EP62 – Näravårdpodden träffar Peter Graf och Isabel Andersson

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och region er.

PETER: …och det här samskapandet när man känner att wow titta nu funkar det, nu har vi löst det här tillsammans och vi skapar nytta…

ISABEL: …att man ska känna att det är lite häftigt att gå på Fokushuset. Det är ingen som behöver smyga sig in genom dörren här, även om det är behandling av psykiatri och beroende så Fokushuset ska vara lite bra att gå på. För vi känner oss lite bra där vi jobbar och vi känner oss lite bra i Tiohundra, alltså. Det hänger ihop som en kedja…

LISBETH: Idag i Näravårdpodden får vi träffa Isabel Andersson och Peter Graf. De arbetar ju på Tiohundra i Norrtälje som är en spännande verksamhet som sticker ut på många sätt i vårt Sverige. Så välkommen Isabel och Peter.

ISABEL: Tack.

PETER: Tack.

LISBETH: Har ni hunnit sjunga upp er så här på morgon för klockan är 8 nu när vi spelar in det här.

ISABEL: Jodå!

PETER: Inte riktigt.

LISBETH: Men då får vi hjälpas åt, Isabel har hunnit. Har du haft något möte redan kanske.

ISABEL: Men jag har haft en härlig hundpromenad så att jag är uppsjungen med dom.

LISBETH: Härligt, men vi börjar där. Isabel berätta för oss, vem är du?

ISABEL: Jag heter Isabel Andersson och jag är enhetschef för en ganska ung enhet inom Tiohundra som heter Fokushuset för psykiatri och beroende. Jag har ju jobbat hela mitt yrkesverksamma liv i princip med frågor kring samverkan när det riskeras att hamna mellan stolarna. Jag har jobbat inom socialtjänsten på alla poster där som går att ha. Från utredare, behandlare, enhetschef och socialchef. Och sen har jag jobbat med forskning och utveckling kring de här samverkans frågorna i samsjuklighet och så. Jag är väldigt intresserad av mellanrummen så att vi inte hamnar där emellan. Jag jobbar ganska mycket med ledarskap också. Haft ledarskapsutbildningar under några år och har jobbat här på Tiohundra sedan 2017. Så jag började augusti och i september så öppnade dörrarna för Fokushuset. Det går fort här.

LISBETH: Det går fort ja. Du, en mellanrumsarbetare som också har hund. Hundar till och med.

ISABEL: Precis!

LISBETH: Det har blivit lite tema nu på de sista poddarna, vad har du för raser?

ISABEL: Ja, men det berättar jag gärna. Jag har en Border Collie och en Chodský pes. Och då undrar alla vad det är.

LISBETH: Det visste jag inte.

ISABEL: Nej, det är en liten tjeckisk vallhund. Ser ut som en schäfer, lite mindre långhårig schäfer. Jag hållit på med hundar och hästar och djur i hela mitt liv och jag ser samma sak där det handlar om relation det handlar om att bygga relationer och samarbete. Så det är inte så stor skillnad egentligen med jobbet och hemma och djuren.

LISBETH: Nej. Vad intressant, det är spännande och tänker ledarskap och vad vi kan lära av mycket i vår fritid också.

ISABEL: Verkligen.

LISBETH: Tack, Isabel, har du hund Peter?

PETER: Ja absolut två hundar, väldigt många medarbetare i Tiohundra har faktiskt hästar och hundar och alla möjligt i och med att det är också lite glesbygd i Norrtälje. Fantastisk miljö där man faktiskt har möjlighet också att vara nära naturen. Det är otroligt härligt och skärgård och vatten och ja, det är en underbar miljö. Så att vi har två hundar, labradorer två labradorer.

LISBETH: Peter, vem är du? Du är känd för många, men berätta ändå, vad har du för roll där på Tiohundra och berätta mer om det härliga Norrtälje och ditt andra liv.

PETER: Ja jag är VD då för vårdbolaget Tiohundra i Norrtälje. Jag kan kort bara berätta att det är ett unikt bolag i Sverige, att vi egentligen har all verksamhet integrerad i samma företag, i samma bolag och precis som Isabel var inne på, det handlar ju om att det är kloka politiker som har tänkt till hur sluter vi dom här gapen mellan just hälso- och sjukvården och den kommunala omsorgen. Så i Tiohundra så finns det då om man tänker på region ssidan eller landstingssidan så har vi Norrtälje sjukhus, vi har sex vårdcentraler och vi har psykiatri. Och så på den kommunala omsorg sidan så har vi äldreboenden, tio äldreboenden, vi har hemtjänst, personlig assistans, LSS- verksamhet. Och min ambition så att säga som högst ansvarig då, det är ju att vi möts och det handlar ju mycket på ledningsnivå då att vi möts och integrerar dom här viktiga verksamheterna. Så att det inte blir att patienter, kunder, brukare faller mellan stolarna och det är en oerhört spännande arbete där vi har många, många idag goda exempel på hur vi har lyckats att hitta. Isabels Fokushuset är en sak, jag kan prata om flera andra exempel där vi har unika lösningar till fromma för patienterna och kunderna och brukarna. Det här uppskattas väldigt mycket för det är roligt.

LISBETH: Ja det förstår det ja. Det är ju egentligen ett litet sammanhang i Sverige som egentligen har gjort hela Nära vård resan kan man ju säga på det sätt du beskriver.

PETER: Ja.

LISBETH: Men Peter mer då, vem är du då bakom VD rollen?

PETER: Ja visst, professionellt då så är jag läkare och har jobbat i hälso- och sjukvården just egentligen hela mitt liv. Som läkare, jag har gjort en vanlig sån läkarkarriär och forskat och disputerat och haft doktorander och brinner ju mycket för utvecklingsarbete och sånt här och det har jag tagit med mig till Tiohundra så klart. Det tror jag är oerhört viktigt att ha, att vi försöker beforska och utvärdera det vi gör och det är vi ganska bra på och sen har jag varit chef på Astrid Lindgrens barnsjukhus, jag varit VD för Danderyds sjukhus och även privat i Aleris ett tag. Men sen så är jag också en familjemänniska. Jag har stor familj, fem barn och två hundar som sagt och där får jag min energi underbart att få ihop. Det är inte så himla stor skillnad att ha familj med fem barn och två hundar mot att vara på Tiohundra faktiska kan jag tycka.

ISABEL: Jag håller med, jag har fyra barn. Det är något som går!

LISBETH: Stora familjer ja med djur!

PETER: Men det hänger ihop lite grann om hur vi ser på...

LISBETH: Tänkte om vi skulle börja lite där kring det här med ledarskap och leda i mellanrum, för ni var ju inne på det båda två. För jag har tänkt mycket på att vi har ju byggt väldigt mycket av våra strukturer både i samhället och i vården på att man har sin enhet. Man har sin gräns, men vad präglar ert ledarskap både i Tiohundra i stort och som ledare för Fokushuset? Börja Peter och berätta lite grann, vad tänker du är dom där nycklarna i ledarskapet för dig?

PETER: Ja. Jag har varit ledare i 25 år, chef och ledare och jag menar intuitivt på något vis så är min ingång alltid att om vi hjälps åt, om jag hjälper någon då är chansen stor att jag får hjälp tillbaka. Och det här samskapandet, när man känner att wow titta nu funkar det nu har vi löst det här tillsammans och vi skapar nytta för dem vi är här för, patienter, brukare, kunder vi utgår alltid från patientens individuella behov så att säga. Det ger ju en otrolig tillfredställelse och det har alltid varit mitt signum så att säga. Och jag vet att många, Isabel och många, många andra tycker också att det är roligt att jobba. Vi pratar mycket arbetsmiljö och hur vi har det, är vi schyssta med varann, vi har en sund värdegrund. Vi pratar mycket om hur vi är med varandra, respektfullt bemötande, vi är HBTQ certifierade och så vidare och så vidare. Och det kommer ju från oss, det är Isabel och jag och cheferna som är kulturbärare faktiskt och lite att vi ska umgås på det sättet. Då löser sig väldigt många knutar i vardagen. Om alla boxar in sig i sin budget och sitt hörn, då blir det trist att jobba, ärligt talat.

LISBETH: Såg du det när du bestämde dig för att komma till Tiohundra, Isabel.

ISABEL: Ja för min del, så var ju alltså när jag fick reda på om det här jobbet så var ju det här jobbet anledningen till att jag är här, för det var så mycket. Det var dels Tiohundra men sen var det också tanken som psykiatri och beroende har gjort tillsammans, att jobba ihop och att jobba i grupp och att jobba med nya, alltså titta på vad som faktiskt hjälper och att jobba utifrån behov. Jag trodde nästan att det inte var sant när jag läste och hörde om den här jobbet. Så att det var verkligen därför jag är här.

LISBETH: Ja vad tycker du har präglat ledarskapet, du har också en ledningsgrupp gissar jag runt dig som du leder och du finns i någon annan kanske och så. Vad tänker du är signumen för ert ledarskap?

ISABEL: Ja, om du talar för mig själv så är det väl att jag har också varit ledare ganska länge, i 20 år ungefär. Och jag har lett på olika ställen i en organisation och ja, jag fick illustrera någon gång då jag tänkte att om jag är ett ljus, om jag är en fyr eller en ljuslykta så kan jag antingen stå längst fram och blända alla som jobbar eller så kan jag ställa mig längst bak och lysa upp vägen framåt. Och det är två helt olika sätt att titta på ledarskap tänker jag och för mig är det självklart att stå med ficklampan längst bak och lysa på målet, lysa mot målet dit vi ska.

LISBETH: Nu fick jag en fin, det var jättebra.

ISABEL: Jag tycker, jag kom på det där en natt. Jag brukar komma på saker på nätterna och det blir så talande för det som jag tycker är och som jag också kanske strider för ganska mycket. För jag vet Peter, jag är inte så lätt, jag har mycket synpunkter och i Fokushuset så pratar vi varenda dag om att vi tillsammans ska göra varandra bättre. Så det är väldigt mycket synpunkter, mycket samtal. Det är mycket närvaro. Vi är 50 stycken ett ganska stort gäng som känner att vi bidrar också när det inte blir rätt och alltså härliga samtal.

LISBETH: Jag tänker på att det var någon som sa så här att man verkligen ska fundera, är gruppen till för ledaren eller ledaren till för gruppen. Och då tänker jag på din fyr, det är ju verkligen att lysa upp för gruppen. Men det är ju helt olika sätt att se på och man blir ju helt olika typer av ledare på det sättet.

ISABEL: Verkligen, det ena bländar i ögonen och gör att man måste gå på åt det ställe som den här ledaren säger och det andra ger ju förutsättningar till att pröva. Vi ska mot det här målet, men hur vi ska komma dit, det hjälps vi åt med.

LISBETH: Är det lätt att hitta den här ledaren som vill då? Vad är era erfarenheter?

PETER: Ja jag kan ärligt säga att jag tycker Isabel uttrycker det här på ett precis fantastiskt bra sätt. Och jag tycker, jag har varit i Tiohundra i åtta år, jag går in på nionde året och det är otroligt spännande att få vara på samma ställe så pass länge. För jag tror också att det har blivit så för jag står för precis för det som Isabel uttrycker. Och det har blivit också tror jag en kultur där vi ser att väldigt många chefer och ledare söker sig aktivt till oss. Vi lägger ut poddar, vi syns på olika sociala medier. Jag tycker vi är ganska duktiga på att kommunicera våra goda exempel och så vidare. Och det gör folk nyfikna och de här nya lösningarna, Fokushuset är ett exempel. Det finns sjukhusanslutet mobilt team. Det finns andra saker som jag tror tillsammans med vår värdegrund och tillsammans med vårt ledarskap. Vi står för någonting och det här är ett sätt också att nå ut till folk som kanske blir nyfikna. Wow vad roligt att jobba på det här sättet och det attraherar dom bästa ledarna och de bästa medarbetarna och vi behöver jättekompetenta duktiga medarbetare och det tycker jag vi har. Så att det ena ger det andra på något sätt.

ISABEL: Och du har verkligen satt Tiohundra på kartan i Sverige och säkert på andra ställen också Peter. Men det tycker jag också, vi försöker sätta Fokushuset på kartan här i Norrtälje för att visa också att vi har öppna dörrar och det är inte bara för blivande chefer och medarbetare, utan det är även för dom som går här. Man ska känna att det är lite häftigt att gå på Fokushuset. Det är ingen som behöver smyga sig in genom dörren här, även om det är behandling av psykiatri och beroende så Fokushuset ska vara lite bra att gå på. För vi känner oss lite bra där vi jobbar och vi känner oss lite bra i Tiohundra, alltså det hänger ihop som en kedja.

LISBETH: Men då måste du berätta, berätta om Fokushuset nu, så vi får den här bilden, vi som inte har den helt.

ISABEL: Ja men idén till Fokushuset togs fram faktiskt ihop med medarbetare och chefer innan jag började så grundidén fanns. Och det var den jag fick i mina händer och där fanns det några grundfundament för vad Fokushuset skulle jobba med. Det var ju dels att missbruk eller kanske framförallt att missbruk och beroende och psykisk ohälsa, psykiatri hänger så väldigt intimt ihop och socialpsykiatri, inte minst som i kommunal verksamhet. Alltså vi är idag jag ska börja säga det, så du förstår, vi är idag cirka femtio medarbetare. Ungefär hälften ifrån region en och hälften ifrån kommunen i form av socialpsykiatri boendestöd och öppna insatser på ett aktivitetshus. Och den här region sdelen, det är ett gäng behandlare som är alltifrån skötare med steg ett, socionomer, kurator, fysioterapeut och arbetsterapeut där vi har samtal på Fokushuset och vi har samtal företrädesvis i grupp. Och vi har individuella samtal också, men väldigt många grupper. Och bakgrunden till det här, det var att man såg ju då att psykiatri och beroende hänger så enormt tätt ihop. Jag vet att Socialstyrelsen kom med en rapport 2019 tror jag det var och där jag tycker att dom var lite försiktiga och sa att ungefär 50 % av de som kommer till en beroendemottagning har samtidigt en dokumenterad psykiatrisk diagnos eller ohälsa. I själva verket, jag har sett siffror som är upp till 80 % så att det förstås är en väldigt stor del av dem som har ett rejält beroende eller som har ett beroende som också lider av psykisk ohälsa förstås. Och tvärtom så ser man att inom psykiatrin, de som söker psykiatrisk hjälp så är det runt 30, 40 % som också har ett mer eller mindre känt missbruk, så det är ju samma personer. Och den där knuten som alla pratar om, ska vi börja jobba med det här först eller måste patienten vara nykter eller ja, drogfri, vi gör det tillsammans. Och vi gör det tillsammans med doktorer och sjuksköterskor och i en annan enhet som ger oss våra uppdrag. Vi har en medicinsk enhet kan man säga, som heter psykiatri och beroende, den ger Fokushuset sina uppdrag. Och de uppdragen är behovsinriktade och målinriktade och vi ska jobba utifrån de uppdragen så vi har hela tiden en medicinsk uppföljning, men vi jobbar väldigt fritt i Fokushuset.

LISBETH: Men hur menar du ger uppdrag på individnivå?

ISABEL: Ja på individnivå och det uppdrag som vi får ifrån den här medicinska enheten får vi liksom forma tillsammans med patienten hur vi ska nå det uppdragets mål. Det kan vara ett behovsskrivet uppdrag och det andra som var inför Fokushuset, det var ju att ensamhet är en stor anledning till att man inte mår bra, så vi ska företrädesvis jobba i grupp.

LISBETH: Ja.

ISABEL: Och det var ju det, alltså inom psykiatrin kan man säga att det var en ganska stor sak att säga. När vi bildade Fokushuset så kom ju inga, vi anställde inga nya utan dom kom ju, då man jobbat många år inom psykiatrin och socialpsykiatrin. Så att där det har varit individuella samtal en gång i veckan i många, alltså om man är lite stiliserade och här skulle man nu börja jobba med grupp. Så att det är väl en väldigt stor förändring också och vi jobbar mycket med grupper idag. Vi har väldigt många grupper och vi startar nya grupper utifrån behov när det behövs.

LISBETH: Vad säger de här personerna som får sin hjälp av er då, just det här med grupp och du säger den här öppenheten och för det finns ju ett stort stigma också i de här grupperingarna.

ISABEL: Precis och vi jobbar mycket utomhus också apropå att synas i de här grupperna. Jo vi har ju nu i våras så gjorde vi, vi har samlat på oss en massa statistik. Vi har gjort en anonym till exempel, på den här uppdrags delen som jag berättade om nu. Där har vi gjort en anonym enkät som varje patient får fylla i första samtalet när de kommer och sen när de slutar och lämnar oss i fokushuset och det är försök till en ren eller det är en ren effektutvärdering. Så här känner jag mig när jag tänker på, så är det sju livsområden: mig själv, andra viktiga, min bostad, min familj, sysselsättning och min framtid alltså så. Och när vi sammanställde dom här rapporterna i våras så hade vi 480 stycken som svarar på den där in, sen hade vi hälften ungefär ut. Det blir alltid så att man tappar på ut i alla så här effektstudier men det är en extern forskare som har tittat på det här och som kunde konstatera att det finns en signifikant skillnad på alla de här livsområdena.

LISBETH: Fantastiskt

ISABEL: Det är faktiskt fantastiskt, för det här är ju personer som har gått länge inom psykiatrin. Eller beroendevården. Och sen gjorde vi då också intervjuer med informanter. Jag tror att vi intervjuade sex stycken i den rapporten, för dom hade vi kopplat in till ut-undersökningen och frågat om skillnaden. Vad är det som har gjort den här skillnaden? Och då har vi fått sådana svar som att de har blivit sedda på Fokushuset. De känner att de inte bara är en diagnos och att de får jobba med det dom vill och att gruppens delande är fantastiskt och vi har fått väldigt fina svar och det är viktigt att ha de här, alltså att man tar det på allvar och samlade in uppgifter så det inte jag står och säger att vi känner att vi gör gott. Vi måste faktiskt ta reda på det.

LISBETH: Vad spännande ja, det är spännande hela er verksamhet och jag vill gärna komma tillbaka till den för den kopplar ju så mycket till det som var aktuellt med samsjuklighetsutredningen och så vidare. Men om jag får stanna lite kring det här med att värdera effekterna så tycker jag att det är ju det jag nu får förmånen, ska jag säga att brottas med de här Nära vård frågorna. Så mycket som jag får, så tycker jag att det svåra är ju ändå att verkligen hitta de sätten att mäta det här personcentrerade, de nya arbetssättens verkliga påverkan på våra verksamheter så det låter så otroligt viktigt att ni gör det här och att ni gör det på det sättet med de här väldigt tydliga, på något sätt värderingsfrågorna till de här personerna. Så det tänker jag om man tar det i stort både till dig Peter och Isabel, har ni jobbat mycket med hur ni ska utvärdera er verksamhet eller kämpar ni också med att hitta det sätten att kunna visa resultaten på och inte bara känna. Peter?

PETER: Absolut, jag satt igår eftermiddag senast i ett forsknings FoU möte, vi har det en gång i månaden och då har vi vår FoU chef Helena Hvitfeldt, hon som leder den enheten. Och hon är ju superkompetent och då satt vi just precis och diskuterade, för vi vill alltid i den mån vi kan och där har vi ju kompetens. Jag själv är docent och har forskat och vi har flera andra duktiga namnkunniga som kan stötta och Isabel har ju pratat om hur kan vi utvärdera Fokushuset, för det är viktigt att vi gör. Och du har ju fått stöd också från duktigt folk så att det här blir rätt och inte minst i omsorgen så utan att ha någon värdering så har man ju inte den traditionen ärligt talat.

ISABEL: För min del som har jobbat i omsorgen i så många år eller vård och omsorg ska jag säga, jag har ju hållit på med det här jämt. Alltså, jag har varit jätteintresserad av att hitta effekter och jag vet hur svårt det är, jag vet hur man kämpar med det och få isär, vad är effekt och hur mäter vi effekt i de här mjuka inriktningarna? Alltså, vad är det som gör att en människa mår bättre?.

PETER: Till exempel Isabel, jag kände att ja, vi pratade igår. För nu startar vi ett nytt LSS boende i hamnen i Norrtälje som är också ett unikt samarbete som verksamheten själva har identifierat. Alltså svårt sjuka med kognitiva utmaningar verkligen, tio stycken och då är det ett samarbete mellan LSS, habilitering och psykiatri. Och då satt vi igår och diskuterade på det här forskningsmötet för det startar upp nu och de första kunderna eller patienterna, brukarna kommer dit nu och hur kan vi utvärdera det. Och då kom det upp just, Isabel kan vi inte använda Gunnar, du vet inom psykiatrin som är så erfaren och duktig. Han sa på en gång att ja, men vi kanske kan använda precis det utvärderingssättet som du har gjort på Fokushuset eller kanske vi kan ha det i den här nya verksamhet så att vi lär oss och se vad vi gör. Och det tyckte folk var spännande och Helena ska ta det vidare. Så att det är så vi jobbar hela tiden, att se hur vi kan göra och vi försöker i den mån vi kan att inte bara starta upp saker utan också hitta sätt att utvärdera. Det är otroligt viktigt för oss.

LISBETH: För det vi ser också om tittar med den breda blicken eller stora penseldragen att om vi fortsätter att bara mäta dom produktionsmått vi traditionellt har mätt då fångar vi inte det som du är ute efter. Jag tänker det som egentligen är det som är värdeskapande i våra verksamheter, tappar vi ju lätt. Vi får ju en inifrån blick.

ISABEL: Och när man gör sån här rena effektmätningar så kan det ju vara så att de går cirka ett år på Fokushuset kan man säga, de här som går på den här uppdrags delen. Där vi gör den här utvärderingen om effekten beror på att de har haft tur eller att de har blivit kära eller nånting annat kul har hänt i livet då kan dom ju gå här ändå, för då får man tur när man går på Fokushuset alltså. Det säger ju ingenting om vad vi har gjort, just där måste vi gräva djupare och det gör vi också. Men att vi överhuvudtaget kan få den här vinden som blåser åt rätt håll. Hade den blåst åt andra hållet då hade vi stängt på samma dag och så hade vi funderat på, vad är det vi gör, vad är det vi måste ändra, vi gör inte rätt. Därför är det så viktigt med att verkligen ta med patienter inne i så att vi inte bara säger att vi känner att vi har en upplevelse och så vidare.

LISBETH: Hur har ni lärt er att, jag tycker att det ni beskriver, det är ju väldigt mycket. Både personcentrering, det är också någon typ av tjänst, att förstå vad en tjänst är, hur har ni lärt er det? Vart kommer det ifrån?

ISABEL: För mig är det en människosyn och en grundvärdering.

PETER: Ja, jag kan säga ärligt att Isabel sa så här, att Fokushuset idén och tankarna kommer ju från medarbetarna själva och jag var ju med under resans gång men var som VD för bolaget otroligt lite involverad. Det var ju verksamheten själv som i princip kom till mig, att nu har vi den här idén, kan vi möjliggöra det här med olika ekonomiska avtal och de här sakerna som ju också måste finnas på plats. Men det är lite grann samma sak det här hamnens boende eller ett sjukhusanslutet mobilteam. Det är inte jag som har dom idéerna eller bolagsledningen och så utan det kommer från verksamheten och det är ju det du beskriver att man står bakom och lyser istället för att man står fram och pekar med hela handen hela tiden. För att släpper man fram den här kraften så finns ju oerhört många idéer och tankar och smarta sätt hos medarbetarna och det är det vi måste så att säga väcka och jag tycker inte det är svårt idag för det är kultur också. Alla vet att har jag en idé som bär, då är vi snabba och testa det och ibland läggs det ner för det blev inte vad vi trodde. Men vi provar massor med intressanta saker och det här förhållningssättet tror jag man måste ha en modern verksamhet för annars vill de bästa inte jobba hos oss. De bästa vill jobba där jag kan utveckla mig, där jag ser att wow, här kan vi jobba på ett nytt sätt.

LISBETH: På det sättet är ju det här, jag delar redan bilden när man på något sätt få vara i den här typen av sätt att arbeta, och det jag tänker, är det Nära vårdens signum? Då är ju det också en stor arbetsmiljöreform, det här är ju roliga sätt att arbeta.

ISABEL: Det är roliga sätt samtidigt som det kräver väldigt mogna och modiga både medarbetare och ledare och det hjälps vi åt. Jag inte vet om jag haft tur under de tjugo åren. Jag tycker jag bara har fått de bästa medarbetarna, att få vara med i grupperna jämnt och det är likadant här, att de är stjärnor allihop, varenda en. Det hade inte blivit den här utvecklingen här om inte det hade varit sånt drag hos varenda. Och modiga, som säger nu vill jag pröva det här och så kan jag ibland vara skeptisk. Och det är sunt, det ska jag vara då, jo men vänta jag måste få pröva, ja, men då gör vi det här, att det finns en härlig dialog i det. Den är viktig. För den droppar ju också ner på patienter och brukare som kommer hit. Om vi inte lyssnar på dem, om de kommer med ett förslag och vi säger, men det där går inte, varför skulle inte det gå? Därför säger vi i Fokushuset att vi aldrig är klara, så här jobbar vi och så här jobbar vi inte utan vi jobbar så här nu därför att det finns behov. De här grupperna har vi utifrån de här behoven. I morgon är de nya därför att det finns andra behov. Det finns en rörlighet som jag tycker är superviktig.

PETER: Men man kan ju välja förhållningssätt som chef och ledare över allt vad vi sitter. Och jag blir lite bekymrad och rent ut sagt avtänd när jag träffar höga chefer som säger att det inte går och det är så hopplöst och dom här ersättningssystemen usch och så här. Man kan välja men vem vill jobba där? Vem vill jobba i en sådan verksamhet? Medan jag tycker vi alla försöker se möjligheter hela tiden. Sen ibland är det jättetufft och vi får inte de ersättningar som vi tycker att vi måste ha. Och då hittar vi andra vägar och numera har vi också ett fantastiskt bra samarbete med våra ägare, det är viktigt att säga, kommunalförbundet i Norrtälje. Det samarbetet idag ett helt annat och det bygger också på förtroende där vi får just prova nya saker och också får ersättning för Fokushuset eller sjukhusanslutna mobila teamet och så. För annars går det ju faktiskt inte, om vi inte får det gehöret. Så vi måste ha en ekonomi som ändå går runt, men så att det är hela tiden utveckling på alla nivåer och jag lägger mycket tid på att säga, hörni prova det här för att jag är övertygad om att Fokushuset, vi pratar om det för att vi har tagit det som exempel. Det är inte bara bra för medarbetarna och för de som är går det har ju Isabel berättat nu precis, men det är också ekonomiskt billigare eller effektivare. Det är ju självklart ju om man samlar alla som behöver hjälpen hos dig. Isabel, man har det på grupp ofta och det säger sig självt att det blir mer kostnadseffektivt och det tycker jag är viktigt för oss också. Att vi kan visa att vi faktiskt sparar och vi ser på vår kostnadsutvecklingstakt som vi mäter varje år och följer upp och så där att vi är kostnadseffektiva för det. Så att de här tre sakerna att det är god kvalitet, nöjda medarbetare och nöjda patienter och bra arbetsmiljö och att vi kan se att det är kostnadseffektivt, för vi är ju noga även där.

ISABEL: Och det är ju så härligt, för det är ju självklart egentligen att vi ska vara kostnadseffektiva. Vi förvaltar skattepengar, vi ska kunna ta emot så många som bara behöver vår hjälp så att det är både grupper och alltså att göra psykiatri och beroendevården, att göra oss själva onödiga så fort det bara går. För jag tror att där kan det behöva tänkas till både här och där, att vi inte behåller människor i vården för att de har gått i vården utan ut och nära, nära samhället så fort det bara går för att komma tillbaks liksom.

LISBETH: Vi måste ju se oss mycket mer som en spelare som stödjer människor i deras liv, snarare än att vi ska ta hand om. Och finnas också nära i samhället som du säger Isabel, det är ju också viktigt.

ISABEL: Då måste jag få lägga till då, för det är en del av det som vi gör i Fokushuset. Vi jobbar jättemycket ihop med till exempel privata gym där vi kan ha gym tillsammans med tio kvinnor och våran fysioterapeut och en KBT terapeut som tränar och har samtal i grupp och får låna ett rum där en dag i veckan eller två dagar i veckan. Vi har samarbete med studieförbund, med andra föreningar. Vi ordnade en dag och tyvärr kom coronan i vägen men det ska bli en årlig dag som heter Under bar himmel. Det är en dag för psykisk ohälsa, inte psykisk hälsa utan psykisk ohälsa. Där vi samlar alla gym och dans och allt möjligt tillsammans med polis och socialtjänst och fråga doktorn med en lapp på ryggen, fråga doktorn och en missbruks behandlare som, dricker du för, mycket hög hatt och sån här sandwich gubbe, tar du för många glas vin på kvällen, kom och prata med mig. Alltså att det ska vara lättsamt och att det ska vara kombinerat med lite härlig guldkant på tillvaron. Man får prova på aktiviteter som man inte kanske har möjlighet att pröva på annars. Och det samlade över tre hundra personer första gången och när jag kom till Fokushuset dagen efter i väntrummet där, så kunde jag säga hej till nästan alla som satt där. För det var liksom rätt personer som kom, vi var där, patienterna vågade ta sig dit. Apropå hatten av.

LISBETH: Vet du vad jag tänker när du berättar, så tänker jag att vad som händer när man integrerar olika verksamheter med varandra. För det finns ju en skepsis. Ska vi jobba med det där i hälso- och sjukvården och så finns det ett helt annat fokus och driv när man kommer till socialtjänsten och tänk när man kombinerar de här delarna, vad man får. På tal om att ni är mellanrums arbetare på något sätt. Och också att det är ju i de här mellanrummen som vi har våra stora både ekonomiska och kvalitetsbrister. Så det är inte konstigt att ni får bra resultat på både och.

ISABEL: Nej till synes med ganska enkla medel så blir det bra.

LISBETH: Ja men samtidigt är det ju innovation på något sätt, eftersom vi inte har gjort det där tidigare. Isabel, får jag fråga väldigt kort så här hur samsjuklighet utredningen, Anders Printz har precis varit i podden och pratat om den och de har ju lämnat sitt slutbetänkande. Stämmer det överens med, kommer det att vara behjälpligt för er eller så? Har du hunnit sätta dig in i det?

ISABEL: Ja, jag lite grann har jag gjort det. Jag har varit ganska intresserad av de där frågorna, även den här tidigare utredningen om var beroende frågorna ska höra hemma. Gerhard Larsson gjorde ju den. Jag tänker själv att egentligen, och nu talar jag emot Tiohundra och allting. För jag tycker att Tiohundra ger en enorm kraft, att det är en samorganisation. Men egentligen tror jag att vi skulle kunna göra det här var sjutton det än är som frågorna ligger. Jag tror att knuten är någon annanstans. Jag tror att den är i det här som du började med att säga, att vi bildar små enheter och har slutna rum. Jag tror de där rummen som måste upp. För mig är det inte riktigt, det blir inte enklare om man gör en tvångslag till exempel, jag tror inte det. Jag tror att de här diskussionerna kommer att bli likadana i alla fall. Och jag kan vara lite rädd för att man tappar social psykiatriska perspektivet än mer i det lagförslag som ligger nu. Alltså det behövs både och då behövs båda perspektiven.

LISBETH: Men ni bör ju kunna jobba vidare med er verksamhet hur som hoppas jag?

ISABEL: Det påverkar inte oss rent i Fokushuset, men om du frågar så här rent allmänt, så ja, jag kan bli lite rädd för jag tycker att det socialpsykiatriska perspektivet får att ta ett steg tillbaks. Att det blir medicinskt, liksom inriktat enbart. Vi behöver de här två perspektiven. Dom behöver brottas med varandra.

LISBETH: Vad spännande att ni verkligen gör det här. Jag tänker Peter när vi går tillbaka till, du var inne på ert kommunalförbund och om man kort ska beskriva lite styrningen av Tiohundra och så. Alla är inte jätteinsatta, kommunalförbund, vad innebär det och så?

PETER: Ja nej men man kan säga så här, det fantastiska med Tiohundra, ibland kallas det för Norrtälje modellen, det är den här integrationen mellan kommun och region Det är ju en ganska ovanlig och också svårstyrd, faktiskt överbyggnad lite. Med ett kommunalförbund som är vår ägare. De äger oss formellt och också så att säga har en beställardel med många olika avtal, till psykiatrin till sjukhuset till primärvården och så äldreboende, så det är olika handläggare där. Och sen så finns en bistånds avdelning också på det här kommunalförbundet, där de beviljar då på vanligt sätt och de i sin tur får sina medel eller bidrag eller pengar från Norrtälje kommun på den kommunala sidan och från Region Stockholm. Och den så att säga unika juridiska uppbyggnaden har tagit många, många år att mejsla ut. Mycket också mellan kommunen och Norrtälje kommun och Region Hur ska de samverka? Vem ska skicka in mest pengar? Hur mycket pengar? Får vi rätt resurser och hela det här, men så att det har varit en resa, återigen modiga politiker 2006 startade det här Tiohundra. Göran Stiernstedt och några stycken till har jobbat med den här lösningen och det har tagit till nu, alltså tills vi har det här mejslat ut, hur vi ska styra och samverka. Och nu är jag så glad faktiskt för att jag ser att många ser i kommunalförbundet i region Stockholm och också i Norrtälje kommun att wow här händer ju bra saker. I pandemin till exempel bara som ett exempel, så har vi en gemensam kommunikation. Där vi - vad är det för dag i dag, imorgon är det fredag. Då har vi en gemensam pressträff i Norrtälje där Bino Drummond, som är högsta politiska tjänsteman, det är alltså kommunstyrelsens ordförande i Norrtälje kommun tillsammans med k-sons ordförande och jag själv och vår chefläkare och sen även en privat aktör som jobbar med vaccinationer står i samma rum och informerar Norrtäljeborna och alla som vill lyssna då förstås, vad är det som gäller nu här? Med smittspridningen, vad ska vi tänka på? Vilken kapacitet finns det inom vaccination? Och så har vi ju i skolorna, hur ser det ut i skolorna? Det kommer Bino Drummond berätta om och då får alla ställa frågor, noterar i tidningen och lägger ut det viktigaste. Det skapar ju en enorm trygghet där alla hör samma sak och det var inte självklart från början utan det har vi lärt oss eftersom vi också är väldigt…vi började i Tiohundra och då tyckte folk att det där var ju jättebra. Kan vi få vara med? Ja, men självklart får ni vara med och så fler och fler och fler och nu har vi den här gemensamma, för att det är lämpligt att göra, att vi pratar med samma mun. Jag tycker det är ett lysande exempel på hur vi samverkar i Norrtäljemodellen där vi är en viktig aktör. Men det finns flera andra, skola, alltså måendet har ju så otroligt mycket att göra med, inte bara sjukvård, utan det är ju en liten del, sjukvård. Man pratar mycket hälso-främjande och så vidare och allt det här så att jag blir glad när jag ser hur vi nu, efter många, många år har hittat varandra på det här fina sättet.

LISBETH: Har det överlevt några politiska maktskiften eller har ni haft samma?

PETER: Absolut det har ju varit skiften hela tiden, det är faktiskt så att idag är det så pass segmenterat vill jag faktiskt påstå och vi levererar ju bra saker. För att Norrtäljeborna - vill man lägga ner Tiohundra så får man problem faktiskt, medarbetarna tycker ju också om att jobba så här. Isabells medarbetare tycker om att jobba i Fokushuset, det gör de. Jag vet att de gör det och de vill inte lägga ner det här sättet att jobba. Den här hamnen som jag beskrev också. Vi får så många sökande till de här tjänsterna för att wow, det här är spännande. Nån från Norge har sökt också för att komma till Norrtälje. Man säger kompetensförsörjningen klarar vi inte. Tänk nytt, jobba på nytt sätt tror jag, om vi ska attrahera våra duktiga ungdomar och förstår ni, när folk väljer, då måste vi också tänka på ett annat sätt, tror jag.

LISBETH: Det är jättehärligt att höra men också att det har varit en lång resa. Men Isabell resan med Fokushuset då, är det någonting som har förvånat dig särskilt under den här ganska korta ändå tiden?.

ISABEL: Ja, jag är ju förvånad, nej jag är egentligen inte förvånad, men det gick ju så lätt. Och det kanske förvånar mig alltså, det kan jag också bli lite imponerad av. För det är väldigt duktiga medarbetare som har jobbat väldigt många år med hög kompetens inom det som de har gjort. Att de har varit beredda att börja tänka på ett annat sätt, för det var verkligen ett annat sätt. För det var så roligt att få vara med i den här resan, jag träffade alla medarbetare. Jag sa att jag började i augusti, vi öppnade i september, men jag träffade varje medarbetare en timme var i maj samma år. Så att jag ville kolla hur vi skulle kunna jobba med varandra och där var det ju flera som var väldigt misstänksamma och tänkte att det här vet inte jag om jag vill vara med i överhuvudtaget. Så det var ändå bra att veta vad premisserna var så att säga. Men det var ju ska vi säga kvalitetsväktare som sa så, det var ju jättebra att de sa det och vara misstänksamma och fundera på varför vi inte tog vara på det som var innan och så vidare. Och när kulan börjar rulla, när den här första gruppen, jag minns det så väl, när de behandlade sin första grupp och sa, det här är ju inte klokt wow kan det bli så här, liksom. Jag ska inte säga att det inte fanns grupper innan, för det är klart att det gjorde, men inte på det här viset. Vi har ju ett jättestort grupputbud nu. Så att nej, om det är något jag är förvånad över, så är det kanske det att det gick så himla lätt, att vi har så kul så snabbt. Jag hade förväntat mig lite längre tid av motstånd.

LISBETH: Ja, det måste man ju säga att det var ju fantastiskt. Men någonting har varit svårt ändå tänker jag, eller?

ISABEL: Det är svårt. Det finns massa svåra grejer varenda dag faktiskt. Men det är nog det här som vi pratar om när vi stöter på och det ska jag inte sticka under stol med. Det står i vår sån här överskrift vi ska gå nya stigar. Och går man en ny stig första gången, då är ju inte det en stig. Utan då är det en massa gräs och grenar och grejer som man måste hugga ner eller vika undan eller trampa nya stigar och så vidare. Och det är ju mycket rutor och så som står i vägen ibland. Vi är inte en ruta, vi är runda och jag tänkte på det när du säger personcentrerat och så vidare. Det finns väldigt många fina ord som vi ska använda oss av, som man säger att vi ska göra, men gör vi det hela vägen ut då blir det besvärligt. Och den besvärligheten känner vi ju på för att det finns så mycket regler och rutor som gör att kan man göra så där. Och hur gör ni då och vad ska vi kalla det här för och så vidare. Vi har hittat några bra knep och det är till exempel att vi har samtal, det är inte terapier på Fokushuset, att vi säger att vi har samtal. Vi skulle kunna bedriva terapi, vi har både kompetens och handledning för det, men det gör vi inte utan vi har samtal och då har vi hittat ett sätt att göra dem lite friare och så vidare. Så man får hitta vägar runt, krypa under och över och så där.

LISBETH: Men finns det någonting, jag tänker på när den ganska strikta medicinska evidensen möter det mer öppna, när terapin möter samtalet, finns det krockar där?

ISABEL: Varenda dag kanske, och det är därför det är så viktigt att samla på utvärderingar. Vi gör ju nya saker vi måste visa, upp till bevis, gör vi det bra eller inte.

LISBETH: Ja.

ISABEL: Och vi jobbar varje dag med att förbättra och öka samarbetet med till exempel den medicinska uppdragsgivaren. Jag skulle vilja säga efter fem år så är den ju bättre än någonsin alltså. Det blir bara bättre och bättre, men den är inte framme än. Det finns massor med svårigheter.

LISBETH: Men man blir kanske aldrig framme.

ISABEL: Nej, det hoppas jag att vi inte blir.

LISBETH: Nej precis. Peter, när sover du dåligt, när tycker du att det här är svårt och trassligt, vad handlar det om då?

PETER: Det handlar om när jag känner att vissa kanske ibland nya politiker eller tjänstemän, för det händer ju att det kommer in, som inte riktigt förstår det här sättet att jobba. Jag tror man måste vara en lite rundare person i stället för att vara den här fyrkantiga in-boxande personen. De ekonomiska styrmedlen ställer verkligen till det på många håll i vårt land. Eller hur, det här är mitt uppdrag, jag har min budget, jag tänker inte göra någonting mer än precis det här och ser man det på det sättet då blir det inte något Fokushus. Då blir det inte något mobilt team. Då blir det inte samarbete och samverkan, då åker det inte IVA chefen ut till vårt äldreboende i pandemin med skyddsutrustning när de behöver hjälp, när de fick in smitta. För att det inte är deras uppdrag. Men vi har ju vår värdegrund där vi ska skapa trygghet, vi har tre: delaktighet trygghet och respekt. Och det pratar jag om, vi ska leva det och det skapar en trygghet när vi hjälps åt, när jag behöver hjälp så får jag hjälp, när Isabel behöver hjälp så försöker vi på alla sätt hjälpa till och det är ett annat synsätt och det är ju det som skapar krafter. Men ibland då när vissa, både i Norrtälje kommun och i region en sätter käppar i hjulet om ni vill, då måste man ha tålamod och då måste man så att säga, hur ska jag liksom baxa mig runt det här? Och det har jag jobbat jättemycket med. Men det är samtidigt en utmaning. Men jag är envis och jag ger mig inte, Isabel och jag, vi fajtas! Men det är ju så och det är samtidigt brukar jag säga, tänk vad tråkigt det vore om vi inte hade några utmaningar. Så det är klart, du hör ju själv, vi är besjälade av det här och vi vet att det här är rätt väg att gå. Ja, jag känner ju det i min kropp att det här, det här är det sätt vi ska jobba på. Vi måste jobba så också om pengarna ska räcka. Och fler och fler tror jag inser det och det tycker jag är roligt att vi kanske kan vara med och påverka inriktningen eller hur?

LISBETH: Nej, men jag tänker när jag lyssnar på er, så är ni verkligen de där fyrarna. Jag känner att man känner ju er övertygelse och jag tänker vi ska börja avrunda, men jag tror att det här samtalet kommer att väcka jättestort intresse hos många. Går det att få tag i er om man nu vill vända sig och fråga lite mer om alla verksamheter som Tiohundra har eller om man vill veta, men hur fick du till det där på Fokushuset? Eller hur går det egentligen? Var hittar man er?

ISABEL: Det är bara att ringa!

PETER: Vi finns ju överallt, vi finns på sociala medier och det är bara att gå in och klicka. Följ oss på Facebook, följ oss på Instagram, följ oss på Linkedin, följ oss på Twitter. Vi finns överallt och lägger ut mycket där och vi har Tiohundrapodden. Gå in på Spotify och så klickar ni på Tiohundrapodden så har vi 20 minuter samtal och där ligger nu 5-6 avsnitt. Bland annat berättar Isabel om Fokushuset. Jag berättar om övergripandet och det finns flera andra jättefina där man faktiskt kan gå in och lyssna. 20 minuters poddar så det finns många sätt, men annars finns vi på mail och sånt här så klart och det är bara höra av sig. Jättekul.

ISABEL: Jag tänkte säga ungefär samma Peter, mejla och ringa och det går jättebra också. Så det är jättekul att få lite frågor. Jag har ju fått från FoU i Sverige som hörde av sig efter rapporten. Och ville höra lite grann om hur jag vi har gjort, det är bara jätteroligt.

LISBETH: Ja, men roligt och jag tänker väl, vi är ju i en stor omställning av svensk vård och omsorg och då behöver vi ju alla bidra med att berätta våra berättelser. Det tycker jag vi har både en glädje av men också en skyldighet att göra så att det känns ju jätteroligt. Jag vill avsluta med och fråga vad ordet nära betyder för er, vem vill börja av er? Isabel?

ISABEL: Nära för mig det är ett möte, jag tänker på mötas. jag tänker på rörlighet att man behöver kunna gå nära för att kunna förstå. Men också kunna vara rörlig i mötet så att det blir en ömsesidighet, då kommer det nära. Det behöver inte vara med ord. Det kan vara på andra sätt, det kan vara ordlöst. Men det är nära för mig och det är något ord som jag jobbat med ganska mycket. Jag är intresserad av närhet, nära.

LISBETH: Tack. Peter?

PETER: Nära är tycker jag, att vi utgår från patienten, brukaren, kundens behov och att jag som patient, när jag behöver hjälp, stöd vad det nu kan vara, känner att det är väldigt lätt. Antingen då i mitt eget hem till och med. Vi har ju vårt sjukhus anslutna mobila team där man åker hem till mig som multisjuk eller med hjärtsvikt och så vidare, så jag får det stöd och den trygghet i mitt hem eller via min mobiltelefon. Att jag lätt kan gå in och få de uppgifter och det stöd. Motståndet att komma in i vår fantastiska, alltså att det är för långt tycker jag. Vi ska inte skicka kuvert med frimärken till varandra som vi gör. Vi måste sluta med det och istället vara tillgängliga på ett helt annat, när jag behöver det. Och ibland kan det gå månader där jag inte behöver stöd och då ska det också vara bra på det sättet så att jag tror vi måste vara mycket, mycket, mycket mer i fas med dem vi är till för. Och det är vi delvis, men vi har i Sverige en lång, lång, lång resa kvar. Vem är till för vem egentligen? Det är för mig nära. Vi är här för patienten och var flexibla för alla olika behov och det är vi inte riktigt fullt ut tycker jag än.

LISBETH: En stort tack att ni vill vara med i Näravårdpodden, tack.

ISABEL: Tack för att vi fick vara med!

PETER: Tack.