Vad är viktigt för dig - dagen 2025
Att
John:få jobba på det här sättet med ödmjukheten inför människors faktiskt egna vilja, jag tycker det är jättetill talande. Och nu, så naturligtvis man behöver jobba.
Pernilla:Jag har en dam som till när jag kommer vill vara dagens Vet ni vad det är?
My:Nej.
Pernilla:Nej. Ett kram. Ja. Och den ser gulligt så kommer Gunilla nu vill jag dagens dos.
Lisbeth:I juni varje år uppmärksammas internationella Vad är viktigt för dig?-dagen. En dag som sätter fokus på det goda samtalet mellan patienter, klienter och vården och omsorgens medarbetare. I dagens podd så ska jag få prata med hur denna lilla fråga Vad är viktigt för dig? Kan skapa stor förändring och goda resultat hos såväl patienter som medarbetare. Så jättevälkomna hit Isa Nyberg som är medicinskt ansvarig sjuksköterska och Pernilla Ekerund som är undersköterska på Bellmangården.
Lisbeth:Ni är båda från Hagfors kommun. John som är avdelningschef och Nils Olin som är behandlingskonsulent och ni är båda från Beroendecentrum I region Värmland. Roligt att ni ville vara här idag. Tack så mycket. Jag tänker vi börjar ju som vanligt med att få lära känna er lite grann så Isa kan inte du börja berätta vem du är?
Isa:Det kan jag. Jag är väl en tjej som är mina bästa år, 50 plus
Lisbeth:Wow.
Isa:Jag bor på landet. Har nyss utflygna barn så det är lite ny grej att vänja sig med. Fortfarande väldigt spännande och fint att få en familj och vara med. Jag är jätteglad för er. Folk brukar fråga mig vad jag har för hobby och då säger jag ingen alls.
Isa:Men det stämmer inte för att jag har kommit på att min hobby är att vara social helt enkelt och vara med där det händer och I olika saker. Ja, allt som händer, där försöker jag vara med. Det har väl speglat mitt arbetsliv också
Lisbeth:kan jag väl säga. Jag gillar samverkan på jobbet. Underbart, vilken hobby och vilket arbete. Säg lite grann om ditt arbete också I kommunen. Vad gör du?
Isa:Man kan väl enkelt förklara en svår sak att man, jag är väl ytterst ansvarig för den kommunala hälso och sjukvården upp till sjuksköterskenivå I kommunen. Det är allt från avvikelser, rutiner, riktlinjer, delegering, säkerhet, samverkan, utveckling. En balans, ja, det kanske inte går att en balans men försöka få till alla byggstenar på ett bra sätt. Jag sitter med I ledningsgruppen för våran avdelning vilket gör att vi har jättebra samarbete med solpersonerna, alltså socialtjänsten, undersköterskor, alla andra chefer så att det är lätt att kroka arm, lätt att göra saker tillsammans. Vilket är viktigt när man jobbar I en komplex verksamhet med människor I alla nivåer.
Lisbeth:Ja, verkligen. Jag tänker Bellmangården är väl en av de särskilda boenden som finns I det område du ansvarar för. Hur många andra verksamheter finns I ditt område?
Isa:Vi har 5 särskilda boenden. Sen har vi ju hemtjänstgrupper utspritt. Vi är inte så stor kommun nära 12 0 men det är ganska stort till ytan I norra Värmland. Sen har vi ju Ifo verksamhet och vi har AME verksamhet och lika som alla andra. Korttidsavdelning.
Isa:Ja.
Lisbeth:Ja men välkommen hit Isa. Och Pernilla som också är Hagfors kommun. Berätta om dig, vem är du?
Pernilla:Jag heter Elsa och jag jobbar på Bälmansgården I Exärad, I Säbo. Jag har 4 barn och 3 barnbarn. På min fritid så lägger jag väldigt mycket tid på familjen där vi heter på saker tillsammans. Vi har kul, nära och kära. Sen är det väldigt intressant med det här med viktigt för mig, jobbet.
Lisbeth:Vad gör du på fritiden med familjen? Är det särskilda aktiviteter ni gillar?
Pernilla:Ja, vi är I lekparken och har picknick med barnbarn.
Lisbeth:Det låter underbart. Man behöver inte fundera på om ni är från Värmland, varken du eller Isa.
Pernilla:Nej, det
Isa:är svårt att dölja.
Lisbeth:Men John, jag fick ju höra att ditt påbrå inte var värmlös, I alla fall inte bakåt I tiden. Jag Hur kan man uttala ditt efternamn?
John:Jon Jonsson heter jag. Jag bor I Karlstad. Jag är från Stockholm från början. Jag flyttade som tolvåring när familjen beslutade att flytta till Värmland. Min farfar var ju norrman och det är därför jag har ett norskt efternamn.
John:Jag har jobbat med massa olika saker I mitt liv. Har varit skidlärare, flygplanslastare, snickare och plåtslagare. Jag har gjort en hel del saker. Sen pluggade jag på universitetet till personalvetare och projektledning. Sen landade jag en kort stund på arbetsförmedlingen.
John:Sen jobbade jag privat på ett litet företag med rehabilitering och omställning. Nyscheninriktningen var att jobba med människor som har det lite svårare I livet jobbade vi med outplacement-tjänster åt Karlstads kommun för personer som av olika anledningar inte hade möjlighet att stanna kvar I sitt arbete. Vi kan ta en undersköterska som får ont I axeln.
Lisbeth:Då
John:handlade det om att fastställa, undersöka arbetsförmåga och försöka hitta något annat för den här personen I livet. Med allt vad det innebär. Så här omställningen för människor att göra något annat I livet har jag jobbat en hel del med. Och drivs utifrån att jag själv har jobbat med så olika saker. Det finns alltid nånting för alla där ute med rätt stöd och förutsättningar.
John:Det är en övertygelse som brinner I en mig som jag är säker på. Jag jobbar också på socialtjänsten I Karlstads kommun med sysselsättning för personer med psykisk ohälsa. IPS-modellen där man jobbar som en vård och stödsamordnare som spinner I nätet för folk. Jag tycker det arbetssättet som jag själv tror jag, jag har inte hört nån annan säga det, men socialtjänst med arbetshandskar, det här med att ta folk I handen och se till att knyta ihop kontakter. Inte tro att det går att coacha folk till saker hela tiden.
John:Ibland måste man ta vederbörande handen och knyta ihop det med boendestödjaren, handläggaren på Försäkringskassan. Men man måste skapa lite action för man har inte så lång tid på sig. Sen fick jag här tjänsten som avdelningschef på Beroendecentrum där vi jobbar med medicinsk abstinensbehandling med lite extra. Skillnaden I vår verksamhet på Beroendecentrum är att vi drivs av Värmlands läns Vårdförbund som är ett kommunalförbund där Värmlands läns kommuner Region Värmland driver verksamheten. Jag är chef för personer som hälften av mina medarbetare är anställda av Region Värmland och har fokus på hälso och sjukvårdsinsatserna och hälften är anställda av kommunalförbundet och jobbar med de psykosociala insatserna.
Lisbeth:Wow! Är ni flera I landet? Vet du det?
John:Nej, det är faktiskt ganska unikt att vi har på det här sättet. HVB-hem integrerat hälso och sjukvårdsinsatser från från regionen. Här pekar på man vill Man vill att regionerna ska hälso och sjukvårdsansvaret på HVB-hem ute I landet.
Lisbeth:John, vad gör du när du inte och tar på dig arbetshandskarna? Du är riktig mellanrumsarbete, men att verkligen sätta ihop folk I mellanrummen. Vad gör du på fritiden?
John:Jag åker en hel del segelbåt på sommaren. På den isfria delen av året åker jag segelbåt. Är inte för att jag tycker det är kul att segla. Man tar sig till fina platser. Det är ganska bekvämt när man väl tar sig ut.
John:Man har ett kylskåp, mat och varmvatten nuförtiden. Är ett väldigt fint liv och man kommer nära sin familj när man kommer ut. Man spelar kort och sånt. För några år sen trodde jag själv inte att jag skulle vara där men jag startade igång en innebandyförening för att det en lokalt driven idrottsförening. I den stadsdelen jag bor blev vi I Värmlands snabbast växande förening.
John:Nu sju-åtta år senare är vi en av de större föreningarna I länet. Vi har några nyckelgrejer att vi ska finnas. Våra unga I den här föreningen behöver inte sälja så mycket som en strumpa. Vi tror inte att hålla på med idrott ska kosta för barn. Vi vill också en värdering som handlar om att alla ska kunna få vara med.
John:Vi håller inte på topparna och lag utan alla ska kunna få vara med och spela utifrån sina förutsättningar. Och det tar visst lite tid det där tydligen. Ja, nu är det! Ordförande, för det är ni.
Lisbeth:Jag tänker att det var inte brist på sysselsättning. Tack så mycket John. My, över till dig, berätta om dig.
My:Jag heter My, jag är 38 år. Har en grabb 14 år. Har jobbat här på Beroendecentrum nästa år I 10 år. Först som behandlingsassistent och sen fick jag möjligheten att kliva på som behandlingskonsulent. Jag har jobbat med människor typ hela livet, fast på olika sätt.
My:Mycket inom hotell och restaurang. Personlig assistent och sen hamnade jag här. Och hamnar här utifrån att jag själv är uppvuxen I missbruk och tycker att det är inom den här branschen jag har mest att ge. På fritiden gillar jag att vara ute I naturen. Kämpa mycket, hålla på mycket med musik.
My:Vara med familj nära och kära.
Lisbeth:Ja. Du är behandlingskonsulent. Vad är det? Vad gör man då?
My:Man kan säga att jag är en samordnare för klienten under vårtiden. Spindeln I nätet kan man säga. Att jag är sen så är man ju Kontakt. Ja men precis. Men sen så jobbar vi ju Vi är ju ett team på Beroendecentrum så alla är lika viktiga.
My:Men man sköter lite mer inskrivning, alltså lite mer administrativt. Samtidigt som man även gör det jobb som assistenterna också gör I form av samtal och screeningar.
Lisbeth:Och du tillhör den delen av personalgruppen som finns och som går under socialtjänstlagen och det arbetet?
My:Ja, precis det stämmer.
Lisbeth:Det här är Nära vård-podden. Tänker att Nära vård handlar också om att göra vården mycket mer personcentrerad. Det är det vi ska prata om I den här podden. Men hur tänker kring den förändringen och vad är er koppling? Isa.
Isa:Det är väl personcentreringen som jag fastnar för som ändå är kärnan tycker jag. Vi har väl alltid jobbat med personcentrering. Nu har jag varit I vården snart I 30 år men det var väl efter Göran Stjernstedts utredning som vi började ana och förstå att någonting var på gång I Sverige. Helt enkelt och vi har ju en riksdagsman ifrån Hagfors så vi ringde till han och sa att, vad är på gång? Kan du berätta lite mer?
Isa:Han var här på besök I Hagfors och vi samlade en del I kommunledningen och vi började diskutera vad det här kan innebära och vad det kan leda till. Vi tog kontakt med kollegor I Värmland. Till slut så sammanstrålade vi till en samordningsgrupp för nära vård hälsa och omsorg som ligger till grund för det jobb som vi gör I Värmland idag med systemledning och en egen målbild och värdegrund för Värmland. På den resan har jag väl fastnat för det med vad är viktigt för dig-frågan och allt vad det ger och innebär. Jag tycker att det är väldigt tilltalande för det har en väldigt väldigt god värdegrund att stå på vad man än gör.
Lisbeth:Ja verkligen. Vilken häftig resa att ni var så tidiga och bjöd in politik och fick till arbetet. Det var kul att höra.
Isa:Ja och det var väl just för att det kändes att det här är någonting häftigt. Nu ska vi en personcentrering som kärna och ingen nytt projekt eller utan nu är det en värdegrund vi ska driva igenom. Det var nog det som lockade tror jag. Jag är riktigt stolt över att vi har valt den här vägen I Sverige.
Lisbeth:Ja visst är det. Det är
Pernilla:faktiskt
Lisbeth:otroligt att få vara med I den raps. Pernilla, när du tänker på nära vård och Isas berättelse och så, hur har du kom I kontakt med det?
Pernilla:Jag blir tillfrågad att gå på en utbildning. Eller chefen sa, Pernilla du ska på en utbildning imorgon. Då frågade jag vad jag ska gå. Jag har någonting som inte är viktigt för mig. Ja men vad innefattar det?
Pernilla:Ja, det vet jag inte sa han, men märker du I munnen? Jaha, men det var en väldigt intressant utbildning där man fick väldigt mycket även feedback på att man inte jobbar så. För ibland kan man få känslan av vad gör jag för fel I arbetslivet? Jag når inte fram till vårdtagaren. Men man fick fruktansvärt mycket bra bekräftelse på att man jobbar faktiskt väldigt bra åt rätt håll.
Pernilla:Man ser till vårdtagen. Det var en väldigt intressant utbildning och jag är väldigt nyfiken på resultatet I framtiden också, hur man kan utveckla det här. För man blir mer För varje gång man gör en sak, som idag med podd, man blir mer och mer nyfiken på att utveckla vad är viktigt för mig? Man får alltid en ny för varje gång man pratar om annat.
Lisbeth:Det är intressant tycker jag också att hela tiden är vi på något sätt I ett lärande, att man lär sig saker hela tiden bara av att man pratar med varandra om det, så utvecklas det.
Pernilla:Ja, precis, man får tips och råd. Man blir ju aldrig fullärd. Nej. Så är det ju liksom, man utvecklas ju faktiskt även om det inte känns så så utvecklas man ju faktiskt varje dag och lär sig något nytt. Verkligen.
Pernilla:Och speciellt om man jobbar inom vården och med människor då får man allt väldigt många gånger en upplevelse. Men så kan man kanske göra. Och tips och råd och liksom Och framför allt att man kommer vårdtagare närmare när man har fått det här viktigt för mig. Då är det ju vad deras önskan är. Och det är ju min skyldighet att försöka uppfylla den önskan.
Lisbeth:Spännande, vi återkommer lite för ni börjar med utbildning hos er. Jag tänkte, Jan och My, hur har ni er relation till nära vård?
John:Nära vård handlar för mig det naturliga att sätta personen I centrum. Som Pernilla beskriver, här med att nå fram tycker jag är jätteviktigt. Man måste vara flexibel när man jobbar med människor och försöka hitta olika sätt att nå fram. För att nå fram måste jag också helt ärligt fråga människan jag har framför mig vad den vill I livet. Det är ett självklart arbetssätt för mig.
John:Nära vård, personcentrering och vad är viktigt för dig? Det blir naturliga bitar I ett arbetssätt som jag alltid har haft och som är väldigt tydligt för mig.
Lisbeth:Kör.
My:Jag håller med John att det handlar om att möta klienten där den är. Att använda deras styrkor och kunskaper om sig själv och deras behov för att få till ett gott samarbete och hjälpa dem på vägen.
Lisbeth:Jag tänker också att er organisering underlättat hela nära vård-tänket. Om man tänker att det är 2 stora komponenter, personcentrerad och så är det här att få ihop mellanrummen för ser vi ur personens perspektiv så har vi ju många mellanrum oftast inte minst för dem som ni träffar som har en beroende psykisk ohälsa. Då har du säkert hjälp. Ni är mycket nära vård redan I ert sätt att jobba.
John:Ja, det har vi I vår verksamhet. Om man tänker sig våra klienter som gör för dem ett livsavgörande beslut. Nu har jag bestämt mig. Jag vill sluta med mitt missbruk. De kommer till vår verksamhet som är frivillig.
John:Det är ingen tvångslagstiftning som styr insatsen hos oss. Man kommer till oss för att man vill göra nåt annat I livet. Där måste vi lyssna in och fråga vad det du behöver för att klara av det du har bestämt dig för att göra. Det blir konstigt om man kommer till oss och vi säger vad bra att du har bestämt dig. Nu tar vi över och bestämmer vad du ska göra för att klara av det här.
John:Att få jobba på det här sättet med ödmjukheten inför människors egna vilja Jag tycker det är jättetyuttalande och det är så man behöver jobba.
Lisbeth:Tänkte, Pernilla, du var inne på den här utbildningen. Var det nånting ni gjorde I hela kommunen, ISA, den här utbildningen, är viktigt för dig? Eller personcentrering. Ja,
Isa:man ska ta en liten bakgrund så efter 5, 6, 7 år sen började vi med, när vi istället för vårdplanering så kom det ju teamkonference heter det ju på KVO-språk och då hade vi en modell som vi blev tipsad om och det var att man hade den här vårdplaneringen vid köksbordet hos vård och omsorgstagaren och så frågade man helt enkelt vad är viktigt för dig I den här situationen. Och vi tänkte att det kändes jättekonstigt liksom så bara åk hem och säga det och inte vara liksom förberedd på en massa saker som vi ska berätta för vård och omsorgstagare vad den ska göra. Så vi var modiga I alla fall och åkte hem till ett köksbord och frågade en person. Och den här personen hade mycket problem med fallskador och vi visste inte hur vi skulle lösa det. Och när de ställde den här frågan så säger personen att jag tycker jättemycket om min katt.
Isa:Jag ville bo hemma och vattna blommor och jag tycker väldigt mycket om min man som är på kort tid så jag vill besöka han. Men det är ju så att när jag gör ren kattlådan då blir jag yr och ramlar. Okej. Och när jag vattnar blommorna då släpper jag rullatorn med ena handen. Det är då jag dippar.
Isa:Och då liksom blev det ju enkelt. Då var alla insatser som vi ville ösa på med. Det var ju enkelt. Då ställde vi kattlådan på en stol. Så kunde personen byta sand själv.
Isa:Och sen så tog vi promenader till korttids. Så fick man träning. Då gick det att vattna blommorna bättre för då fick man mer styrka. Och så fick den här personen uppleva meningsfullhet att få träffa sin man och ändå bo kvar I huset. Där började vi vår resa men även om vi har hållit på I många år så gör det sig inte av sig själv utan man måste prata om det mycket.
Isa:Man måste berätta berätta för varandra resultat och det kan jag väl säga att vi har misslyckats lite grann med det. Så vi tog nyuttag I höstas. Efter en upplevelseverkstad så fick vi lite av en utvecklingsledare här I Värmland och göra ett projekt tillsammans med Anders Wiege som jag tror Lisbeth du har med I din podd här också. Ja precis. Han hade ett enkelt schema eller instrument för hur man kan ta sig an det här.
Isa:Vad är viktigt för dig frågan. Så vi gjorde ett test och det var där du Pernilla kom med. Det blev både utbildning och testande samtidigt. Det blev ett test på 4 enheter. Kan berätta om din enhet, Pernilla?
Pernilla:Ja, det var ju en fantastisk ära att få göra det här. Jag började med att gå runt och sa till mina vårdtagare att jag vill väcka en tanke hos er om vad känns viktigt för dig. Men du kan fundera ett tag så kan jag komma tillbaka när du dagar och hör igen om du har kommit på nånting. Men oftast så stod det som frågetecken allihop och då tänkte jag hur ska jag lösa det här för att få fram nå fram till dem som jag jobbar med liksom. Så då vände jag på att orda lite grann och så sa jag att finns det någonting som du önskar och gör som känns viktigt för dig?
Pernilla:Och då kom det massor med och saker som vi kan börja. Vi har ju kommit så långt på säbo där jag jobbar så att vi har ju lagt in aktiviteter, deras önskemål, I schemat. Så det är väldigt intressant. Så där håller vi på att utföra sknua liksom och testade oss fram lite grann tillsammans med mina fantastiska kollegor. Vi har tillsammans som gör att det utvecklades och det blir bättre och bättre och bättre för varje dag som går.
Pernilla:Så den här kursen jag gick med var ett väldigt bollplank till mig och vad jag tänker och gör och hur det utvecklas. Så det har varit väldigt intressant och jag hoppas att det blir en uppföljning på alltihop, men viktigt för mig. Det skulle vara väldigt intressant att höra hur det har gått för Juno My till exempel. Eftersom Vi har ju träffats nu några gånger och har olika erfarenheter av varandra, så det är väldigt intressant att höra på Anne hur vi lägger öppet.
Lisbeth:Pernilla, får jag stanna där du ställde den här frågan. Vad fick du för försvar? Vad kunde man önska sig som var viktigt för en?
Pernilla:Ja, det var promenader till affären. Det var någon som ville kokkart. Det var någon som vill koka tomater. Det var nån som vill må nagulor, det var nån som vill kaffeep, sitta och prata. De vill se på film, de vill lyssna på musik.
Pernilla:Väldigt många saker som musik, fika och här, det kan man ju göra dagligdags liksom. Prumenader är ju också nu under sommaren och vi har haft skönhetsvårdmassage. Men nu under sommaren ska vi bara aktiviteten så att vi kan gå ut så mycket som möjligt med de boende. Att skönhetsvården och det här kan vi ta till hösten när det blir lite mörkt och dystert. Så vi fortsätter att jobba utifrån aktiviteter, viktigt för dig, med att försöka få ut dem så mycket som möjligt och het på aktiviteter där som ni känner att kanske plocka blommor eller nåt sånt där.
Pernilla:Och så vet jag att min kollega Stina, hon jobbar ju väldigt mycket med aktiviteter så de plockar ju blommor och klämmer midsommarstången kommer ju framöver här. Och nu ska de fest på fredag. Alla boende har vi cruisingfest, där det kommer lajvband och de får raggebil och så där, för det är väldigt uppskattat.
Lisbeth:Det låter som värme.
Pernilla:Ja, det är ju värme ibland.
Lisbeth:Vad har det gjort för dig och dina kollegor I ert sätt att arbeta? Vad har det betytt för er att jobba mer med? Vad är viktigt för dig? Frågar du?
Pernilla:Jag tycker att som jag upplever det så har vi fått närmare kontakt. För det blir viktigt för mig, vi kommer med och frågor och vi jobbar I olika skift så kanske vårdtagaren pratar med min kollega som framför till mig. Och sen så att vi bygger upp det tillsammans liksom. Mitt mål är väl att vi ska få ett ännu bättre samarbete I arbetsgruppen med att vi ska få det här med viktigt för mig och vi ska kunna fråga de gamla hur de vill det. Och komma med och bölj med varandra för att utvecklas framåt.
Pernilla:Och framför allt uppfylls så mycket som möjligt I den mån det går för de gamla att de ska få sin dröm eller önskan uppfylld.
Isa:Jag tänker, Pernilla, är mycket saker som är lätta att hjälpa till med att svara på. Men du fick ju också ett annat svar en dag när du frågade vad som är viktigt för dig.
Pernilla:Menar du den som gick bort eller?
Isa:Nej, det var en som sa jag vill dö sa han till
John:dig när
Isa:hon kom in.
Pernilla:Det var ju en väldigt frustrerande fråga liksom. När jag kom in och frågade om det fanns några önskemål om vad som är viktigt för dig. Och då fick jag till svar att du kan hjälpa med att dö. Och det blev ganska tyst för jag sa att jag vet att vi ska, eller ska vi dö nån gång men det är nånting jag verkligen kan hjälpa med. Jag kan hjälpa dig med jättemycket saker annars men den biten kan jag verkligen inte hjälpa med.
Pernilla:Nej, då vill jag inte prata med den hur länge, sa den vårdtagen, kan du gå nu. Och det gjorde ont I mitt hjärta faktiskt.
Isa:Men det ledde ju till andra saker, att ni började jobba med de här svåra frågorna ett sätt, Pernilla? Jag tänker på Dubra kortleken.
Pernilla:Ja, just det. Då kom vi in på en kortlek som heter Dö bra. Egentligen, men på värmländska sa Dö bra, det är ju nu kul. Så att det blev liksom, en del tyckte att dö bra. Ja, dö bra.
Pernilla:Och det är en kortlek som har väldigt mycket fina påståenden. Om du har en vårdtagare eller brukare som inte du kommer så nära inpå, du kanske inte hette mitt samtal sen. Då kan man ta upp kortleken och så kan de dra ett kort eller om du lägger fram 3 kort och så kan du fråga om du vill välja ett av korten, så är det påstående om det då har man någonting att prata om. Så det har också hjälpt mig väldigt mycket. Jag jobbar ju med det palliativ också så det hänger ju ihop liksom.
Pernilla:Viktigt för mig är ju viktigt I dagens läge som det är nu. Och framför allt är det fruktansvärt viktigt den dagen de blir palliativ, att man uppfyller deras önskemål, vård och anhörig. Det är mycket som är viktigt för mig I det läget liksom som också är väldigt intressant att jobba med.
Lisbeth:Ja men det är väl en viktig reflektion att det är ju alla olika typer av delar I livet som den frågan fungerar och passar. Det är lite intressant att ni berättar om det här dö bra-arbetet. För de som är forskare, det här kommer från Karolinska institutet, de har varit med på den. Det är nu något år sedan. Okej.
Lisbeth:Det kan ni gå tillbaka och lyssna på sen. Isa, jag förstår att ni använde er av någon typ av instrument eller verktyg som Anders Veggy hade tagit fram. Var det så? Det har Noscha. Berätta lite.
Isa:Det stämmer. Jo men det är ju lite grann som ett, han kallade det för vad är viktigt för dig-schema. Man kan ju använda ett, vi testade ju på kortis, säbo, en demensenhet och en hemtjänstgrupp. Då frågar man till exempel när man kommer på korttids, vad är viktigt för dig nu när du kommer in på korttids här? Då får man kanske 3 olika saker som är viktigt.
Isa:Jag vill komma hem så fort som möjligt eller jag vill känna mig trygg eller jag vill träna lite mer. Och så gör man en form av skattning då vid första samtalet. Sen så gör man en skattning igen sen efter en viss tid. Och så gjorde vi på alla enheter och alla siffror gick upp, det var från ett till 10. Så när man har jobbat liksom utifrån den enskildes tankar om vad som viktigt så uppfyller man också träning, meningsfullhet.
Isa:Man lyckas ju med saker på ett helt annat sätt. Man, hur ska man säga. Vi kan ju kanske ge en massa insatser I vården men det leder inte någonting för att den som vi gör ett för är inte med på banan. Utan när man gör ett utifrån deras önskemål då lyckas vi ju med våra vårdperspektiv också. Då känner ju den enskilde på, vi känner på att man lyckas helt enkelt med insatsen.
Isa:Och man kanske också slutar och gör onödiga insatser. När man jobbar I hemtjänsten så får man ju biståndsbeslut och man får olika insatser som ska göras. En del insatser kanske inte ens leder till någonting utan det är någonting helt annat man ska göra istället. Så det blir en form av städning av insatser.
Lisbeth:Det där är intressant, för vi har ibland en tendens att tro att ju mer insatser desto mer värde, men det är inte alls säkert om insatserna inte passar mig eller till och med tvärtom att de kanske skapar mindre värde för man får väldigt mycket besök till exempel av olika vårdenheter.
Isa:Ja, tror speciellt när det blir lite rörigt kring någon person så gasar man ännu mer och gör ännu mer saker och det blir ännu mer rörigt och det är väl då man får pausa och verkligen fråga vad är viktigt för dig. Och då blir vi I vården lite uppe I varv också så att man liksom glömmer den här frågan då konstigt nog. Men det är därför jag tror det är viktigt att vi som idag att vi samlas och har den här podden för att man blir påmind hela tiden att man ska få vad som är viktigt för dig. Och jag som nu får äran att vara med I den där podden jag glömmer bort det lika mycket som alla andra. Jag tänker plötsligt se mig själv I det där ekorrhjulet med att man gasar på med insatser och möten och grejer istället för att bara luta sig tillbaka och se vad som är viktigt nu.
Lisbeth:Ja det är verkligen så, det är något vi hela tiden måste erövra. Det säger man om personcentrering, det är ju en strävan, det blir aldrig färdigt.
Isa:Man blir aldrig bäst I klassen på det här, det är ingen av oss som blir utan det är ju tillsammans att man påminner varandra.
Lisbeth:Men Mia och John, hur kom ni på det här att jobba med? Vad är viktigt för dig? Såg resan ut för er?
My:Ja John har ju sedan han blev chef här bedrivit mycket utvecklingsarbete för Beroendecentrum. Det var väl en del I det. Kom med förslaget att vi skulle börja prova vad som är viktigt för dig. Vi har så kort vårtid på Beroendecentrum. Det är bara 3 veckor.
My:Men det har blivit väldigt positivt tycker jag. Har lett till att klienterna känner sig sedda och hörda. De öppnar upp mer. Det blir positivt. Man pratar om vad man kan göra med tiden här under de här 3 veckorna för att de ska kunna tillgodose sig I vården på ett bra sätt som möjligt.
My:Det har också bidragit till att de öppnar upp mer och pratar om mål och drömmar. Man kan vara mer närvarande förälder eller få till en bra rutin I vardagen för att det behöver jag för att kunna lyckas sen.
Lisbeth:Har ni något särskilt instrument eller hur gör du I din roll när du möter de här klienterna?
My:Vi har inte använt något särskilt instrument utan vi har valt att ställa frågan. Och sen I samband med att vi har avstämning med klienten efter ett par dagar. Så har vi valt att jobba med det I och med att vi har så kort vårdtid och sen när de går härifrån efter 3 veckor så är det inget vi följer upp. Men det har bidragit till att vi har nåt som heter mittmöten där man har varit här halva tiden. Har kommit saker från klienten som man sen kan ta vidare till nästa instans och påtala för socialtjänsten att det här behovet eller här målet uttrycker klienten som kanske kan bidra till att när de sen tar över kan de ta till sig det på ett bättre sätt.
Lisbeth:Du sa att det kan handla om att vill bli mer närvarande föräldrar. Finns det andra exempel? Vad möter du när du ställer frågan?
My:Det har varit lite olika. En del har nästan blivit chockade över att de får frågan. Det är en utsatt klientgrupp som det ställs mycket krav på. Att få frågan är viktig är inte så vanligt. Men det har bidragit till att de öppnar upp mycket mer.
My:De reflekterar på ett annat sätt. De tar till sig vården på avdelningen på ett annat sätt. Och det har även spritt sig till personalen. Vi har mer samtal. Klienterna kommer ut mer ser mer till klientens behov.
My:Ofta handlar samsjuklighet. Man kan till exempel de som inte kommer ut ur rummet och då kan det vara viktigt för den personen att komma ut mer och vara med I ett sammanhang. Eller vad säger du John?
John:Absolut. Det här är ett av syftena till att vi började jobba med det här. Vi ville skapa och vrida på en kultur som handlar om att motverka stigma och förutfattade meningar. Första var att vi har en klient som kommer och ser den som ett vitt papper. Att vi inte vet innan och har en massa om vad vi tror att den här personen ska behöva.
John:Vi börjar med personen som har ett blankt papper och frågar vad behöver vi hjälpa dig att fylla det här pappret med? Det var där vi fick förslag på att det finns en metod som man kan jobba med för att fylla det här pappret och just fråga vad som viktigt för dig. Att börja jobba Det är naturligt. Man jobbat med människor, är naturligt att fiska efter det. Men att göra det När tänker och tror att man ska jobba så här så lär man sig strukturer men man tappar ofta bort samma sak vilken samtalsmodell man tänker sig.
John:När man blir trygg I metoden tror man att man gör allting. Men man missade det här och var. Vi valde att lägga in frågan I en struktur. När vi skriver in en patient I vår verksamhet så la vi till det strukturen så att tvingades ställa frågan. Och samma med att ta upp igen, så vi inte glömmer bort Det blev ju dels för klienten, som ni beskriver, ett annat klimat.
John:Det är också skönt att få ställa frågan. Men för kulturen och arbetsgruppen på det sättet som vi jobbar med en ödmjukhet inför människors tankar om sin egen behandling, så har vi lyckats få en plan på det här på ett fint sätt. Att vrida en kultur men också få in det I ett strukturerat samtal.
Lisbeth:På vilket sätt har det förändrat de åtgärder ni ger? Har det blivit mer av något eller mindre av något annat, eller kan man se sånt?
John:Vi har en utmanande klientgrupp. Man går igenom kanske det värsta I sitt liv. Ett abstinent tillstånd är fruktansvärt krävande. Man kan vara irriterad, förbannad, man stänger in sig på rummet. Det är väldigt lätt att man Tidigare hade vi ganska mycket hot och våldsincidenter I verksamheten.
John:Vi har faktiskt ingenting sånt idag. Nu måste vi alla ta I trä så där, vet ni? Vi har inte det. Det har skapat en närvaro hos personalen, att man är ute med klienterna på ett helt annat sätt. Vi har jobbat stenhårt med den kulturen där det här är en liten del av det.
John:Just hot och våldsincidenter är ju också för mig I rollen som chef jätteviktigt att vi inte ska hamna I Med det här arbetssättet, att vara engagerad I att lyssna efter vad som faktiskt är viktigt för varje klient, skapar nåt I relationen. Det är helt uppenbart det. Vilket på sikt gör att man I det relationsarbetet bygger sina plus och kan få ett minus när väl den stunden kommer.
My:Vi får mycket positiv respons från våra klienter. Det du pratar om handlar mycket om bemötande och att se klienten där den är. Där får hemskt mycket bra respons från klienterna. De känner att här är de alltid välkomna, det här är en frizon och ingen dömer mig här för vad jag gjort på utsidan eller I ett påverkat tillstånd. Utan här på Beroendecentrum ser de mig som den människan jag är Vilket jag tror är otroligt viktigt för dem.
Isa:Vi hade en anhörig I hemtjänsten som var med på en av våra köksbordskonferenser. Han ringde upp och sa: Tänk att min mamma blir projektledare I sitt eget liv. Det var fantastiskt när vi fick höra det. Man får vara med och Det självklart att få bestämma över sitt eget liv. Precis.
Lisbeth:Jag tänker från era verksamheter, ni beskriver ju jättefina resultat. Har det kunnat fångas på något sätt? Har ni kunnat utvärdera mer systematiskt de här sakerna?
John:På Beroendecentrum har vi en strukturerad patientenkät som vi jobbar med till alla som är I vår verksamhet. Där fångar vi upp dels det där. Har vi faktiskt högsta betyg på bemötande. Alla svarar faktiskt med att man tycker vårt bemötande är bästa möjliga. Det är ett sätt att fånga upp det strukturerat.
My:Sen får man det från återkommande klienter som kommer hit. De beskriver ofta att det har blivit så himla mycket bättre här. Jag har till och med haft klienter som har sagt att jag ville inte åka hit men skulle jag nu åka hem och det skulle gå åt fanders så kommer jag direkt ringa för jag känner mig trygg med att komma tillbaka och det tycker jag säger väldigt mycket.
Lisbeth:Det är ett jättebra betyg. Hur tycker du att det har påverkat er personalgrupp?
My:Väldigt mycket. Sen är ju Beroendecentralen en väldigt fin personalgrupp och vi är ett team tillsammans med alla våra erfarenheter. Det har väl bidragit till att vi har en mjukare inställning till klientgruppen och att vi är mer inlyssnande och lyhörda för vad klienten faktiskt behöver. Det har bara bidragit till positiva saker. Verkligen.
My:Har öppnat upp ögonen för oss och det gör det hela tiden. Man lär sig nånting varje dag och tiden. Och att vi också pratar mer med varandra.
Lisbeth:Vad tänker ni framåt? Vad vill ni se mer av? Och också, vad vill ni ge för tips eller rekommendationer till alla som lyssnar på den här podden? Vad skulle ni vilja säga?
Pernilla:Ta er När ni ställer frågan vad viktigt för dig? Då är det fruktansvärt viktigt att ta sig tid och lyssna på vad vårdtagaren har att säga än att du går in I 2 minuter och säger hej vad viktigt för dig och så går du ut. De ska känna sig sedda och hörda, för då tror jag du öppnar upp mer hjärta. För jag känner lite att när jag gått runt och pratat med min vårdtagare så har jag fått en nära relation till dem än jag hade innan när jag började för då var det ganska ytligt. Men för varje gång vi har prat och prat prat så har vi utvecklats.
Pernilla:Jag
Lisbeth:har
Pernilla:fått deras förtroende, det har fått mitt förtroende liksom. För mig kan jag verkligen rekommendera tid och intresse. Tid och intresse faktiskt för det du gör. Du utvecklas varje dag på ditt jobb som sagt och kommunikation. Ila med kollegor, boendes, sammanhållning.
Pernilla:Ja, samarbete rentav och kommunicera, för det är oftast på funderingar och sånt som det blir missförstånd. Att man tror att den här vill si eller man tror att den här vill så. Tiden och samarbetet.
My:Jag instämmer med Pernilla där. Ta er tid, lyssna och våga prata och våga fråga. Tänker jag verkligen är superviktigt.
Isa:Så jag
My:instämmer med dig, Pernilla.
Pernilla:Och sen är det ju det här när man tar sig, när vi känner att vi får bli sedd och hörd, nästa gång vågar ni öppna sig lite mer. Man bygger en relation bara på att lyssna på vad de har att säga liksom. Mig har det gett väldigt positiv feedback på allt det jag gjort faktiskt. Jag har en dam som till exempel när jag kommer så vill vara dagens dos. Vet ni vad det är?
Pernilla:Nej. Nej, kram. Och den ser gulligt så kommer Pernilla nu vill jag dagens dos.
Isa:Jag skulle sticka ut hakan och säga att tror man att man redan jobbar så här så gör man inte det utan det här måste man jobba med hela tiden och kanske till och med också förbereda vård och omsorgstagen på den här frågan. Vi testade I en grupp att man nått innan vi hade den här stora köksbordskonferensen så ställde vi frågan så att man får tänka till. Även om vi tycker att självklart så är det ja, patienten jag blir väl ganska chockad när man frågar, för de är inte vana att få bli sedd på det här sättet. Så en del behöver faktiskt bli förberedda också. Sen får du inte glömma Ja, säg den grejen.
Pernilla:Man vet ju det här med basgrejer, stöttning med mediciner, mat, hygien, allt de där sakerna. Jag går till mitt jobb så har jag inställningen: gilla läget, gör det bästa för situationen, Njut av dagen. För du kan aldrig förutse hur din morgondag ska bli eller hur dagen ska bli. Jag vet var de är basgrejerna som jag ska göra. Men njut av dagen och gilla läget säger jag.
Isa:Per-illa sa också en annan sak. Efter det här vill jag aldrig jobba tillbaka som förut. När man väl har börjat jobba så här så vill man bara göra det här.
Pernilla:Det kan ju bara bli bättre och bättre för man utvecklas ju för varje gång man diskuterar detta eller pratar med ett grupp. Pratar man med andra människor så får man tips och råd och Man kan bölj med dem. Ja, det är väldigt intressant för man utvecklas för varje gång man träffas.
Lisbeth:Tänker ni, John och My? Vad vill ni skicka med?
John:Jag tänker att här med att våga fråga var viktig och att våga göra annorlunda. Människor är inte lika. Vi måste göra olika. För att vi ska göra olika måste vi fråga. Det är jättesvårt.
John:Finns enprocentsregeln. Det handlar om att tänka att om jag har 99 procent rätt men den som sitter mittemot mig har I alla fall ett procent rätt Vad skulle det egentligen innebära om det faktiskt är så? Det skapar ett utrymme för att tänka att den som sitter mittemot mig faktiskt kanske har rätt. Och vad innebär det för vad jag ska jobba med den personen nu? Jag måste våga tro på att den som sitter emot mig faktiskt har rätt kring sitt eget liv.
John:Det är en självklarhet. Jag skulle vilja skicka med att våga testa, våga fråga, våga göra nånting annorlunda för människor är ju annorlunda. Vad
Lisbeth:fint. Vad tänker du, Mia?
My:Jag tänker som John där. Våga fråga och ta er tiden. Och det är som John säger, alla är olika. Och trots allt tror jag att klienten eller personen I fråga sitter på den största kunskapen om sig själv helt själv och då måste vi börja våga fråga dem för att kunna komma vidare så tänker jag och hjälpa dem på bästa sätt.
Pernilla:Och vi är ju deras högra hand.
My:Precis.
Pernilla:Deras önskan ska ju vi försöka att hjälpa dem så att den uppfylls. Så vi är ju verkligen deras högra hand med att, och följer liksom den röda tråden med att nå målet av deras önskan. Och som vi som jobbar där jag gör, ja de de satt med sitt hem, De satt med sin mamma pappa, sina syskon, sina barn. Det är ju en helt annan väg för dem att bo på säbo som inte är hem liksom.
Isa:Allt vi gör blir förgäves på något sätt om man inte gör det här. Vi sluser I.
Lisbeth:Jag tänker att ni representerar verkligen de som går före och jag tycker det har varit ett fint samtal om vikten av att stanna till och reflektera kring det här. Vi är olika. Vi behöver få frågan och vi kan inte ta den för självklar. Det är inte så att vi är färdig någon gång. Nu har vi ställt den och nu är vi klara.
Lisbeth:Jag är jätteglad för att ni ville delta I Nära Vårdpoddens Stort varmt tack för det. Vi ska sluta med frågan om vad nära är för er. Pernilla, vad är nära för dig?
Pernilla:Värme, kärlek och omtanke. Isa?
Isa:Det är när man öga mot öga nära varandra om det är fysiskt eller digitalt. Alltså när man blir respekterad och lyssnad på. Det tycker jag är nära.
Lisbeth:Tack. Myven här för dig.
My:Att fånga upp människan och se människan där den är. Vara inlyssnande och lyhörd. Bygga en relation. Det är en ära för mig.
John:Tack. Och för dig, Jag håller med om det. Att vara nära kan vara på olika sätt, men att hitta nån form av connection. Det gör man nog genom att genuint vara intresserad. Att faktiskt ställa frågan och vara intresserad av svaret.
John:Det är helt nära.
Lisbeth:Stort tack och varmt lycka till framåt. Tack.
Pernilla:Tack för att du fick vara med.
John:Tack för
Lisbeth:att ni ville vara med.
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!