EP58 – Näravårdpodden träffar Ann-Christine Baar

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ANN-CHRISTINE: …så handlar det ju jättemycket om att man ska känna förtroende för den personen och att man ska våga ställa frågor och att man ska våga ta emot svar…

ANN-CHRISTINE: …hur ska en person, hur ska anhöriga orka och framför allt kunna? Och jag tyckte ju ändå att min bakgrund hjälpte mig väldigt mycket i detta att jag kunde. Jag var en slags koordinator för det hela…

LISBETH: Idag i Näravårdpodden så får vi träffa en person som har lång yrkeserfarenhet från primärvården, men också andra egen-erfarenheter som närstående och ett stort engagemang för omställningen till Nära vård. Så välkommen till Näravårdpodden Ann-Christine Baar.

ANN-CHRISTINE: Tack så mycket.

LISBETH: Hur mår du idag?

ANN-CHRISTINE: Jag mår jättebra, fast det är inget vidare väder här i Partille, det regnar och alla löven har ramlat ner, så nu känns det väldigt höst, men annars mår jag bra!

LISBETH: Annars mår du bra. Det är Partille du bor, är det där du har varit verksam under din tid också, i Partille eller?

ANN-CHRISTINE: Numera som SPF-are, alltså i pensionärsorganisationen så är jag ju verksam i Partille. Men annars så jobbar jag ju, för jag är distriktsordförande i Bohus-distriktet och det är ända från Mölndal upp till Strömstad och vi har 28 föreningar och nästan tiotusen medlemmar.

LISBETH: Oj vad härligt och jag tänker att vi också ska prata om just pensionär- och seniorrörelsens roll i omställningen. Men först är vi nyfikna på dig Ann-Christine, berätta mer om vem du är.

ANN-CHRISTINE: Ja vad ska jag säga. Jag har jobbat i stort sett hela mitt yrkesliv i primärvården. Det började lite grann med intensivvård och lite medicinsk vårdavdelning och vaka lite grann när jag var ung. Men sen blev jag distriktssköterska ganska snabbt och det var jag under hela sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet. Sen kom massa andra erbjudanden och jag vidareutbildade mig till olika saker och i början på nittiotalet så fick jag en anställning som primärvårdschef på Hisingen i Göteborg och där var jag fram till pension. Och det var ett fantastiskt intressant och roligt arbete. För det handlar ju om allting. Det handlar ju om barn. Det var barnhälsovård och mödrahälsovård och ungdomshälsan och skolhälsovård och så var det människor mitt i livet och människor med psykisk ohälsa. Och det var massa saker och vi var ett fantastiskt gäng på Hisingen. Det var tio vårdcentraler och rehab och mödra- och hälsovård och så vidare och ett fantastiskt gäng människor som var duktiga och kreativa så vi gjorde en massa roliga saker på den tiden. Projekt av olika slag, bland annat så startade vi Sveriges första vårdcentral med fokus på kvinnors hälsa.

LISBETH: Och när var det här? Vilken tid?

ANN-CHRISTINE: Jag vet inte exakt men det var efter tvåtusen och då hade vi jättebaluns och invigning med Alexandra Charles och så och det var ett jätteroligt projekt. Nu tar den vårdcentralen även emot män och barn men inledningsvis de första åren var det väldigt koncentrerat på att ta emot kvinnor.

LISBETH: Vad intressant och vad spännande och vilket stort primärvårds uppdrag du haft som chef om du hade tio vårdcentraler som du hade ett övergripande ansvar för, eller?

ANN-CHRISTINE: Det var ju så här, på den tiden så ingick ju mödravård, barnhälsovård, en rehab i detta så det var väldigt stort och jag tror att det var närmare tvåhundrafemtio medarbetare och det var en jättestor budget och det var ett jätteroligt jobb, det måste jag säga att det var. Det är ju något som man gärna tänker på. Hur roligt det var sen när jag gick i pension, jag jobbade fram till några år efter pensionen.. Så blev jag tillfrågad att bli projektledare för det här jättestora projektet i hela Västra Götaland som handlar om det goda livet för sjuka äldre och det gick parallellt med det som var på Sveriges kommuner och landsting då som hette vården om de mest sjuka äldre, som vi kompade. Där ingick det projektet också och som projektledare där så ledde jag det arbetet som ledde fram till en handlingsplan och det är väl den som jag har skickat till dig lite grann. Den sista rapporten som jag var med och gjorde och det var väldigt mycket start på Nära och god vård tycker jag nu i efterhand. Om jag får vara lite självgod.

LISBETH: Ja inte ska man känna sig självgod tänker jag. Också vilken fantastisk uppslutning det var och jag tänker att ni gjorde i det arbetet, det var ju att också förena kommun och region. Se att ledarskapet hade en roll för hur vi faktiskt sömlöst tog emot de seniorer som behövde en bra vård. Så det tycker jag var ett otroligt viktigt arbete och har spelat stor roll skulle jag säga för Nära vårdomställningen och också spelar stor roll fortfarande idag.

ANN-CHRISTINE: Det var ju alla 49 kommuner i Västra Götaland och jag tror det var 18 sjukhus på den tiden och så var det 208 vårdcentraler som ingick i det här projektet. Alla var ju inte med, men vi hade massor med arbetsgrupper och massor med engagerade människor. Sen måste jag säga att vi jobbar väldigt mycket med det som var i mellanrummen som man brukar säga. Var och en gjorde jättebra ifrån sig oftast som vårdpersonal, men det var det här att kommunicera som var det stora problemet och det var ju det projektet vi också myntade inskrivnings-klar patient, att man skulle jobba lite mer proaktivt. Ja, för det kände jag när jag tittar på de här gamla pappren, det var inte så dumt det där egentligen.

LISBETH: Nej, jag tänker, det är verkligen Nära vårdrörelsens riktning, det här att vara proaktiva, att hålla ihop och jobba i mellanrummen och utgå från personens engagemang. Och jag vet att jag fick själv delta på något möte. Jag blev inbjuden av Maj Rom och Anette Nilsson som hade ledarskapsdelen och jag var på Vårdförbundet på den tiden. Det var ju så härligt också med att man hade ju också personer som själv behövde de här tjänsterna, vården och omsorgen som fanns med på scen och som berättade om deras perspektiv. Så jag tycker mycket av det vi gör idag, det har ju också sin bas i precis de perspektiven som du säger. Vad skulle du säga var framgångsfaktorerna om du får titta tillbaka och nu är stolt över det arbetet? Vad var det som gjorde att det blev lyckat?

ANN-CHRISTINE: Jag tror att det var att vi hade väldigt mycket fokus på dem som vi var till för. Att man försökte tänka utifrån. Hur skulle det vara om det var jag som skulle ha det här eller om det var någon anhörig till mig? Hur skulle det då gå till för att det skulle bli bra? Det var väldigt mycket sådana saker och att kommunikationen mellan de olika vårdgivarna skulle funka. Det fanns ju inte dom här datasystemen på det tiden utan man faxade mellan sig. Och då vet jag att vi gjorde en blankett och gjorde ett samarbetsavtal med Östra sjukhuset och Hisingen där vi sa att nu ska vi aldrig skicka in nån från vårdcentralerna till Östra sjukhuset om de inte har det här papperet på magen. Vi såg den här personen på en bår liksom. Och det var det här proaktiva, att det är och har hänt och så här mår jag, så mår den här personen och det var ju läkarna som kommunicerar. Det var primärvårdsläkare som kommunicerar med sjukhusläkarna och det var ett jättebra samarbete som vi hade. Sen händer det ju saker, det går framåt och så försvinner vissa saker. Vissa saker består men blir bättre och så får man det här digitala kommunikationssystemet som då kanske kan underlätta.

LISBETH: Precis, man kan nästan inte tänka. Det är ändå inte så längesen att vi faktiskt inte hade allt den här digitala möjligheten att kommunicera. Och vi kunde faktiskt jobba och fixa det utan det digitala. Jag tänker hur mycket lättare det är, vilka förutsättningar vi har idag. Ann-Christine, du har också berört mig mycket för du har ju också i din erfarenhetsportfölj eller ryggsäck också en erfarenhet som du brukar dela med dig av, som handlar om din roll som närstående när din man blev sjuk. Vill du dela med dig av det också till oss i podden?

ANN-CHRISTINE: Visst, jag kan börja darra på rösten men jag gör gärna det. Min man Lutz, han fick diagnosen urinblåsecancer och behandlades för det under en relativt lång period med cytostatika och sen med immunterapi och hade diverse komplikationer av och till. Inte minst under cytostatikabehandlingen som ledde till att han blev sjuk då, han blev dålig och vi behövde åka in till sjukhus. Och det jag tyckte då var synd att man inte kunde få mer direktkontakt, att kunna få hjälp utan att behöva åka till akutintaget. Men det var det enda som erbjöds om man säger så och det hände ju några gånger. Med jätte febertoppar och så vidare under de här åren och vi fick ge oss iväg och det var inga lyckade sjukhusvistelser kan jag säga. En gång så låg han tolv timmar på akuten på Sahlgrenska och sen blev han skjutsad i ambulans till Mölndals sjukhus. Guppar i väg där i alla rondeller som han tyckte var det hemskaste han hade varit med om. Och där blev det väldigt konstigt vid utskrivning, alltså den erfarenheten. När någon ska gå hem ifrån en sjukhusvistelse så är det oerhört viktigt att man får bra information och man vet vad som ska hända och vad som inte ska hända och vilken medicin man ska ha och vad man ska ta kontakt om någonting händer och så vidare. Det var en upplevelse. Sen var det väl då det sista när han kom in för att han hade fått en propp i levern. Och några dagar därefter fick han ett samtal om att nu finns det inget mer att göra för dig. Utan nu handlar det om, nu får du ingen mer behandling. Helt enkelt och vi uppfattade det som ett så kallat brytpunktssamtal och det stod också i journalen sen efteråt att det var ett brytpunktssamtal. Och så tänkte vi jaha, nu har jag fått reda på detta. Nu har vi fått reda på detta. Men vad händer nu då och efter sju veckor så tyckte vi att det var lite konstigt att vi inte hör någonting från någon. Och eftersom jag hade den bakgrund som jag har så var det ingen ko på isen vi kunde fixa det. Vi kunde klara vården och vi hade kontakt med den kommunala vården och så vidare. Men vi undrar ju? Då skrev vi ett brev till onkologen faktiskt och frågade att nu har det gått sju veckor och vi har förstått att ni inte kommer att kunna göra någonting mer. Och nu undrar vi, när får jag vara med om en vårdplanering så att jag får en plan för hur det ska gå till i framtiden? Ven ska ansvara för mina mediciner? Jag har ju fragmin och jag har levaxin och vad ska jag göra om jag blir sämre och hur är det med smärtlindring och om jag blir ännu sämre, vad finns det för möjligheter? Palliativ vård i hemmet eller någon annanstans på hospice? Jag skulle gärna vilja ha sådan information och jag tyckte ju att det gick för långt att man inte har hört någonting efter sju veckor. Visserligen en vecka efter ringde en sjuksköterska från onkologen. Det måste jag säga. Men sen var det helt dött och vi hörde ingenting från vare sig vårdcentralen men vi hade kontakt med hemsjukvården i kommunen och där fanns det en sjuksköterska som vi kunde prata med. Och hon tog kontakt med vårdcentralen och sa så här, har ni fått papperna från onkologen? Det hade man inte fått och ditten och datten så att det var ett praktexempel på hur det inte ska fungera.
Då när det här brevet kom fram, så ringde läkaren från onkologen. Och jag skrev ner vad han sa och han sa så här att ja du har uppfattat rätt, vi har avslutat och jag tror att du behöver använda den här medicinen livet ut. Och är det någonting annat du behöver hjälp så får du kontakta din vårdcentral.

LISBETH: Och då var det som slut med kontakten?

ANN-CHRISTINE: Det var slut med den kontakten. Efter det har vi inte haft någon kontakt faktiskt och sen så gjorde vi ju så att han fick ju bra hjälp ifrån den kommunala hemsjukvården, men då handlade det ju om väldigt kort tid.

LISBETH: Och din man han gick bort, hur länge sen är det nu?

ANN-CHRISTINE: Nu har det gått ett år. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det. Och det är ju inte för att vården, för att inte det funkar, utan det är för att jag är ledsen för han inte finns.

LISBETH: Ja det är självklart.

ANN-CHRISTINE: Det jag märkte var att det är mellanrummen som inte fungerar och att man inte kunde få palliativ vård hemma. Om man skulle behövt dropp eller liknande, så var det inte möjligt.

LISBETH: Var man hänvisar till sjukhuset, då eller?

ANN-CHRISTINE: Ja men han behövde aldrig det. Det gick utan men jag tänker på en del andra eftersom jag är i senior rörelsen. Jag träffar ju på människor, många med andra sjukdomar som kanske kan behöva både blodtransfusioner och dropp i hemmet och att det inte fungerar, att det inte går, att inte man har kompetens i kommunerna för det.

LISBETH: Men att kunna få ha ett så bra liv som möjligt, även om det är i livets slut är ju så viktigt och det är klart att få vara nära sina nära och kära, men också i sitt eget hem är ju så viktigt för så många.

ANN-CHRISTINE: Jag tycker att jag är så himla glad att Lutz kunde vara hemma hela tiden, ända tills han somnar in. Det var väldigt positivt och det känner jag att det är jag väldigt glad för, att det gick att klara av det. Men jag tänker ofta på äldre människor som råkar ut för ungefär det samma. Hur ska jag en person, hur ska anhöriga orka och framförallt kunna? Och jag tyckte ändå att min bakgrund hjälpte mig väldigt mycket i detta att jag kunde. Jag var en slags koordinator för det hela.

LISBETH: Och tänkte precis på det när du berättar din berättelse, att det finns ju också ett väldigt starkt närstående perspektiv och vi har ju hört om din bakgrund. Man förstår ju att oj, vad du ändå är rustad för att ta hand om de här mellanrummen. Men det måste finnas så många som inte alls är rustade på samma sätt. Även om man tycker att inte du heller ska behöva sköta det.

ANN-CHRISTINE: Men det gick ju jätte, det klarar jag ju bra, men som sagt, jag tänkte här finns en stor uppgift i senior organisationerna att framför allt lära ut hur systemet fungerar. Alltså att människor, seniorer och andra anhöriga och så att man känner till att så här funkar vården och så här kan man göra och så här kan jag själv hjälpa till för att det ska fungera. För det tror jag faktiskt att vi seniorer är kapabla till att göra bara vi vet hur vi ska göra och vilka kontakter vi ska ta och så vidare. Så det ser jag nästan som en slags uppgift, känner att jag på alla sätt ska försöka sprida det här. Jag var till exempel på ett månadsmöte här i Partille i måndags och pratade och då sa jag, nu måste vi hjälpa till, hör ni det? Det var 75 personer där, ni måste veta hur det funkar så att ni kan ta egna initiativ och hjälpa till så att vi faktiskt får en god och Nära vård. Då är det ju att efterfråga saker som att jag inte går hem från sjukhuset förrän jag har en SIP och så förklarar jag vad det var för någonting och så vidare och de var idel öra. Dom var så intresserade och tyckte, men vi måste faktiskt se att vi är huvudpersoner i det här dramat och då kan vi både komma med förslag och initiativ och vi kan också se till att saker och ting blir gjorda som ska göras.

LISBETH: Men faktiskt precis den frågan hade jag med mig till det här samtalet, tänkte hur kan ni SPF och i senior rörelsen bidra till den här omställningen. Jag tycker du förklarar ju otroligt bra och jag tänker att vi alla behöver bidra med att just fråga, det där jag skulle vilja ha, jag behöver den här överenskommelsen, där jag kan se det här som ni inte fick svar på egentligen. Vad ska hända nu? Ingenting på sju veckor, vem ska jag ta kontakt med. kommer kommunen att höra av sig? Vad kan vi göra själva? Allt det här som är en del av den Nära vården, att man blir mer än partner, både som närstående och som patient själv. Då tycker jag den här överenskommelsen och det kan vara en SIP men många behöver också sociala insatser och en sammanhållen individuell plan för sitt arbete eller för sitt liv. Vad tänker du händer nu? De var idel öra, de var intresserade. Kommer ni att åter ta upp tråden kring de här frågorna, eller hur jobbar ni i pensionärsrörelsen eller seniorrörelsen?

ANN-CHRISTINE: Ja, det finns ju jättemånga goda initiativ och vi har ju då fått en första inblick i god och Nära vård, när du och Maj var här och hälsade på oss men det måste vi fortsätta med. Det finns ett jättestort informationsbehov och det är väl kanske det som vi får satsa på. Och eftersom jag är ordförande här i Bohus så erbjuder jag samtliga våra 28 föreningar att jag kommer ut och berättar. Och sen kanske någon annan också kan hänga på och berätta och att vi faktiskt börjar med den delen. Sen att man kan ha frågestunder och såna saker, så jag tror att jag inte kan svara för hela förbundet utan jag kan svara för det här distriktet, att detta tänker vi faktiskt göra och sprida budskapet ordentligt. Då kan man ju också bjuda in duktiga projektledare och tjänstemän och ansvariga politiker och så vidare till olika möten och fråga, hur ser ni på detta och vad kan vi förvänta oss och vad vill ni att vi ska bidra med och så vidare. Jag sa det också här på Partillemötet, nu måste vi hjälpa till, så att det blir verklighet, det här goda ambitionerna med god och Nära vård. Nu får vi hjälpa till genom att ställa frågor och veta vad som är möjligt och lära känna. Nu ska vi ju faktiskt alldeles snart här i det västra hälso- och sjukvårdsområdet, det är södra delen av VGR, så ska vi göra en så kallad vårdcentralspatrull. Alltså, vi ska gå ut och fråga och då kommer vi ju ha med dom här frågorna, utifrån det här nya god och Nära vård. Och hur jobbar ni på vårdcentralen med detta?

LISBETH: Vilket fantastiskt arbete, precis som man har gjort många år i andra seniorrörelser. När man tittar på matkassen på Ica eller Konsum och vars får man billigaste, tänker ni någonting sånt i vården också?

ANN-CHRISTINE: I Jönköping har man gjort detta. Det finns ett koncept ifrån Jönköping som heter Vårdcentralspatrullen och det är en lite omarbetad version som vi kommer med nu. Så vi har en arbetsgrupp som ska starta den 8 november, sen ska vi köra det här och i början på nästa år. Men politiken är väldigt intresserad och vill vara med och är med och skriver under brevet. För det tror jag, att vi kan inte gå ut och säga saker i egen regi utan samarbetar med beslutsfattarna och tjänstemännen och att vi får en bra uppbackning från tjänstemanna-kontoret med statistik och hjälp på alla sätt och vis. Jag hade ett samtal idag på morgonen så jag ser fram emot detta.

LISBETH: Och jag ser fram emot att få prata med dig när ni har gjort det här och se vad får ni fram och vad gav själva metoden för jag tänker att det är inte bara svaren, det måste ju vara ett lärande också i att få de här frågorna på en vårdcentral.

ANN-CHRISTINE: Det tror jag faktiskt att det är så att det kommer ju att handla väldigt mycket om det. Hur man jobbar med kommunen och vilka kontakter man har med vid utskrivning och såna saker så att det blir lite andra frågor än de som man hade i Jönköping för några år sedan. Så att vi ska bearbeta det frågeformuläret lite. Sen har jag ju pratat med Maj om detta också och vi har sagt att man borde ha en checklista. Dels för dem som ska sitta i de här pensionärsråden, alltså vi är ju representerade i kommunala pensionärsrådet i nästan hela Sveriges 279 kommuner. Det är 74 kanske och sen så sitter vi med i Regionernas pensionärsråd och så är vi med i hälso- och sjukvårdsnämndens pensionärsråd och vi ställer ju dom här frågorna då förstås. Att man jobbar ihop på något sätt, för det är ju inte bara att komma och kräva och kräva tycker inte jag, utan det här är viktigt för oss och det här skulle vi särskilt vilja trycka på i utbildningar av personal och ditten och datten.

LISBETH: Verkligen och jag tänker också att ni kan ha en roll att spela i utbildningarna med personal också de här samtalen som du och jag har nu. Det tänker jag också är väldigt kraftfullt att få ha om man jobbar som sjuksköterska eller läkare eller fysioterapeut eller om man har en profession tillsammans med egen erfarna både seniorer och andra patienter och närstående. Jag tycker att det var bra det där med checklista, det kanske är någonting som vi behöver fundera på om man också kan göra mer tillsammans. Vad är det man ska tänka på? Jag hade ett samtal med Inger Ros som är ordförande för hjärt/lung här i Näravårdpodden för någon vecka sedan och de berättade att Funktionsrätt Sverige som rörelsen heter, som samlar alla patient och brukarorganisationer, de gör just nu en typ av utbildning för att man ska kunna känna sig trygg. Och bra att kunna bidra på ett bra sätt i de här olika forumen som finns i kommuner och regioner. Och det är ju lite lika som du tänker kring det här med checklista för seniorer.

ANN-CHRISTINE: Det är det precis det upplägget som jag tänker att ja dels att ha den här checklistan som man har med sig när man går och diskuterar och för dialog med politiker och tjänstemän. Och så är det då för den enskilde. Det kanske är något annorlunda lathund eller checklista. Tänk på det här och att du ska fråga efter detta och detta alltså fast att de hänger ihop på något sätt så det skulle vara väldigt roligt att göra det ihop med SKR.

LISBETH: Men det vore verkligen spännande, det får vi ta vidare Ann-Christine. Jag tänker om du ska berätta om viktiga komponenter som du ser i den framtida Nära vården. Vad ser du för någonting då framför dig? Vi varit inne på en del saker.

ANN-CHRISTINE: Det ideala, menar du?

LISBETH: Ja det ideala precis, om vi får drömma.

ANN-CHRISTINE: Ja, jag tycker ju att det är väldigt viktigt att vårdcentralerna faktiskt lever upp till det här, som när jag listar mig som det heter, det heter det väl i hela Sverige antar jag? Jag listar mig på en vårdcentral, då tycker jag att det är i det kontraktet, då får man en fast vårdkontakt. Jag tycker det måste poängtera att nu har jag gett er förtroendet att vara min fasta vårdkontakt. Sen om jag blir sjuk eller behöver mer, att jag inte bara går någon gång om året och kolla blodtrycket, eller så då är det inte så himla farligt med att det blir olika. Men om jag får en kronisk sjukdom och jag behöver följas upp ofta, då är det väldigt viktigt att jag får en fast läkarkontakt och blir jag riktigt sjuk så jag behöver vården från alla vårdens nivåer. Då behövs det ju en koordinator eller då tror jag att den fasta läkarkontakten mer är att hålla ihop det medicinska och de kontakterna. Men däremot det här, ja mellanrummet just igen, alltså, hur går det i mellan och hur går informationen och så vidare. Det tror jag att det vore jättebra med en distriktssköterska eller motsvarande. De skulle vara väldigt bra på det. Nu vet jag ju att de som har kroniska sjukdomar, typ diabetes och liknande har ju ofta en fast kontakt med en diabetessköterska eller en KOL-sköterska eller det hade vi redan på min tid och så. Men det blir så sjukdoms, ja om du förstår, utan mer att man har gett förtroende till den här vårdcentralen, då väntar jag mig att är det någonting i sin helhet i min vårdkontakt, behöver jag ha en diabetessköterska så finns det och då bli det utvecklat och behöver jag en rehab insats och kan jag också få det den vägen.

LISBETH: Jag tycker det intressant det du säger, för det finns en stor internationell studie som brukar förkortas IHP och som jämför elva OECD länder och befolkningens syn på vården, det är mycket på primärvård också och där ser man att i Sverige så är det fler som har en fast vårdcentral eller mottagning och jag tänker att vi har pratat ganska lite om det. Så ser det inte ut i många länder och jag tänker vilken potential det finns i det du säger att ja, vi har gett förtroende. Jag gett mitt förtroende till er och sen kommer mina behov kanske att förändras under mitt liv, men de finns där och riggar sin verksamhet efter vad jag behöver. Jag tycker det är ett spännande sätt att tänka.

ANN-CHRISTINE: Och jag kan säga dig att så har jag det faktiskt i min person. Jag har en vårdcentral och om det beror på att jag en gång i tiden var chef för den vårdcentralen det vet jag inte. Men det tror jag inte, den är så bra. Så att jag vet, jag känner stor trygghet i detta att händer det mig någonting så är det inga problem. Jag vänder mig dit och de hjälper mig och det var samma med min man. Han hade faktiskt sin vårdkontakt där också, men tyvärr är det ju så att om det ser ut som att man ska behöva hembesök och hemsjukvård då måste man välja om till en vårdcentral som är närmare bostaden. Och detta var det var på Hisingen och vi bor i Partille och då hade man inte kunnat få. Då fick vi välja om och det kan man ju aldrig bortse från, för att man kan ju välja sin vårdcentral var som helst i Sverige men jag tror att det är ganska viktigt att veta detta att om du blir sjuk och behöver mycket hjälp då måste det vara någon som är ganska nära för att annars kan man inte få hembesök.

LISBETH: Nej just det.

ANN-CHRISTINE: Och det tycker jag var, det saknade vi ju, den fasta läkarkontakten som vi hade då, men vi ringde till henne ändå. Ja det kan jag göra, men jag var ju lite priviligierad kan man säga.

LISBETH: Med din erfarenhet av primärvården, vad tycker du är de stora styrkorna i svensk primärvård, och vad tycker du när du tittar på den idag? Vad skulle du vilja utveckla allra mest? Vad är styrkorna, tänker du?

ANN-CHRISTINE: Ja, det jag tycker det är faktiskt är det här att man tar det på allvar, att man ska vara navet i hälso- och sjukvården. Alltså, man är spindeln och att man känner det ända in i ryggraden och det tycker jag att åren som har gått här nu, dels när folk blir utskrivna från sjukhus. Då var ju inte vårdcentralen inblandad utan det gick mellan kommun och sjukhus och då visste inte vårdcentralen att nu har ju Ann-Christine Baar blivit utskriven och ditten och datten. Utan jag tror att den stora utmaningen är att få vårdcentralerna att känna, vi är navet, vi är dom som ska koordinera och vägleda och hjälpa några kollegor på sjukhuset och i kommunen. Och tar på sig den, axlar detta ordentligt. Det tror jag att det är en bit kvar.

LISBETH: Vad spännande att tänka med all din erfarenhet, att lyssna på det. Jag tänker, hur tänker du på och var du för erfarenhet av det förebyggande och hälsofrämjande arbetet som det pratas mycket om just idag kring primärvårdens roll. Har du erfarenhet av att lyckas med sådana arbeten och det är också ett mycket stort syfte att verkligen jobba så tidigt i processen, att vara mycket mer proaktiva.

ANN-CHRISTINE: Det var också ett projekt som vi hade på Hisingen som hette senior hälsan. Jag är ju faktiskt väldigt stolt över den och det finns rester av den kvar på vissa vårdcentraler. Vi fick alltså politiken på Hisingen, det var en politiker som var väldigt intresserad av hälsa och vi fick faktiskt projektmedel som vi körde ett projekt på under, jag tror det var 5 år. Vi till och med anställer hälsopedagoger på vårdcentralerna på alla tio vårdcentralerna, vi fick var sin hälsopedagog. Och så erbjöd vi befolkningen ett hälsosamtal och det här hälsosamtalet var utvecklat utifrån vetenskap för det var en vi anställde en distriktsläkare, som projektledare för detta. Hon hette Ann Blomstrand. Hon hade diskuterat eller gjorde så småningom, hon disputerade på detta. Då blev man erbjuden att komma och så fick man fylla i ett formulär och sen så fick man träffa antingen en hälsopedagog eller en distriktssköterska och så fick man sitta en timme och prata om olika saker. Och det handlar ju inte så mycket om sjukdomen utan vad man var rädd för och vad som skulle hända. Och vad är detta och vad kan detta vara? Och jag minns särskilt en episod, så det var en man, precis när samtalet var slut. Det var en av dom här som höll samtalen som berättade det för mig, han sa att när samtalet var slut och han skulle gå, ja, jag har en fråga men den är så barnslig, jag vet inte om jag ska ta upp den. Jo gör du det sa den här duktiga människan. Så sa han, det är som om jag har grus i skorna sa han, alltid när jag går. Det känns som det var grus i skorna, fast det är inte grus i skorna, det är konstigt. Då blev han ju uppsatt på en undersökningstid och så vidare. Då visade det sig att han hade en njursjukdom. Sen om det hänger ihop, det vet inte jag, men det var så man upptäckte det på hälsosamtalet, genom att han talar om att han hade grus i skorna och det är ju en sån där rolig grej. Och sen i alla fall, de är hälsopedagog eller distriktssköterskan, då hade de ett helt batteri av åtgärder beroende på vad människorna sa i det här samtalet. Jag är så ensam. Ja, men då ska vi titta här, du vet om man är här i kommunen, här på Hisingen då kan du gå dit. Vi har en hälsodisk. Det var också något som vi startade. Dit kan du gå, där har vi det och det och sen hade vi byggt upp ett jättebra samarbete med kommunen. Jag hade ett jättebra samarbete med kommunen och så fanns det saker där och vi kände till, så varje vårdcentral kände de som jobbar på socialkontoret och kände de som fanns i området på något sätt. Jag brukar rita det som en kam där att så här kan man rekommendera detta. Det höll på många år, vi hade pengar till det i flera år, men så kom vårdvalet och då fanns det inga pengar till detta utan då togs det bort ur det här ersättningssystemet. Ja, men det finns kvar, jag går in och tittar på hemsidan ibland på vårdcentralen och tittar vad dom erbjuder och det erbjuds faktiskt. Och jag tror att en del i alla fall på Hisningen har kvar iallfall frågekonceptet som vi hade på den tiden och det heter Seniorhälsan. Det var jag ju jättestolt över.

LISBETH: Ja, men det förstår jag.

ANN-CHRISTINE: Det var i TV förstår du till och med?

LISBETH: Jaha till och med det!

ANN-CHRISTINE: Så viktigt var det!

LISBETH: Jag tänker att härligt också att den här, vad ska jag säga paletten av råd, vad man kan göra åt saker och jag tänker också ett samtal när man har lite längre tid kan ta upp det, man kanske inte direkt har en ohälsokänsla utan någonting som är viktigt just för mig. Och att kunna få bra råd redan tidigt att...spännande.

ANN-CHRISTINE: Det ligger ju också att det ingick en slags information om hur det funkar, hur vården funkar.

LISBETH: Jag tänkte vi går mot valår och vården brukar alltid vara en av de frågor som vi i befolkningen tycker är de viktigaste, vad skulle du vilja att den här vårddebatten bland de politiska partierna skulle handla om? Vad skulle du vilja skicka med?

ANN-CHRISTINE: Ja, jag kan ju faktiskt nästan rabbla upp vad jag skrev till regionens pensionärsråd så sent som i går kväll och då skrev jag att vi vill diskutera vad regionen gör i det förebyggande arbetet och det är ju precis det vi har pratat om. Hur är det med screening och hur är det med vaccinationer och hur är det med hälsosamtal? Har man möjlighet till det i Västra Götaland? Det var första frågan som vi skickade in igår. Så sa vi att vi skulle väldigt gärna vill följa kontinuerligt hur den goda och Nära vården utvecklas i regionen, hur man lyckas med de här olika delarna i just detta konceptet i omställningen. För då handlar det ju om det vi är särskilt intresserade över då, det här mellanrummen. Nu är jag tillbaka till det, att det vill vi ta upp och sen handlar det ju också om kommunikationen, hur man når vården och så vidare. Det är ju alltid det och den fasta läkarkontakten och fast vårdkontakt, så det stod rakt upp alla de här sakerna som du förstår, att det ligger långt framme bakom pannbenet på mig och på oss i SPF.

LISBETH: Men vad roligt. Vad händer nu med den skrivelsen? Är det något som sen tas och behandlas på ett möte ni har eller hur brukar det gå till?

ANN-CHRISTINE: Ja den 5:e november, då har vi möte om detta och då är ju alla pensionärsorganisationer med. Då är PRPO, SPF och RPG är också med. Men när det gäller det regionala så har vi inte det att vi ställer frågorna tillsammans utan varje organisation skickar in sina. Men vi har ett förmöte där vi accepterar varandras frågor eller tycker att de är onödiga eller vad det är, men när vi kommer längre ner i organisationen typ och på hälso- och sjukvårdsnämnden som vi har i Västra Götaland, då jobbar vi för och har samma frågor ihop och likaså på kommunen. Och när det gäller god och Nära vård så tycker jag att det är samma frågor på alla tre nivåerna. Så det är ju det som är lite bekvämt vill jag bara säga, att man kan man formulera frågorna så kan man ta upp dem på alla nivåerna. Vi planerade igår att vi ska ha politikerutfrågning när det börjar närma sig valet och det ska vi ha på några ställen i Västra Götalandsregionen.

LISBETH: Vad spännande och jag tänker också det här att det är samma frågor på alla nivåer. Det visar ju också att ja, men vi måste jobba på alla nivåer samtidigt och hur vi har på något sätt några fokus som vi behöver kunna flytta fram positionerna i som är väldigt viktig ur ett patient och närstående och invånarperspektiv. Ann Christine, vi ska börja avrunda, är det någonting du skulle vilja prata om som vi inte har tagit upp?

ANN-CHRISTINE: Jag tycker vi har berört i alla fall alltså det som jag tycker det är viktigt just nu och som jag tänker på mycket och som vi pratar mycket om i SPF. Hur viktigt det är att vi som seniorer är väl informerade och kunniga och att vi kan föra bra samtal med dom som beslutar för det beror väldigt mycket på hur de samtalen utvecklar sig om det ska leda till någonting. Och jag märker på sina håll att jag tycker att politiken är lyhörd, det måste jag säga. Och jag tycker jag är väldigt roligt, så då känns det ju viktigt att läsa på och sätta sig in i saker och ting.

LISBETH: Jag ska säga dig att det samtal som vi nu har haft, det ger mig väldigt mycket kraft. Jag tänker att sådant intresse som jag också mötte när jag var inbjuden att prata hos er, alla de frågor, det intresset, det engagemanget. Och sen nu när du berättar om hur ni arbetar så känner man att ja, men vi jobbar på många olika fronter, med mer än en fråga, men vi har samma riktning och det känns ju verkligen kraftfullt. Jag skulle vilja sluta Ann-Christine med att fråga dig just den här frågan, vad är nära för dig? Just begreppet nära.

ANN-CHRISTINE: Nu ska jag tänka lite nära, säger du Nära och god vård, nära i detta sammanhang så det första är ju att det är geografiskt nära, men det är ju absolut inte det allra viktigaste utan nära, jag känner ju då att när man möter de som man ska bli vårdad av eller träffa eller så vidare, så handlar det ju jättemycket om att man ska känna förtroende för den personen. Och att man ska våga ställa frågor och att man ska våga ta emot svar och att den som svarar ska våga det också. Det handlar ju om relationer och det ligger ju mycket i god och Nära vård. Man vill trycka på det att då kände jag att det är helt rätt. Det är det som är nära. Jag tycker det, jag vill sätta det som etta och så kommer geografin tvåa och så tillgängligheten förstås. Den ligger ju som en del i det här med geografi och med att det ska vara lätt att komma fram och man ska veta hur man ska göra. Så det är väl dom här gamla fina orden som vi alltid haft, kontinuitet och trygghet och tillgänglighet och framför allt att kunna skapa relationer. Och att personalen eller det folket som jobbar, att de är kompetenta. Och vågar vara nära.

ANN-CHRISTINE: Tack så mycket. Tack för att du ville vara med i Näravårdpodden.

ANN-CHRISTINE: Tack för att jag fick vara med!