EP63 - Näravårdpodden träffar Anna Granevärn och Anna Ormegard

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ANNA O: …det räcker inte bara med att vi har en struktur och samverkansforum utan vi behövde mer visa att det var verkstad i den här samverkan också…

ANNA G: …och på senare tid så har ju faktiskt dom andra kommunerna också jobbat i kapp och nu tycker jag till och med att kommunerna drar ganska mycket i det här med att vi måste komma framåt…

LISBETH: Välkommen till Näravårdpodden. Den här gången så har vi två Annor med oss och också två divisionschefer, samma personer. Så välkomna till Näravårdpodden Anna Ormegard som är divisionschef i primärvården i region Sörmland och Anna Granevärn som är divisionschef i Nära vård i region Jämtland Härjedalen. Välkomna.

ANNA O: Tack

ANNA G: Tack så mycket.

LISBETH: Hur känns det så här på en decembermorgon?

ANNA O: Det känns väldigt roligt att få vara med i den här podden och få prata Nära vård som känns otroligt aktuellt och som är sådant uppdämt behov att få prata om nu när vi har levt i en covidpandemi så länge.

LISBETH: Vad härligt, det ser vi fram emot. Hur Anna, hur känns det för dig, Anna G, får jag väl säga nu!

ANNA G: Precis, ja, det känns jätteroligt att få vara med här och prata, fokusera på Nära vård tillsammans med er. Och Anna O och jag har ju pratat Nära vård vid andra tillfällen också. Det gör vi ju väldigt gärna när vi träffas i Primärvårdsföreningen.

LISBETH: Just det ja, ni finns ju där båda två. Hörni, när vi loggade in här på inspelningen på riktigt så pratade vi om, hur ska vi nu göra när det är Anna O och Anna G. Hur ska vi veta vem som är vem? Och då hade du en lösning, Anna G, vad är det för lösning?

ANNA G: Ja, men jag sitter ju här i en gammal militärstad, det får man väl säga, i Östersund och här är vi vana att använda efternamnen. Vi är ganska många Annor här också, så det är inte sällan det är Granevärn, Främner och Sjövall till exempel samlade på samma möte, så Granevärn går ju bra för min del då.

LISBETH: Men då tycker jag vi kör på det så har vi hämtat in din stad också. Om jag får komma lite till min stad så måste jag fråga så här i juletider till er, ser ni julkalendern?

ANNA G: Ibland med barnen.

LISBETH: Ja. Men Anna, du ser inte den.

ANNA O: Det har blivit lite tradition. Jag har ju vuxna barn och vi har mycket traditioner före jul och de två senaste åren så har vi faktiskt streck tittat på julkalendern de där dagarna före jul så att nu sparar jag på det för att få se den tillsammans med barnen.

LISBETH: Åh vad mysigt, jag har också, men jag gör det i min ensamhet. Jag har ju också vuxna barn som inte ens bor hemma. Men det har blivit som en liten tradition, det där att på morgnarna ser de här 14 minuterna julkalender. Och då kan jag väl säga på tal om städer då, att när ni tittar på den så tänk på att den är inspelad i Luleå där jag bor och den här fina kyrkan som är mycket i centrum i den kalendern i år. Den är ju en del av världsarvet och byggd på fjortonhundratalet. Det är så roligt att få se också sin hemstad i kalendern och sen är den riktigt bra ska jag säga tycker jag. Vad tycker du Granevärn?

ANNA G: Absolut, jag gillar ju det där, men det var kul att höra det med kyrkan också, det tar jag med mig.

LISBETH: Ja, det får du göra, då får du tänka lite grann på Luleå, Norrbotten och så. Jag tänker vi börjar med vår Näravårdpodden-fråga. Anna, vem är du?

ANNA O: Ja men jag är då divisionschef över den regiondrivna primärvården i region Sörmland. Det är nitton vårdcentraler som är regiondrivna, två tredjedelar av primärvården är offentlig då eller region driven. Jag är läkare i botten jag har varit läkare och jobbat i region Sörmland sedan nittioett när jag tog mina första stapplande steg som AT- läkare på Kullbergska sjukhuset. Och har varit divisionschef nu över primärvården i ja snart tre och ett halvt år. Det är lite omtumlande år. Har bakgrund, har både jobbat en del fackligt och varit studierektor och har väl ett ganska stort kontaktnät i regionen, vilket har gjort mitt arbete mycket lättare. Förutom att jag som sagt nu har varit här i 30 år då.

LISBETH: Man tänker att du är allmänläkare, men det är du inte, va?

ANNA O: Nej, jag är ju inte det. Jag är internmedicinare och klinisk fysiolog i botten, så det var en spännande utmaning att ta sig an primärvården. Men jag är ju uppvuxen och fostrad, jag är inte uppvuxen i Katrineholm, men jag är uppvuxen som doktor på ett litet länsdels lasarett och har alltid brunnit för just den Nära vården. Och redan tidigt som internmedicinare har sett hur väl det ändå kan fungera på ett litet sjukhus, där man faktiskt inte har så många murar mellan verksamheter utan där man samverkar väldigt mycket. Och det är den bilden jag har med mig och som jag vill fortsätta verka för. Så det kändes väldigt naturligt för mig att få axla det här uppdraget.

LISBETH: Och jag känner igen mig, jag tycker att när jag har varit både runt i Sverige men framför allt kanske när jag har jobbat i Norrbotten, att man känner när man kommer in på de här små sjukhusen på de mindre orterna, hur allting ändå hänger ihop på ett helt annat sätt än när man kommer på och då pratar jag inte jättestora orter. Jag pratar Luleå eller Boden och så men det är skillnad. Så att det är intressant, det kanske vi kan komma tillbaka till. Vem är du då, Granevärn?

ANNA G: Ja, men jag kommer faktiskt från en liten ort som heter Sorunda i Nynäshamns kommun där jag är uppvuxen och har haft ett liv med väldigt mycket hästar innan jag påbörjade min yrkeskarriär. Och den inledde jag i Skåne där jag har jobbat väldigt mycket, i tre olika kommuner med olika verksamheter. Så jag har en ganska stor bredd med mig från allt till teknisk verksamhet till vård och omsorg och skola. Och så vidare. Men sen blev jag så vansinnigt nyfiken på hälso- och sjukvården, för det var ju dom här ständiga artiklarna i tidningarna med att nu säger vi att nu är det anställningsstopp och vi måste dra ner på personal och sen nästa vecka att nu är det hyrpersonal och så var det inköpsstopp och annat. Jag tänkte att hur är det möjligt att styra en så stor verksamhet på det lite kortsiktiga, ryckiga sättet? Jag är ekonom i botten och som ekonom kan man ju jobba i alla verksamheter. Och det är väl lite grann min styrka att jag har med mig mycket olika perspektiv. Jag går i gång på att ha helheten och se systematiken och att kunna lite grann mer dirigera storheter och få ihop det på helheten. Jag gillar befolkningsperspektivet väldigt mycket. Till skillnad från många av mina kollegor här som är otroligt duktiga på hälso- och sjukvård. Men jag tycker att vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Min styrka ligger väl mycket i att lära mig nya verksamheter också, för det måste man som ekonom. Man måste lära sig att plocka ur det mest väsentliga och ta det med sig för att kunna gå vidare och fatta rätt beslut. Men digitalisering och Nära vård är ju någonting som har drivit mig väldigt mycket sedan jag kom hit till Jämtland där jag blev primärvårdschef för sex år sedan. Och det var som att komma till ett smörgåsbord som var uppdukat med precis allt. Men det var ingen som hade tagit de här besluten och börjat genomföra. Det fanns så många idéer. Så vi började beta av på det här smörgåsbordet och tog beslut och genomförde projekt och drev olika saker, jättespännande och det har hänt så otroligt mycket på dom här åren. Och sen i våras så är jag också divisionschef och då har jag ansvar förutom primärvården också för folktandvården, barn- och ungdomspsykiatrin, vuxenpsykiatrin och ambulanssjukvården för det här är ju en lite mindre region. Så att är här bor vi inte lika många och då får man helt enkelt ha fler verksamheter i sin division än vad man har i Sörmland då.

LISBETH: Det låter ändå som att det finns någon koppling där mellan ja, men era olika sätt att både tänka sammanhang och sen hålla samman och så mellan olika verksamheter. Får jag bara fråga dig, hur kommer det sig att man kommer från Skåne då och till Åre där du bor nu? Alltså hur far man runt i landet så där? Vad gör att du har gjort det?

ANNA G: Precis, det var någon skidsemester som gjorde att jag tänkte att nu är det dags för att göra den här stora förändringen mitt i livet. Och det var då jag packade den stora kappsäcken och flyttade 100 mil tillsammans med min familj och slog ner bopålarna här uppe och nu kan jag ju åka hur mycket skidor som helst. Det är helt fantastiskt roligt. Jag älskar att åka skidor. Det är där jag hämtar min kraft och min energi.

LISBETH: Åker du skidor Anna?

ANNA O: Jajamän ja, jag är väldigt avundsjuk på Anna. Jag är anmäld till öppet spår för fjärde gången och jag kämpar tappert i konstsnöspåret i Eskilstuna som nu är femtonhundra meter långt så att det blev en tio -femton varv här sist.

LISBETH: Jo, man ska vara trägen när man orkar åka de där korta rundorna. Hör ni, berätta lite grann om vad du var inne på, det är lite obekvämt att säga Granevärn, men jag tränar mig under tiden här, om vad en divisionschef gör. Berätta lite mer om det. Vad innebär er division och varför är den organiserad som den är och så? Och vad gör du på dagarna?

ANNA G: Men precis, vi jobbar ju framför allt med den verksamhet som finns utanför sjukhuset och vi har ett väldigt starkt befolkningsperspektiv. Vi har som många andra också en väldigt växande psykisk ohälsa bland vår befolkning som vi behöver tänka till kring lite extra. Och här har vi ju, nu när vi har börjat jobba i division, också mycket närmare till varandra. Och att kunna koppla ihop de verksamheterna för att få ut också de här kompetenserna närmare befolkningen. Så väldigt mycket hos mig handlar om att samordna, att få de här verksamheterna att jobba ännu mer nära tillsammans, mer gränslöst och att vi inte ska halka ner i ditt och mitt uppdrag utan att vi hela tiden har patienten eller personen eller befolkningen i fokus och att vi ställer oss den frågan varje dag. Till vilken nytta för befolkningen eller personen, individen är de beslut vi nu fattar och det är det vi gör.

LISBETH: Tycker du att det är lätt att göra den här synvändan. Det kanske var en ledande fråga men jag tänker det här utifrån och in perspektivet som jag tycker du beskriver?

ANNA G: Ja, jag har ju haft förmånen att få bygga upp divisionen som är helt nystartad. Jag har kunnat rekrytera chefer utifrån dom förutsättningarna, att det är så vi ska jobba och jag har också en helt fantastiskt fin ledningsgrupp med personer som har det här tänket med, som alla drivs av att göra de här förändringarna. Så jag tycker att vi lyfter varandra tillsammans och kommer dit på ett bra sätt i de här diskussionerna, så det får jag nog svara ja på.

LISBETH: Spännande. Anna, vad innebär din divisionschefsroll?

ANNA O: Ja men i region Sörmland, som ju inte heller är någon stor region men ändå så är vi uppdelade i fem divisioner, där primärvård är en. Sen har vi ju då kirurgi och medicin, psykiatri och funktionshinder och medicinsk service. Så dels så är jag ju en representant i hälso- och sjukvårdsledningen på det viset för primärvården. Vi fem divisionschefer jobbar väldigt tajt ihop, precis med samma tanke som Anna i region Jämtland Härjedalen. Att verkligen inte ha gränser emellan oss, utan att det är vi som kan visa vägen att det är samverkan som är viktigt. Så det är min uppgift att i hälso- och sjukvårdsledningen representera primärvården och lyfta fram de frågorna. Och även representera just arbetet med god och Nära vård. Men sen har jag också, brukar jag säga världens roligaste jobb, för jag är ju chef över nitton otroligt motiverade drivna verksamhetschefer för nitton olika vårdcentraler som alla brinner för primärvården. Anna pratade om ett smörgåsbord, jag känner efter att ha jobbat trettio år i en region och sett hur många olika verksamheter har utvecklats under åren så tycker jag det är så fantastiskt att komma till primärvården. Det fanns ingenting som var likadant i primärvården som när jag gjorde min AT för trettio år sedan. Allt hade förändrats. Jag kan inte se att det är någon annan verksamhet inom hälso- och sjukvården som har gjort en sådan otrolig resa under nittio och tvåtusentalet, så det har varit jätteroligt.

LISBETH: Om du bara lyfter ut något i den där förändringen? Vad var det som slog dig mest?

ANNA O: Ja men att vi i region Sörmland och det är ju så i många andra regioner också, jobbar med ett sådant brett primärvårds uppdrag. Att vi har liksom allting under en och samma kappa och att man jobbar så mycket tillsammans för medborgarna eller de som är listade. Att det är både psykosocialt team på varje vårdcentral. Vi har rehabteam med både fysioterapeut och arbetsterapeut och vi har läkare och sjuksköterskor och sedan att man har utvecklat, det är ju otroligt viktigt att värna om generalist perspektivet i primärvården, men man har också insett att kroniker grupperna växer. Så att man har byggt upp både diabeteskompetens, hjärtsviktkompetens, KOL-kompetens på varje vårdcentral eller tillsammans flera vårdcentraler om det är så att det är små vårdcentraler. För att också kunna ta tillvara patienternas behov av ja, ganska avancerad specialistvård ändå fast den är på vårdcentralen. Så väldigt mycket teambaserad, brett hälso-utbud, inte bara en doktor som öppnar och stänger dörren som jag upplevde att det var mycket mer för trettio år sedan.

LISBETH: Men du säger, jag tänker relationen egentligen till er båda i förhållande till styrningen. För beställningen av primärvård ser ju annorlunda ut än beställning av övrig hälso- och sjukvård. Eftersom vi har vårdvalslagen om valfrihet som är ett krav i primärvård. Hur Anna, hur ser din relation ut, för du är ju chef över de regiondrivna vårdcentralerna, hur stor andel av de här vårdcentralerna är drivna av andra utförare?

ANNA O: Vi har en tredjedel privata utförare och två tredjedelar region driven och vår beställarenhet heter hälsoval med hälsovalschef Mats Henningsson. Som också har en lång historia i region Sörmland och jag tycker att hälsoval och division primärvård har en bra relation. Jag upplever att vårt vårdval, hälsoval är mån om att verkligen se till att vi har just den här breda primärvården, så jag upplever inte att vi har någon på något vis, egentligen något motsatsförhållande. Även om det förstås är en professionalitet i att det är en beställarenhet. Men också att det som är väldigt tydligt till Region Sörmland det är att man är väldigt mån om att det ska vara rättvist. Så att den regiondrivna primärvården har inga fördelar jämfört med de privata och de privata ska inte ha några fördelar jämfört med de regiondrivna, så man är väldigt mån om att det ska vara konkurrensneutralt.

LISBETH: Möts ni i någon typ av forum så du möter också verksamhetscheferna för de övriga, den där ena tredjedelen.

ANNA O: Ja, det var nog ganska mycket vattentäta skott tidigare, men vi har jobbat mer, för på något vis så tänker jag ändå att det är ju för Sörmlands invånare vi finns till. Vi behöver ju erbjuda en kvalitetssäkrad primärvård, oavsett om man går till en privat vårdcentral eller en offentlig vårdcentral, så vi har mycket samverkan även med dom privata vårdcentralerna. Men framför allt så har vi startat sedan två år tillbaka våra medicinska rådgivarmöten som jag håller i tillsammans med patientsäkerhetsenheten. Då har vi även de privata vårdcentralernas medicinska rådgivare med och det har känts väldigt naturligt för mig eftersom jag också är läkare i botten att liksom hålla ihop det här forumet. Och det blir ju naturligt och har blivit väldigt naturligt nu under covidtiden också att vi samverkar. Och jag tänkte på det som Anna berättade också, hur ni samverkar. Att jag tycker att det är ju mycket som kanske har stått still under Nära vård, men precis under den första smitto vågen var ju Sörmland väldigt drabbad och då gick vi in i stab. Och då fick jag glädjen att leda den staben som vi kallade för, egentligen skulle det nog hetat Nära vård, men den hette primärvård och kommun och i den staben så hade vi också ambulansen och 1177, vårdguiden på telefon. Så det blev så otroligt naturligt att det blev liksom första linjen under hela den här covid pandemin och de banden stärktes verkligen, så vi jobbar väldigt mycket både gentemot 1177 på telefon och ambulansen. För vi tänker att det är liksom grundpelaren tillsammans med primärvården att skapa en god och Nära vård. Så det var jätteroligt och då låg ju även de privata vårdcentralerna liksom under mig utifrån ett stabs perspektiv då så då stärktes ju samverkan mycket också.

LISBETH: Vad intressant. Det där kan vi väl komma tillbaka till när vi pratar om hur ni jobbar med omställningen till Nära vård. Jag tänker, Granevärn. Du finns ju då i en division som egentligen behöver ha flera olika styrningar, för jag tänker att det är primärvården som styrs av en tydlig beställning. Det kanske ni har på andra delar också, det vet jag inte. Men hur ser ditt förhållande ut till beställningen i primärvård?

ANNA G: Ja, vi har ju också ett hälsovalskansli här med en hälsovalschef och vi har ett hälsovalsuppdrag som våra hälsocentraler jobbar utifrån och motsvarande finns ju också för folktandvården. Som också är konkurrensutsatt på samma sätt och jobbar på beställning. Sen är dom övriga verksamheterna traditionellt anslagsfinansierade. Men när det gäller hälsovalsdelen så har vi också mycket samverkan. Här träffas vi några gånger per år i en stor grupp med alla chefer från hälsocentraler, både privata och regionens. Och vi har också haft leverantörsträffar i lite mindre gruppering då det är den om man säger högst ansvariga chefen för respektive utförare som träffas och har lite mer diskussioner då kring olika frågor. Och där kan ju Nära vård vara en sådan fråga som har också diskuterats, vad som är nästa steg i omställningen eller vad vi ska göra för någonting. Lite kopplat till statsbidrag och annat som kommer som lite extra smörjmedel emellanåt.

LISBETH: Men hur stor andel har ni av andra utförare än regionens?

ANNA G: Vi har ju traditionellt legat väldigt högt här i Jämtland, över nittio procent men har tappat lite nu de senaste åren eftersom det också finns en inriktning om att ha fler utföraralternativ i våran region. Så en kvalificerad gissning utan att ha uppdaterat siffrorna helt skulle väl vara att vi ligger runt åttiofem procent nu.

LISBETH: Och när vi kommer in på Nära vård, om vi fortsätter med dig, Anna Granevärn, berätta lite grann om ert arbete, hur ni har lagt upp det och vad du ser för någonting som händer inom utvecklingen av den Nära vården?

ANNA G: Precis, vi har ju börjat. Jag skulle vilja säga att det stora genombrottet egentligen hos oss med, om jag tänker tillbaka vad vi har gjort inom Nära vård. Det är ändå vårt projekt som vi startade 2018 med egen monitorering som har fått så goda resultat och så stort genomslag och mycket uppmärksamhet. Och här har vi gjort förflyttningen i att vi har gett patienterna möjlighet att ta hand om mer utav sin hälsa genom att de får ett digitalt verktyg. Dom får mäta sina värden. Dom får en möjlighet att via en app på sin telefon, kommunicera med sin distriktssköterska eller sin hjärtsviktssjuksköterska på sjukhuset och samtidigt veta och ha den tryggheten i att någon ser mina värden och signalerar ifall att något är fel. Och det här har fått så stor effekt för de här personerna så det vi ser bland hjärtsviktspatienterna som har den här möjligheten är att de i princip inte behöver åka på sjukhuset. För dom behöver inte bli dåliga i sin hjärtsvikt. Så den förflyttningen är ju så enorm, för dom här patienterna har ju traditionellt blivit dåliga, fått hjälp och så blivit bättre och så har de gått i den cykeln hela tiden i sin sjukdomsproblematik. Inte riktigt kanske haft den kvaliteten i livet tänker jag, då när man hela tiden vet att man ska bli dålig nästa gång igen. Och vi har ju en patient som har varit med i en film som är gjord här och som beskriver att jag blev av med min dödsångest. Och det här är ju någonting utav det starkaste som jag har hört och jag tänker för er också, det är många som säger det att det tar liksom i hjärtat när man hör henne säga det här.

LISBETH: Jag måste säga, jag brukar använda och referera till den filmen, för den är så otroligt stark och så tydligt. Jag tycker också det finns ju lite olika klippningar på den. För det finns ju också ett perspektiv från en medarbetare hos er som också beskriver, du kan väl berätta lite grann om vad hon säger i filmen också?

ANNA G: Ja men precis. Medarbetarperspektivet i det här är ju att från att gå och inte egentligen veta, utan man får in sina patienter på de här kontrollerna som sker med viss regelbundenhet, till att man har överblicken hela tiden, kan prioritera och se vem är det som behöver min hjälp idag. När vi jobbade med blodtryckspatienterna så kunde våran distriktssköterska lätt överskåda femtio patienter per dag. Men hade hon haft en traditionell mottagning hade hon kanske kunnat få in tio eller tolv. Och det blir ju de här skillnaderna också i att ha helheten och överblicken och lite grann det stora perspektivet, att kunna prioritera rätt på ett sätt som man inte har kunnat tidigare. Sen ger ju det här också som vi pratar mycket om här, det ger ju också effekter i arbetsmiljön, i att man har möjlighet att jobba på olika sätt. Man kan skifta perspektiv, man kan ha sin fysiska mottagning, man kan ha hembesöken och sen kan man ha sin digitala mottagning och man kan till och med sitta hemma eller sitta i någon annan trevlig miljö. Vi jobbar också med hubbar här som vi håller på att utveckla, som är ett sätt att kunna jobba digitalt eller på distans då. Att man kan sitta på sin hemort och att jobba med saker som man kan sköta digitalt.

LISBETH: Så hubben är en hubb för medarbetare?

ANNA G: Precis och den är jättespännande för att den får ju andra effekter också på vår glesbygd. Med att näringslivet får kanske sälja den där lunchen lokalt till den här medarbetaren i stället för att den åker in till Östersund och jobbar och köper lunch på stan. Så det får så många goda effekter runt detta, men det är väl lite grann medarbetarperspektivet i det här.

LISBETH: Men det är ju ett väldigt starkt utifrån och in perspektiv. Ja, jag tycker det här att Nära vård också på något sätt är någon typ av självständighetsreform eller maktförflyttningsreform. Mycket mer att kunna leva bra liv trots svår sjukdom och långvarig sådan som vi inte bara kan lösa ut. Så vi kan komma tillbaka till lite exempel. Anna i Sörmland då? Hur tar sig Nära vårdomställningen uttryck?

ANNA O: Ja men jag ser ju lite grann det som att jag har både helhetsgreppet för Nära vård under mig. Förutom division primärvård och när det gäller just Nära vård så har ju region Sörmland egentligen varit en region som har jobbat väldigt mycket med Nära vård. Vi har haft en Nära vårds överläkare, Maj Rom som ju är på SKR och hade drivit det här fantastiskt under många år. Och man skapade redan för ja det är åtminstone tjugo år sedan en Nära vårdstruktur med en gemensam politisk nämnd, en länsstyrgrupp där alla nio kommuners social eller hälso- och sjukvård chefer inom kommunerna sitter tillsammans med tre av oss divisionschefer. Och sedan har vi ju också tre närvårdskoordinatorer som jobbar väldigt för att skapa broar och samverkan på, ja på alla nivåer. De jobbar verkligen högt och lågt och gör ett helt fantastiskt jobb. Vi har också inrättat sjukhuskoordinatorer på varje sjukhus så att vi ska få ihop den här väven. Och vi såg ju att det här arbetet var väldigt effektivt när vi gick in i trygg hemgångsreformen. Där har det ju skett ett fantastiskt arbete. Så när jag klev på så klev jag lite grann på som om att det redan fanns en färdig struktur och allting fungerade och så skulle vi börja jobba med omställningen till Nära vård. Men det jag och mina närvårdskoordinatorer och många som ändå verkar ute i verksamheten, ser att det räcker inte bara med att vi har en struktur och samverkansforum utan vi behövde mer visa att det var verkstad i den här samverkan också. Jag gick ju SKRs ledarskapsutbildning där också, den första omgången och blev otroligt inspirerad av det här med komplexa organisationer och hur man ska få ihop det här. Och i en lite lätt otålig person som blev jättefrustrerad över att jag satt på massa samverkansmöten men jag tyckte liksom inte riktigt att det kändes som Nära vård. Jag tyckte att det var väldigt mycket formaliteter och ja. Så det är väl det jag har jobbat väldigt mycket med tillsammans i länsstyrgruppen, att skapa ett bra samtalsklimat, att visa att vi står för att inte skapa murar utan att vi vill bygga broar. Om vi kan visa att vi på chefsnivå kan samverka så kan det också leda vidare och genomsyra organisationen. Och vi har ett otroligt bra samtalsklimat nu vid vår länsstyrgrupp och det här har liksom lett till flera olika projekt. Dels då omställningen till god och Nära vård som handlar mer om att vi har projektledare som leder det och nu ska återigen samlas som en gemensam målbild. Även om vi egentligen tog det beslutet precis för covid pandemin så vill vi ta ett omtag kring det nu. Men vi har också startat det här som heter Tillsammans för barnens bästa i Sörmland, där vi också har fått med skolcheferna. Det är lite grann av Skottlandsmodellen som vi ska jobba utefter. Vår psykiatridivision är också väldigt engagerad i god och Nära vård. Så min kollega Mari Kampf Westerberg leder flera projekt både kring suicidprevention och brukarhälsa som också går in under länsstyrgruppen och där vi jobbar utifrån samverkan och Nära vård perspektivet. Så jag ser att det är många bitar och lite små gröna öar som vi liksom försöker sy ihop med den här stora omställningsplanen till allt det här som händer nere i verksamheterna då.

LISBETH: Det är dom där chokladklumparna som man fick lära sig av Klara Palmberg Broryd, de växer fram och sen ska vi få ihop kakan där. Jag tänker att det är ju ändå spännande, jag tycker jag hör mer och mer också om Skottlands modellen och barnens bästa. Och ser framför mig att Peter Almgrens utredning om den här nationella hälsovårdsprogrammet, skulle kunna göra så mycket spännande med vårt sätt att se på Nära vård som en typ av mellanrums samarbete mellan många olika verksamheter. Nu har ju Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram någon typ av förstudie kring en sådan här plan och då tänker jag att alla ni som jobbar inne i de här modellerna kommer att ha ett stort försprång. Så det blir spännande att se hur vi kan koppla ihop det sen på nationell nivå, se vad vi kan lära oss så.

ANNA O: Jag måste bara, jag tycker var så spännande när vi pratade Nära vård väldigt tidigt och alltså man kan prata om att vara proaktiv och då tänkte jag, hur får vi inte kroniker in på sjukhus igen till exempel? Men när vi hade de här samtalen och hade skolcheferna med så blev det så tydligt att proaktivt för dem var ju att barnen fick en bra utbildning. Och att vi jobbade med till exempel övervikt och risken för diabetes i framtiden. Så att för mig blev det också en sådan bra perspektivförflyttning i Nära vårdtänket, att vi behöver ju tänka Nära vård och tänka proaktivt i så många olika nivåer. Och just i region Sörmland har ju vi en stor utmaning i att vi har ganska, ja men vi har många utmaningar när det gäller både psykisk ohälsa och socioekonomi och barnens hälsa. Så att det är därför vi känner att det här är något som är viktigt för oss att börja att jobba med.

LISBETH: Jag hade ju också förmånen att vara nere hos er. Det var här var ju innan pandemin när jag var precis ny som samordnare. När ni jobbade med er målbild och som jag kommer ihåg det nu, då får du säga om jag kommer ihåg fel. Men att ni landade också i hälsobegreppet snarare än vårdbegreppet Nära hälsa, är det fortfarande så, eller hur tänker ni?

ANNA O: Jag brinner verkligen för det, men jag tror att det har blivit så att det blev lite förvirrat med begreppet Nära hälsa i relation till Nära vård. Men i projektplanen så trycker vi ändå på att det är just nära hälsa och det kom just ifrån det här diskussionen som du nämner, när vi pratade om målbilden. Att det handlar ju om att skapa god hälsa för alla, men det heter Nära vård nu.

LISBETH: Men Anna Granevärn då hur, jag tänkte egentligen två saker som kom upp i mitt huvud. Det ena är ju, hur ser arbetet ut med kommunerna hos er? Men du berättar ju mycket Anna O om ert arbete och ni har så lång tradition i Sörmland, till och med en egen nämnd för den här samverkan. Jag tror inte att någon annan på det sättet har gjort det, om inte dom stora regionerna då. Men hur går det, hur tänker ni i Jämtland Härjedalen kring arbetet med kommunerna?

ANNA G: Men vi har också, vi har lokala samverkansarenor där vi träffas tillsammans. Kommunernas representanter, representanter från primärvården, både privata utförare och regionens, och där har vi också jobbat vidare på det konceptet att få med ambulanscheferna. Vi har ibland med 1177 och vi har också en ambition att få med psykiatrin in i dom här. Och jag tänkte att vi får börja lite grann där det är störst behov eftersom vi bara har en verksamhetschef på psykiatrin och alternativt jobba mer via enhetscheferna. Men det är ju en länsövergripande central verksamhet och vi har ju den här lokala samverkan i varje kommun. Sen är vi ju små här och ändå stora, länet är stort som Götaland till ytan. Vi har åtta kommuner och de flesta är väldigt små, så det finns ju mycket utmaningar på det sättet. Östersund står för ungefär hälften av befolkningen här uppe, så det är ju den kommun som är då lite större med större invånarantal. Utöver lokal samverkan så träffas vi också med alla socialchefer eller vård- och omsorgschefer tillsammans med oss från regionen. Det gör vi regelbundet och vi har gjort det ännu tätare under pandemin. Då kom vi också på att man kan ju faktiskt ha lite kortare möten och man kan ha möten digitalt så kan vi träffas oftare. Det blir inte de här långa resorna för många då, utan vi blev mycket närmare varandra på det sättet. Och det är fint och det har fungerat väldigt väl att ha dom träffarna och att kunna komma fram till beslut, dela information och komma vidare så det hoppas jag att vi kan ha med oss den erfarenheten också i arbetet med omställningen Nära vård. Här har vi ju haft en ganska lång startsträcka där vi tyckte vi var i gång tidigt med Nära vård och kommunerna tyckte inte att de hade ett uppdrag att vara med i det här från början. Så det jobbade vi mycket med, hur vi skulle kunna tillsammans komma framåt och där vi egentligen kom loss tidigast. Det var ju Ragunda kommun utifrån ett glesbygds projekt där vi har särskilda medel från socialdepartementet för att gå lite grann före och pröva. Att vara lite, om vi behöver vara utanför dom ordinarie regelverken vi har, att testa lite grann hur vi kan jobba tillsammans i omställningen. Och på senare tid så har ju faktiskt de andra kommunerna också jobbat i kapp och nu tycker jag till och med att kommunerna drar ganska mycket i det här med att vi måste komma framåt och varför händer det inte mer än vad det gör. Och det är också väldigt många nu som har gått den här ledarskapsutbildningen på SKR. Jag gick också första omgången och jag har ju tagit med mig väldigt mycket därifrån, otroligt bra utbildning så är det någon som inte har gått än så är det ju, ja det ska man ju bara göra, verkligen.

LISBETH: Och vi är ju tre då som har gått de här första omgångarna, jag gick också den, premiärdelarna där.

ANNA G: Jättejättebra nej, men så det är så vi jobbar. Sen har vi också en politisk arena med politiker från både kommunerna och regionen där vi också träffas och där tas ju då politiska beslut eller inriktningar gemensamt. Men det handlar ju inte bara om Nära vård, utan det här är ju vår ordinarie samverkan. Hur vi jobbar tillsammans. Men det är där Nära vård kommer in. Och tar mycket stor plats.

LISBETH: Jag tänkte på Ragunda, för den filmen du berättar om, egen monitorering, hon är ju från Ragunda kommun just. Jag följer egenmonteringen med stort intresse, men jag förstår också att det finns ganska stora utmaningar som handlar om upphandlingsfrågor och teknik och så, känner ni igen det? Ni nickar båda, det hör man inte i en podd. Anna i Sörmland, har ni någonting på gång där på det området?

ANNA O: Vi har två hem monitoreringsprojekt på gång i Trosa och i Eskilstuna. I Eskilstuna har vi ju ett Nära vård projekt där vi jobbar väldigt tight med Eskilstuna kommun, med Nära vård-team och både representanter från specialistvården och primärvården i det, plus kommunen då. Och där har vi varit mest otåliga att starta. Men vi försöker göra det här rätt och riktigt. Nu vi har ju någonting som heter FoU i Sörmland som är en forskningsenhet som binder ihop kommunerna och regionens representanter. Och så har vi en representant från utvecklingsenheten på regionen som försöker jobba och verkligen reda ut allting från början för att det ska bli rätt. Så att de har snårat sig fram i hela den här snårskogen och både jobbat med IT-säkerhet, med jurister, upphandlingsenheten för att få till det här på ett korrekt sätt. Så att det ska bli lättare att breddinföra sen. Så nu tror jag att det kommer bli start här efter årsskiftet med hemmonitoreringspilot. Först i Eskilstuna och sedan ganska snart därefter även med Trosa kommun. För Trosa är ju en kommun och en vårdcentral och en väldigt välfungerande vårdcentral. Och en väldigt väl, de har också en SSIH verksamhet, alltså särskild sjukvård i hemmet med en väldigt duktig distriktsläkare som jobbar mycket med hemsjukvården och de här patienterna. Så att det skulle kunna passa bra att testa i Trosa och det är därför vi har valt det. Men då ska nog de flesta frågetecken vara uträtade, men det har tagit i princip ett år att komma så här långt, med två personer som har jobbat inte heltid med det då men jobbat väldigt intensivt med det under den här perioden.

LISBETH: Och jag vet Anna Granevärn, ni hade ju också eller har ska vi säga, stora ambitioner om uppväxling, ganska stort breddinförande. Hur ser de här målsiffrorna ut och vad brottas ni med för att nå dem?

ANNA G: Ja, nu har vi målsiffror på femtonhundra patienter som ska ha den här möjligheten och det vi har tittat på är att kan vi nå ungefär femtio procent av de som har en hjärtsviktsdiagnos. Och att dom vill ha det här formatet på sin vårdinsats, för det måste man ju också, man måste ju också vilja det själv. Vi kan ju inte bestämma att alla ska, så det är ju en utmaning i sig och sen har det ju varit mycket som har handlat om tekniken. Att få till det, att få det att funka i en större volym också. För det som funkar i liten skala är inte alltid självklart att det funkar storskaligt. Vi har haft mycket diskussioner om hur vi ska arbeta. Ska vi jobba med det här centraliserat kan man ju vid en första anblick tycka att ja, men det blir ju effektivt och bra att det sitter ett team i Östersund och hanterar det här. Men då tappar ju vi de här distriktssköterskorna som finns ute i varje buske, som är så superviktiga för vår befolkning när man behöver träffa någon fysiskt. Så för mig har det varit tvärtom, att jag vill ha det här ute på alla våra enheter helst. Man ska kunna jobba både digitalt och fysiskt för att vi ska kunna ha kvar hälso- och sjukvård ute i hela länet där vi har befolkning. Men det är mycket utmaningar och att följa alla lagkrav och annat och molntjänster och liknande etcetera som utmanar oss. Men det har varit bra, väldigt, väldigt lärorikt under dom här åren som vi har jobbat hittills och då hoppas jag ju verkligen att vi också kommer vidare nu i nästa steg så att fler kan få den här möjligheten.

LISBETH: Men den här målsiffran som ni har, på vilken tid, sa du det kanske eller?

ANNA G: Vi jobbade från början då utifrån att vi skulle nå dom här femtio procenten och då pratar vi ju om ungefär fyratusen patienter totalt sett men nu har vi inriktat oss på att nå femtonhundra patienter. Som känns som kanske ett lite mer realistiskt mål utifrån att vi fortfarande har en ganska hög belastning på, ja men utifrån fortsatt smitta som vi behöver hantera också. Vi jobbar mycket med vaccinationer och information och mycket bedömningar och annat så det är ju väldigt mycket som tar energi hos vår personal. Men det här är ju något som jag också hoppas ger energi. För att när man har kommit i den här omställningen och som medarbetare också kan börja jobba mer digitalt, flexibelt och få de effekterna i sin vardag som person också. Så tänker jag att det kan skapa den här kraften och suget efter att man vill ha det här också på sin arbetsplats.

LISBETH: Det tycker jag att hon sjuksköterskan i filmen verkligen strålar den där energin, så därför känner man att ja men det blev också en arbetsmiljöeffekt. Jag tänker om vi ska hålla oss lite kring kompetensförsörjningsfrågorna. Jag vet Anna, ni i Sörmland har också jobbat väldigt mycket med det som handlar om att kunna rekrytera allmänläkare och få en attraktiv arbetsmiljö för allmänläkarna. Men också läkartätheten till exempel i särskilt boende för äldre och så. Kan du berätta lite om det?

ANNA O: Jo, men det är precis som jag tänkte förut. Jag sa att jag hade två spår, det ena är det generella Nära vård spåret och det andra är ju just primärvårdsspåret för regionerna. Hur kan vi se till att vi har så hög och bra kompetens som möjligt i primärvården? Det var det jag kände väldigt snabbt i uppdraget att det här är ju den springande punkten. Och varje gång jag liksom stångade huvudet lite grann i väggen och kände, varför kommer vi inte vidare här så handlade det ju mycket om resurser, resursbrist, att vi inte hade personerna på plats. Så att där var vi alla överens, alla nitton verksamhetschefer och jag, att det här behöver vi jobba med och det här gick ju också hand i hand med ett politiskt uppdrag som möjliggjorde att vi har som ambition att ha ett avgränsat uppdrag för våra allmänläkare på femtonhundra listade per heltidsarbetande läkare. Och i och med att vi har varit tydliga med att det verkligen är vår ambition och att det är dit vi ska nå så fort vi har möjlighet att göra det så är det liksom inte bara ett moln här uppe, utan det är en rejäl gräns. Och vi ser att flera vårdcentraler uppnår det. Då blir det verklighet, lite som de här gröna öarna eller choklad klumparna. Att det liksom sprider sig så att det är, ja nästan hälften av vårdcentralerna i regionen som ändå har uppnått det här. Att ha ett avgränsat uppdrag för sina distriktsläkare, att man får en tydlig lista. Vi listar också på ST -läkare. Vi har bra samarbete med distriktsläkarföreningen för att diskutera hur de här, hur det här ska gå till för att det ska kännas rätt och rättvist. Och det är ju inte så att alla har femtonhundra, några har kanske mer på sin heltid. Medans andra har kanske mycket, mycket mindre för att de just har ett större Säbouppdrag. Jag har upplevt att nyckeln i det här har varit att jag inte har styrt och ställt hur det här ska gå till och inte verksamhetscheferna heller. Utan de har lagt det här mycket i händerna på läkargrupperna på vårdcentralerna så att de själva har fått utforma det system de vill ha utformat för listning och för kontinuitet och det här avgränsade uppdraget. Och det har ju också varit en balansgång då att lite grann kanske försvara att vi behöver ha kvar en viss hyrläkarkostnad under den här perioden för att faktiskt stå för att de doktorerna som börjar hos oss, de ska ha ett avgränsat uppdrag. Och där vi inte lyckas uppnå det, där är vi ju tvungna att lösa det på annat sätt genom hyra eller att plocka in. Vi har jobbat mycket med utlandsrekrytering. Vi har en särskild enhet i regionen som jobbar med de utländska läkare som finns i regionen, att vi har ett särskilt program för dem via Eskilstuna folkhögskola där vi jobbar med introduktion och många av de läkarna kommer ju in i primärvården. Så att det har varit otroligt, men jag tror nyckeln har varit faktiskt en samverkan, både med hälsoval, med politiken och med distriktsläkarföreningen just för allmänläkarbiten. Och att vårt vårdval inte heller på något vis har begränsat antalet ST- läkare. Så för tre år sedan hade vi lite drygt femtio ST-läkare och nu har vi senaste siffran var åttio ST-läkare. Alltså, det är ju jätteroligt och otroligt bra, men just att vi tittar också mycket på arbetsmiljön. Flera vårdcentraler testar alltså att man helt gör sitt eget schemat. Att schemat egentligen är helt tomt, att läkare och sjuksköterska i team lägger hur de vill göra upp sitt schema. Man har ju sin gruppatienter, då kan man titta på hur många kroniker har jag, ja men det är femhundra, hur ska jag fördela dem på året, ja det blir tre återbesök i veckan för mina kroniker. Då ser jag till att jag har tre återbesök i veckan. Men alla gör det här lite olika, så det är inte så att det finns någon universalmodell utan det ska vara...

LISBETH: Jag tänkte du kom in på det där med teamet. Hur ser övriga arbetet med kompetensförsörjning och att få ihop teamet och de olika kompetenserna ut, får ni ihop det också?

ANNA O: Ja, men det känns så otroligt viktigt att poängtera för det blir ju väldigt lätt att det bara blir fokus på allmänläkarkompetenserna, eftersom det är där vi har haft stora utmaningar kring hyr. Men vi har också försökt att jobba med att det ska finnas kompetensförbättringsåtgärder. Så till exempel har ju vi ett specialist fysioterapeutprogram, så att våra fysioterapeuter kan bli specialist fysioterapeuter. Och vi har två som är färdiga nu till årsskiftet och vi har femton som går utbildning tror jag totalt. Som får skriva egna röntgen remisser till exempel, har vi jobbat med för fysioterapeuter. Så att vi har försökt se ändå att det ska bli en kompetensutveckling för alla yrkeskategorier och att man ska känna sig så att man blir specialist i primärvård. Trycka på det. Och det är också olika hur man har fått bygga upp det på vårdcentralerna. Men vi har velat göra team, inte bara till ett ord utan att team ska vara ett verkligt begrepp. En vårdcentral till exempel har döpt det till patientnära team och då är det just för att se till att det är med fokus på kontinuiteten egentligen. Att patienterna hela tiden ska vara knutna till ett och samma team. Man kommer till sjuksköterskan eller till sjukgymnasten eller till läkaren i teamet och det är lite uppbyggt olika på olika vårdcentraler. Vi testar lite olika modeller, men väldigt mycket fokus på team. Vi har haft utbildning i team, att göra just team äkta, hur utvärderar man team? Hur ser man att det är ett team, har teamet mål, men fokus i allt det här är ju att ge kontinuitet till patienterna. Och man hade börjat med det just för kronikergruppen. Men nu är vi ju i mål på som sagt många vårdcentraler i att i princip ha kunnat listat alla våra patienter. Sen har vi ju den här utmaningen här framöver nu med propositionen och hur vi ser till att det här är verkligen patienternas önskemål också. De har ju rätt att byta doktor förstås om de inte är nöjda. Men det är en jättesvår balans här mellan att det ska vara en rättvis lista för läkarna som dom känner är rimlig. Jag tror att det är det som är så otroligt viktigt, att det inte blir för tungt, att det blir som ett ok utan att det blir ett roligt ansvar.

LISBETH: Då får man ju hoppas också att det leder till bättre relationer, för den relationella kontinuiteten bygger ju precis på det du säger. Om man nu har utifrån och in blicken, känner att den här relationen är något där jag kan anförtro mig, där jag kan vara öppen, där jag känner mig trygg. Och jag tänker ju att arbetsmiljö och vårdkvalitet alltid hänger ihop, så det blir jättespännande att följa. Hur vi får ihop det, Anna Granevärn då, jag tänker om jag ska ha en sådan här, det kanske är en fördom men att få åka mycket skidor och bo på en ort som finns nära skidbackarna. Det är lite attraktivt. Hur har ni det med kompetensförsörjningsfrågor?

ANNA G: Ja men det är väl just det. Vi har väl också ganska stora utmaningar och har haft, men skidorterna har väl alltid varit lättast att rekrytera till och särskilt på säsong, då är det många som vill komma och jobba hos oss. Och det är ju bra eftersom det kommer också mer människor hit då som är här och åker skidor och skoter och annat kul. Men jag har väl gjort mycket en liknande resa som Anna med att när jag kom hit så hade vi tjugosex ST-läkare i allmänmedicin och idag har vi ju över sjuttio. Det var ett av de tidigaste inriktningsbesluten, att vi behöver öka upp antalet ST-allmänmedicin rejält så det har vi gjort då, sen 2016 så har den här rekryteringen av ST-läkare pågått och vi har också börjat skörda frukterna lite grann utav det i form av att de första kullarna börjar ju bli färdiga. Och vi kan se fram emot att förhoppningsvis kunna rekrytera de här och har de kvar som specialister i vår primärvård. Vi har också gjort ett ganska stort arbete med att titta på våra läkares förutsättningar och arbetsmiljö och då har vi både tittat på statistiken i form av besök och listning och olika flöden, remissflöden och allt. Och samtidigt intervjuat läkarna och tittat på deras arbetssituation. Och vad varje arbetsuppgift tar för tid och hur ser en dag ut, vad är det för någonting som kommer in och vad gör du med det? Och hur lång tid tar det och vad är du då beroende av för att du ska kunna komma vidare? Och när vi hade gjort den genomlysningen så landade vi inte i några femtonhundra utan mellan tummen och pekfingret, så tolvhundra på listan är det som man kan hantera med en rimlig och förhoppningsvis god arbetsmiljö. Men då lägger vi också in en hel del hembesök. För det ingår i uppdraget här, att göra hembesök till de patienter som behöver. Och sen har vi väldigt svårt att skriva i sten att det är tolvhundra för det kan lika gärna vara niohundra. För det kommer så många besökare som inte är listade. Eller du har många patienter på din lista med hemsjukvård eller ett par större särskilda boenden som vi också ska lägga mer tid på nu. Som vi har fått i det nya förfrågningsunderlaget inför nästa år så ska vi öka tiden i särskilda boenden. Så det är så många faktorer som spelar in i det här och hur mycket sidouppdrag och hur mycket handledning som man har som påverkar hur många man kan ha på sin lista. Men för mig är det också viktigt att man gör det här arbetet lokalt och på varje arbetsplats och jobba med att få till en bra områdesindelning och hur vi jobbar med vår lista, med våra patienter och sen är ju steget som jag ser väldigt mycket fram emot, det är att slutligen få ihop det här teamet då också. Med distriktssköterskan kopplad kanske på samma område eller distrikt, att man jobbar tillsammans och har sitt team i det här. Sen är vi ju med vår stora geografi här ganska luttrade i att vi behöver ha alternativa arbetssätt för vi har svårt att rekrytera alla kompetenser på alla orter. Så vi har många psykologer här som är väldigt duktiga på digitala behandlingar och att man hjälps åt då över gränserna. Och nu i vår division här så jobbar vi också tillsammans mellan till exempel vuxenpsykiatrin och hälsocentralerna, där vi har digital konsultation i olika ärenden för att patienten inte ska behöva remitteras till vuxenpsykiatrin och vänta på att få en tid att komma vidare. Utan vi kan ha patienten kvar i primärvården och tillsammans hjälpa den med rätt behandlingsåtgärder. Även ambulanssjukvården har också ett gemensamt projekt nu med vuxenpsykiatrin, där vi jobbar med att ha ett digitalt bakre stöd för att ambulanspersonalen ska kunna få den stöttningen vid ett omhändertagande av akut psykisk ohälsa som ju också kan vara precis var som helst i länet. Så det händer ju mycket och vi har mycket kompetensöverföring på det sättet. Sen är det ju väldigt, väldigt mycket i det här Nära vård som också handlar om distriktssköterskorna. De är nyckelspelare i det här och det är väldigt, väldigt mycket som kommer in där. Så vi har ju mycket kompetensutvecklingsinsatser som vi gör och vill göra för att på ett bra och kompetent och jämlikt sätt kunna ta hand om sår, till exempel i hela vår region. Att vi ska kunna ge samma kvalitet till patienterna oavsett var man befinner sig. Men också andra hudproblem. Vi har jobbat mycket med införandet av dermatoskop till exempel i primärvården också. Att kunna ta om hand att kunna se tidigt att få hjälp då utav en hudspecialist om det behöver göras bedömningar. Men att vi får liksom snabbare flöden i det här och kompetensen närmare befolkningen genom de här arbetssätten.

LISBETH: Det är så roligt att höra allt som pågår hos er. De som säger att nej, men det händer ingenting i Nära vård omställningen de vet inte vad de pratar om. Det är jätteroligt, tiden springer i väg. Jag skulle vilja ställa den sista frågan till er och det är ju vad är nära för er. Så Anna Granevärn, vad är nära för dig?

ANNA G: Ja, men nära för mig är väldigt mycket en upplevelse och för mig handlar det om att kunna ha möjligheten att välja huret. Hur vill jag ha det här? Det är nära för mig när jag kan göra det. För mig är det långt när jag ska sitta i en telefonkö, men det är väldigt nära när jag kan kasta i väg en chatt.

LISBETH: Tack. Vad är nära för dig, Anna?

ANNA O: Ja, men nära är ju en känsla. Man pratar ju om att man har en nära vän eller en nära relation. Det handlar ju inte om att den personen alltid står precis bredvid en, utan det känns att den är nära. Att det är mer en känsla. Men för mig handlar det mycket om trygghet och jag tror det är väldigt likt det Anna säger. Jag tycker att vi jobbar så väldigt mycket med att bygga upp murar kring vården, mellan vårdinstanser och ut mot patienterna. Vi behöver bygga de murarna. Man måste få känna en trygghet i att kunna komma i kontakt med vården och vårdens medarbetare måste också kunna känna en trygghet i att kunna få hjälp och konsultationer.

LISBETH: Stort tack för de fina avslutande orden och stort tack för att ni var med Näravårdpodden.

ANNA G: Tack för att vi fick vara med.

ANNA O: Ja, stort tack.