Personcentrering och nära vård - en självklarhet i framtidens vård
En podcast från Sveriges kommuner och regioner. Vårdden har blivit så komplicerad. Det är så många som har många diagnoser och många vårdkontakter. Så vi måste börja samordna den på ett annat sätt än vad vi har behövt tidigare. Det går inte att ge en god omvårdnad om du jobbar personcentrerat.
Tina:Då blir det som det var när jag började jobba som vårdbiträde för en herrans massa år sedan på långvården. Då blir det I sådana fall duschdagar och bajs dagar. Det blir de här I löpande band.
Lisbeth:Hon blev känd I hela Gävleborg som vaccintina under pandemin när hon arbetade som vaccinsamordnare. Hon syntes överallt I media och beskrevs som en person som kunde förklara på ett sätt som alla förstod. Hon har de senaste åren haft olika chefsuppdrag och nu senast som biträdande hälso och sjukvårdsdirektör I Gävleborg med ansvar för Nära vård. Den första april så tillträdde hon som sektionschef på hälso och sjukvårdssektionen på SKR. Så välkommen till nya jobbet Tina och till podden, Tina Mansson Söderlund.
Lisbeth:Tack så mycket. Vad kul att du kunde vara med så här ganska tidigt in på ditt nya uppdrag. 2 veckor gammal. Veckor gammal. Hur känns det så där I
Tina:kroppen och hjärtat och magen? Känns jättebra. Jag har blivit så välkomnad. Jag känner ju också att många av de frågor som rör sig här I korridorerna är välbekanta. Jag har inte djupet I alla frågorna, men jag känner mig rätt hemta om så.
Tina:Utmaningen nu är ju att lära känna personal och att delta I ett annat sammanhang. Att vara en del av en medlemsorganisation istället för en vårdgivare. Just det! Ja men det
Lisbeth:får vi prata lite mer om, men först är vi nyfikna. Denna person som blev så uppskattad under pandemin, vem är du? Vad har du I ditt bagage? Vad drivs du av? Allt det du kan berätta om dig själv.
Tina:Jag brukar säga att jag är en kvinna I mina bästa år. Har samlat på mig mycket livserfarenhet, men fortfarande ork och engagemang I behåll. Kultur tant brukar jag också säga att jag är. Jag tycker att det är ett sätt att hålla sig frisk och energisk, att ta del av kulturlivet. Också sportnörd, får jag väl erkänna.
Tina:Ser det mesta av stora turneringar oavsett allt från handboll, curling alldeles! Och just nu då så är det ju ishockey och jag är brynäsare I själ och hjärta sedan många år. Och just nu så är det roligare än på många, många år.
Lisbeth:Ja men och jag är ju Lulehockeyfan så vi hoppas ju på en final nu. Det här spelas in innan vi vet ska vi säga?
Tina:Innan vi vet, ja vi hoppas verkligen på det.
Lisbeth:Vi vet, en brynele sig I final!
Tina:Bron sig I final, det är färdigt! Sen är jag väldigt rotad I Hälsingland kan jag säga och det tror jag också spelar roll för hur jag ser på tillvaron lite grann. Och sjuksköterska från början, Vilket jag har burit med mig I alla de uppdrag jag haft, det jag lärde mig I min utbildning, men också synsättet på att involvera och vara tydlig varje dag på jobbet, varför man är där, för vems skull man är där.
Lisbeth:Fantastiskt och du har en väldigt lång och bred erfarenhet som chef. Berätta om den.
Tina:Jag har ju provat på ganska mycket. Som jag sa, då börjar jag jobba som sjuksköterska, har vidareutbildat mig I omgångar, jobbade väldigt många år som arbetsmiljökonsult, som företagssjuksköterska I privat verksamhet. Och sen har jag jobbat I kommun I många år, först som medicinskt ansvarig sjuksköterska, kvalitetsutvecklare, stabschef och sedermera som socialchef. Där var jag nog en lite udda fågel med min utbildning att vara sjuksköterska och socialchef. Jag tyckte jag hade väldigt stor nytta av det eftersom det uppdraget ingick ansvar för kommunal hälso och sjukvård.
Tina:I vilken kommun var det? I Bollnäs kommun I Hälsingland. Och det var det som jag senast gjorde innan jag kom till Region Gävleborg 2020, mitt under pandemin och fick då jobb som biträdande hälso och sjukvårdsdirektör. Just det.
Lisbeth:Och du kom in mitt under pandemin I den rollen.
Tina:Precis och det var ju lite udda. Jag hade ju påbörjat ett arbete då när pandemin började. Då var jag ju socialchef med ansvar för äldreomsorg, funktionshinder, kommunal hälso och sjukvård och det var ju en omtumlande, men väldigt lärorikt tid I hur man skulle tänka. Och där var jag väldigt glad över min sjuksköterskabakgrund kan jag säga. Att det kändes som att vi kunde vara lite snabba på bollen där när det gällde att få fram material, tänka smittskydd och jobba enligt goda rutiner.
Tina:Så det hade jag väldigt stor nytta av tycker jag. Sen kom jag då till regionen på hösten 2020 och det var ju brinnande pandemi då och det var lite ovanligt att introducera sig ett nytt yrke digitalt.
Lisbeth:Vi hade börjat leva för
Tina:då skulle vi alla sitta hemma och jobba. Men det var ju väldigt spännande och jag påbörjade min introduktion, men ganska snart fick jag frågan om jag ville ansvara för planering och genomförande av covidvaccinationerna. Det var ju en utmaning som inte gick att säga nej till.
Lisbeth:Det var det. En stor utmaning måste det varit.
Tina:Varit. Jätteroligt att få vara med om det. Jag tyckte att jag hade den bakgrunden som gjorde att jag hade tankar kring hur vi skulle kunna vara riktigt snabba med vaccinet och det var ju den goda samverkan som vi hade I vårt län med kommunerna. Så vi var väldigt snabba ut där. Och det vi sen var ju att vi inte skulle lagra vaccin I Gävleborg, vi skulle ta det från bilarna och ge det direkt till medborgarna.
Lisbeth:Den här kommunikationen som du blev, du blev en röst mycket under pandemin I Gävleborgs län. Hade ni också någon strategi att kommunicera med invånarna särskilt eller blev det bara så? Nej, vi
Tina:hade väl egentligen ingen strategi annat än att min ingång I det var att här finns det så mycket frågor, så mycket oro. Vi måste vara väldigt transparenta I information. Och även om det vissa dagar var jobbigt med alla dessa intervjuer, för det kunde vara fem-sex intervjuer per dag, så kändes det så självklart att vi skulle prioritera det för att få ut korrekt information. För om vi tänker tillbaka så var det väldigt mycket ryktesspridning, det var falsk information, det var också svårigheter, tycker jag, från myndigheterna. För det var lite dubbla budskap.
Tina:Vaccinationssamordnare bedyrade att nu har vi köpt vaccin till hela befolkningen, när vi de facto bara hade fått leveranser I väldigt små numerärer. Det var väldigt mycket att försöka översätta nationell information till vad betyder det här lokalt? Vara tydlig med vilka ska få sina doser? Hur går det till? Det var ju prioriterat.
Tina:Man ska inte säga att man utnyttjar media, men det blev en väldigt viktig informationskanal för oss att få ut den informationen. Så det var ju teamwork egentligen med media. Lokalpress, radio och tv. När du säger det så tänker jag, tänk vad viktigt det är med vilket perspektiv
Lisbeth:man har. Man kan ett perspektiv som är det nationella, Men tar man då invånarnas perspektiv då kommer det andra frågor. Och jag tänker att det är ju också så viktigt I hela omställningen till nära vård. Vems perspektiv bär vi för att vi ska hamna rätt och göra rätt? Ja, jag
Tina:håller helt med. Ibland så tror jag vi behöver klä lite grann med kött och blod. De här varför som vi har för omställningen. Att vi måste verkligen fundera över för vems skull och beskriva det på det sättet, så att det blir tydligt för alla medarbetare. För det handlar inte om att vi har gjort allting fel att vi ska ändra arbetssätt av det skälet, utan det handlar om att vården har blivit så komplicerad.
Tina:Det är så många som har många diagnoser och många vårdkontakter, så vi måste börja samordna den på ett annat sätt än vad vi har behövt tidigare. Och det kommer att gynna både vårdpersonal, som ju inte heller har hela bilden idag, men också den enskilde personen och närstående inte minst, till äldre personer som kanske har kognitiv svikt, där är ju anhöriga jätteviktiga. Verkligen!
Lisbeth:Ja ibland tänker jag att vi har jobbat och glömt alldeles för mycket bort anhörigas roll I hälso och sjukvården. Och det kanske också är med vårt nya sjukdomspanor av var vi lever längre då blir det också viktigare att vi kan få leva bra liv trots sjukdom. Och då blir de anhöriga en väldigt viktig del. Du fick också ansvaret, som jag förstått det, du får rätta mig om jag har fel, för egentligen nära vårdomställningen I regionen. Och sen blir det ju också länet eftersom det samverkar bra med kommunerna.
Lisbeth:Berätta lite grann om det arbetet.
Tina:Vi har ju knutit ihop det. Det var ett stort uppdrag. Mitt huvuduppdrag när jag kom till regionen det var ju omställningen till nära vård och länsamverkan. Och det som vi kallar för länsledning I Gävleborg. De här sakerna hänger ju väldigt tätt ihop för mycket av den här omställningen måste vi göra I armkrok.
Tina:Det handlar både det är så lätt att tänka kanske att ja men det är de gamla, det är äldreomsorgen och kommunal hälso och sjukvård. Men det handlar ju också om att bygga nya bryggor, nya kontakter. Där har vi ju sett exempel på tidiga samordnade insatser, elevhälsa, barnhälsovård. Men vi ser ju också andra delar än socialtjänst som behöver vara med. Till exempel så har vi haft arbeten där vi har kopplat på arbetsmarknadsenhet på kommuner till exempel, för att skapa nya plattformar där vi tillsammans kan möta medborgare som har behov av lotts I rätt riktning.
Tina:För att vi har väldigt mycket stuprör I offentlig sektor. Och personalen är otroligt kompetent inom sitt stuprör, men ganska ofta okunniga om vad som finns utanför.
Lisbeth:Verkligen! Hade ni som en krattad kom du? Du kom från den kommunala sidan. Fanns det redan en sådan här förståelse för det gemensamma tycker du? Arbetet
Tina:har ju påbörjat och där har vi ju I Gävleborg haft blickarna att en samordnare som har varit samma person sedan 2018. Mycket kompetent person. Då kan jag hälsa till Lotta för hon lyssnar säkert. Det fanns det ju och det fanns en förberedelse för. Vi hade I vår länssamverkan pratat om den här omställningen ganska länge.
Tina:Men vi pratade ju också om att vi behöver ta kliv nu. Det har gått mycket tid till att förklara varför, öka kunskapen, men vi behöver få breddinförande på de här projekten som har visat sig lyckosamma. Och då är det lite andra mekanismer och andra forum man behöver jobba med. Men mycket handlar om kompetensutveckling, förändringsledningsutbildning för chefer som ju ändå måste leda det här. Vi kan inte göra det här vid sidan om den vanliga vården.
Tina:Det måste vara en integrerad del av ett chefsuppdrag att leda I den här riktningen.
Lisbeth:Det där tycker jag är så intressant. När jag var I Norrbotten som utvecklingsdirektör, då började vi tänka mycket I det där. Vad är det vi egentligen ger för redskap till att vara chef och ledare I vår region då men I offentlig sektor tänker jag överhuvudtaget? För vi är ju ganska mycket av de här hårda varorna. Hur funkar våra IT-system?
Lisbeth:Vad säger de avtal vi har som är jätteviktiga att kunna? Alltså avtal med kollektivavtal och så. Men det här med att rusta chefer I förändringsledning, I kommunikation och det som egentligen är de riktigt viktiga verktygen för att göra skillnad för dem vi finns till för. Där var I alla fall vi svaga och min bild är att det kanske inte heller är det som står allra högst upp när man introducerar de nya cheferna. Nej
Tina:och ibland är det också svårt att göra väldigt stora utbildningar därför att det är en utmaning med tiden. Vi hittade ju ett sätt att snyggutbilda. Vid sidan de stora gemensamma utbildningar som vi hade I regionen, som handlar om förändringsledning, så började vi inom nära vårdarbetet att jobba mycket med workshops. För att nå de som var intresserade. Vi hade workshops kring, exempelvis nu senast, personcentrering och vad det egentligen är för någonting.
Tina:Det kom sig egentligen av att vi kunde inte göra någon större satsning för vi hade många andra stora pågående arbeten. Men vi sa att det finns ett sug. Vi måste på något sätt möta upp det här suget som finns. Så vi började med workshops. Och om jag inte minns fel nu när vi senast tittade på det här så var det över 400 chefer I vårt län som hade deltagit I de där utbildningarna.
Tina:Som smög lite grann under radarn som ett erbjudande till de som är intresserade, men inte uttalat som obligatorisk utbildning.
Lisbeth:Tänkte ni, det också vara en strategi I sig, börja med de som vill.
Tina:Jag tror mycket på det sådana här gånger. Alltså du behöver grundas så att det finns en förståelse I hela organisationen. Men min erfarenhet är att om du bygger på de som vill och som tar kliven framåt så kommer alla ändå att följa efter till slut. Men om vi fokuserar på de delar där motståndet motståndet är störst, oavsett orsak till det, då är det risk att vi aldrig kommer vidare. Utan man jobbar på med de som vill.
Tina:Det här smittar ju ändå för det blir ju roligare att jobba när man jobbar till exempel Det ger en tillfredsställelse till professionerna för man upplever att man jobbar med rätt saker. Och då får man draghjälp av det när man har kommit igång.
Lisbeth:Verkligen! Personcentreringen känner jag känns så naturlig för dig när du pratar. Varför är den så viktig tänker du?
Tina:Jag tänker att det är kärnan I min grundprofession som gör omvårdnad. Det går inte att ge en god omvårdnad om du inte jobbar personcentrerat. Då blir det ju som det var när jag började jobba som vårdbiträde för en herrans massa år sedan på långvården. Då blir det ju sådana fall duschdagar och bajsdagar. Det blir de här löpande band.
Tina:En god omvårdnad är ju till sin naturpersonorienterad. Du måste ju ta reda på vad har den här människan för behov och önskemål? Och det är egentligen utgångspunkten. För jag tror att om vi jobbade så så skulle vi vinna väldigt mycket resurseffektivitet. Vi skulle minska våra kvalitetsbristskostnader också.
Tina:Det är alldeles för många som studsar runt på onödiga besök I vården. Det är inte så att vården gör fel. Man gör det man ska och man tycker att det här var ett bra besök. Men människan som det handlar om har fortfarande inte fått hjälp. Och då kan vi inte tycka att vi har lyckats.
Tina:Och vi har gjort lite journalstudier I Gävleborg och tittat på det här och det är inget ovanligt med att man studsar på åtta-tio onödiga besök innan det till slut blir rätt. Så där finns det ju tid att hämta. Det finns frustration som man kan minska för den enskilda personen och dess närstående. Samtidigt som jag tänker att det blir roligare att jobba också, om man I patientbesöken nås resultat istället för att ta en liten skiva av den här människans problem och sen skicka vidare till
Lisbeth:någon annan. Det kanske är det jag glädjer mig mest åt. Om jag tänker på vad jag har fått, den resa jag gjort I mitt yrkesliv, att ändå säga att från att personcentreringen kändes som någonting främmande så är det I alla fall någonting som många idag uttalar måste vara bottenplattan I vår hälso och sjukvård. Sen har vi lite olika hur långt vi har kommit I vårt sätt att både arbeta personcentrerat, kanske fördjupa oss I vad det då innebär och så. Men jag tänker att vi är så himla god väg och det gläder mig så otroligt mycket.
Tina:Och jag tänker också de parasmedicinska professionerna. Är det ju samma sak? Alltså man kan inte jobba och göra bedömningar om man inte personcentrerad, för det blir inte kvalitet då. Vi är ju väldigt många som har det här I vår profession från början. Så att egentligen så är det ju inte, det är ju inget nytt.
Tina:Det gäller bara att vi måste omsätta det också. För sen, vi lär oss det här I utbildningen, sen kommer vi in I vardagen och där ska det strömlinje formas och där ska processerna se lika ut. Men jämlikheten I vården ligger ju I utfallet, inte I vilka insatser du får efter vägen. Och då är det ju jämlikheten. Exakt, och det
Lisbeth:är ju ofta jämlikhet kräver olikhet för personer I olika områden. När jag tänker på arbetsterapeuter till exempel, jag tycker att vi har mycket att lära av den professionen I att titta på inte bara vad som fattas människor utan vilka förmågor man har. För det är ju också grunden I Så precis som du säger, de här professionerna som kommer från ett annat håll bär också det här med sig som en jättestor grund. Ni gjorde en annan väldigt stor satsning väldigt tidigt I Gävleborg för att öka samverkan mellan specialiserad vård och primärvård bland annat. Men också för tillgängligheten för patienten och det var ju hela ert stora digitaliseringsarbete.
Lisbeth:Simon har varit gäst I podden här. Det börjar bli ett tag sedan han som var ansvarig för det. Kan du berätta lite om det?
Tina:Tanken med det är ju egentligen flera. Sen har vi ju sett resultat, alltså att det har sådan användning av data. Men spontant tänker jag att vi måste ju också göra det enklare att vara patient. När jag har ett vårdbehov så vi måste komma ifrån vårt sätt att tänka med det här nästan grindvakter I vården. Alla behöver ju inte svar direkt, men man kanske behöver ställa frågan när det är relevant.
Tina:Och att det ska finnas alternativ till de här väldigt tråkiga telefontiderna. Och I värsta fall så är det fullt på en gång. Jag brukar ibland raljera och säga att de här telefontiderna, det är den sista kvarlevvarna av gamla Sovjetunionen. För det är lite den här känslan: Varsågod, stå där I den kön. Vi pratar med dig när vi har tid att prata med dig.
Tina:Vi skulle ju aldrig acceptera det sättet att bli bemötta på banken, eller på ECB, eller någon annanstans. Så det handlar ju om att modernisera och göra vården mer lättillgänglig, men samtidigt ett system där det finns en triagering som gör att vi följer hälso och sjukvårdslagen. Det är de med störst behov som ska gå först, inte den enskilda personens önskemål I det fallet. Då behöver man ju sådana här triageringsfunktioner. Vi ser ju att det är väldigt många som hör av sig till vården, som kan få egenvårdsråd.
Tina:Det kan man ju automatisera på det här sättet. När du behöver något mer avancerat, när du behöver fysiska besök ska du det. Men det här blir ju också en enkelhet för människor. Kan mitt behov tillgodoses av ett digitalt samtal med läkare, sköterska, fysioterapeut, vad det är så innebär det ju en enkelhet för mig jämfört med att ta ledigt från jobbet, ta mig till en vårdinrättning, ett besök och sedan tillbaka till jobbet. Här kan alltihop vara klart, kanske på en kvart, vilket ju spelar roll för människor.
Tina:Vi kan ju inte bortse från det. Sen ser vi ju också att vi får en säkerhet I det här. Att vi kan följa vad som har hänt en patient I alla de här besöken. Hur har man svarat på frågor? Hur har man blivit hänvisad?
Tina:Det är ju här som vi har sett då, när vi har gjort granskningar, att det är så många patienter som studsar. Och det får man ju inte reda på annars. Vi har ju inget sätt att mäta kvaliteten, till exempel, I telefonsamtalen. För det är klart att det beror på vem man pratar med. Vi är olika kunniga.
Tina:Så har det alltid varit. Här blir det ju standardiserade frågor och standardiserat utfall. Vi kan granska det på ett sätt som vi inte har kunnat göra förut. Vi kan också ta bort en del av det här remisspindong som vi spelar I vården, genom att etablera en möjlighet till en digital kontakt mellan professioner. Istället för att skicka en remiss så kan man ta kontakt med varandra utan att störa varandra på telefon.
Tina:Där man kan skicka ett meddelande som man kan besvara när man har en lucka för sin egen del. Det är ju för att väga in arbetsmiljön. Sen hoppas vi på att vi ska kunna få in kommunerna I det här systemet också. Det är planen och det pågår ett sådant arbete. Men för att de kommunala sjuksköterskorna, de har ju faktiskt behov av att kunna få kontakt med annan vård än bara den familjeläkare som är ansvarig för boendet eller hemsjukvården.
Tina:Därför att väldigt många av våra äldre har ju kontakter på specialistmottagningar också. Så att vi tänker att det är både en kontaktväg mellan professionerna, det är en enklare väg att söka som patient, och sen att vi ska eliminera en del av det här administrativa remissförfarandet och öka möjligheter till konsultationer istället.
Lisbeth:Så spännande! Hur länge har ni hållit på nu det? Eller ni ska vi säga dem får du säga snart?
Tina:Ja precis, jag får säga dem. Vi har väl varit igång I 5 år vid det här laget. Vi började ju lite för tidigt så där. Och har inte gjort några jättestora marknadsföringskampanjer mot befolkningen heller. Och det är ju av det skälet att man vill vara säker på att allt funkar.
Tina:Men den stora, viktiga saken för några år sedan, det var ju att vi också öppnade upp möjligheten för barn och ungdomar att använda den här kanalen. Och med det vi kallar för asynkrona chattar så har vi idag en mödrahälsovård där alla kvinnor har möjlighet att en chatt med sin barnmorska. Det har ju haft att barnmorskorna inte sitter I telefon och har telefontider som de hade förut. Så det är ju win-win. Och nu lotsar vi över.
Tina:De som är vana vid det här under tiden, under graviditeten, kan också fortsätta under BVC-tiden med det arbetssättet. Ungdomsmottagningarna, BUP, till viss del, använder också det här verktyget för att kunna chatta med ungdomar. Och det har varit jätteuppskattat. Och jag tänker att
Lisbeth:det är ju deras element. Vi måste ju också anpassa oss efter inte hur vi vill det eller träna på under 100 år utan hur också befolkningen vill. Hur hanterar ni motstånd? Det här är ju ändå svåra saker. Vi ska börja jobba på andra sätt.
Lisbeth:Vi ska börja tänka på andra sätt. Hur hanterar man det? Och det kan ju vara generellt. Du har väl också varit motstånd I dina ledarroller?
Tina:Absolut. Och just I det här med digitaliseringen skulle jag säga att det har varit väldigt mycket motstånd här och där. På vissa ställen så är man julyrisk och de som är mest nöjda det är de som har jobbat med det mest. De som verkligen har använt verktyget. De som är mest kritiska, det är de som inte har använt det så mycket.
Tina:Det kan man väl ändå säga om man ska generalisera. Men det är klart att det har varit tuffa möten ibland. Jag har blivit anklagad för att förstöra deras arbetssätt och deras arbetsmiljö när vi har haft de här mötena. Men det handlar också om att, jag tror ibland titta på situationen som här är nu. Även om vi har de enheter som är välbeställda med personal kommer vi inte att kunna räkna med att vara det framåt.
Tina:Vi måste hushålla med tiderna. Det som vi kan hantera digitalt med information om egenvård, det har ett jättevärde att vi då inte belastar sjuksköterskor med det. Utan sjuksköterskor kommer att behöva göra det som våra sjuksköterskor kan göra. Men det är lite olika var man står, vad man har för bild av här och nu och framåt. För det är ju väldigt olika.
Tina:Vissa hälsocentraler till exempel har ju ju en god bemanning och alla har nästan ingen bemanning alls utan är beroende av hyrkonsulter. Så att situationen är ju olika. Men visst har vi mött motstånd, absolut. För det är ju en jättestor förändring I arbetssätt. Jag förstår ju det.
Lisbeth:Jag tänker generellt på det här med att vara ledare, möta motstånd, driva förändring. Hur hämtar du kraft I det? Vad är din källa till att ändå våga vara med och driva på?
Tina:Känner att jag är nog väldigt, väldigt rotad I nödvändigheten av att göra förflyttningen. Och också varför är jag på jobbet? Alltså vi är till för patienternas skull. När man får uppdrag som ledare och särskilt när man representerar högre ledning så har man ju också ett medborgarperspektiv, tänker jag. Alltså vi har en skyldighet att fundera över: Vad behöver medborgarna som finns här I vårt län eller I vår kommun?
Tina:Och hur ska vi möta det på bästa sätt? Och hur ska vi säkerställa att den personal som vi har har så god arbetsmiljö som möjligt så att man kan utvecklas, vill stanna och vill bidra? Så för mig är det, jag skulle säga att den här omställningen till nära vård, det är en nödvändighet. Jag kan inte se vissa klara sjukvården framåt med en åldrande befolkning, även om det naturligtvis är så att det är ju de friska åren som har blivit fler. Men ju äldre man blir desto större sannolikhet är det ju ändå att man sina sista år har kanske 2, 3, 4 diagnoser.
Tina:Och det måste vi ju kunna hantera. Ja, precis.
Lisbeth:Jag tänkte när du blickar framåt på omställningen till nära vård, vad tänker du är viktigt nu framåt?
Tina:Jag tror att en av de viktigaste sakerna som vi måste jobba med det är att öka kunskapen om varandra. Så att vi hittar de här nya kopplingarna som vi behöver göra. Ur ett medborgarperspektiv, om du är patient, klient eller barn eller vad du är, så är det ganska ointressant vem som gör vad. Men vi måste hitta varandra på ett bättre sätt. Vi måste bli mycket bättre på att agera tidigt.
Tina:Och det här pratar vi om när det gäller barn och unga, att vi ska tidiga samordnade insatser. Men det handlar ju också om den här gruppen som blir äldre. Vi behöver jobba mer systematiskt med prevention. Vi behöver riskbedöma och sätta in åtgärder och följa upp. Vi behöver göra någonting åt livsstilen hos befolkningen.
Tina:Annars kommer vi att se galopperande välfärdssjukdomar, naturligtvis. Så att prevention är en viktig del, men jag tror också det här att lära känna varandra både inom organisationer. Koppla ihop primärvård, specialistvård, men även det som finns runt om. Och jag tror att vi också I den här omställningen behöver omfamna civilsamhället och göra dem till aktörer på ett sätt som vi inte har gjort
Lisbeth:I
Tina:Sverige. Men det finns många som är mycket bättre på att få människor att ändra livsstil än vad hälso och sjukvårdspersonal är till exempel. Men vi kan vara katalysator I sådana arbeten. Just det.
Lisbeth:Det där är ju jätteintressant för jag tänker också när man tänker resurser, för jobbar vi traditionellt så räcker inte våra resurser men vi har ju inte tittat på vilken potential av resurser vi har. När vi ser befolkningar, när vi ser de olika professionernas resurser som jag vill hävda inte heller används fullt ut. Och så har vi vårt fantastiska civilsamhälle också. Så att angelägenhetsgraden men också glädjen att få göra det här är ju så himla stor.
Tina:Ja, jag tänker äldre personal. Om vi kan få så många som möjligt att jobba lite längre, men att
Lisbeth:vi kanske
Tina:planerar för det på ett sätt som vi inte gör idag. Att vi till exempel utökar det här att vara mentor till nyutbildade, yngre kollegor. Det finns så mycket potential. Man kanske inte orkar jobba I sin profession ända in I kaklet, så att säga. Men man kan ändå fylla en funktion och att det skulle kunna hålla en del arbetskraft kvar I yrkena längre.
Tina:Vi måste också fundera över vad det är som gör att man lämnar vården och jobbar med det. Därför att alla kommer att behövas. Så att det kommer att behövas göras satsningar också framåt. Och jag tror att ett viktigt sånt område det är att titta på bassjukvården. Så att den fungerar, och att den fungerar över hela landet och I alla delar.
Tina:För vi kan inte tro att systemet kommer att hålla om inte bas plattan fungerar. Så det kommer också vara en viktig uppgift. Just det.
Lisbeth:Nu har du en ny roll och ska vara sektionschef för en stor sektion inom avdelningen för vård och omsorg, nämligen den om hälso och sjukvård. Vad gjorde att du tänkte att det här jobbet tycker jag skulle vara intressant att få testa?
Tina:Ja dels så ska jag säga att jag har ju haft ganska mycket att göra med SKR I mina uppdrag. När jag var socialchef så fanns jag med I socialchefsnätverket, som ju nu hör till en annan sektion förvisso. Och sen när jag kom till Regionen, framför allt med vaccinationsarbetet, så skulle jag vilja säga att det var ett ovärderligt stöd som SKR utgjorde då för oss som var vaccinationssamordnare. Vi var ju 21 stycken I landet. Därför att vi hade inte klarat kommunikationen med nationell politik och med alla myndigheter.
Tina:För det var så spretigt så folk förstår inte hur spretigt det var. Det hade inte gått om vi inte hade haft SKR I den här rollen att företräda oss I dialoger. Så jag hade en väldigt positiv bild av den här organisationen. Vilket ju gjorde naturligtvis att när jag såg att den här tjänsten var ute så tänkte jag att att, ja fast där tycker jag att jag skulle passa med min breda bakgrund. Och jag tycker ju också att det är en förmån att få vara här och jag ska verkligen göra allt vad jag kan för att förvalta detta fina som jag själv har upplevt ute I verksamheten I form av stöd, rådgivning och så många otroligt kunniga människor som finns.
Tina:Så ja, jag är väldigt stolt över att jag fått det här uppdraget och jag tycker det är så himla roligt.
Lisbeth:Ja men vi är ju så glada att du har kommit. Det ska ju bli så roligt att hitta vårt samarbete I sektionen med dig som ledare. Samma känsla hade jag när jag kom till SKR för 5 år sedan. Den här smältdegen av kompetenser som finns på SKR tycker jag är så unik och så häftig om man är ödmjuk och får vara en del av den på något sätt miljön. Nu har du varit 2 veckor på jobbet så jag ska inte begära för mycket men kan du ge någon beskrivning för de som lyssnar om den här sektionen?
Lisbeth:Vad är det för sektion? Vad är uppdraget uppdraget skulle du säga och vad jobbar vi med?
Tina:Här finns ju en sanning sakkunniga personer som har en enorm kunskap. Ämnesområden är ju brett. Det är ju hela vägen ifrån sakfrågorna. Internationell vård, avgifter, försäkringsmedicin, utveckling I nära vård är en stor del. Men sen också allt det här löpande, förvaltandet av information.
Tina:Hur ser det ut med vårdköerna I Sverige? Hur ska vi jobba tillsammans för att uppfylla en del av de beställningar som kommer från den nationella politiken? Så det är ju sakfrågor som är, Man blir djupt imponerad när man sitter och resonerar med medarbetare. Läkemedelsfrågorna, medicintekniska produkter, alltså området är jätte jättestort. Sen ser jag att vi har ju också beröringspunkter med andra sektioner här.
Tina:Så det blir ju också väldigt spännande. Äldreomsorg är ju ett område som är väldigt nära vårt arbete också inom hälso och sjukvården. Samtidigt som jag tycker att det är så viktigt att inte medikalisera äldreomsorg. Men vi har ju all den här hanteringen av data. Sammanställningar, att det ska skrivas rapporter, Att vi får ut information, underlag, verktyg för förändringsarbeten ute I regionerna.
Tina:Sen tror jag att det är också lite olika vad man behöver om man finns I en kommun eller om man finns I en region. Det finns oftare tillgång till spetskompetens, utredarkompetens I regioner. Kommuner beroende på storlek kanske inte alls har möjligheten att hålla sig med spetskompetens på det sättet. Och då blir SKR otroligt viktig för att kunna bidra med verktyg och lärande och stötta I förändringsprocesser.
Lisbeth:Tänker att det är ju lite unik tid när man är ny på jobbet. För du kommer ju också från det kontext som SKR på något sätt ska stödja från de som är medlemmar I organisationen. Går det att resonera någonting? Kan man behålla den eller hur tar man vara på den där tiden så att man använder den svart?
Tina:Ja, jag tänker att dels så behöver man ju ställa om lite. Jag tänker att jag I den här rollen inte ska vara så operativ eftersom det finns andra som är det. Men jag tror att det är viktigt med lite örat mot rälsen. Det här som är vad pratas det ute. Så jag tänker att det här att nätverka och lyssna in kommer att vara en viktig del I mitt jobb.
Tina:Sen får folk kanske stå ut nu ett tag, att jag virrar omkring här I korridorerna och letar mina sammanträdesrum och så. Men det känns också så himla härligt att man kan få en sån här chans att göra något nytt. Jag har faktiskt fyllt 60 år och det kan jag också tycka ibland har blivit en sägning att då får man inga nya jobb och nya utmaningar och då vill man bara en belastning. Min känsla är precis tvärtom. Jag känner att det finns absolut, jag har massor att bidra med.
Tina:Men jag ser ju också att det finns väldigt mycket nytt att lära sig och det känns fantastiskt roligt.
Lisbeth:Jag tänker lite grann på det här med ledarskap och hur du ser på ledarskap. Du har ju valt också tänker jag att vara chef och ledare under ganska stor del av ditt yrkesliv. Varför det och vad driver dig I det och hur tänker du? Du säger också att din roll här blir inte operativ. Vad är ledarskap och chefskap för dig?
Tina:Ganska mycket tror jag att det handlar om att skapa förutsättningar. Att jag har ändå, jag skulle nästan säga från början, halkat in I det här att vara ledare. För mig handlar det uteslutande om att man har en möjlighet att påverka. Det är det som har lockat mig. Jag är inte så intresserad av titulatur, har aldrig varit.
Tina:Utan det är ju vad man kan göra, vad man har för mandat och vad man har för möjligheter. Och jag tycker också att det är så himla roligt att jobba tillsammans med andra. Och det tycker jag att man gör när man är ledare. Man ingår ju I en grupp, även om man naturligtvis har ett ansvar för att den här gruppen ska leverera. Men just det här att jobba tillsammans, att kunna beskriva en riktning och sen få med sig människor.
Tina:Att bli lika begeistrade som man själv I att vi ska göra det här. Och jag tycker det är särskilt roligt just att diskutera ledarskap med andra ledare. Nu senast har jag varit chef för Andra linjens chefer. Jag kommer att sakna de dialogerna som vi har haft, För det handlar mycket om ledarskap och att stå upp för saker. Ibland också när det är kämpigt.
Tina:Vad gör man när man inte bottnar I det som ska utföras? För det är klart att I politiskt styrda organisationer så är det ju ibland så att det kommer politiska inspel som inte känns som det viktigaste att göra. Det måste vi också kunna hantera, men vi måste prata om det. Hur gör man då? För då kanske man inte bottnar I varför, utan det blir någonting annat.
Tina:Men det är fortfarande inte valbart. Det är så demokrati fungerar.
Lisbeth:Hur gör man då? Hur tänker du att man gör då? Finns det någon gräns för det där?
Tina:Det är klart att det finns en gräns, tänker jag. Och den är nog individuell. Men någonstans behöver man bottna bottna I det styrsystem som vi har. Alltså det är en demokrati. Vi får inte börja förhålla oss till politiken och politiska beslut och mäta dem på samma sätt som vi mäter behandlingsmetoder, alltså utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.
Tina:Därför att politik bygger på ideologier och det måste vi acceptera. Jag tror att det är en skiljelinje lite grann mot oss som trivs I det offentliga och de som inte tycker att det här är bekvämt. Då kan man ju välja andra arbetsgivare. Jag tror att det kan bli så att man gör ett sånt val. Men man behöver en förståelse för att det är politiken som styr och vilka incitament som det finns för det styret.
Tina:För det handlar inte om logik, det handlar om ideologi och det måste man förstå. Sen är det ju alltid vårt ansvar som tjänstemän att också skickligagöra politiken. Vi är skyldiga att förse dem med bra underlag och inte styra mot det vi vill, utan att förhålla oss till att det här är personer som är valda av medborgarna och vi ska se till att vi gör deras beslut så väl underbyggda som det är möjligt.
Lisbeth:Jag tänkte också, när du resonerar, jag tänker att jag är så värdefullt så jag tänker att någonstans finns det en gräns för mig om det är helt utanför mina värderingar. Men jag tycker också att en värdering som jag tycker du sätter fingret på det är ju det att vi också värnar demokrati. Och att också då när det kanske är så att de där besluten kanske inte riktigt går I samma klangbotten som jag själv har, ändå tänka att jo men en annan klangbotten man har det är att vilja demokrati. Och då är det så det är och att det också kan ge en kraft där man kanske behöver jobba med saker som man inte fullt ut delar.
Tina:Precis. Alternativet till demokrati, det orkar man inte ens tänka på men vi ser ju exempel på det. Att det faktiskt finns länder som lämnar demokrati och blir mer totalitära. Även inom EU har vi ju sådana exempel. Vi ska vara aktsamma om vår demokrati.
Tina:Vi har en stark demokrati ändå I Sverige, men den är inte starkare än att medborgarna engagerar sig I val. Så det
Lisbeth:är klart att det är skört. Det är klart att det är skört. Och det har man verkligen sett hur snabbt det ändå kan vända och hur viktigt det är att vara medveten om det och jobba för demokratin. Är det saker som vi inte har pratat om som vi borde ta upp tänker du Tinna?
Tina:Jag tänker att det som är viktigt I den här omställningen till nära vård alltså vi har ju varit inne på det med den här personcentrering. Jag drömmer om den dagen där enskilda patienter upplever att det är klart och tydligt vad som ska hända härnäst. Att man känner att jag är en del I det teamet som finns runt mig. Det spelar ingen roll om du är frisk I livet och så får en släng av influensa. Men har du en kronisk sjukdom eller flera diagnoser så ska man känna att man är en del av, man är delaktig, man får vara med och bestämma.
Tina:Jag har en känsla av att jag är värdefull, att jag är respekterad för mina åsikter och behov. Alldeles oavsett om det är samma läkare jag möter varje gång, så ska jag ändå inte behöva dra min historia från början. Vi måste jobba mycket på den här samordningen. Det är så lätt att tänka också att det är bara patienter som inte vet vad som ska hända härnäst. Men det vet ju inte vårdpersonal heller.
Tina:Har du många kontakter så tänker jag att det är väldigt vanligt att det är ganska okänt för vården. Därför att du kommer med det här bekymret just nu och då hanterar vi det. Hade du någonting mer, ja då får du boka en ny tid eller då får du vända dig någon annanstans. Det är det här vi måste komma ifrån tänker jag. Det är det som är konsekvensen av att vi jobbar personcentrerat på riktigt.
Tina:Att jag inte upplever mig bollad, bortmotad, dumförklarad. Utan att jag har en god känsla.
Lisbeth:Så otroligt bra beskrivet, jag delar det helt. En sak som jag tänkte, vi kanske knyter ihop till där vi började, om din förmåga som jag tycker vi har känt bara I det här samtalet. Att göra saker förståeligt på ett bra sätt och då ska jag säga att vi hade ett kort, kort samtal här inför vårdarenan. Det var du och jag och vår kollega Anette som skulle förbereda ett samtal vi hade och då tog du ett exempel om hur viktigt det är att bakom den här statistiken som man kanske visar upp för politiken, jag tror det här handlar om patientsäkerhet, att ändå sätta kött och blod och jag är så övertygad om att själva sättet vi pratar, själva berättandet berättandet spelar otroligt stor roll för framdrift, för engagemang. Jag undrar om du kommer ihåg vad du berättade om någon trycksårspatient eller vad ni såg, hur på statistik kring trycksår?
Lisbeth:Och om du vill berätta det. För för mig blev det väldigt så här, det tog. Jag tänkte Ja vi måste bli mycket mycket bättre på att berätta om människan bakom. Så här många trycksår har vi, så här har de minskat eller ökat. Ja men vad betyder varje trycksår?
Lisbeth:Vad betyder det för varje person? Vill du berätta det?
Tina:Jag tror att det är bland de viktigaste uppdragen man har som ledare, att fylla på statistiken. Jag brukar säga att vi behöver fakta och vi kanske behöver högre kvalitet också på våra underlag. Men vi hanterar dem I huvudet. Alltså vi behöver lägga till kött och blod. Vi behöver lägga till människorna bakom statistiken I de här berättelserna för att också få med hjärta hos våra medarbetare.
Tina:Och I exemplet trycksår, då kan man ju tänka att man kan titta på incidensen och så tittar man på svårighetsgraderna och har det här ökat eller minskat? Och det är ju fakta som är relevanta. Men om vi ska få till en förändring, nämligen att man som personal ska jobba lite annorlunda, då kanske vi ska berätta om patientfallen. Vad betyder det att fått till exempel ett trycksår I Sakrum? Vad betyder det att inte kunna sitta på ett bra sätt?
Tina:Att inte kunna delta I det man vill, därför att det blir lite pinsamt och skimigt och där kommer jag med min sittring och ska Det är inte säkert att de här stolarna där vi ska vara, att jag kan slänga upp den här sittringen och få det att funka. Och då riskerar vi att det här som för oss är en siffra I statistiken, ett sår bak I stjärten, Att det istället blir en berättelse om en person som inte längre klarar eller vill vara aktiv. I värsta fall kanske det är så att det här är lite såsigt och geggigt och luktar lite illa också. Och då vill jag inte delta. Och vad blir konsekvenserna av det?
Tina:Då har det här trycksår också kommit I ett sammanhang där jag ökar risken för andra hälsoproblem, som följer av isolering, nedstämdhet, till exempel. Så jag tror att det är jätteviktigt det här med att det vi pratar om också är levande och inte bara siffror. För vi kan alltid diskuterar vi bara statistiken så kan man ju tycka att ja men det här är jättebra. Nu är det bara 10 stycken som har de här såren. Men om vi lägger till historien av hur det blir för var och en av de 10, då blir känslan en annan.
Lisbeth:Tack för att du delar den berättelsen. Jag tror det är så otroligt viktigt att, precis som du säger, att statistik också blir människor. Och det gör du på ett jättefint sätt. Jag vill sluta vårt samtal på det vanliga sättet. Vad är nära för dig Tina?
Tina:Nära för mig betyder trygghet och delaktighet. Att det ska vara enkelt att få kontakt. Jag ska känna att jag och mina åsikter är viktiga I planeringen av min vård. Och att jag inte ska behöva upprepa min historia I alla mina kontakter. Det är nära för mig, det inre lite på något sätt.
Lisbeth:Stort tack! Återigen välkommen till hälso och sjukvårdssektionen och SKR. Och tack Tina för att vara med nära vårpodden. Tack själv, Lisbeth!
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!