Nära ledarskap - inte bara ord
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Carita:Och han lyckades ju att skapa en närhet till spelarna och ändå hade han ledarkavajen på sig på nåt vis. När orden inte räcker Miska. Så kan man hjälpa människor på så många sätt med annan typ av kommunikation. Så jag har jobbat en del med det också.
Lisbeth:Idag är temat för podden Ledarskap och vi ska få möta en person som för några år sedan blev omtalat för att hon drar in sig själv verksamhet som hon ledde för att få mer kunskap och bättre förståelse för förutsättningar och behov som fanns hos patienter, anhöriga och medarbetare. Så varmt välkommen hit, Carita Öman som idag är strateg på vård och omsorgsförvaltningen I Uppsala kommun. Välkommen. Tack. Så roligt att du är här.
Lisbeth:Jag vet att jag läste om ditt sätt att tänka på ledarskap som vi ska få prata om idag har varit så imponerad. Men jag vill att du börjar nu och berätta vem du är.
Carita:Vem jag är, ja, som sagt, jag jobbar ju som strateg på vård och omsorgsförvaltningen I Uppsala nu. Har jobbat I vård och omsorgsbranschen på lite olika sätt. Jag gillar ju det här med variation och att se saker ur olika perspektiv och så. Så jag har ju jobbat både på individnivå, som chef, som strateg och jag har även varit inne och varit ansvarig för PoSON ett tag. Så jag har jobbat både på individnivå och lite mera övergripande.
Carita:Och som person är jag väl, alltså, ja, där ganska noggrann. Jag tycker om att göra saker på riktigt.
Lisbeth:Okej.
Carita:Och I grunden så är jag ju arbetsterapeut men jag har vidareutbildat mig lite grann kring ledarskap och organisation och även inom hälsa, folkhälsa. Så det är väl I princip min bakgrund I vården.
Lisbeth:Om du skulle berätta mer om dig själv som människa, vad är viktigt för dig?
Carita:Vad som är viktigt för mig, det är ju, ja om jag ska koppla det till vården, över huvud, alltså Det handlar ju mycket om att närma sig, vara nära, förstå. För om man inte har förstått, då kan man inte sätta saker I ett sammanhang. Och då kan man heller inte ta ut en riktning. Så för mig har det, alltså, både I yrkeslivet och som människa, är det nog viktigt för mig att förstå helt enkelt. Det är grunden.
Carita:Så mycket man nu bara kan. Fullt ut kanske man aldrig kan förstå men det är viktiga värderingar för mig. Sen har jag ju viss självkännedom. Jag vet att jag är en kortdistansare när det gäller det mentala. Så jag vill förstå fort.
Lisbeth:Just det.
Carita:Ja. Och det var väl också en av anledningarna. Jag känner mig själv. Jag vet att jag kan inte hålla på så länge liksom. Utan jag vill begripa fort.
Carita:Och jag vet att observation och dialog, det har alltid varit mina starka sidor. Så då får jag ju använda mig av det. Och det var ju det jag gjorde när jag la in mig också. Observationer och dialoger. Och så kort och intensivt, då blir det bra.
Lisbeth:Betyder det att du också har bytt arbeten ofta om du är en kortdistansare? Man blir nyfiken. Det
Carita:har jag gjort. Och det har nog att göra med att jag inte är särskilt mycket förvaltare. Och jag tycker om att skapa och forma och göra saker på riktigt. Och sen när jag har gjort det och tycker att jag är nöjd och har fått till det bra, ja men då måste jag något nytt.
Lisbeth:Just det. Och då kan nån annan
Carita:ta bit som kanske jag
Lisbeth:vet på vad
Carita:jag vill vara.
Lisbeth:Ja. Jag
Carita:vet ju att, jag ledsnar liksom om det blir för, för för mycket lika.
Lisbeth:Just det. När du inte jobbar var du nu jobbar, vad gör du då?
Carita:Ja, då är jag nog ganska kreativ. Jag har ju haft andra yrken I mitt liv också. Jag skolade om mig till arbetsterapeut på 90-talet men jag har ju varit I trädgårdsbranschen. Jag är florist I grunden så det här med att skapa färg, form, jag målar akvarell och jag skriver en hel del. Och så är det ju trädgård också då som jag har som min Ja, är väl mina intressen.
Carita:Färg och form på olika sätt.
Lisbeth:Det känns ju som en arbetsterapeututbildning om man ska välja något I vården också. Passar på det kreativa? Ja,
Carita:när jag jobbade på individnivå som arbetsterapeut så jobbade jag ju på Akademiska sjukhuset då. Både på smärtcentrum, onkologen och hematologen. Och då jobbade vi ju mycket med icke-verbal kommunikation. Så då läste jag även lite uttryckande konstterapi och bildterapi där för att när orden inte räcker så kan man hjälpa människor på så många sätt med annan typ av kommunikation. Så jag har jobbat en del med det också.
Lisbeth:Åh, vad spännande. Har du kommit I kontakt med omställningen till nära vård? Vad är det för dig?
Carita:Ja, alltså, för mig är det bara nödvändighet höll jag på att säga. Det är ju så viktigt det här att vi börjar jobba mera proaktivt, förebyggande och det här med samordning. Jag har ju varit med och startat upp både Träffpunkter och anhörigcentrum här I Uppsala och är strateg för de områdena nu. Det, det är ju en, alltså när man har en rehabbakgrund, det en sån självklarhet att man ska försöka hjälpa människor I så tidigt skede som möjligt så att det inte behöver rasa längre än vad det behöver. Så för mig, det är bara glädje att man driver det här med de här värderingarna I nära vård och hälsa.
Carita:Och alltså, framför allt kanske samordningen. Jag har ju sett så många anhöriga som det är för jobbigt för dem att hålla samman allting
Lisbeth:bank ju.
Carita:Är det nånting som är förebyggande så är det att samordna vården.
Lisbeth:Och jag delar så det med dig, jag tycker det är ju nånting som verkligen Det ser vi inte bra på men som tar energi av både anhöriga och den enskilde.
Carita:Ja, och skapar så onödig oro. Jag hade aldrig hört talas om det här med SVF-remisser förrän på senaste tiden. Och det Just att man samordnar sig. Det finns en standardiserad vårdplan som man liksom följer. Det skapar så otroligt mycket trygghet att bjuda på lite förutsägbarhet I en skakig värld.
Carita:För det får man ju komma ihåg att oavsett om man jobbar på individnivå, som chef eller strateg, vi har ju att göra med människor där livet har vänt för långsidan till Och världen är lite skakig. Och då ska ju vi stå för stabiliteten som som är vårdgivare, tänker jag. Och att bjussa på lite förutsägbarhet I en skakig värld, det är trygghet.
Lisbeth:Och det är nästan att bjussa på livet också. För det är så mycket tid och kraft och oro som man får använda det liv man har till att manövrera. Så det är ju som att bjussa på livet. Verkligen.
Carita:Så blir vi riktigt bra på det så då För det finns så himla mycket fint och skickligt och kunnigt I vården. Det gäller bara liksom att skapa den där tryggheten och planen. Och att hitta saker I ett tidigt skede.
Lisbeth:Just det. Och det gör man ju också genom att vara både personcentrerad och samordnad. Jag tror att de nycklarna är som nycklarna I hela det här området. Och I det finns också effektiviteten för verksamheterna. Men jag tänker också arbetsmiljö.
Lisbeth:Tänk hur mycket kontakter som beror på dålig samordning. Självklart behöver du kolla: kom den där remissen fram? Ska jag inte komma nu? Var det dit jag skulle? Kan jag komma till Ja, allt det.
Carita:Ja, så jag är bara glad över de här värderingarna I Nära vård satsningen där. Sen måste ju ansvar, befogenheter, pengar och prioriteringar gå hand I hand så att det blir på riktigt. Så att det inte bara blir ord. Det måste bli verkstad av det hela också. Det måste liksom klaffa I.
Carita:Och just det här med det här förebyggande, det Ja, det måste på nåt vis bli en långsiktig planering för det. För det duger inte riktigt att bara tillsätta pengar lite här och där nåt år. Och så kör man på och så är pengarna slut. Alltså, jag skulle önska att man hade 10 års budgetar på det där, inte några ett års budgetar. Nej.
Carita:För allt förebyggande arbete. Man måste tänka långsiktigt.
Lisbeth:Precis, och våga också se att resultatet inte kommer direkt. Jag tänker också på det du är inne på, det här att få verkstad, måste ju ändra vårt sätt att leda och styra. Vårt sätt att leda och styra behöver vara långsiktigare, vi behöver se på saker I mellanrummen inte bara den egna verksamheten. Det är så många olika delar som behöver för att det här ska bli vårt sätt att jobba på riktigt I hela svenska hälso och sjukvården och omsorgen. Ja.
Lisbeth:Men jag är optimist, jag ser att mycket händer.
Carita:Ja, ja det gör ju det.
Lisbeth:Men Carita, nu har vi ju som varit lite eller jag har varit lite tassen Sarah, du lade in dig I den verksamhet du skulle leda och så. Men nu måste du berätta, vad det du gjorde? Och varför det?
Carita:Ja, varför då? Varför kom jag på det här? Alltså, jag hade ju varit chef innan på andra verksamheter och jag hade jobbat en period som strateg och maro. Och när jag kom ut I ledarskap igen, skulle jag bli chef för en verksamhet. Alltså, det var korttidsvård och det var en typ av korttidsvård som var växelvård.
Carita:Så att man kom 14 dagar, de flesta hade 14 dagar in 14 dagar hemma. Man kunde en vecka in också och 3 veckor hemma. Det var lite olika. Och det här var nytt för mig och som vanligt så ville jag ju göra saker på riktigt. Och då, när jag var chef för det här så var man chef både för hälso och sjukvården och socialtjänsten så att man hade ju som 2 lagrum att förhålla sig till.
Carita:Det är ju en väldig massa styrande dokument man ska koll på, rutiner och alltihop det här. Men det viktigaste för mig var ju att vi skulle verkligen bli träffsäkra I våra att det verkligen var Jag hade ju nån tanke om att, jo men det är klart vi ju vi ska stå för kunskap, professionalitet, vi ska stå för trygghet och en gemensam värdegrund. Det var ju självklart. Men vad var det de ville Vad var viktigt för brukarna och patienterna? Alltså, en hel del har man ju med sig via erfarenhet.
Carita:Men jag ville veta I det här skedet I livet som de är I. Vad är viktigt för dem? Och då, eftersom det är dygnet runt verksamhet Jag tror att jag hade, det var ju ta sig om det här. Jag tror att det var kanske 25 platser. Det innebar att det var cirka 50 60 personer I och med deras familjer som cirkulerade på de här platserna.
Carita:Det är svårt att hitta gemensam nämnare. Alla har ju en individuell plan och vårdplan. Men jag ville att den här verksamheten Alltså, jag ville uppleva det de upplevde. Jag ville liksom Jag ville lyssna på sår lätt. Ville känna dofterna, jag ville äta samma mat.
Carita:Jag ville sova I de här sängarna. Jag ville känna hur det kändes och komma in I atmosfären, liksom. Och då tänkte jag att det där kan man ju göra på olika sätt. Man kan ju gå med en undersköterska, några pass om man vill. Man kan sitta på avdelningen och jobba.
Carita:Men jag ville verkligen få känslan av dygnet runt. Hur känns det att vara här då? Och så fick vi en lucka. Det får man ibland, fick I alla fall då. Och då tänkte jag, ja men jag tar reda på det här på riktigt på mitt sätt.
Carita:Så jag gjorde ett patientfall om mig själv. Jag gjorde en karikatyr om mig själv kan man säga. Jag skrev att jag hade dysfagi, att jag hade dåligt lokalsinne, för det har jag. Och att jag gärna ville vara ute och lite såna här saker. För jag ville också se att informationen gick mellan passen.
Carita:Kom de ihåg på dag nummer 3 att jag faktiskt hade dåligt lokalsinne och att jag satt I halsen? Ja. Lite så. Och så laddade jag med, skrev ut en massa avvikelse blanketter. För det var de vana att jobba med, avvikelser.
Carita:Så jag tänkte att det är ett språk som jag och personalen kommer att kunna föra det här vidare med sen. Och då skrev jag allt som stack ut positivt och allt som stack ut negativt som jag upplevde. Och sen umgicks ju jag då med de här som människorna som vistades på verksamheten. De hade ju fått information om att jag skulle vistas där. Så det kom ju en del anhöriga också och tyckte det här var lite spänsamt.
Carita:Ja.
Lisbeth:Jag får stanna bara kring de personer som I övrigt. Nu bodde ju du där de här dygnen. Vad hade andra personer som bodde där med sig, vad hade deras bagage, vad hade hänt dem I livet?
Carita:Det inte möjligt. Det här var ingenting som var diagnosbundet på något vis. Den enda avgränsningen var att på den här avdelningen så var det inte demens, men annars var det allt möjligt annat. Så det var alla möjliga diagnoser, men sjukdomar eller skador som hade gjort att de anhöriga inte orkade eller att man var tvungen att få komma in och verkligen få lite hjälp.
Lisbeth:Extra Hur många dagar har du inlagd?
Carita:3 dygn.
Lisbeth:3 dygn?
Carita:Och det blev ju jättefina samtal och jag fick ju, den förståelsen som jag fick på de här 3 dygnen, det tror jag skulle tagit mig ett år att få annars tror jag.
Lisbeth:Vad var det du såg? Vad var det du upplevde? Vad hände?
Carita:Ja, det jag upplevde själv, det var ju mycket I miljön. Men också genom att lyssna på kommunikationen mellan personalen och lite så här. Det jag såg med egna upplevelser, det var ju att vi hade, det var allt möjligt. Det var allt ifrån att vi hade ganska fula anslagstavlor. Att de satt på fel höjd.
Carita:Man såg dem inte från om man satt I rullstol till exempel. Nej. Jag reagerade jättestarkt att sängen inte var bedad när jag kom. Det kom de ju och bäddade. Men alltså, bara en sån sak.
Carita:Välkomnande.
Lisbeth:Just det.
Carita:Och att sova på en gummimadrass med en dävert dinglande över huvudet. Hur roligt är det om man faktiskt inte behöver den där däverten? Då kan man väl lika gärna ta bort den, blir bara Och att det stod hjälpmedel jag inte behövde. Och sen upplevde jag ju jättemycket positivt. Det var jättefint bemötande.
Carita:Jag satt ju med I matsalen och åt och jag såg att de var skickliga. De gav exakt det stöd som behövdes, varken mer eller mindre. Och det är också viktigt att man inte håller på att övervårdar nån som faktiskt kan själv.
Lisbeth:Nej, visst är det verkligen.
Carita:Och ja, det var så himla mycket fint så jag kunde ju ge personalen väldigt mycket fin feedback efteråt. Och det jag lärde mig av dem jag pratade med som faktiskt var där för att de behövde det, det var att det sociala betydde jättemycket, mycket mer än jag nånsin hade kunnat tro. Våran samordnare som alltid skapade schemat, vilka som skulle komma, hon hade ju redan lite koll på det här men det här blev ännu mer förstärkt. Många tyckte I början att det är ju svårt. Det är ju en ofrivillig separation.
Lisbeth:Ja, visst.
Carita:Även om den bara är på halvtid så är det ändå Det blir liksom Det var svårt I början för många. Men sen hittade ju de relationer och vänskap och gjorde att de faktiskt till och med längtade till ibland. Inte, ibland ska jag säga, det var faktiskt så att de längtade. Och då begrep vi att oj, vi måste vara jättenoga med matchningen. Kan vi så ska vi verkligen plocka ihop de som trivs med varandra.
Carita:Det här betyder ju jättemycket för deras hälsa.
Lisbeth:Emil: Så intressant. Men gjorde ni också aktiviteter eller var det mest på individnivå? Men någon gång ska man ju lära känna varandra också. Det gör man ju inte från början.
Carita:Nej. Jo men vi hade aktiviteter och, men det fanns aktiviteter. Vi hade ju många yrkeskategorier. Det var ju sjukgymnast eller fysioterapeut, arbetsterapeut, sjuksköterska, undersköterskor. Och undersköterskorna hade olika inriktningar också.
Carita:Jag hade ganska många mentalskötare anställda faktiskt. Men jo, men det var aktiviteter och de lärde faktiskt känna varandra många gånger under måltiderna. Just det. De var och kanske framför allt kvällsfika tror jag. Där var det mycket snack.
Carita:Mycket bra snack var det.
Lisbeth:Ja. Men hur var maten då? Upptäckte du måltidsmiljö?
Carita:Jättebra. Det var vällagad mat, det var god mat, det var jättefin stämning I matsalen och ja, otroligt skickliga undersköterskor som stödde I måltidssituationen.
Lisbeth:Hur gick det för din dysfagi?
Carita:Jo, vettet den kom de ihåg hela resan. Så till och med när jag skrev ut mig så kom de ihåg att jag satt I halsen. Så de var jättenoga med att jag skulle kolsyrad dryck och så. Så jag satt inte I halsen en enda gång. Däremot så hann jag ut en sväng.
Lisbeth:Han ut en sväng?
Carita:Ja, ut en sväng och utan att de hade uppmärksammat att jag gick ut. Så det var ju jätteroligt att prata om efteråt. Och det här var ju också nånting som vi tog tag I direkt efteråt. Jag förstärkte det här överrapportering vi gjorde om schemat. Gjorde du nu?
Carita:Vi förstärkte överrapporteringen därför att det får ju bara inte vara så att man missar viktiga saker I överrapportering. Och I en dygnetrunt-verksamhet, det är en att få det här att fungera I dygnet runt med så pass många personer anställda. Med så pass många yrkeskategorier. Nu var det ju både hälso och sjukvård och socialtjänst vi Alltså, de som kom till oss var ju både brukare och patienter. Men det var verkligen en konstart det här med informationsöverföring.
Carita:Så det gjorde vi om. Och sen var det ju enkelt efter de här 3 dygnen att göra lite snabba förbättringar. Det är ju ingen match att flytta på lite tavlor och lite lite anslagstavlor och verkligen få in en rutin att allting ska vara förberett och fint I rummen och såna Det var ju enkla grejer. Och nånting som också förstärkte det här som var väl lite fint tycker jag. Det var ju när vi satt och pratade på jag frågade liksom, vad är viktigt?
Carita:Ser ni nånting som vi skulle liksom behöva förbättra? Då kom det upp vid flera samtal att de vill spegel I hallen. Ja. Ja, var ju enkelt att fixa. Ja.
Carita:För de sa att hemma där är det ju så att där går jag ut till frukost och då möter jag nån jag känner. Här ska jag liksom jag är väl så fin ute när jag kommer ut till matsalen. Ja, absolut. Det sociala betyder ju jättemycket. Så det var ju klart, speglar I hallen, det var ju bara fixa.
Lisbeth:Det var det bara fixa. Ja.
Carita:Så det ledde till snabba förbättringar. Och jag tror inte att jag skulle begripit hur mycket det betyder med speglar I hallen. Nej. Om jag inte hade suttit och snackat med dem på kvällarna. Nej.
Carita:Och jag var ju med på aktiviteter och alla yrkeskategorier fick ju I uppdrag att liksom möta mig och ställa de frågor de brukar ställa till en nyinkommen patient. Så, och alla yrkeskategorier fyllde verkligen en stor funktion. Fast på lite olika sätt.
Lisbeth:Just det. Men du var ju ändå chef för de här personerna som jobbade där. Hur tänkte du kring det eller hur upplevde du att det ändå var autentiskt eller genuint? Har du tänkt på det efteråt?
Carita:Ja, alltså jag var ju inte andou cover-boss. Det var ju inte så. De visste ju vem jag var och så. Nej men vet du, min stora förebild I ledarskap har ju varit Bengt Bengtsson Johansson. Han som var ledare för handbollslandslag ur Turk där.
Carita:Och jag har aldrig hittat en skickligare förebild I ledarskap någonsin. Att han har liksom varit min guru. Och jag tänkte att, ja men, jag borde ju kunna närma mig både personal och patienter och ändå ledarkavajen kvar. Alltså, det är en konstart för mig. Jag ska fixa det tänkte jag.
Carita:Och han fixade Dream team så jag tänkte, jag vill också Dream Jag måste vara nära och jag måste vara genuin och jag måste vara äkta. Jag ska inte ta mig I ledar, kavaljeren. Jag är chef. Jag är där. Men jag vill uppleva och jag vill se och jag vill se dem I action.
Lisbeth:Det.
Carita:Och det fick jag.
Lisbeth:Vad var reaktionerna när du berättade det här? För du berättade ju på arbetsplatsen att nu är det på onsdag ska jag flytta in. Ja, det blev nytt.
Carita:Men jag vet inte. De kanske, jag vet inte. De, det fanns nog en och annan som tänkte, nej men nya chefen är knäpp. Men de allra flesta, jag skulle faktiskt säga alla, tyckte att det var ett roligt grepp. Och de förstod att min lojalitet var hos patienterbrukare.
Carita:Djupaste lojaliteten, den har jag där. Och jag tänker också att alla som väljer att jobba I vården, som utbildar sig inom vård, de har ju det här I sig att det är där vi har vår lojalitet. Vi vill hjälpa, vi vill stödja. Det är liksom Ja, man får aldrig glömma varför man är på jobbet. Och det är ju det vi har gemensamt.
Carita:På samma sätt som Bengtan och hans handbollslag ville göra mål och vinna, ville vi också. Ja.
Lisbeth:Kanske tappade vi bort det där för mycket, den där gemensamma drivkraften. Vad tror du?
Carita:Ja, jag tycker mig märkt under alla mina år I vården att det har ju blivit successivt mer och mer administration. Mer och mer fokus på styrande dokument, rutiner, kvalitetsledningssystem och allt det där är bra. Men man får aldrig glömma varför man är på jobbet. Och det är för att hjälpa och stödja. Så även nu, när jag sitter I en tjänst som strateg, jag glömmer ju aldrig varför jag är på jobbet.
Carita:Varenda ord jag skriver ska ju liksom hjälpa nån.
Lisbeth:Just det.
Carita:Så vare sig det är skrift I ett avtal eller en avtalsuppföljning eller Jag är där för att det ska bli bra för de som behöver stöd när livet har vänt för långsidan upp. När det är skakigt liksom. Så, ja. Gemensam drivkraft. Du sa ordet, det var ju det ville.
Carita:Och Bängan, han gjorde ju också så. Han lyckades ju också att skapa driv och att ge sina spelare ett visst mandat. Så att de kunde lite leda sig själva. Och det ville jag också göra. Och det kom också fram de här dagarna.
Carita:Att det fanns lite osäkerhet I, ja men vad får jag göra? När måste jag fråga chefen? Så det kunde jag ju också ge dem efteråt direkt. Du vet, det var såna här frågor, ja men får vi bjuda anhöriga på en äggmacka?
Lisbeth:Just det.
Carita:Och om nån ska avsluta sitt liv här, får de anhöriga sova över? Alltså, såna här frågor kom ju liksom.
Lisbeth:Skrev du dem då på avvikelse? För du hade en budget avvikelseblanketten. Var det sånt du antecknade där eller gav du feedback till rektorn? Ja,
Carita:alltså om det berodde på. Nej men jag gjorde både och. Jag skrev ner allting därför att jag kände på en gång efter bara 2 timmar att det här kommer jag att kunna använda. Så första APT efteråt, då hade jag ju tryckt upp allt det här. Och sen så satte vi det I ett sammanhang för att Alltså, de här avvikelseblanketten.
Carita:Oftast så handlade det ju om att nånting hade gått snett. Och det här är också nånting som jag genom åren har varit så viktigt. Man måste sätta avvikelser I ett sammanhang och ställa sig frågan varför då? Det går inte att säga att okej, vi har 20 läkemedelsavvikelser. Är det bra eller dåligt?
Carita:Ja, det är bra att det kommer upp. Men I ett sammanhang, hur gånger ger vi läkemedel på en vecka I relation till hur många gånger det går fel? Vi pratar liksom inte om att sätta det I sammanhang. Lyckas vi med 500 och missar med 20 20 I Alltså, varenda en är ju en katastrof och viktigt att göra analys. Men man måste också komma ihåg I vården att det är så himla mycket som är bra.
Carita:Så därför de här positiva avvikelserna som stack ut, allt som förvånade mig mer än det.
Lisbeth:Det skrev du också en del om.
Carita:Ja, absolut. Det var minst lika många. Just det här att måltidssituationerna var så top notch, det fick de ju tillbaka. Och att nån anhörig som berättade hur mycket det betydde att personen som var inlagd fick komma till sjukgymnast, att det ingav så mycket hopp, att sköterskorna tog över samordningen, för det var väldigt mycket. Alla de här hade ju en egen husläkare, en egen vårdcentral.
Carita:Några kom med en plastpåse med läkemedel. Som skulle sorteras upp och komma in. Alltså, sjuksköterskorna gjorde ett otroligt samordningsjobb och skapade trygghet på sitt sätt. Och arbetsterapeuterna checkade ju av varje gång liksom hur funkade det hemma och hade den här med arbetsterapeuter på hemmaplan och jobbade lite med intressen och aktiviteter också tillsammans med personalen.
Lisbeth:Tog du Du sa att den första arbetsplatsträffen efter du på nåt sätt var utskriven igen tog ni upp allt det här. Hur gjorde du? Hur tog du hand om allt? Jag
Carita:hade ju spaltat upp då. Det som jag såg var sånt som vi behövde ta tag I negativt. Och det som var positivt, det räddade jag ju upp också. Och så att allt som hade kommit till mig som handlade om olika yrkeskategorier, allt som de hade berättat och allt som även anhöriga berättade. Och dels så var det ju bara till att sätta sig och skriva några rekvisitioner och åka och köpa speglar.
Carita:Ja men inte så enkelt.
Lisbeth:Ja men precis.
Carita:Det fixar vi Viktigt. Viktigt. Och att berätta att just det här och det här och det här har de berättat för mig. Det var ju en feedback till personalen. Det skapade och att det fick en annan tyngd.
Carita:Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska säga, men det Ja, det blev ju ett sammanhang. Hade jag bara sagt att nu ska vi köpa in speglar. Jag tar det som exempel bara för att det är enkelt. Men när jag sen fick berätta att det här handlar om att när man befinner sig I ett skede, när man behöver göra en ofrivillig separation ifrån sina nära och kära hamnar I ett nytt socialt sammanhang. Det är ett stort skede I livet.
Carita:Och det sociala förändras därför att hemma I köket, där sitter man och där känner man alla när man går upp till frukost. Här kommer man I ett helt nytt sammanhang. Man vill se fin ut. Det är ju jättepositivt. Och att det är jätteviktigt.
Carita:Det här är ju halva deras liv. Tillbringa de, alltså 2 veckor hos oss, 2 veckor hemma, där är halva deras liv. Om det är jätteviktigt för dem med det sociala och samspelet och att hitta nya vänner, Ja, då ska vi göra precis allt vi kan för att det ska bli bra. Så då köper vi speglar, vi matchar de som trivs ihop med varandra så gott det bara går med de veckorna. Och vi vi ska verkligen försöka att få till det bra så.
Carita:Men det här var ju liksom bara ett exempel med speglarna och att matcha det här. Men sen så var det ju det här också att de hade missat att jag hade gått ut. Ja, just det. Jag har sett nu med egna ögon att ni hade koll på att jag inte satt I halsen, men jag hann faktiskt ut. Vi måste förstärka.
Carita:Och då pratade vi också mycket om det här med hur viktigt det är under dygnets alla timmar med samstämmigheten för att skapa trygghet. Och för om ett pass vet precis hur du ska vara och nästa brister, då börjar det skaka igen I en värld som kanske redan är lite skakig. Särskilt om det är första gångerna man kommer. Så det blev en annan djupare förståelse och jag kunde sätta de där avvikelserna I ett sammanhang. Jag kunde förklara mer.
Carita:Jag hade en egen upplevelse. Så att
Lisbeth:Och bara det satt uttryck, jag tänker, det är halva deras liv. Jag tror att bara med en sån då får Annars kan man tänka att nu kommer de igen här men man tänker aldrig det perspektivet. Det blir något inifrånperspektiv. Nu blir det perspektiv människan. För det är klart, halva personens liv kan ju inte bara vara på vänt.
Lisbeth:Halva personens liv måste ju också vara ett liv. Ja. Och
Carita:hur viktig den individuella planen var, både vårdplanerna och genomförandeplanen. Hur otroligt viktigt det var att hålla dem levande. Så att man verkligen läste på inför att varje person skulle komma.
Lisbeth:Fick du också en egen plan? Gjorde man så?
Carita:Ja. De fick skriva på papper om mig.
Lisbeth:Vad har du fått för feedback från medarbetarna? Vad gav det dem att du gjorde det här?
Carita:Ja, de tyckte det var jättebra. De, och de, alltså jag fick ett väldigt förtroendekapital. Jag märkte på en gång att de fick ett helt annat förtroende för mig. Därför att jag visade så tydligt att vi varför vi är på jobbet. Ja.
Carita:Vi är på jobbet för att hjälpa, stödja, vårda människor där livet är lite skakigt. Och då ska vi göra det på riktigt till 100 procent och vi ska göra det tillsammans. Och det är lätt att man, I och med att det administrativa är så stor del ändå I ett chefskap. Så det är lätt att man hamnar lite på kontoret, blir sittande på distans. Och jag ville verkligen att de skulle veta att även om jag sitter på kontoret och knappar in nån statistik eller fyller I nåt eller fixar så folk får lön, för det är ju lite fiffigt om folk får lön.
Lisbeth:Ja, är ju också viktigt.
Carita:Så gör jag det ändå för att våra brukare och patienter ska det bra. Naturligtvis ska medarbetarna det bra också men jag har alltid utgått ifrån att, ja men, vi är så överens om varför vi är här. Minsta gemensamma nämnare är patienters och brukares välmående.
Lisbeth:Tänker du börjar med att säga det här med riktning och jag tänker vilken stark riktning för också det etiska förhållningssättet eller varför vi är på jobbet, det är ju en väldigt stark riktning för en arbetsgrupp eller för en verksamhet. Hur jag? Hur tänker du?
Carita:Jo, och det är viktigt att ta ut riktning och gärna sätta lite, eller man ska ju sätta delmål. Alltså, så att det är jätteviktigt för arbetstillfredsställelsen att man vet vart man är på väg och också vet när man har lyckats. Därför att jag har ju haft andra yrken också. När jag jobbade som florist som jag nämnde, man kunde jobba jättehårt då också. Men på kvällen när man gick hem och öppnade kylen och såg alla brudbuketter och kransar dopbuketter och allt vad det var, då gav aktiviteten en feedback på om man hade gjort nånting bra eller dåligt.
Carita:Det syntes inte som om det var fult eller fint. Det ger en arbetstillfredsställelse och en feedback I aktiviteten direkt. Det här är svårare I vården. Men om jag också tar bängan som exempel igen. Alltså det är så tydligt när man har gjort mål.
Carita:Eller hur?
Lisbeth:Ja, Då kan man visa
Carita:hur man är
Lisbeth:I mål.
Carita:Men I vården då, när är vi I mål? Ja. För att kunna gå I mål, så måste vi veta vad som är betydelsefullt för brukare och patienter. Därför att vi kan vårda utifrån våra kunskaper och styrande dokument och allt det här. Alltihop och det där är bra.
Carita:Och det ska vi göra. Vi får aldrig glömma vad som är viktigt för patienten. För att vi, alltså redan innan jag gick in I den där verksamheten, så visste jag ju att jag skulle skapa trygghet. Jag skulle skapa evidensbaserad vård. Skulle liksom fungera.
Carita:Jag skulle följa alla lagar och regler och så. Det visste jag ju redan. Javisst. Men alla perspektiv måste komma på plats.
Lisbeth:Ja. Hur visste ni idag? När firade ni målen om man nu går tillbaka till pengarna? Vad var det för tillfällen ni firade?
Carita:Ja, jag sa ju till personalen att på individnivå så får ni ju koll på genomförandeplanen. När har uppnått nånting där, då kan jag åtminstone fira inombords liksom. Ja, precis. Nådde dit.
Lisbeth:Fick av det där bakom.
Carita:Ja, precis. Som till exempel om nån tyckte det var jätteviktigt att lyssna på klassisk musik. Eller vad det nu kunde vara, nån aktivitet. Och så hade man liksom lyckats med det. Men check på det just idag, för varje dag
Lisbeth:Ja, absolut. Och
Carita:sen nånting som vi, det var ju ett tag sen det här, men jag kommer ihåg att vi firade ganska ofta när vi fick ordning på signering av icke-farmakologisk behandling. Alltså den ordination som fysioterapeut och arbetsterapeut hade lagt ut och checklistor skulle ju liksom göras och signeras. Och de där signeringslistorna, de svajade lite just då. Men när vi fick ordning på det där så att, då firade vi.
Lisbeth:Just det.
Carita:Så det gäller ju, det gäller liksom att hitta Ja, dels kan man ju göra saker på gruppnivå när vi vet gemensam nämnare. Det här behöver hela gruppen. Till exempel så tyckte ju många att det var viktigt att få känna att man fick komma på fest. Jag har inte det. För det, och då blev det en jättelång aktivitet.
Carita:Alltså du vet, man packade fina kläder innan man kom till oss. Man kanske hade bröllopsfrissan. Så, ja. Så vi riggade ju en Nobelfest, dukade med vita dukar och kandelabrer och du vet så där. Och sen efteråt var det en snackis.
Carita:Så bara en fest var ju säkert 8 veckors socialt på nåt sätt. När vi hade lyckats med nåt sånt och fått till en riktig snackis, då var ju det att fira.
Lisbeth:Ja, är ju inte bara månen, Nej. Kommentarjvängas till.
Carita:Ja, precis. Då, då tycker jag, då hade vi gjort mål.
Lisbeth:Just det, absolut. När vi hade lyckats lyfta. En sak som jag I alla tycker att den mer traditionella vården på sjukhus och vårdcentraler ofta glömmer lite bättre tänker jag, den kommunala hälso och sjukvården och omsorgen, det är anhöriga. Jag tänker att är ju inte separation också för anhöriga. Om ens partner varannan vecka eller halva sitt liv ska bo någon annanstans.
Lisbeth:Medan det kanske också är en förutsättning för att man ska orka kunna bo tillsammans den här tiden man gör det. Hur tänker ni kring anhöriga? Hade du några anhöriga förresten I din roll? Du hade inga barn som kom och hälsade på?
Carita:Jo, det såg jag ju till. För jag ville ju liksom få höra lite grann hur man blir bemött. Så de fick komma och hälsa på mig. Ja, och de blev bemötta jättefint. Ja, det här pratade vi ju mycket om också.
Carita:Och en del anhöriga kom ju på besök när jag var där också.
Lisbeth:Tyckte att
Carita:det här var lite kul. Och efteråt så kom de ju lite enklare, tror jag, till mig. Bara gå in och prata lite. Men där hade jag ju ganska mycket kunskaper och erfarenheter innan för jag hade ju startat anhörigcentrum och jobbade mycket med de frågorna tidigare. Men vi pratade mycket om det I personalgruppen, att man måste verkligen titta till varje situation I sig.
Carita:En del anhöriga kanske behöver stöd I att få ett okej att sätta. Du
Lisbeth:får vila.
Carita:Du får vila. Vi kommer att ringa om nånting här. Vi kan bestämma att vi ringer då och då. Ibland så hade hon ju till och med, alltså de var så trötta så att de inte ens hade koll på vad de själva behövde längre. Så när man sa, vad tänker du, liksom, har du någon plan för hur du kan ta hand om dig själv de här 14 dagarna nu när du har chansen då?
Carita:Då hade de liksom tappat så pass mycket för att de hade varit anhöriga så länge och så mycket och samordnat så mycket så de hade tappat bort sig själva. Och då stöttar vi ju dem I att, ja men, har du nån att gå och fika med? Gå på en promenad? Alltså försöka hitta deras dag så att de skulle förstå att det är okej. Det är okej att släppa nu.
Lisbeth:Exakt.
Carita:Var det jättesvårt att släppa så var de naturligtvis välkomna att komma och vara. Men vi peppade dem ju också till att verkligen använda tiden till återhämtning. För det var ju det det var tänkt.
Lisbeth:Jag tänker också att det jag menar med att vi kanske har varit så fokuserade på patienten I personcentreringen tänker jag, då ser man ju också I sammanhanget. För precis det du säger nu att en del av den här verksamheten som du var inlagd I handlade också om att närstående skulle få vila, att kunna stödja det. För det är ju säkert mycket samarbete som finns I det här. Och det måste ju vara lättare om man ser åh, min partner trivs att åka hit. Han har sociala kontakter eller hon.
Lisbeth:Det är nånting bra som händer även den delen av livet så det blir ju lättare att släppa tänker jag.
Carita:Ja, precis. Ja, och har nog alltid tänkt så att har jag en patient eller brukare framför mig så försöker jag förstå. Sen måste man sätta det I ett sammanhang. För alltså en person och en skada eller en sjukdom, det är aldrig en isolerad händelse. Man befinner sig I ett sammanhang och det sammanhanget, Man måste bejaka det.
Carita:Man måste bejaka komplexiteten och konstarten I att jag tycker det är en konstart. Att vårda, att rehabilitera. Och det går inte att göra det som en isolerad händelse med människan man har framför sig. Den människan har ett sammanhang. Det är bara så.
Lisbeth:Precis, verkligen. Om vi går tillbaka till ledarskapet. Du var ju inte bara chef för de medarbetare som sen vårdade dig och gav dig stöd. Men du fanns ju också I ett ledarsammanhang tänker jag. Du hade en chef, du hade säkert chefskollegor runt dig, kanske fanns du en ledningsgrupp, gissar jag.
Lisbeth:Vad väckte det här hos dem? Vad fick du för reaktioner och hur kunde ni dra nytta av det här på något sätt uppåt I ledningen?
Carita:Ja, det fick ju lite uppståndelse då, alltså en bra bit efteråt när jag skulle gå en sån här kurs I tjänst tjänstedesign då Jonas Sundberg ville intervjua Det var väl egentligen då det blev lite stort det här. Men innan så, mina chefskollegor, mina närmaste, Ja, men de Ja, nej men, de tyckte ju att det var bra. Min närmaste chef, jag berättade lite sådär när det pågick för
Lisbeth:honom. Ja.
Carita:Ja, jag hade verkligen fullt förtroende från min chef. Jag visste det. Jag kände Och jag har varit chef tidigare I kommunen så att jag kände att jag hade tillit och förtroende till att göra det på mitt sätt.
Lisbeth:Men
Carita:nja, det dröjde nog ett tag. Det blev liksom lite uppståndelse för jag tror att de som känner mig, de känner mig. Jag gör saker på riktigt och jag gör det på mitt sätt. Men inte bara hur som helst. Jag gör det ju med ansvar och med en väldigt stark etisk kompass.
Carita:Såklart. Och jag tänker att andra chefer hittar ju sin modell för hur de tar reda på saker och ting och förstår. Jag visste ju att jag måste göra det här fort.
Lisbeth:Du en bokdistans eller?
Carita:Ja, det är ju så.
Lisbeth:Jag kanske pratar av egen erfarenhet som chef och ledare också. Precis som du säger, det är lätt att tappa bort sig I väldigt mycket av andra delar I det som är mer chefskap än ledarskap. Jag har uppskattat, särskilt när jag suttit I ledningsgrupper som har vågat ta in patienters upplevelser, de dimensionerna. För jag tycker det händer så mycket I sådana ledningsgrupper. Man får ett annat perspektiv.
Lisbeth:Man kan I alla fall något så där lite lättare förstå de verksamheter som man är satt att leda. Så jag tänker att, jag tror att ditt sätt att göra det här säkert underlättar det modet hos andra även om man gör det på sitt sätt. Jag bara tolkar, men det hade det gjort för mig. Hade jag haft en chefskollega som också vågat säga att det här är viktigt och jag vill veta på riktigt, jag vill inte bara tro. Så ger det ju råg I ryggen också även om man kanske väljer andra metoder att göra det.
Lisbeth:Och det här att inte tappa bort sig I det som är mycket krav från rutiner, riktlinjer och rapporteringar. För det är ganska lätt att dagen fylls som
Carita:Absolut.
Lisbeth:Jag tänker lite reflektioner kring ledarskap om Benjona är det stora förbi. Har du träffat honom någon gång eller?
Carita:Nej, jag har ju inte det. Nej, men jag läste om honom och jag såg ju vilket Dream team han fixade. Och jag tänkte, jag vill också Dream team. Och jag fick Dream team.
Lisbeth:Du fick Dream team.
Carita:Ja.
Lisbeth:Men vad tänker du är viktigt? Om du skulle sätta dina tankar kring ledarskap så här lite?
Carita:Ja, mina tankar kring ledarskap utifrån att jag har varit chef I många år så har jag sett många skickliga chefer och ledare. Och jag tror att Ja, vad ska jag säga? Alltså, man måste ju en god självkännedom. Man måste göra saker äkta och på riktigt för annars så håller det inte. Man Alltså, en chefsroll får man ju genom att man har fått förtroendet uppifrån.
Carita:Men för att förtjäna förtroendet och för att bli en riktig ledare så måste man våga vara nära, våga vara tydlig I sina värderingar och utan att på nåt vis Man får inte tappa ledakavajen. Man är ledare, men man ska vara nära. Man ska vara tydlig. Och så involvera medarbetarna så att de blir trygga vad får jag göra och vad får jag inte göra. Så att de kan leda sig själva och känna en yrkesstolthet.
Carita:Att man tillsammans hittar den här, som du sa, gemensamma drivkraften. Om man ska leda ett gäng så måste man hitta det.
Lisbeth:Och då blir det ju också som du säger, ju mer självledarskap personerna får, då får man
Carita:ju sånt vi framåt på tal
Lisbeth:om att göra mål.
Carita:Ja, absolut. Och sen prata om att man kan göra mål på många olika nivåer. På individnivå, på gruppnivå liksom. Men I vården är det jätteviktigt att man får känna att man gör mål. För det är inte jättetydligt alla dagar att man har gjort mål.
Lisbeth:Nej. Jag har inte hört så många andra som har gjort som du gjort. Valde din väg att förstå på riktigt. Har du gjort det? Har du träffat andra som har lagt in sig eller gjort på det sättet?
Carita:Nej, inte kanske lagt in sig, men att man har gått med medarbetare på pass?
Lisbeth:Ja, att det är närmsta jag kommer som jag kommer på så här det är, och det har jag bara läst om, någon som jobbade som chef på ett särskilt boende där man ska flytta permanent. Och som alltid gjorde så att hon besökte den som skulle flytta in I deras hem för att se dem I hemmiljö. Jag tänker att det är lätt att man blir väldigt borttappad som person när man kommer in I de här institutionella miljöerna.
Carita:Det är
Lisbeth:inte riktigt lika men det är en bit på väg att verkligen vilja förstå.
Carita:Det är ju också jättefint och värdefullt för då får man ju en del av sammanhanget på en gång.
Lisbeth:Ja När man
Carita:går hem till en människa.
Lisbeth:Ja precis. Och tänk vilket välkomnande, jag har hört att du ska flytta, jag kommer att finnas där. Vad är viktigt för dig? Vi ska börja avrunda, men vad vill du skicka med till ledare och andra som jobbar I våra verksamheter, I vård och omsorg och så. Vad vill du säga dem?
Carita:Ja, att vi ska vara noga med att lyfta det som är fint och positivt I vården. Det tror jag är viktigt. Och jobbar vi med avvikelser ska vi sätta det I ett sammanhang. För det är lätt att mycket av kvalitetsarbetet handlar om bara det som har gått fel. Och att vi aldrig får glömma varför vi är på jobbet.
Carita:Vi är där för att hjälpa och vårda. Det är ju bara så. Så, ja, lyft allt som är positivt. Det finns gott om sånt. Precis.
Lisbeth:Jag tyckte om det här, som du sa också, att tänka att vi finns där för att nu möter vi personer det livet har satt av vid sidan till. Att ändå tänka att det är skörhet men att vi kan se till att det blir så bra som möjligt. Det fastnade hos mig. Vi brukar alltid sluta Nära vårdpodden med ordet nära. Vad betyder ordet nära för dig?
Carita:Nära har nog likhetstecken med tillgänglighet för mig och även att mötas på riktigt och I dialog. Att kommunikationen får ske I dialog så att man verkligen låter den här evighetsåttan I kommunikationen att lyssna så att det verkligen går in, låter det vända. Ut, tillbaka, igen och låter det vända. Så att det inte blir debatt och information utan dialog. Det är nära och närhet för mig.
Carita:För det är på riktigt. Och sen tillgängligheten. Ja, ungefär så.
Lisbeth:Men så inspirerande att prata med dig och stort lycka till I dina olika uppdrag som du nu har och du kommer framåt som kortdispensare. Stort tack, Carita. En fröjd att prata med dig, lycka till framåt.
Carita:Tack så mycket. Det bra uppe I Norrbotten.
Lisbeth:Det ska jag Tack,
Carita:tack, hej.
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!