EP55 – Näravårdpodden träffar Inger Ros

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

INGER: ..vi kan inte bara ställa krav utan vi måste också bidra och hur kan vi göra det, hur kan vi mötas?

INGER: ..som det var förut, då kunde man komma in till ett utskrivningssamtal, du ska motionera, du ska sluta röka, du ska inte äta fett. ..Alltså en rad saker så här och där man bara man såg ju människor blir trötta.

LISBETH: Idag i Näravårdpodden så gästas vi av en person som brinner för en personcentrerad vård och som dessutom är ledare för en stor organisation. Välkommen till Näravårdpodden Inger Ros.

INGER: Tack så mycket, Lisbeth.

LISBETH: Tack, hur är det idag?

INGER: Jo men det är bra tycker jag att det är. Den här hösten har startat med en rivstart så att det nästan känns lite galet, men annars är det bra, det är roligt.

LISBETH: Ja, men precis men har du börjat jobba mer ute i vanliga fysiska möten också?

INGER: Ja lite grann och det är väl det där som blir lite galet nu för man räknar ju inte in någon tid med resor och annat utan mötena läggs precis som de gjorde när man bara bytte skärm. Och det funkar inte så, nu får man liksom slå alla klackar i backen för att få det att fungera.

LISBETH: Man har fått en digital kalender och den har inga ställtider och inga transporttider!

INGER: Just precis, så är det.

LISBETH: Ja, den fysiska kalendern får vi se hur den ska bli framåt.

INGER: Ja precis.

LISBETH: Men Inger, känd för många men jag tycker att det är viktigt att du får berätta vem är du, vem är det vi lyssna på idag?

INGER: Jag heter just det då Inger Ros, jag är ordförande i Riksförbundet HjärtLung och det har jag varit sedan 2010 och jag har varit den första kvinnliga ordföranden i en 80-årig organisation. Det känns väldigt roligt. Vi har ju funnits alltså sen 1939, vi har ungefär 35 000 medlemmar, 140 lokalföreningar och 21 länsföreningar och sex medlemsorganisationer så det är en stor organisation som jag representerar. Dessutom som du sa brinner jag för personcentrerad vård och jag har en del uppdrag kopplade till det. Jag sitter i GPCC som är centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet, i deras personråd. Jag sitter i Funktionsrätts styrelse och jag sitter i Regeringens patientråd. Sen är det ju extra roligt att prata personcentrerad vård med dig Lisbeth, för lite grann började vi den här resan tillsammans när du var på Vårdförbundet.

LISBETH: Exakt, ja jag tänker varje gång jag träffar dig så tänker jag att det verkligen förenar på nåt sätt vad vi brinner för och att vi fick börja den resan tillsammans för ganska många år sedan nu. Även om jag tycker att det händer saker på det personcentrerade fronten, vad tänker du?

INGER: Jo, men det tycker jag också att det gör även om jag tycker att det går lite för långsamt. Jag tänker, hinner man få uppleva att det blir en verklighet eller inte? Men det är klart att det händer. Fler och fler pratar om personcentrerad vård så är det och det håller jag med om. Och fler och fler efterfrågar patienternas syn på personcentrerad vård, vad det innebär. Men jag tror vi har en bit kvar innan det går in i hjärtat hos alla medarbetare vad det faktiskt är att jobba personcentrerat. Så det är en bit kvar, det är det absolut, men visst har det hänt saker.

LISBETH: Men det är ju verkligen svårt det där. Jag tror att dom allra flesta i vården vill verkligen jobba personcentrerad och många tänker nog att vi gör ju det, för man har alltid den enskilde, jag vill dess bästa. Men det tar ett tag innan man förstår att det är ju faktiskt på ett annat sätt vi då måste göra. Jag tycker det där är ju lite utmaningen i att försöka implementera personcentrering, att det är svårt att känna att jag måste göra det här, om jag redan tänker att jag gör det på något sätt?

INGER: Ja ja, men det håller jag verkligen med dig om. Jag kan också säga om man är i ett möte med en person så kan ju det upplevas att det är personcentrerat. Det här får ju inte bli någon kritik mot en enskild medarbetare, men om man jobbar personcentrerat, så räcker inte mötet med en i vården, utan det är hela teamet. Alltså det måste ju finnas runt mig som person och det kan vara fysioterapeuter och arbetsterapeuter och allt annat, men också se mig som den personen jag är utanför vården. Och det är väl där helheten måste sys ihop och jag brukar säga, för när jag kom till Funktionsrättsrörelsen så vill jag påstå att det var rätt mycket kravställare, jag och fler med mig. Jag försökte att mynta ordet medskapare. Vi vill vara med och skapa framtiden och inte bara ställa krav. Och det är ju så vi patienter också vill vara i vården, vara en del av teamet, vi vill vara medskapare. För att kunna leva bättre med våra kroniska sjukdomar.

LISBETH: Intressant, vi ska ta upp den där tråden sen om medskapare också när man jobbar i en rörelse, för jag har liknande erfarenheter som dig är fast från den fackliga rörelsen. Men jag skulle vilja börja med att fråga om du skulle, nu är det svårt, men ge en lite mer generell bild så vi förstår vilka medlemmar du har kring dig som finns i er organisation. Hur ser livet ut för era medlemmar, vilka samlas där?

INGER: Alltså, vi samlar ju medlemmar som har hjärtkärl eller lungproblem. Det är ju dom diagnoserna och allting som är runt omkring det. Det kan ju vara högt blodtryck och det kan vara hjärtinfarkt och det kan vara KOL och det kan vara andra lungproblem. Och ja, det är olika så bilden är ju ganska spridd med hur man mår, en del mår väldigt bra fast man har en kronisk sjukdom och en del mår mindre bra naturligtvis. Det är dom människor som finns runt omkring mig i organisationen, men det är ju människor som får byta erfarenheter med varandra och det upplever de som väldigt positivt. Vi ordnar ju livsstilsaktiviteter i någon mån som passar olika grupper, som är utformade utifrån vad man klarar av och orkar med och på det viset också uppmuntrar till egenvård. Så att det är väl de medlemmarna, sen har vi ju en del närstående och andra också som naturligtvis är medlemmar för att stötta och hjälpa till.

LISBETH: Jag tycker det är intressant att du säger just att ni ordnar livsstilsaktiviteter och så, för när jag tänker Nära vård så handlar det väldigt mycket om att kunna binda ihop delar i vårt samhälle som skapar ett bra samhälle eller att en bra välfärd. Och då tänker jag att ni som civilsamhällets aktörer som patient- och brukarföreningar har ju också en så stor och viktig roll som vi ibland glömmer bort, när vi tittar väldigt stuprörsaktigt på hälso- och sjukvården som sin egen lilla verksamhet. Tänker du någon gång på hur det där skulle kunna utvecklas än mer?

INGER: Ja, jag tänker väldigt ofta på det och inte minst så tycker jag att det varit väldigt uppenbart under den här pandemin. När vi möttes av oroliga medlemmar där man dels på grund av ålder men också för de diagnoser man har, tillhörde riskgrupper och naturligtvis var oroliga. Jag tycker att myndigheterna, vilka det nu är, tog för lite kontakt och samarbete med civilsamhällets organisationer. Vi fick ligga på rätt mycket och jag tycker det är synd därför att det är en väldigt stor och bred erfarenhet. Vi finns ju på något vis i myllan bland människor som behöver stöd och hjälp, och jag tänker att det borde fler uppmärksamma. Ta med civilsamhällsorganisationer som en del i utvecklingen. Vi bidrar ju väldigt mycket både för att människor ska komma mer sällan till vården, men också i andra perspektiv. Så att jo, jag tänker ofta på det, men jag är inte riktigt klar över att mer än att höja vår röst och tala om att vi finns. Och att vi tycker att civilsamhället är viktigt.

LISBETH: Nej, jag tror vi måste tänka ut det där tillsammans lite mer, hur vi ska få ihop det där på ett bra sätt. För jag tänker också när vi blir allt fler i befolkningen som lever med långvarig sjukdom och ohälsa så tror jag också att behovet av att träffa andra som är i samma situation, som du vittnar om i era rörelser, i era föreningar blir större. Och då är det ju jätteviktig plattform för att kunna också på något sätt möta behov, som du säger, livsstilsaktiviteter eller kanske förstå personcentrering? Jag skulle kunna tänka mig att det handlar om att förstå sina rättigheter i hälso- och sjukvård och jag menar mycket olika grejer. Man ska kunna se att där spelar ni så stor roll.

INGER: Ja, om man sen också lägger till Lisbeth, perspektivet att det här är den folksjukdom som flest människor dör i. De diagnoser vi har, över 2 miljoner människor har någon diagnos kring det här, över 2 miljoner människor så det arbete vi gör gagnar ju även de som inte är medlemmar hos oss, det vi kan påverka i vården och så. Och det försöker vi också göra olika uppmärksamma på. Hur viktigt det arbetet är. Det för det är en stor folkgrupp och jag tycker att det pratas lite för lite om den största folksjukdomen i Sverige faktiskt och där vi behöver hjälpas åt jättemycket.

LISBETH: Ja, verkligen. Det är spännande och viktiga perspektiv, för då blir det ju både er rörelse som en rörelse där man samlas, men också en rörelse som är en röst i debatten och samhällsdebatten tänker jag som du beskriver. Om du skulle få tänka några saker, som det här är jag faktiskt stolt att vi har åstadkommit eller det här har hänt som spelar roll och har gjort vårt samhälle eller hälso- och sjukvård bättre, har du några såna här saker som du kommer på?

INGER: Ja alltså, jag känner mig stolt så här långt över att vi för ett antal år sedan drog igång kampanjen Sedd i vården, som är en del av personcentrerad vård som jag tycker har fått ett väldigt bra fäste. Jag hör väldigt många, även du och andra använder många av de ord som vi myntade när vi skapade Sedd i vården. Där ser jag att vi har bidragit väldigt mycket för att få upp den här frågan på dagordningen. Det känns väldigt, väldigt bra. Sen tänker jag att vi har bidragit, att det är många saker men några få som jag tänker är att under pandemin så har vi bidragit till att öka digitaliseringen hos väldigt många människor. Det kommer att underlätta deras vardag, i kontakten med vården till exempel. Alltså hade någon för ett och ett halvt år sagt till mig att våra 141 föreningar skulle ha årsmöten digitalt då hade jag inte trott på det. Men nu har man haft det. Det är fantastiskt. Ja, så att det är också en stor samhällsinsats som både vi och andra rörelser har gjort under pandemin som har tagit viktiga kliv framåt. Så det är jag väldigt stolt över Jag är stolt över att vi för någon kongress sedan hade en motion om sms-livräddare. Nu har ju det blivit en verklighet i nästan alla regioner. Vi har haft en kampanj Hjärtsäkra din ort där våra medlemmar har varit ute och kontrollerat att hjärtstartarna fungerar och se till att dom blir registrerade i registret. Det är några såna här saker där vi påtagligt har bidragit till en bättre hälsa också och att det ska fungera när det verkligen behövs.

LISBETH: Jag tänker också det på tal om ledarskap, för du är också en ledare för en stor organisation. Hur viktigt det är att kunna vara i dom stora frågorna som ofta tar lång tid och är komplexa men också att kunna säga här har vi kvitton på saker som har hänt. Att man behöver ha båda de där sakerna och att det spelar roll att engagera sig.

INGER: Ja, men det gör ju det. Alltså som till exempel också, vi utbildar ungefär 3000 hjärtlungräddare per år utom under pandemin nu. Vilken insats det är att kunna jobba med att lära människor hjärtlungräddning. Det behöver var och en kunna och man behöver också återupprepa det också. Jag är väldigt stolt över det vår organisation och våra medlemmar bidrar med.

LISBETH: Just det, ja verkligen. Det är konkret och så livsviktigt på ordets rätta bemärkelse. Jag tänkte på det du sa om digitalisering, för det tycker jag är spännande. Många summerar ju nu pandemin som vi hoppas börjar klinga av och få ett slut nu, som också ett stort språng i vår digitalisering och man tänker ofta in i organisationen. Men jag tycker det du säger, det stärker också mig i att ja, men det är ju vi invånare som också har blivit mer digitala. Det är inte om organisationen vill vara kvar i det eller inte, för vi vill också kunna få möta hälso- och sjukvård till exempel eller ha andra möten digitalt. För vi har sett att vi klarar det och att sätta till vissa saker så är det faktiskt väldigt bra, för det kan komma nära på tal om Nära vård. Jag tyckte var ett spännande perspektiv.

INGER: Men det är ju riktigt, hela samhället kommer ju snart nog att bli digitaliserat på väldigt många sätt. Jag tror inte det dröjer så länge tills vi inte har bankkort och grejer längre. Det går med en himla fart nu. Men jag har själv idag, det tog fem minuter - har haft kontakt med vården, ett digitalt möte bara för att stämma av en grej. Det tog fem minuter. Innan pandemin så tog ett sånt besök kanske två och en halv timme.

LISBETH: Exakt, det är ju det fantastiska. Det skulle man ju vilja på tal om, hur räknar man fram effekter, så tänker man vilken effekt i livskvalitet. För jag gissar att du hade fått resa fram och tillbaka och missat kanske viktiga möten på jobbet eller en poddinspelning med Nära vård eller nåt. Men också att du kan vara yrkesverksam under den tiden. Det är fantastiska saker som vi egentligen bara tar för givna och inte räknar in de här nya sätten, att det blir icke-tid som vi på något sätt spenderar i vård.

INGER: Men det är otroligt alltså och sen är det väl ändå så att i vissa fall så behöver man naturligtvis träffas fysiskt. Det där är ju liksom en kombination nu utav det nya normala som är digitalt och fysiskt tror jag. Det kommer bli en fantastisk utveckling för de enskilda individerna och jag hoppas också att man upplever det i vården. Där behöver vi ju naturligtvis också vårdens stöd, för vi har ju inte tillräckligt bra IT- system idag för att dom ska fungera så som vi vill att personcentreringen ska vara. Men det är också något vi får hjälpas åt att trycka på, så jag tror att det här kommer att bli jättebra.

LISBETH: Precis. Ja men jag tänker att det här språnget som nu ska behållas handlar om, det du säger att då behöver vi också växla upp vår förmåga att använda de här digitala verktygen på ett smidigt sätt. Men också mellan olika stuprör, eftersom vi behöver bygga mycket mer av sammanhangen än enskilda insatser styckevis. Jag tänker, Inger om du skulle säga vad är det era medlemmar säger, vad är det viktigaste frågorna för dom att driva, vad är det som kommer upp i era samtal och på era kongresser?

INGER: Ja, jag tog ju några exempel som det här med sms-livräddare, sånt är viktigt. Sen är det självklart så att våra medlemmar är väldigt glada när vi sitter med kunskapsstyrning eller i nationella riktlinjer eller för att förbättra deras diagnoser när vi stödjer forskningsprojekt som utvecklar deras grej. Det är naturligtvis viktigt. Men den frågan som kommer upp mest på dagordningen, det är ju den frågan vi brottas med. Och det är organisation, struktur, bemötande och tillgänglighet. Det är det man upplever som besvärligast. Man upplever sig som budbärare i vården, att man får springa från olika delar, att man får göra samma sak flera gånger, att det inte samordnas. Det är nog den frågan som kommer upp mest. Att vården inte fungerar och det är ju det som alla nationella utredningar måste visa. Vi är ju inte bäst i Sverige där och det speglar vår medlemsgrupp också.

LISBETH: Ja, det är ju jätteviktigt att vi verkligen orkar hålla fokus på dom frågorna. Att det faktiskt händer någonting kring det du säger. Samordningen, kontinuiteten, bemötandet. Kommer ni att fortsätta på något sätt med Sedd i vården, gör ni den fortfarande och hur?

INGER: Den kommer att ligga som en kappa över all allting vi gör så finns personcentrerad vård med Vi håller nu på förbereder vilka frågor vi ska lyfta fram inför valet. Det påverkar politiken med, då kommer den här frågan ligga med i ett paket över att också två miljoner människor lever med hjärtkärl och lungsjukdomar. Sen får vi se hur vi formerar det men personcentrerad vård ligger alltid där som en kappa. Och det har också varit min uppmaning till hela organisationen, att när vi börjar bli trötta på en kampanj, då möjligen börjar det ta lite fäste så vi får aldrig tröttna. Utan den här kampanjen måste finnas kvar. Men du som jobbar med det och jag rätt mycket, så ibland känner man, ja hur många gånger har jag sagt personcentrerad vård. Men det behövs.

LISBETH: Ja verkligen. Jag tänkte fråga dig också vad du vill driva allra mest och jag känner ju att det hör jag ju och det vet jag ju handlar mycket om den personcentrerade vården. Skulle du säga något mer som du tänker är viktigt just för din drivkraft i ditt ledarskap?

INGER: Alltså, det här är den övergripande viktigaste frågan faktiskt för min drivkraft därför att jag tror så mycket på den. Jag tror att får den fäste ordentligt så kommer varenda människa som besöker vården uppleva en bättre livskvalitet. Jag tror faktiskt också att om personalen får förutsättningar att jobba i team och se det så kommer de också uppleva fördelar. Och så tror jag faktiskt att det är samhällsekonomiskt också, så att ja, det är ju en drivkraft som får liksom hela paketet att gå ihop. Naturligtvis, sen är ju min drivkraft, jag sa tidigare att vi har medlemmar som utbildar, som hjälper till och ser till att vi kan hjälpa andra människor i nöd som får svåra sjukdomar. Det är naturligtvis också en drivkraft.

LISBETH: Ja jag tänker också det du säger kring personcentrering och alla dom effekter man kan se. Jag tycker att det är få saker som, jag kan inte se något annat faktiskt i min mitt yrkesliv, som förenar så bra dom här delarna som ofta annars kan uppleva stå emot varann. Ett mer bra sätt att använda resurser på och en bättre kvalitet. Där tycker jag att personcentrering också hjälper oss att få mer nöjda medarbetare som du säger, för det är roligare att jobba på det sättet tillsammans med andra och tillsammans med den som behöver tjänsterna som patienten och dess närstående personer. Men också att det ger bra effekter när vi tittar på hur vi använder resurser i systemet. Jag tycker det är så mycket win win, så det är så härligt på det sättet att få vara i dom frågorna.

INGER: Ja, men det är ju det och en sån drivkraft. Men den ingår ju också i personcentrerad vård, alltså vården kan inte göra allt för att hjälpa en person som är sjuk. Vården kan göra sitt, men jag har ett eget ansvar också och att vi också till våra medlemmar talar om att men du har också ett ansvar och det är tillsammans vi ska göra det här. Så den här delen i egenvården och att man större delen av tiden står utanför vården och ska leva, det är också en drivkraft. Vi har ju pratat om rehabilitering och det står ju vården för. Men jag tycker också drivkraften att jag måste kunna bidra själv. Det är också en sån här drivkraft för att få en helhet.

LISBETH: Precis och det där tänker jag att det handlar ju inte om att stjälpa över massor i knät på någon, utan vi vill ju också som människor får vara självständiga, att kunna bidra, att kunna få vara. Det är få människor som vill bli helt beroende av andra. Så jag tänker att det finns någonting i det där också som är viktigt och att ni vågar säga det som patientorganisation också.

INGER: Jag tror också att det är viktigt. Sen är det naturligtvis viktigt också att trycka på att den måste vara individuell. För jag menar du och jag kan få en hjärtinfarkt båda två. Och har helt olika förutsättningar att ta hand om det. Det beror ju lite grann på hur livet runt omkring ser ut, vad kommer vi hem till, vad var orsakerna till att vi fick det? Så den måste ju vara individuell om den ska bli också påtaglig för den enskilda individen. Så det får inte vara såna här generella begrepp som det var förut, då kunde man komma in till ett utskrivningssamtal, du ska motionera, du ska sluta röka, du ska inte äta fett. Alltså en rad saker så här och där man bara, man såg ju människor bli trötta. Men om man utgick ifrån, hur lever du? Vad lever du för liv och hur ser ditt liv ut? Hur har du det omkring dig och vad tror att du klarar av? Så blir det liksom tror jag mycket lättare att få människor att göra det här och då kommer man upptäcka att jag har ett större livsval och jag mår bättre. Ja, alla de fördelar som jag tror att man upptäcker då.

LISBETH: Exakt. Om du tänker på Nära vård, vad är det för dig? Den omställningen av hälso- och sjukvården som pågår? Vad tänker du när du tänker Nära vård?

INGER: Alltså, jag tänker väldigt mycket när jag tycker det är svårt att sammanfatta det med något kort ord, men Nära vård är ju ett begrepp och det får ju inte upplevas som att det är ett hus eller någonting sånt där. Utan Nära vård är för mig egentligen också personcentrering, att man har helheten kring att jag har nära till den kompetens jag behöver, att jag har en trygg kontakt in i vården som kan hjälpa mig så att jag slipper vara orolig. Den här tryggheten. Att det också för dem som behöver hemtjänst finns en naturlig övergång och kontakt däremellan. Det är nära för mig, så det är flera bitar. Sen säger man ju att primärvården måste växa. Ja, det är riktigt, men det är inte bara primärvård utan Nära vård är liksom mer. Jag kan till och med att tycka att Nära vård är om jag behöver åka en bit, men jag får rätt kompetens. Så kan det också vara Nära vård. Det beror på hur man ser det, men det är ju det. Och framför allt det här att någon håller ihop min vård så jag inte behöver fara som en skållad råtta och leta själv. Nej, en trygg kontakt.

LISBETH: Nej, men jag tänker också, för mig har det blivit väldigt mycket och har man lyssnat på poddarna så kommer man ha sett att många av dom som jag fått träffa där, pratar just om det här. Trygg som du sa nu och att det handlar också om att bygga ett system som hänger ihop och som skapar också trygghet för den enskilde. Och jag tycker också att det handlar så mycket om personcentrering. Men jag tänker så här praktiskt, om man nu finns ute, man lyssnar på det här och så finns man ute i en region eller en kommun och tänker att vi skulle gärna vilja jobba tillsammans med hjärtlung i de här förändringarna av den Nära vården. Hur hittar man er, kan man hitta er regionalt?

INGER: Vi finns ju i 21 län, i alla länen har vi länsorganisationer och sen har vi lokalavdelningar. Inte exakt på alla orter, men vi har en länsförening i alla fall i varje län, så där kan man kontakta oss och höra av sig och jag vet ju att det pågår en del arbete där vi också när det gäller personcentrerad vård ibland jobbar med andra organisationer också. För det här är en sån övergripande fråga som man kan prata om var man än är ordförande någonstans. Så det kan man absolut göra och vi försöker vara med och vi har ju också organisationer nu, vilket jag tycker är en del i det här med att vara medskapare, så håller vi nu på och genomför en patientföreträdarutbildning eller ska starta den nu i höst för olika medlemmar i våra förbund. Därför att vi inte räcker till för det vi vill bidra med. Och vi behöver bli fler, det är ju lite lätt. Det ska jag ärligt säga att det är lätt om man sitter i något patientråd eller så att man pratar om sin diagnos. Det är inte det vi är ute efter utan vi är ute efter patientföreträdare som kan prata om just dom här helhets frågorna, strukturfrågorna och det som människor verkligen upplever vara viktigt. Tillgänglighet och bemötande och kontinuitet.

LISBETH: Just det.

INGER: Och det håller vi på att vi ska göra tillsammans inom funktionsrätt. Det känns jättejättebra.

LISBETH: Vem blir målgruppen för den utbildningen?

INGER: Ja, det blir ju våra medlemmar i de olika förbunden.

LISBETH: Det låter ju jättebra. Jag tänkte på den där att tråden kring, som du säger från det att vara kanske mer någon som lyfter fram alla problem till att vara en medskapare som organisation. Tycker du hade att det har varit lätt att få gehör för det som ledare i en organisation, att ta det perspektivet i sitt påverkansarbete?

INGER: Ja, vill jag nog säga ja. Jag tycker att jag möter stor respekt när jag ute och pratar om de här frågorna, sen blir det ju alltid lite diskussioner för vi har våra olika roller, men så ska det ju vara men jag tycker ändå att det är stor respekt när jag lyfter fram de här sakerna och framför allt när jag lyfter fram att de kan inte bara ställa krav, utan vi måste också bidra. Så hur kan vi göra det? Hur kan vi mötas? Så jag tycker att det är ett framgångsrecept.

LISBETH: Skulle säga att jag relaterar mycket till min tid när jag var i fackföreningsrörelsen som också är en civilsamhället rörelse, att jag kunde se att vi får ju mycket större effekter och vi kan lämna på något sätt vårt eget inifrånperspektiv och också bry oss om frågorna och vara lösningsorienterade. Så jag tänker det finns någonting och det tror jag är en del av vårt samhälle idag. Att det handlar mer om att hitta relationerna och försöka bidra. Det tror jag man har stor vinning av, det är min erfarenhet. Som ledare sen tycker jag att det finns olika syn på det där och jag möttes inte alltid av att det var enkelt och så och man måste skilja på sina roller och det får man ha respekt för. Men jag tycker det är spännande att ni tar den och gör den här utbildningen nu också.

INGER: Men det är klart att det inte alltid enkelt, så är det ju inte, men jag tycker ändå att det i alla fall känns väldigt bra i mitt hjärta när jag kan göra det och känna att jag står för det. Att jag tycker att det är viktigt. Sen i vissa sammanhang så kan man ju tala om för dom som är beslutsfattare att det här fungerar inte. Det gör bara inte det men det är ju också en roll men att ändå också kunna bidra och inte bara plocka, det är lätt att hamna i väldigt små frågor till fel människor som de är utan möjlighet att påverka. Det gäller ju också vilka ställen, var det är man pratar någonstans.

LISBETH: Jag tänker på det här med omställningen av vårt hälso- och sjukvårdssystem. Jag tycker det är viktigt precis det du säger att det är ju hela systemet som ska ställa om och det är ju också en långsiktig förändring och många i kulturer. Personcentrering sitter ju också mycket i kultur och visserligen också i arbetssätt så klart, har du några tankar kring hur vi orkar med att vara tillräckligt långsiktiga så vi inte ledsnar efter ett tag. Precis som vi pratar om att man tycker man sagt personcentrering så mycket, så nu behöver man ta nästa fråga ungefär, hur håller vi ut?

INGER: Alltså jag vet inte om det finns någon genväg till att göra det utan jag tror att det bara handlar om att försöka inse att förändring tar tid och att vi får låta som envisa papegojor Lisbeth, både du och jag och några till för att det kommer att ta tid och det måste få ta tid. Jag tycker, om jag tänker för ett par år sen så tycker jag ändå att vi har kommit en bit för förut pratade man ju om patienten i centrum. Det hör man nästan aldrig längre. Sen var det patientcentrerad vård. Då hör man ibland, men man hör oftare och oftare personcentrerad vård. Så bara där har vi ju gjort ett framsteg, att vi ändå pratar om samma saker. Sen tänker jag att vi måste också, det här är en fråga som måste växa uppifrån och ner och nerifrån och upp så det är ju olika perspektiv för även politiker till exempel tycker jag. Även om man har patientkontrakt som en del av det här. Men politiker formulerar ett mål att vården ska vara personcentrerad.. Jag tror inte man behöver säga så mycket mer. Finns det ett mål, sen får man jobba nerifrån och komma fram var det är. För när jag pratar med politiker om ja, men vi håller ju på att gå mot en personcentrerad vård. Ja, men jag tror att det är viktigt att ni formulerar det inte i massa olika ord utan personcentrerad vård eller vård och omsorg eller vad man nu vill använda för någonting. Det tror jag är jätteviktigt, det är ett signalsystem och det är ett signalsystem från ledarna i vården, det är ett signalsystem från cheferna och hela vägen. Det signalsystemet tror jag är otroligt viktigt och det måste hålla i och det får vi hjälpas åt med.

LISBETH: Ja klokt för jag tänker ändra man kulturer, så mycket bor ju faktiskt i ord och jag tycker inte att det är oviktigt att orden nu börjar ta plats och ta form. Jag tycker också om man ser det i statliga utredningar, man har sett i Nära vårdutredningen som Anna Nergårdh hade. Man ser det andra av dom här utredningar som är gjorda för 5-6 år sedan och det är också kulturbärande, vilka begrepp och ord vi använder. Att politiker orkar hålla fast vid det här och att de har med det formulerat. Det tycker jag ger mig lite kraft och hopp när du säger att ja, men vi får vi får nöta på. Men vi måste orka vara i de här byta begreppen och verkligen mena någonting mera.

INGER: Och så måste vi påverka politiker och andra att inte ändra de här begreppen utan nu är det här så rotat på något vis att vi känner att det här bär. Jag har svårt att se någon annan lösning. Kanske det kommer om 20 år inte vet jag, men jag har svårt att se det och då är det ju viktigt att inte alla vill sätta sitt eget kvitto på någonting utan personcentrering är det som ska finnas runt och det är ju det jag tycker det är så fint också med Nära vårdutredningen, den ju väldigt mycket på personcentrering.

LISBETH: Exakt

INGER: Väldigt mycket. Jag gör ju verkligen det så att det är ju ett samlat begrepp, personcentrering så att vi får hjälpas åt att påverka det vi kan Lisbeth, så att man håller i den här frågan. För jag tror det är viktigt. Annars så kommer det bli, jag hörde ju i början när jag pratade personcentrering, jaja det är bara ett nytt modeord, det lägger vi åt sidan. Det kommer snart nytt igen, för att raljera lite med överdrift. Men lite grann så är det.

LISBETH: Nej, det vill man ju verkligen, dom man har hört säga det vill man ju visa att så är det inte. Och jag tycker också att vi kan checka av att vi ser det mer nu i alla möjliga dokument, vi hör de på ett annat sätt. Jag hoppas också att dom om nåt år, att vi verkligen kan se att nu börjar det röra sig i dom här viktiga delarna som handlar om att få vara en partner, att få trygghet, kontinuitet, tillgänglighet, att vi kan se rörelser i de delarna också. Inger vi ska börja avrunda, men är det någonting du inte har fått prata om, som du skulle vilja säga?

INGER: Nej, egentligen inte. Ja kanske någon sak som är bara för att jag pratar med dig, Lisbeth, så måste jag ändå säga att jag tycker att det arbete du och dina medarbetare gör för att få med patienterrörelsen är väldigt värdefullt. Så det uppskattar jag mycket och jag brukar också säga att den utredning Nära vård som ligger till grund för det här, jag har aldrig under alla mina år varit med om en utredning som har varit så nere i myllan och som också verkligen har lyssnat. Det känns ändå betryggande och förtroendeingivande att vi har den relationen och att våra synpunkter är viktiga och att det visar att de undersökningar och annat vi gör, de stämmer så väl överens med vad det är medborgarna vill ha ut av vården och vad man vill befinna sig någonstans. Det är så tydligt och det visar ju det här arbetet så att det är dit vi vill. Vi ska bara få med alla på tåget.

LISBETH: Ja tack för fina ord, håller verkligen med. Vad härligt du säger, det behöver vi lyfta fram med. Det finns ju en sådan samsyn om vart vi vill mest med svensk hälso- och sjukvård precis som du uttrycker nu och det är ju en otrolig styrka, det behöver vi tänka, använda mycket, mycket mer att prata om.

INGER: Om jag fick ett avslutande ord tänker jag att jag också skulle vilja få med i det här och som kanske är bra. Det är ju att vi har en hälso- och sjukvårdslag, men vi pratar kanske lite för mycket vård och lite för lite hälsa. Jag skulle vilja ha det här paketet ihop. Jag har en hälso- och sjukvårdslag, alla människor har styrkor och svagheter och det är dem vi ska bygga på styrkorna och hjälpa till med svagheterna på något vis. Men vi har en hälso- och sjukvårdslag som en portalparagraf. Det skulle jag vilja se lite mer av.

LISBETH: Ja, det var viktigt, men det får inte bli riktigt ditt slutord även om det var ett fint slutord, för jag skulle vilja att du slutade på lite Nära vårdpoddsmaner och säger någonting om vad ordet nära betyder för dig.

INGER: Ja, men nära betyder mycket för mig, men nära betyder att jag tillgång till kompetens som jag behöver. Nära betyder att jag har en trygghet och kontinuitet som gör att jag kanske inte behöver höra av mig så ofta för att jag känner mig trygg. Nära betyder inte alltid att det är runt knuten, men att det är nära och få tillgång till det och det kan vara via det digitala eller telefon. Eller så är nära för mig att också någon håller ihop det behovet. Att jag får ett helhetsperspektiv på en lösning som är bra för just mig och mina behov.

LISBETH: Tack, det var fint beskrivet vad det här är för dig. Tack för att du ville vara med mer i Näravårdpodden.

INGER: Och tack Lisbeth för att jag fick vara med.

LISBETH: Tack tack.