös till honom också, för han är jätteviktig.

LISBETH: Ja visst. Och jag tänker mycket på att när vi, och vård och socialtjänst, och skola börjar röra oss mycket mer där människorna finns. Då kan vi verkligen spela roll, inte att vi sitter i våra hus och väntar på att människor ska komma. Sen jag tänker också, jag kommer ju från ett län som är väldigt, väldigt stort och glesbefolkat, att hur gör vi och det behöver vi inte ha svar på nu. Men vi behöver tänka nytt där också. Hur kan vi skapa den här samverkan och gemenskapen, även om vi kanske inte kan ha allt under samma tak på alla ställen, kan vi göra saker på nya sätt ändå och stödja föräldrarollen. Hur tänker man i de dimensionerna?

KARIN: Jag tror att man behöver involvera civilsamhället mycket mer också. Som till exempel nu när vi kom i gång, då har vi ju bjudit in mycket idrottsföreningar så de har kommit till oss. Och att tänka utanför boxen som vi har varit inne på så mycket. Det finns ju så mycket goda och bra medarbetare som har bra idéer det har politiker och sådant också, men jag hoppas i det här med Nära vård att man lyssnar mycket mer på medarbetarna.

MARTINA: Ja och bygga på, inte uppfinna så mycket nytt utan utveckla och bygga på befintliga strukturer. Vi har de här professionerna och de här personerna som jobbar för våra barn och familjer. Hur kan de nå de här på bästa sätt? Jag tror ibland att vi bygger in en massa parallellspår i vår verksamhet och ännu mer stuprör i stället för att tänka på vad vi redan har. För de som jobbar med barn och familjer, de har ju samma målsättning, de vill ju det bästa för dom barnen som växer upp.

LISBETH: Egentligen vill man nästan kasta loss lite ankaret och säga så här, ni gör så mycket bra och ni har så bra intentioner och verksamhet. Gör så mycket ni kan bara på nya sätt. Då tänker jag lite, man behöver göra lite som du säger Karin, kanske prata lite tyst om vissa saker. Förstå mig rätt nu. Man behöver som du säger Martina, måste ju göra på nya sätt, man testar och att på det sättet få det uppdraget att göra det.

MARTINA: Och det kan man ju bara se nu i pandemin, när det hände, hur mycket verksamheten, så fort som verksamheten förändrades under den här tiden. Vi hade länge suttit och grunnat på. Hur ska vi få till digitala föräldragrupper? Det skedde ju på bara några veckor nu. Öppna förskolan, i vårt län så har de gjort lekparksturnéer, man har fått skanna in en QR-kod så öppna förskolan kommer till din lekpark där du bor. Och då har man ju nått helt nya målgrupper. Så när man släpper lite de här reglerna och ramarna. Då flödar ju kreativiteten i stället och det är ju väldigt härligt att ha sett det. Det är en av dom positiva sakerna kring pandemin måste jag säga. Att det har funnits en kreativ kraft i den här förändringen på något sätt. Även om det varit mycket tråkigheter också.

LISBETH: Såklart. Om ni får säga någonting så här, ni brinner ju, alltså man känner ju när man pratar med er. Ni brinner för den här familjerna, barnen, ungdomarna, vad är de viktigaste frågorna i ert arbete? Karin, var är det viktigaste i ditt arbete?

KARIN: Ja, jag tycker ju bemötandet och anknytningen och dom nära vägarna är väldigt, väldigt viktiga. Många frågar mig, varför jobbar du kvar i Emmaboda kommun? Varför håller du på att pendla så där en halvtimme endera vägen fram och tillbaka? Men det är just för att man trivs så bra, sen kan det vara en fördel när man jobbar i socialtjänsten att inte bo i samma kommun som man jobbar i. Men det är det som håller mig kvar. Och den här lättheten och också att det finns förtroende. Ja, vi skojar lite grann om det här med att göra som man vill. Vi är sköter oss här i Emmaboda måste jag säga! Det är viktigt. Men att man ändå har förtroende och mandat. Det är också jätteviktigt och att det finns en ömsesidighet i saker och ting, att det finns ett givande och tagande. Det är också väldigt väsentligt för mig.

LISBETH: Vad, vad driver dig, Martina?

MARTINA: Det är ju barnen! Jag tänker så här, att en av fördelarna att få jobba med förebyggande arbete är ju att få insatser ju faktiskt kan göra en stor skillnad i ett barns liv. Det är en sak men jag brinner också för de här socioekonomiskt svaga områdena. Där tror jag att genom att rikta insatserna och göra rätt sak att vi kan göra stor skillnad. Att vi kanske kan ge barn lite mer likvärdiga, jämlika uppväxtvillkor? Ja, det är det jag verkligen brinner för, skulle jag vilja säga.

KARIN: Och det är ju ett väldigt intressant perspektiv, Martina, det här vad är jämlik? Alltså den ena familjen kanske behöver si och så mycket och den andra familjen kanske behöver kompenseras på det sättet för att barnen ska lyckas i skolan så man kan inte tänka den här millimeterrättvisan, för den är inte rättvis.

MARTINA: Jag tänker att jämlikt är orättvist eller ja. Att vi måste rikta våra resurser och våra insatser kanske till dem som behöver oss mycket mer.

LISBETH: Och då också kräver det någon typ av relation? För det är klart att det är lättare att komma nära och förstå vilka insatser som behövs för att skapa den här jämlikheten. Om man också får ett förtroende.

KARIN: Men sen är det också viktigt, det här att man inte generaliserar för mycket och tänker att ja, ok, i den där familjen har båda två jobb, de är högskoleutbildade eller så. Och tror att de klarar sig så himla bra. Det är också väldigt farligt att göra det. Utan att tänka att olika familjer kan behöva olika stöd och stöttning.

MARTINA: Jag tänker att det är ju lite paradoxen eller det svåra i vårt arbete, att dels får vi göra lika till alla, men till vissa ska vi inte göra alls lika. Att det är så man får jobba och som man får förhålla sig till det.

KARIN: Det är då gruppen i familjecentralen är bra, om man nu tänker på föräldragrupp eller allt annat samkväm som föräldrar har med varandra. Det blir nästan lite grann som, låt säga du får ditt första barn, du gör det på det och det sättet. Och sen kommer tvåan eller trean. Du kan inte göra på samma sätt och du kanske känner dig lite ledsen över det. Men sen upptäcker du ju hur mycket syskonen får av varandra. Och lite grann den kan jag se bland föräldrarna. Att man kanske kan känna som personal att åh och nu har inte jag hunnit snacka med henne. Hon behövde ju det där, men då kan jag ju se att de två föräldrarna har ju suttit och pratat med varandra och hon ser jättenöjd och glad ut när hon går härifrån. Så att gruppen i sig får någonting av varandra och det kan inte vi som personal ersätta.

LISBETH: Och jag tycker att det varit ett otroligt inspirerande samtal och jag tänker att vi måste hitta sätt att fånga upp all erfarenhet för den här typen av verksamheter, när nu många söker sig kanske som aldrig har jobbat så här. Jobbar till sina stängda enheter och gränser ganska reaktivt. Så det kommer jag gå hem och klura på hur vi ska göra än mer i det uppdrag som jag har som stöd för utveckling av den Nära vården. Jag skulle vilja avsluta med att be er säga någonting om vad nära betyder för er. Vem vill börja?

MARTINA: Ja vad svårt, nej, men nära tänker jag alltså, du kan ju vara fysiskt nära någon, men jag tänker inte riktigt på utan jag har tänkt att man är där individen är. Att man kan möta, att man har ett förhållningssätt där man faktiskt möter, möter familjen i mitt fall då i deras livssituation där de befinner sig. Det tänker jag är nära.

LISBETH: Tack Martina!

KARIN: Nära för mig är väldigt omhuldande, mycket värme och gos och att det är också en glädje i det man gör. Inför att vi skulle göra den här inspelningen så för någon vecka sedan var det ju Cornelia på melodifestivalen som vann med "hold me closer". Och ibland kan jag känna så här att ja, en del engelska ord kan vara mycket mer nära än vad de svenska orden är. Det blir en annan klang i det på något sätt. Så jag tycker ju ordet ”close” är mer nära än ordet ”nära”. Och jag tänkte då på Cornelia när hon kör den här ”hold me closer”, alltså hon utstrålade verkligen det här att vara nära är, såg ni det bidraget?

LISBETH: Ja absolut.

KARIN: Ja, men det kanske inte alltid melodifestivalen är på topp, men hon gjorde det skitbra och i den här brustenheten också i rösten. För i nära så är det också en sårbarhet. Man kan känna sig svag och vågar man komma så där nära eller hur är det? Det tyckte jag var väldigt, väldigt bra. Jag tänker också, i det här då med nära att vi behöver ha lite mod i detta att vara våga bli så där nära som vi var inne på här tidigare. Så att det är både lite starkhet och lite styrka, men också en svaghet och oro i det. Men väldigt mycket framtid tycker jag i det ordet faktiskt.

LISBETH: Stort tack för att ni ville vara med i Näravårdpodden.

MARTINA: Tack!

KARIN: Tack!