File name: EP51.mp3

Spik: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

Erika Lagergren: Vi ser ju att att arbetet i barnens bästa gäller är god nära vård och omsorg. Det är den omställningen vi pratar om samma saker vi pratar om det personcentrerade.

Alexandra Hansson: Där är egentligen inga målkonflikter, men där igen då liksom väldigt stuprörelse i de här utvecklingssamhället ibland.

Lisbeth: Välkommen till den här vårdpodden. Idag ska vi få ta del av ett arbete som pågår runt om i landet för att stärka samordningen kring barnen och bättre möta deras behov. Så jättevälkomna till podden är lika. Erika Lagergren från Region Kronoberg och Alexandra Hansson från nystad kommun.

Erika Lagergren: Tackar tackar.

Lisbeth: Ja, hur känns det idag?

Alexandra Hansson: Ja, men det känns bra. Man har ju börjat vakna efter semestern och in i arbetet igen liksom. Nu när man jobbat några veckor. Jag börjar rätt sent av småbarn som ska få vara hemma ett tag, liksom så att ja nej, men det känns bra. Vi har kommit igång igen och det är härligt.

Lisbeth: Ja härligt och du då?

Erika Lagergren: Erika, det var det samma här i Kronoberg i startade i full fart. Vi håller ju på att samordna arbetet jättemycket med just omställningen till god nära vård och omsorg.

Erika Lagergren: Så det var fullsula från första dagen, så nu börjar jag fundera på när det blir semester igen.

Lisbeth: Man ska pytsa ut lite grann sådär som man har någon.

Erika Lagergren: Lite annan kunde göra det.

Lisbeth: Ja, men precis hör ni berätta lite? mer om er själva, så vet vi vilka vi lyssnar på under här sändningen. Det är våran nära vårdpodden fråga, vem är du Erika, börjar du?

Erika Lagergren: Ska jag börja? Ja, en jag är en hallänning som har hamnat i Kronoberg här på grund av på grund av först studier och sen att jag har fått olika spännande uppdrag.

Erika Lagergren: Utbildad bland annat till gymnasielärare och vuxenutbildare har fått förmånen att arbeta i många olika verksamheter i psykiatri och idéburen sektor jobbat som föreläsare och sådär.

Erika Lagergren: Och har ett stort engagemang som också visar sig att jag då är både lokalpolitiskt engagerad och sitter som nämndeman och jobbar ideellt så det genomsyrar verkligen hela mitt liv. Det här med människor på olika sätt.

Lisbeth: Och full sula sa du det tycker jag. Det låter som om man handlar.

Erika Lagergren: Om upp till många hur många timmar på dygnet?

Lisbeth: Ja och inte så vanligt att en region har gymnasielärare som anställda eller har jag fel?

Erika Lagergren: Nej, det är det nog inte. Jag kommer från regional utveckling eller tillhör den avdelningen folk folkhälsa social utveckling och hade förmånen att få arbeta med 1 annat stort projekt och jag tror det var lite grann så och sen för att jag var i Skottland 99 när man började arbeta med getingot right for every child där och då tog inspiration ifrån den nordiska modellen i Skottland ju så då var jag ju högvilt på att kunna svara på frågor där.

Lisbeth: Så tack Alexandra nu är nyfikna på dig. Vem är du?

Alexandra Hansson: Ja, men jag heter Alexandra jobbar i yta kommun, har jobbat i yta länge, men tillika Erika så har nog också barn genomsyrat hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har jobbat som lärare och hemkunskapslärare jobbat tidigt som simlärare och badvakt och hans barn väldigt nära mig alltid fast jag nästan var barn själv när jag började jobba och så utbildad folkhälsostrateg i Gävle. Det hamnade jag men hamnar tillbaka i mina hemtrakter i Skåne ganska nära min botarsort i Skurup där ja växt upp bor nu utanför Malmö.

Alexandra Hansson: Och ita jobbar jag fördelen med ganska små kommuner. Även det är ju en sån där medelstor kommun räknas det till. De riktigt små kommunerna är ju att man får jobba med många olika saker och det är väl det jag uppskattar mest med mitt jobb i yta och blir ofta liksom en del av satsningar eller projekt som ska genomföras som något form av strukturstöd liksom och.

Alexandra Hansson: Har jobbat länge med samverkan internt, alltså socialtjänst, skola, skola, samhällsbyggnad och så vidare, och också då försökt. Hur får vi strukturerna att spilla över på alla de andra organisationerna som vi behöver samverka med för att lyckas med vårt uppdrag, även om vi också har utmaningar internt i kommunen? Och ja, men här får god stöd för det i Ystad, men hamnade då i att hur tar vi nästa steg och hamnade då som en processstöd till baka barnet? Som jag nu är en del av min tjänst. Jag jobbar med massa andra olika saker också på på hela min tjänst, men backar barnet det en del och en mycket rolig del.

Lisbeth: Ja, det förstår jag. Man blir lite nyfiken. Vad är de där andra delarna? Säg något, vad kan det?

Alexandra Hansson: Vara nej, men jag jobbar ju så tobak. Alkohol, narkotika förebyggande. Jag har alltså för alla våra lokala mätningar för barn och unga med enkäter. Jag jobbar med allt vårt barn och föräldrastödsgrupper alltså föreläsa i barn som har skilda föräldrar. Så ska det ju vara stödgrupper till föräldrar, men där också stödgrupper till barn.

Alexandra Hansson: Och allt sånt samordnar jag, även om jag inte är en del i att träffa barn och föräldrar så har vi en samordnare på min förvaltning och sen så har vi en samordnare på socialtjänsten så ordnar vi allting sånt tillsammans för att man vill ha en personal från vardera förvaltning för att också avdramatisera socialtjänsten men också få skola förskolas perspektiv in i den typen av verksamhet så att det är väldigt så blandat.

Lisbeth: Ihop mycket mamma.

Alexandra Hansson: Vi hänger ju upp verkligen och jag försöker landa det mesta av det jag gör i folkhälsouppdraget och sen är ju folkhälsouppdraget brett, för jag tror att de som ju inte riktigt kan folkhälsa tycker nog jag är spretig. Men jag som kan folkhälsa tycker ändå det.

Lisbeth: Är bara lite kunskap när du säger Ystad kommun som en mellanstor eller liten kommun. Hur stor är den 30 000 invandrarna? Ungefär trettiotusen.

Alexandra Hansson: Just det jag brukar säga lite liten, men så kommer man då till 1 kommun som har 10 så säger de, ni är väl inte små?

Lisbeth: Vad betyder det nära för dig, Alexandra?

Alexandra Hansson: Ja, men nära är ju ett sånt hjärtat på något sätt i livet är det ju men med nära relationer och de det är viktigt på något sätt saker som är nära. Man har inte saker nära om det inte är viktigt.

Alexandra Hansson: Men också jag som då har haft barn med i mitt liv och jobbat så har man också blivit en tjänsteperson som har nog rätt nära till medborgaren och nära till. Varför har jag eller och varför jobbar jag och varför går jag dit jag ska?

Alexandra Hansson: Inte för att jag själv ska bli liksom, utan faktiskt att liksom det ska bli bättre än annars är jag ju på fel plats liksom att så nära börja i livet så är det ju de nära relationerna man har och så. Men även försöker jag hålla liksom medborgare oavsett ålder nära i det jag gör och och för att det ska bli nära ska det ju bli viktigt och tagga i liksom på något sätt både människan, men även då andra som. Tänker vårdkedjor och stödkedjor så kan vi inte få till dem om de inte är nära för att då taggar de aldrig i varandra liksom.

Lisbeth: Vad tänker när du säger att inte för din egen skull? Och samtidigt kan jag tänka att det måste ju ge dig jättemycket att ha det perspektivet.

Alexandra Hansson: Absolut och och jag. Vi pratade med mina kompisar om dagen som pratade om det här med söndagsångest och sa, jag har aldrig det jag tycker liksom. Jag har ett roligt jobb och det är värdefullt för mig men också för medborgaren. Men jag tror inte jag hade varit så nöjd om det bara var ett jobb som var värdefullt för mig själv, utan jag känner också att det är viktigt för någon annan där jag kan liksom på något sätt skapa en röst för andra och också vilja påverka någonting. Så det är klart att det är jätteneringsfullt för mig, men.

Alexandra Hansson: Är lite så, ibland känner jag att vi glömmer varför, varför har vi en skola eller varför har vi vård? Ja, det är inte för att göra lärarna nöjda för att ha ett jobb utan faktiskt för att elever har rätt till utbildning.

Lisbeth: Liksom.

Lisbeth: Vi kan prata mer om det här med vilket perspektiv man har.

Lisbeth: Vi är nyfikna på dig också, Erika, vad vad är nära för dig?

Erika Lagergren: Ja alltså, jag tycker ju Alexandra svarade så fantastiskt bra så att jag taggar ju gärna i där och säger att det är ju väldigt likt för mig. Absolut det här med att skapa ett mervärde på något sätt för alla invånare, oavsett var och hur man befinner sig. Men jag kan väl lägga till då att nära också för mig betyder tillgänglighet och tillit i stor utsträckning att.

Erika Lagergren: Det man behöver finns tillgängligt. Tillgängligt på ett sätt som funkar för mig är inte ett sätt att precis som Alexandra var inne på där som bara funkar för en en verksamhet. Även om jag tycker att det allra bästa är ju man kan få det till att funka bra för båda och det tror jag att vi båda jobbar väldigt mycket för att hitta sätt som just är win win.

Erika Lagergren: Där alla parter på något sätt får ut något av det och sen tillit det tillitsbaserade. Vi jobbar med strukturer och strukturer är superviktiga, inte minst för att få till det här med ansvar. Och vad börjar och slutar mitt ansvar och så vidare. Men vi får inte glömma pendeln får inte slå för långt åt något håll utan du får inte glömma att det också är människor och vi jobbar både med och för och människor behöver tillit för att verkligen ge sig hän och göra det man ska.

Erika Lagergren: Och då behöver vi jobba lite med båda sakerna där, så att jag kan väl lägga till det till alexandras. Goda förklaring.

Lisbeth: Vad tycker ni beskriver väldigt mycket av det som är också kanske både utmaningen och det fantastiska med att jobba med omställning till nära nära vård och omsorg och nära hälsa?

Alexandra Hansson: Och.

Lisbeth: Och det är ju att det är så mycket förhållningssätt. Det är så mycket vilket perspektiv man väljer och det kanske vi inte är jättevana. Det är ju lite.

Lisbeth: Svårare skulle jag vilja säga än att rita kartor och rita rutor och placera in utan det kräver ju mer långsiktighet och övertygelse och hitta drivkraften hos människor så. Och det vet jag att ni håller på med, för jag har ju.

Lisbeth: Läst på lite grann vad ni pysslar med och och säg att det är precis det som präglar ert arbete.

Lisbeth: Jag tänkte att vi går in på på det. Det här med barnets bästa gäller i Kronoberg. Att backa barnet i Ystad och ni har hämtat inspiration. Beskriver ni från Skottland och det man gör där, men alla är inte lika insatta vad vad handlar det här om, vad är på något sätt grunden i det här?

Erika Lagergren: Grunden handlar ju väldigt mycket om den personcentrerade perspektivet att sätta barnets behov i centrum och sen bygga upp verksamheter som samlar sig kring barnet. Och då att vi gör det utifrån våra villkor vi vi tittar absolut på Skottland och deras arbete fram ur ett jättearbete under många års tid. Men vi behöver betänka att vi har en annan lagstiftning. Vi har andra förutsättningar. Vi har en många system som är väldigt mycket mer utbyggda och välfungerande än man har ett Skottland, så vi måste också titta väldigt mycket på. Vad har vi för någonting hos oss och hur kan vi bygga det så att det blir bättre? Hur stärker vi det som är bra och hur identifierar vi?

Erika Lagergren: De här ställena där vi kan tappa barn eller individer mellan stolarna och bygger ihop dem.

Lisbeth: Komplettera gärna Alexandra.

Alexandra Hansson: Ja men jag håller med lika mycket det det vi vi, vi grundar ju det i samma liksom samma modell, men också det här med att modellen kommer inte lösa någonting utan att mindset är rest och vi har otroligt välfungerande strukturer i vissa läger om man bara tar och samordnade individuella planer till exempel där där samverkan andemeningen i sippen är ju liksom. Precis liksom rätt, men där vi också vet att man som tjänsteperson går in med helt olika ingångar och vissa hoppas att man inte ska få mer att göra den här veckan och alltså modeller i sig löser ingenting om om inte också bygger upp det här långsiktiga förändringsarbetet utifrån vem är viktigast och hur stöttar vi barnet då på bästa sätt och hur? Hur kan jag liksom göra den här processen enkla och mer begripliga och så vidare.

Alexandra Hansson: Och på något sätt är det ju det. Det är hela tiden försöker bygga en struktur kring för att också få en rätt säker process för att få de stöd att att bli enklare och snabbare och minska byråkratier och det här återberättandet som våra barn drabbas för. Man får berätta samma jobbiga saker om och om igen och så tycker man att få snacka ni inte med varandra. Det här vill jag väl inte berätta igen. Det är jättejobbigt för mig att vara igenom det. Varför ska jag berätta det 18 gånger för jag träffar nya människor? Det är ju den här strukturen av enahet, liksom att. Polis och Region och kommun är enade och och framstår som enade mot vara medborgare. Att man att man känner det att ja, de här gör allt de kan för mig liksom.

Alexandra Hansson: Och det är väl det hela tiden som också är utmaningen att att strukturerna kan ju vara relativt enkla att sätta och och titta på liksom vad, vad kan vi lära av skottlandsmodellen eller då gurfee och vad hur ser vår lokala kontext ut och vad har vi redan och man kan utesluta och förbättra och förtydliga förtydliga, men sen ska det ju sitta liksom.

Alexandra Hansson: Och och varje människa ska känna, liksom att att det här håller och det funkar med med strukturerna som finns så att det är ju där. Liksom blir det långsiktiga uthålliga att inte hoppa på massa nya tåg som man tycker liksom verkar spännande utan faktiskt bestämma sig för något och kommittat till det och säga att nu vet vi vägen framåt.

Alexandra Hansson: Så att så det är ju barnen när vi vi hade en diskussion med någon liksom så som hade lite det här bort sinnet formi och jag jag håller med Erika om att.

Alexandra Hansson: Ja, vi får vi arbetsplatser som stöttar barn bättre får vi också en större arbetsglädje hos personalen så behöver personalen är stolt av där man jobbar och vi har ju också problem med kompetensförsörjning i vården och i alltså så i socialtjänsten och så vidare. Men får vi personal som kan känna sig trygga och och stolta över sitt uppdrag tror jag också vi har lättare att få en god kompetensförsörjning så att jag tänker också de här harmonisera med varann men.

Alexandra Hansson: Att man liksom begär det här för barnen. Barnen har rättigheter och grundläggande behov som vi måste bli duktiga på att stärka för då vet vi också att det blir bättre på sikt, liksom att att vi grundar det väldigt mycket i det.

Lisbeth: Om. Är det något om de här strukturerna som ni har i i ystad för att prata om polisen du pratar om regionen du pratar om kommunen säg så vi begriper de här strukturerna för att sedan få fylla de här innehållet precis som du är inne på.

Alexandra Hansson: Jag verkar bara om inte. Vi har inte alltid yta 18 19 där Ystad kommun egentligen ägde utvecklingsarbetet, men årsskiftet 19 20 så gick ju utvecklingsarbetet över till ägas då av polisen nationellt.

Alexandra Hansson: Och så test den är polisstationen i Ystad, men det är ju utvecklingscentrum nationellt i Stockholm som äger backar barnet tillsammans då med Region Skåne.

Alexandra Hansson: Förvaltningar, liksom och ista kommun, så det är ju vi 3 stora organisationer som äger det arbetet och då man har valt att göra en testyta på yta kommun där det är vi då försöker få till allt ifrån tidig upptäckta alltså hur uppmärksammar vi? Hur sätter vi ord på magkänslan? Vi ska inte landa i det här att det växer nog bort. Det här visste vi om Alexandra när hon illa nog på barnmorsmottagningen, men annars brukar vi ju släppt av mig sådär. Det här visste vi om Alexander när han gick i förskolan men alltså så hur får vi till det här? Att vi tidigt uppmärksammar och tidigt agerar och kan man känna som personal att jag vågar se och då vågar någon annan agera så tror jag också att vi får till 1 bättre flöde och då blir det inte de här jättekomplexa.

Alexandra Hansson: Sipparna eller då liksom samordningen som behövs. I liksom krisskedet utan vi kanske kan följa förloppet tidigare och faktiskt stödja enklare och och mer med mindre så här myndighetsbeslut och så vidare så att det vi försöker ju tillsammans få till hela förloppet av att att uppmärksamma barn tidigt för att också se liksom hjälpas åt beroende på vad det är vi uppmärksammar. Ibland kan man ju jobba själv. Det ska inte heller vara det här att och jag vill inte. Och så puttar man det till alla andra liksom.

Alexandra Hansson: Så där är ju 10 som heter i baka barnet från då barnmorskemottagningen, barnen, vårdcentralen, habilitering, första linjen, psykiatri och sen så då socialtjänst och elevhälsa och skola inom skolan och sen då polisens olika då verksamhetsgrenar så att det är ju många som man ska försöka få harmonisera.

Lisbeth: Toppen erika, hur ser det ut hos er? Hur arbetar ni med barnets bästa?

Erika Lagergren: Ja, vi har vi fick ett politiskt ett häftigt politiskt beslut med 1 stort antal politiska nämnder så alla våra 8 kommuner och regionen gick och gjorde gemensam sak tjugoarton med att implementera det här arbetet. Alldeles påbörjade det här arbetet ska vi säga och då tillsattes bland annat jag som länsgemensam processledare och då ska vi också ha med polisen i arbetet eller polisen är med och också idéburen sektor.

Erika Lagergren: Och det man sa det var att vi skulle ta fram. Först skulle vi undersöka möjligheten till att arbeta på ett annat sätt. Men sen blev det ganska så snabbt verkstad och ta fram en arbetsmodell så och då ska vi titta på både från början det främjande och förebyggande arbetet. Hur kan vi se till så att våra barn och ungdomar aldrig behöver extra stöd från samhället? Vad kan vi göra där och hur kan vi göra det förebyggande arbetet?

Erika Lagergren: Vilka grupper kan vi rikta in oss på? Sätta in åtgärder eller insatser till för att förhindra att de hamnar i ett ett större stöd och hjälpbehov och sen då gå in på de här delarna med tidig upptäckt som Alexander också var inne på och då tidigt både i barnets liv men också tidigt i skeenden. För det vet vi ju att kan hända mycket när man börjar i gymnasiet eller i högstadiet som som inte man kunde förhindrat på förskolenivå eller någon annan nivå.

Erika Lagergren: Och sen, då tänker vi att. Använda våra resurser så smart som möjligt har vi ju då har vi ju försökt förebygga så mycket som möjligt och förhindra där vi har gått in tidigt med då så få inblandade och så snabbt och tidigt i barnets liv som möjligt. För vi tänker det små problem är lättare att lösa de stora och sen kan vi då lägga krutet på samverkan där samverkan behövs och då även där gå in tidigt och samverka på. Men så får då inblandade som möjligt innan problemet har blivit för stort och ha ett gemensamt språk. När vi pratar där som Alexandra var inne lite på tidigare.

Erika Lagergren: Så att det spelar ingen roll om det är polisen eller psykologen eller förskolepedagogen som pratar för att orden betyder samma sak och barnet är med och kan inte barnet vara med fysiskt för att det inte är lämpligt så ska barnet ändå hela tiden vara med i tanke i samtalen.

Lisbeth: Sa ni det vilka förvaltningar i en kommun är involverad är det både socialförvaltning. Om man nu har såna strukturer och skolförvaltning och så hur ser det ut?

Erika Lagergren: Ännu så länge så är det motsvarande utbildningsförvaltning och socialförvaltning eller de nämnderna som har tagit beslutet här. Men kulturförvaltning är med omsorgsförvaltningen med alla där barnen är. Vi får inte tappa några barn för att vi är förvaltningsbundna tänker vi. Det är ju det här. Ett av problemen ligger i. Hur hittar vi barnen och och hur blir vi? Hur blir vi jämlika på riktigt?

Lisbeth: Jag får ibland frågan berör den här omställningen till 1 mer nära vård och omsorg och fokus på hälsa berör den skolan och på vilket sätt? Vad skulle ni svara om ni ska svara i mitt ställe?

Alexandra Hansson: Självklart.

Erika Lagergren: Självklart ut.

Lisbeth: Och det här är ett sätt att visa på det, ett sätt att arbeta.

Alexandra Hansson: Absolut, det tänker jag ju alltså för att det är ju också jag menar även om man tänker.

Alexandra Hansson: Barnen finns ju alltid i skola förskola. De finns ju där massor och timmar om dygnet som om det inte handlar om den egna stödet stödet som vi kan ge i skolan, vilket också borde vara nära och självstärkande. Och liksom det här att barn inte ska mötas av elev barn, patient brukare så handlar det ju också om desto bättre barns stöd stöd barn får så lär de ju sig bättre för där är ju liksom en en dubbel effekt av att.

Alexandra Hansson: Det jag.

Erika Lagergren: Är också använda tilliten, alltså barnen befinner sig i skolan. Det är de personerna man känner personalen i hälso och sjukvården. Om det nu behövs till 1 sån samverkan de kanske man träffar ett par gånger och det kan vara lite jobbigt och nytt och så där, så varför inte då? Bygga på den trygghet som finns för att skapa en en så god samverkan och ett så bra arbete både för barnet och för verksamheterna som möjligt. När vi ändå har resurserna eller på plats.

Lisbeth: Och på tal om nära det brukar vi tänker ofta nära och så tänker vi i hemmet.

Lisbeth: Vi måste också tänka när om man nu tänker hur. Hur möter man olika stöd? Ja, men där jag finns i min den största delen av min tid. Det kanske är på arbetet om man är vuxen, men det är absolut definitivt i skolan om man är barn.

Lisbeth: Jag vet ni pratar om organisation. Jag har varit lite nyfiken Erika, du säger, nu håller vi på att knyta det närmare omställningen som man jobbar med i Kronoberg? Säg något kort om det också.

Erika Lagergren: Ordnat kort vi ser vi ser ja vi ser ju att att arbetet i barnens bästa gäller är god nära vård och omsorg. Det är den omställningen vi pratar om samma saker vi pratar om det personcentrerade. Vi pratar om att gå in tidigt. Vi pratar om använda våra resurser så bra som möjligt. Vi pratar om att samverka som inte ger samma insats på 4 olika ställen så så vi pratar ju om samma sak och vi har verktyg som vi kan använda på invånare oavsett ålder egentligen.

Erika Lagergren: Så att vi behöver titta på de de delarna och inte minst det här med digital lösning för vi pratar om i samverkan så så pratar vi om att vi ska ha barnets plan som ett samverkansdokument där alla kan se inklusive barn och vårdnadshavare. Vem som är ansvarig för vad och med kontaktuppgifter och tydligt och klart.

Erika Lagergren: Och då hamnar vi ju ganska så snabbt på patientkontrakt i omställningen till godnära vård och omsorg så där arbetar vi tillsammans så vi har sett det. Att varför göra 2 varför bygger nya stuprör jättedumt? Utan kan vi bygga samman? Det är så mycket som möjligt, ja, då blir det dels mer lätthanterligt och sen så blir det troligare att det faktiskt genomförs. För har vi 2 de saker som heter olika saker men syftar till samma saker, hur ska man då veta vilket man ska använda?

Erika Lagergren: Och där har vi också möjlighet att göra det jämlikt över länet i och med att vi kan arbeta med 1. Vi kan arbeta med ja, cambiokosmic hos oss då som är systemet. Man har hälso och sjukvården där man kan lägga olika trädstrukturer nu är inne på såhär vis med data saker här, men man kan lägga trädstrukturer som man kommer åt olika saker i kommunerna. Det gör vi ju redan med äldreomsorgen till exempel och sen har vi 11, 77 och inera som vi kopplar på. Där och då har vi en möjlighet att logga in sig om man är en annan verksamhet, till exempel polis eller. Barn eller vårdnadshavare? Och så så vi ser vi ser stora möjligheter där och vi tänker att vi behöver ha en digital lösning både för tillgängligheten och det ska synas och vara transparent men också så småningom för att kunna prata med varandra på det sättet. Det är digitalt som är lättast att komma i kontakt.

Erika Lagergren: Så vi ser väldigt mycket vinster av att samverka idag.

Lisbeth: Det där vill vi ju ha lång, långsiktig span på.

Lisbeth: Alexandra, hur vill du välkomna?

Lisbeth: Hur tänker du kring de här olika utvecklingsinitiativen som pågår? Jag tänker det i vår välfärd som håller på att ställa om till någonting någonting nytt någonting som verkligen bär i invånare medborgaren som du brinner för, vad tänker du?

Alexandra Hansson: Ja, men jag tänker att det är ju alltid en utmaning med att vi liksom försöker styra med statsmedel lite dit så klart. Och vi har ett av budgetar och så och därför så blir det ju också de här olika initiativ.

Alexandra Hansson: Och desto bättre. Vi blir på att kroka arm idag, men jag, vi är inte jättenära. Patientsäker nära vård för att vi inte riktigt har en Erika på Region Skåne.

Alexandra Hansson: Ja, men vi alltså vi. Nu har vi fått en mycket tydligare, liksom samordnare på Region Skåne med eva proces team och så ja, vilket kommer stärka. Det är bättre liksom vi har en otroligt lokal bra att samverkan med Region Skåne med liksom pratar mycket om det här och får vi upp strukturen på Region Skåne för att komma in i andra processer. Och kan vi få processer gifta sig som? Det här med nära vård, men en också en som elevhälsa i skolan som måste vara nära men också där glappen finns där. När blir det behandling och där får vi inte behandla mer. Och när ska det gå till någon annan och? Och det får inte den göra. Men det är där jag har en relation. Jag vill prata med den och de har samma kompetens, men alltså.

Alexandra Hansson: Då tänker jag så vi har glömt varför vi är på jobbet liksom eller vem vi har i fokus liksom. Det är ju så hårt styrt liksom så att kan vi få de här olika processerna att gifta sig så har vi ju otroligt mycket större förmåga att få det att fastna och få det grundat i verkligheten och och få utvecklingsarbete som faktiskt också följer med i den typen av utveckling. För vi jobbar ju också rätt så nära det här med att vi får prio med den kallar vi det. Men det är ju statsmedel för psykiatri där vi också, liksom i alla sammanhang man pratar om barn så pratar vi om en ökad psykisk ohälsa överallt liksom, och det är ju suicidbekämpning liksom och vi bara ja, men det är ju klart att backa barnet också vill vara ett svar på den psykiska hälsan att uppmärksamma det tidigt vi bygger strukturer i det förebyggande främjande arbetet som som skapar psykisk hälsa. Vi har alltså, men också liksom att vi inte vi liksom att vi då hittar dem så att det inte blir super kan vi få de här liksom. Vi har ju alla samma mål att faktiskt ha barn och unga som mår bra. Och kan liksom bli vuxna som också är med och bra och på sikt, även om inte målet är en vuxen individ alltså. Men liksom att att vi kan få utvecklas.

Alexandra Hansson: Där är egentligen inga målkonflikter, men där är ändå liksom väldigt stupröret i de här utvecklingsarbetena ibland.

Lisbeth: Jag tycker ni beskriver ju ändå hur ni försöker på något sätt knacka hål under stuprören? Den kan när man tittar ur ett nationellt perspektiv. Dom här riktigt stora penseldragen och det är faktiskt tänkt på dom här. Det ni jobbar med barnets plan till exempel så tittar jag på den här utredningen som man tillsatte just för en god nära samordnad vård för barn och unga som tycker jag handlar också väldigt mycket om det främjande, men framförallt om att få till aktörerna. Och så tänker jag ja, men en del av avgörandet huret det finns ju i era arbeten i barnets bästa, att backa barnet och så.

Lisbeth: Så att. Om man nu ser de här stora penseldragen som någon typ av riktning som politiken och andra vill sätta så gäller det ju att precis som ni gör fylla på med det som faktiskt är huret och som ni har kommit långt med.

Alexandra Hansson: Jag tänker att det finns alltså för det det jag tycker ofta man mäter är ska vi göra ett nytt samverkansprojekt där vi liksom försöker närma oss, alltså 2 år senare så kommer vi fram det. Nej, men det gjorde vi ju inte alltså. Hur får vi det till att bli både teoretiskt? Och koppla an till de penseldragen, den utveckling vi ser i samhället, men både praktiskt. Hur förändrar det för mig i vardagen som pedagog? Hur ska jag göra detta och hur ska det inte bli av barnet? Ändå är hos mig. Jag har uppmärksammat och jag har anmält och jag har sagt till massa olika verksamheter. Det händer ingenting och barnet är hos mig alltså. Hur får vi också till 1 annan praktik för att man vill ju liksom skruva i båda för att då kan vi också få en praktik som motsvarar den riktning vi vill ha i de stora penseldragendragen så att man måste ju jobba både och liksom.

Lisbeth: Jo det är inte uppifrån och det det är ju också lika mycket hela tiden i i de om vi ska kalla de små för det är väl de viktiga penseldragen det som verkligen gör skillnad i vardagen att lära av det och kunna sprida och berätta och jag tänker på era arbeten då hur märker barnen det här hur märks det att ja men här i kronoberg och ystad jobbar de på ett annat sätt och föräldrarna också för den delen eller vårdnadshavarna.

Alexandra Hansson: Men tar ni den? Förlåt, börjar du öka.

Erika Lagergren: Så här Alexander, köra på.

Alexandra Hansson: Hjälp. Alltså vi vi har ju varit igång skarpt mars så vi har inte varit igång särskilt länge sen har vi ju byggt upp hela modellen tillsammans med barn och vårdnadshavare så vi har ju haft barn som har varit med i processen under ett och ett halvt tid.

Alexandra Hansson: Och jag vet att ett barn som vi har med som har varit väldigt lite i skolan.

Alexandra Hansson: Som vi har liksom, sa varnadshavarna är frustrerade. Det pratas inte samma språk. Vi kommer till olika verksamheter, ingen förstår varann och där. Där säger de att hon ska inte vara i skolan. Där säger de att hon har skolplikt där, säger de nytt. Den där säger de alltså, ja, man upplever en otrolig frustration liksom man det tar otroligt mycket tid där och liksom där man vill ha så försökt bara så samla har vi samma behovsbild. Det pratar vi så här så bara det här att familjen känner att.

Alexandra Hansson: Ha men gud de de ser det på samma sätt. Det är bara att de har uttryckt sig helt olika. Bara det landade ju i familje enligt men också sen liksom det här att vi har fått vara in en privat vårdgivare i samverkan för den privata vårdgivare med viktig viktig för barnet och där det liksom bara så nej, för då har vi den regionala aktören inom samma område, så då brukar man inte använda den privata nej, för att den är jätteviktig för barnet.

Alexandra Hansson: Alltså vi somna saker hoppas jag ju liksom att man kan känna att det blir någon någon riktig skillnad. Sen har vi fortfarande kämpar vi lite för mycket med de här ärendena som liksom på något sätt behöver trollspö och vi vill ju liksom mer hela tiden. Vi ska uppmärksamma tidigare, vi ska vända på skutan, men där det står verksamhet och lite så här. Ja, fast de här behöver vi ju hjälp med liksom det här behöver familjehjälp eller så där så det jobbar vi hårt med liksom, men vi hade ju också en familj som.

Alexandra Hansson: Polisen uppmärksammade till b v c som fick helt annat stöd på b v c för att polisen hade kommit ut i hemmet men där polisen kände det var liksom ingen orosanmälan och aktivera socialtjänsten men där polisen plöts hade en helt annan väg och där familjen fick stöd så där hoppas man ju att att familjen känner mig gud ah hände det något och jag fick stöd av något som jag inte hade räknat med så att sådana saker hoppas man ju att de känner liksom sedan söker ni jobba med strukturerna där på pilotskolor och förskolor att.

Alexandra Hansson: Om man ska känna till sina rättigheter och behov alltså såna saker i det att de ska liksom bli stärkta i det liksom så att förhoppningsvis märker de lite att de är med att att det på riktigt blir någon skillnad liksom, men sen är det ju så tidigt hos sig så att.

Lisbeth: Men det låter ju väldigt värdeskapande just de här som har fått uppleva det du beskriver? Vad skulle du säga ja för jag?

Erika Lagergren: Hakar ja för jag hakar i Alexandra där då och säger att jag känner ju igen väldigt mycket här och även om vi hållt på ett tag nu, så. Det är ju så stor apparat i och med att det är så många parter och vi vi har olika områden och vi har olika lagstiftningar och vi har olika politik och vi har olika uppdrag på olika sätt. Vi väldigt mycket. Vi vill inte gå ut och lova barnet för mycket och vårdnadshavarna för mycket innan vi faktiskt kan uppfylla det samtidigt som vi måste testa och vi måste prova och så så att vi har ju också testat ganska mycket i enskilda fall. Vi gjorde tester av hela länet förra hösten. Och då har vi liknande historier som dom Alexandra, berättar nån lärare på en högstadieskola, till exempel. Nej, rektor, förlåt, en rektor på en högstadieskola i en kommun i länet som hade 3 stycken pojkar i nian som inte gick i skolan och där han då med stöd av de här materialen som vi har tagit fram, ställde frågor som han enligt egen utsago aldrig hade ställt i vanliga fall. Men med hjälp av dem så kunde de hitta ganska lätta lösningar med studiebesök och så vidare på. Studiemotiverande gymnasieprogram som gjorde att de här pojkarna fick en helt annan inställning.

Erika Lagergren: Och han kunde också lyfta frågan att råda vårdnadshavarna att ta hjälp utav råd och stöd på socialtjänsten, något som ingen av dem var intresserad av från början. Men som 2 av paren sedan återkom och så att de hade gjort för de fattade inte riktigt innan att det det handlar om just råd och stöd. Det handlar inte om att man blir anmäld till soc och sådana historier har ju vi också runt om och det är ju helt fantastiskt när vi kan nå dit.

Lisbeth: Och vad blir nyfiken? Vad? Vad kan det stå i det där materialet? Vad var det för frågor som?

Lisbeth: Som jag hjälpte till med att den här rektorn kunde ställa.

Erika Lagergren: Vi har en praxismodell som vi jobbar utefter när när vi väl har upptäckt någonting att sätta ord på och då har vi gjort om skottlands välbefinnande hjul till att passa våra förhållanden och så givetvis jämkat med barnkonvention och b b c och så vidare och då har professionerna som jobbat fram det här har kommit överens om sju olika områden och i varje område sen så har vi gått in och definierat det enligt barnkonventionen och sen så har vi ställt eller givit förslag till saker man kan fråga om eller. Kolla närmare på när man tittar på hela barnets situation så då kan det finnas lite olika frågor som tips och råd på till exempel under området hälsa så har vi både fysisk hälsa som ett område och psykisk hälsa. Så är det ett gäng frågor på varje och är det så att man funderar över barnets hälsa? Just så kan man gå in där om man inte känner sig riktigt säker själv i det området så kan man gå in och få tips och råd eller utbildning eller vad det nu kan vara.

Erika Lagergren: Sen inte de frågorna, en checklista och det är är vi väldigt noga med, för vi vill inte att det här ska bli checklistor utan utefter just det barnets situation och efter de behov som finns och den information som finns. Vad är viktigt att fråga om inte 100 frågor bara för att vi har det utan frågor? de frågor som är relevanta men men hjälpa till med lite tips.

Alexandra Hansson: Liknande eller vi har ju ett liknande hjul.

Alexandra Hansson: Och där för att göra ett sånt praktiskt till exempel hade vi en förskolelektor som hade ett samtal med familj som de hade uppmärksammat där hela förskolan var helt säker på att förändra ville nog tillbaka till sitt hemland alltså trivdes inte hade inget socialt sammanhang i landet och och liksom drivkraften var nog tillbaka om typ kriget liksom till slut att jag är bara i sverige i i förvaring liksom och det hade de aldrig pratat med varandra för var enorm utan de pratar ju bara om hur barnet lär liksom och hur den trivs i förskolan så men med hjälp av våra samtalskort då så kom de ju liksom in på ett helt bredare perspektiv på barnets pris eller lönande. Där förskolelektorn sparar du och vi fick ju veta att hon älskar Sverige. Hon har jättefin sammanhang och de har de här och de här nätverken och det vi ju inte tror till att något förgivit tagande att att det här hade någonting gjort så bra. 40 har vi inte i vår struktur att prata om, men där då liksom kanske andra när de tittar på samtalskorten så pratar de inte om något annat område så mycket för att vi vi är vana att göra olika saker men att lägga den här pussel i pusslet gör att man också får en annan förståelse för barnets behov och situation, så det säger ju många också hos oss att Gud nu använder detta fick jag en bättre bild för. Det är inte det här vi brukar prata om. Sen är man i olika barn för att det här att prata om till exempel våld och så.

Alexandra Hansson: Tycker ju skola förskola är jättehemligt och jag vill inte prata om. Kan ni ta bort det samtidigt som alla som utsätts för det säger ju mer att tänk om någon vågade fråga alltså så att för det köper man ju också, men då vill man ju bli tränade i hur. Hur uppmärksammar jag det och hur närmar jag mig? Det är så, men då får det ju bli en kompetensutveckling i sig att hon måste vi stärka de de här på det, men kanske någon annan på något annat område, så där får vi också såna konkreta att Gud vi fick reda på något helt annat än vad vi visste innan.

Erika Lagergren: Och ligger ligger såna saker i ett material så blir det också troligare att man man ställer de frågorna så har vi fått fått till oss att jo, men det står ju här. Det är ju de här 7 områdena och då finns ju trygghet med till exempel så då kollade jag på dem och så då är det ju de frågorna där man kan ställa så blir det ett stöd för den som som ska ställa frågorna.

Alexandra Hansson: Skylla på att ja.

Erika Lagergren: De står här att vi ska ja precis och funkar det så gör det, ja, men.

Lisbeth: Precis vi kanske områden när ni har pratat om trygghet och ni har pratat om hälsa och vilka kan de andra vara? Vilka områden kan det handla om? Eller handlar det om till exempel i barnets bästa Kronoberg.

Erika Lagergren: Ja, men det är äldsta trygghet. Omsorg utveckling nu satte du mig på pottkanten här. Förlåt, för den ska jag försöka komma ihåg de fritid.

Erika Lagergren: Är ju med.

Erika Lagergren: Ja det ja.

Lisbeth: Relevant i ett barns liv? Ja, vi har tittat.

Erika Lagergren: På Vi har tittat på barnets liv och vi har tittat utifrån barnkonventionen och ifrån det välbefinnande hjul då som finns i Skottlands modell och sen kommit överens om att de här olika områdena. Det var ju en lång diskussion i sig. Vilka områden ska vi ha och vad ska passa in under vilket område och sen också kommunicera tydligt att det här är inte de frågorna som ska ställas, utan det här är förslag på frågor som kan ställas.

Erika Lagergren: Ni, som är nära barnet ni som ser barnet och pratar med barnet. Ni ser mer än vad vi gör när vi sitter och skapar ett dokument ställ de frågorna som är relevanta.

Erika Lagergren: Men att man ska kunna ha ett stöd med att i handen, precis som Alexandra säger att dom sa ju att vad man skulle göra, alla dom här eller dom som är är relevanta då.

Alexandra Hansson: Ja vi vi tänker ju också att i vissa läget så har man ju kanske gjort en pedagogisk kartläggning inom skolan där man kanske har en väldigt bra bild om barnets lärande, men man inser att nej, men det vi har gjort hade räcker inte till. Kan det vara någonting utanför hur mycket vi lägger rätt här på skolan som gör att den inte tar till sig?

Alexandra Hansson: Utbildningen på det sättet, det kan ju vara så det kan vara trygghet i hemmet. Det kan vara att man inte har något på fritiden och känner liksom inte tillhörighet i klasskamrater. Det kan ju vara att man inte riktigt har sett det och då? Då säger vi ju också att detta ska bli en kompletterande bild. Det vi redan vet kan vi inte fråga om igen kan vi väldigt mycket om torpbiten lärande eller utvecklas så så ska vi behöver vi ju inte gå in och svara. De har sagt jag ska prata om det här utan då ska vi ju komplettera med det som vi generellt sett inte inom det.

Alexandra Hansson: Den verksamhetsgren pratar mycket om liksom.

Lisbeth: Jag tänker. Det här är ju verkligen ett stort pussel. Skulle man kunna säga att hela tiden enligt maskineriet får du fungera trots träning på att leda i våra gränser och stuprör? Och så hur ser själva styrning och ledning utav ett sånt här arbete rent praktiskt? Hur träffas man? Hur? Hur känner man att vi har ett gemensamt samlat ansvar?

Erika Lagergren: Ja, det är väl. Vi kan väl ta avstamp i komplext tycker jag.

Erika Lagergren: För det är det ju på alla sätt och vis hos oss i Kronoberg så har vi en styrgrupp som består utav representanter från hälso och sjukvård, våra kommuner och polisen. Sedan har vi olika grupperingar som är referensgrupper och arbetsgrupper, en i varje kommun och en i hälso och sjukvården. Vi har andra grupperingar, vi knyter olika verksamheter till oss på olika när vi gör olika delar och så vidare. Sen har vi också förmånen att dels ha fått ha en fantastisk följeforskning på platsen dag ett. Men också att forskningsgruppen har vidgats och fått fortemedel så att nu har vi en rejäl forskningsinsats som fokuserar mycket på oss, men som riktar sig till alla utvecklingsarbeten i Sverige som just har inspiration av skottlandsmodellen och där får vi också en hjälp. Jag som processledare får ju givetvis vara med i många olika sammanhang och hjälpa till att att att stötta våra verksamheter för det är ju verksamheterna som måste göra jobbet också. Pratar vi igenom det här både uppifrån och nerifrån samtidigt.

Erika Lagergren: Men jag har också då en fantastisk resurs i att ha forskare som kan implementering och kan såna här saker som som ju också är med i processen, både som följeforskare nu men också och hjälper till med sådana delar.

Lisbeth: Det låter ju har ni fått några resultat än nu kan får ni någon delresultat under vägen eller?

Erika Lagergren: Vi hade annat än de sakerna som jag lyfter väldigt mycket och det kanske är för att den är ganska lätthanterlig. De har gjort mycket, men en sak som är lätthanterlig är just. Skillnaden mellan en z i p samordnad individuell planmöte och ett möte inom ramen för barnets plan för vi säger att vi ska in tidigare och vi ska in i kanske med lite bredare vi ska också människor som inte kan kalla idag eller aktörer som inte kan kalla idag ska kunna kalla och så vidare och fördelen med att ha det då gentemot en zip där har en av våra forskare skrivit en text om det är också det här med barnens bästa ansvarig det som i skottland heter name person som några andra forskare har skrivit om så att det kommer resultat hela tiden och de de jobbar ganska som aktivt. Det är spännande, det är ju.

Lisbeth: Väldigt spännande. Vad tänker hela när fokuset på kontinuitet som är viktigt? Alltså det som är den fasta kontakten på något sätt och då barnets bästa ansvar. Det blir ju en en sån tänker jag en sån del?

Lisbeth: Hur ser en styrning och ledning ut Alexandra.

Alexandra Hansson: En har ändra på allt styrning och ledning nu. Vi har haft en stor processanledningsgrupp där det har suttit liksom både.

Alexandra Hansson: Ja men avdelning och områdeschefer och operativa enhetschef och rektorer som vi nu har delat på så att vi har en styr strategisk styrgrupp där vi har det har de höga cheferna vi behöver från där också polisen. Vi har väljer att plocka in Stockholm istället för att Ystad och så och sen har vi då en grupp med chefer som arbetsled och personal som jobbar i backabarnet för att som Erika säger det är ju i verksamheten som förändringen måste ske. Vi måste börja jobba på ett annat sätt.

Alexandra Hansson: Och sluta med vissa saker liksom alltså och det måste de cheferna både via och vara modiga och leda ett förändringar och står för det men också för att få input och utbot utifrån det här fungerar det här fungerar inte det här med att vi justerar så att för den gruppen blir ju lite mer hands on i i vissa frågor av den andra skriver mer så säkra resurser och strukturer för att det här ska ske och så vidare sen har vi ju proces team då på tvärs där. Jag sitter med. Jag har 2 kollegor från nistad som sitter med 1 från socialtjänsten och en från vår ledningsstyrnings liksom förvaltning där vi har en från Region Skåne och sen då 2 från polisen i Stockholm.

Alexandra Hansson: Sedan 19 på något sätt är in och försöker få kommunikationen att ske anordna fortbildningar i modellen och hur det ska ske, men också liksom på om vi behöver justera något gör de justeringarna utvärdera och så så att där finns liksom ingen ensam projektledare eller en ensam processledare för att ja, men det är ju ett stort uppdrag för att det är väldigt, väldigt, väldigt trygghet i att ha vara flera och liksom kunna på något sätt. Både liksom så här.

Alexandra Hansson: Tycker att vad händer om vad, vad gör vi och också glädjas åt när det händer och varför det händer. Sen har vi ju en överenskommelse som är tecknat mellan de här parterna, så vi har ingen politisk styrgrupp till detta utan det är liksom mer sker förankring i de samverkansprocesser som finns och i de i och med där finns en del samverkan mellan region och kommun utifrån både politik och pri och medel eller så så har vi valt att inte tillsätta ytterligare en grupp liksom, utan i så fall sammankalla de som behövs.

Alexandra Hansson: Om det behövs liksom.

Lisbeth: Ja, men då har vi en liten bild av hur hur arbetarna upplagda och så jag tycker ni har varit inne på det, men jag måste ändå fråga, vad tycker ni är allra svårast då? Vad? Vad är det som ni brottas mest med era roller och era uppdrag?

Alexandra Hansson: Nej, men man båtar ser ju mycket med att göra att förändringsarbete är ju tidskrävande och liksom engagemang alltså så här att.

Alexandra Hansson: Inte fortsätta i det jag alltid har gjort och så här har vi alltid haft det och här så här vill jag göra.

Alexandra Hansson: Just förändringsarbete är ju utmanande på det sättet. Sen finns det ju en otroligt törst både bland personal och bland bara de var för att vi sitter fast i en struktur som ingen riktigt är stolt över och och vill förändras. Men samtidigt så är det ju jobbigt liksom sen också. Vi jobbar ju med användardriven innovation som modell i att bygga modellen.

Alexandra Hansson: Vilket ju också gör att vi inte alltid har de solklara staven utan när de då kommer fråga mig hur ska jag göra detta så säger jag, hur skulle du vilja ha det? Och då tycker du? Ja, men för då kan du ta klara svar, berätta hur jag ska göra och detta är luddigt och så samtidigt som vi tror att resultatet på slutet blir bättre och det är vi inte så vana vid, i alla fall inte i att jobba användardrivet och tilliten där som Marika var inne på inledningsvis att jag har så mycket tillit till dig. Så att jag tror att du har lösningen. Jag bara dokumenterar det liksom så att ja, det är utmanande samtidigt så roligt.

Lisbeth: Vi måste fånga inte användardrivenheten. Du sa att ni hade byggt erat arbete på att jobba tillsammans med barnen? Säg någonting om det också.

Lisbeth: Hur gjorde, hur gjorde ni ja?

Alexandra Hansson: Men till exempel vad be omskompass då the well being will som är inspirerat av Skottland. Den har vi ju varit ute i klasser där barnen har fått berätta liksom. Vad är viktigt för er för att ni ska må bra där de liksom har fått med då? Sina ord och begrepp in i tartbitarna för att också synliggöra. Hur pratar du om vilka områden är viktiga för dem? Och sen har vi då synkat det med. Det är en workshopen som vi gjorde med personal och så så de har liksom hela tiden anledning till att det heter backa barnet. Det är en skolklass som lämnar in ett förslag en och ja, men vi har fick lite förslag av en en kommunikationsbyrå och vi bara för ut med det i klasserna och de fick tycka till och la då helt rätt värde i backup barnet och vi bara backar barnet. Blir det rätt så mycket motstånd av vuxenvärde, men vi är bara så här, nej, vi kör på det så vi har liksom.

Alexandra Hansson: Får barnkontakten heter barnkontakt för barnen har varit med och bestämt och så vidare, så vi försöker hela tiden jobba tillsammans med dem, både i det här att bygga upp modellen. Men sen så klart också. Vilket stöd vill du ha om man väl induella ärenderna så att att jobba med dem i det liksom vissa tartbitar som fritid använder ju otroligt centralt för alla barn inte så hög på agendan när vi var i vuxenvärlden? Att få vara med och det som då blev tillhörighet är också den som liksom barnen var helt. Då har ni inte den med så behöver ni inte ha något med för jag det är det jag vill. Jag vill få vara med liksom sen om det är i valprocessen eller det är på i klassrummet eller det är föreningslivet så vill jag vara med liksom så att där har vi verkligen skruvat på begrepp och tankar. Vi vill ju ha meningsfull fritid, det sa ju barn, nej, kan man inte titta framför skärm? Det är inte meningsmult, vi måste ha en fritid vi trivs med och jag bara ja köper det så där har vi hela tiden justerat. Medan för att också de ska känna sig hemma i språket som vi sedan mäter de med härligt att höra vi var.

Lisbeth: Inne på svårigheter Ulrika vad tycker du att det är svårast då?

Erika Lagergren: Ja, men det är väl lite det här med att vi gör någonting som egentligen är så lätt som alla vet och alla redan jobbar efter om man pratar med dem, vi vet ju från förskoleålder allihopa att man ska samsas om man ska dela upp saker så att man gör olika saker för att nå fram och så vidare. Men sen när vi väl kommer till att vi ska göra det så har vi de här som jag var inne på innan olika uppdrag och olika. Ansvarsområden regionen har regionalt och kommunerna har kommunalt och så vidare och sen har vi våra nämnder och våra budgetar och vi har våra lagstiftningar när det gäller att dela personinformation det är ju en sak att att få få samtycke för att kunna prata med varandra det är lätt där pratar vi bara med vårdnadshavare och barn och så kan vi prata med varandra men så fort vi skriver ner det och ska dela ja då kommer ju g d p r och så kommer andra lagstiftning och hur hur löser vi det hur.

Erika Lagergren: Hur jobbar vi med de här? Hårda bitarna som som inte riktigt tillåter oss att göra det vi vill. Och hur jobbar vi just med att skapa en tillit? För det är ju inte något man kan skriva på ett ett papper och skicka ut i linjen i hälso och sjukvården och säga att ja, och från och med måndag så känner vi tillit till varandra.

Erika Lagergren: Utan, det är ju någonting där vi verkligen måste befästa. Vi måste gå ut och prata om hur vi tänker oss arbetet, hur det är kopplat till annat. Det här är inget nytt. Det här är andra ord till viss del på någonting som vi redan till viss del har på plats. Men som vi vill ska funka bättre. Det måste vara jämlikt för alla barn, oavsett var de är någonstans.

Erika Lagergren: Så så hur får man till de bitarna så att det blir blir så bra som vi säger och som vi hoppas det tycker jag är en svårighet. Något så enkelt som som kan bli så svårt.

Lisbeth: På på tal om det här att vara på nåt sätt i de här stora processerna får vi till de här informationsöverföringsbit och ändå inte stanna i det som måste göras och vänta på att det ska vara klart i den brottningsmatchen också på något sätt.

Erika Lagergren: Ja, där kör ju vi mycket på att inte antingen eller utan och så att vi kör korta och snabba utbildningsinsatser eller informationsinsatser. De efterfrågas och en mer långsiktig tanke på hur hur bygger vi upp utbildningar kring kring implementeringskunskap till exempel och så vidare. Så att svara både på det som verksamheterna behöver nu, men också titta vad, vad kan vi göra för att göra det här hållbart? För allting måste ju vara hållbart, annars blir det som Alexandra säger. Då är det det här. Det här projektet som vi har nu som är ungefär likadan som projektet vi hade för 2 år sedan var det att det heter en annan sak och i andra käcka projekt eller processledare.

Erika Lagergren: Så att det gäller att hitta de där spåren som där både kan möta på olika nivåer. Det som efterfrågas men också titta på den större bilden. Det är det här uppifrån och ner och inifrån och ut och fram och tillbaka hur den tiden nu.

Lisbeth: Utmaning som jag också tänker, det är ju att våga hålla i på något sätt för att och då kände jag att då behöver man ha många, många röster för alla säger vi egentligen det vi vill. Om vi nu vill åt samma håll vill säga men men på lite olika sätt. Och jag tänker att nu är det här samtalet har ju gått tiden otroligt snabbt och jag har känt så himla mycket.

Lisbeth: Entusiasm av er, så egentligen skulle jag inte behöva fråga, men jag vill ändå fråga er så här i slutet, vad är det som driver er? Vad kommer ert engagemang ifrån? Erika, vart kommer ditt engagemang ifrån? Vad är det som är viktigt?

Erika Lagergren: Oj, det där är ju en jättesvår fråga, men jag har nog alltid haft ett starkt eller nog, jag har alltid haft ett starkt engagemang för människor. Det har jag haft med mig från ung ålder och alltid arbetat i processer eller med frågor som har varit.

Erika Lagergren: Människoinriktade särskilt människor som kanske inte alltid har så lätt att göra sin röst hörda. Och då tänker jag att det kan vara en person i en gruppering eller så som inte har så lätt för sig. Men det kan också handla om att man är beroendeställning när man är barn. Man är patient i ett svårt språk att komma in i i hälso och sjukvården om man inte är van och så vidare så att se till så att det funkar och se till så att människor pratar med varandra på ett schysst sätt. Det blir så mycket lättare om man möts där än om man sitter med armarna i kors och tänker att du har inte gjort ditt så att då tänker jag minsann inte delar med mig av mitt heller utan att hitta de där att vara lite jan eliasson det är nog min min drivkraft är att vara en jan e d asson min tappning.

Lisbeth: Men vill du vara Alexandra? Men vad är din drivkraft? Vad är det som?

Alexandra Hansson: Nej, men jag. Jag tänker nu också lite så att barn föds. De föds överallt hela tiden och det väljer de inte och att vi måste bli bättre på att ta till, vara på alla barn och att det inte ska vara skillnad för att jag har anförts på den här adressen eller huset bredvid liksom. Och jag tror att det är det som driver mig att liksom att få till 1 rejäl förändring där jag jag kan alltså. Vi har ett så fantastiskt samhälle i Sverige. Det här måste vi lyckas med bättre och. Så barnen har nog alltid varit, liksom min drivkraft i att liksom min mamma jobbar med äldre, har jobbat med äldrevård hela sitt liv och där jag liksom så ja ja alltså. Det är jätteviktigt, men min drivkraft ligger i en annan försiktig att där hennes drivkraft ligger bara där och kan kanske inte. Det är barnen liksom så jag kan inte känna att det är de som är centrum of may attention liksom och och lite det här som Erika säger att de är beroende till oss.

Alexandra Hansson: De har inte valt liksom. Vi måste kunna sköta detta bättre och och kan liksom bli lite så att vi pratar pengar och pengar och pengar. Det finns otroligt mycket pengar i offentlig verksamhet. Vi måste kunna göra något bättre med det liksom och ibland funkar det ju fantastiskt. Varför gör det det inte alltid liksom?

Lisbeth: Är det någonting ni känner? Det finns säkert massor med någonting. Känner ni det här? Hade så vilja säga i den här podden, men det har jag inte hunnit. Eller Lisbeth har inte frågat om det.

Lisbeth: Som ni vill.

Alexandra Hansson: Nej jag känner mig ganska bra. Jag tror det.

Erika Lagergren: Också.

Lisbeth: Ja, men stort stort tack att ni var med. Det var så inspirerande och stort lycka till med ert arbete.

Erika Lagergren: Tack tack.

Lisbeth: Tack skönt.