Vilket liv ska levas?
En podcast från Sveriges kommuner och regioner. Det
Lisbeth:är
Jenny:att lyssna in. Vad får vi från våra medlemmar? Vad är det de säger? Vad blir svårt I mötet med samhället eller I mötet med vården? Sen fångar vi upp det och formar några koncisa, intressepolitiska mål.
Jenny:Det finns ett väldigt fint citat som jag ofta tänker på som är: Ive langnt that people for get what you did, but people will never for get how you mejed em feel.
Lisbeth:Idag ska vi fördjupa oss I frågor som rör psykisk hälsa och hur vården på bästa sätt kan bidra till hopp och skapa tillit. Så välkommen hit Jenny Wetterling. Du är intressepolitisk talesperson på Riksförbundet för social och mental hälsa. Du har också utbildat dig till specialistsjuksköterska inom psykiatrisk omvårdnad. Väldigt roligt att du är här, välkommen.
Jenny:Stort tack!
Lisbeth:Jag tycker att jag sett fram emot det här samtalet. Det ska bli så härligt att höra dina perspektiv på de här viktiga frågorna. Men börjar jag berätta bara vem är du?
Jenny:Ja, det är ju den där tiotusenkronorsfrågan som aldrig besvaras men som alla undrar över. Det är ju såklart en fråga som jag har funderat på många gånger utifrån att det finns en ganska tidig erfarenhet av ett psykiskt lidande och framförallt kanske vägen därifrån. Då funderar man mycket över vad är det att vara människa? Vem är jag I världen? Men jag tror att det är mycket en resa.
Jenny:Det finns inget svar. Jag är en massa saker. Men det formas alltid I mitt möte med mig själv och som klangbotten mot någon form av kärna inuti. Men precis som du säger så är jag just I dagarna färdig specialistsjuksköterska inom psykiatrisk omvårdnad men har ägnat väldigt mycket tid åt att förstå vad det här med psykisk ohälsa och psykiskt lidande är och hur vården bäst utformas för att tillgodose de behoven som finns.
Lisbeth:Just det. Och så bor du inte I samma del av Sverige som jag gör. Hör jag på din dialekt för att jag bor ju uppe I norr? Ja. Eller hur?
Jenny:Nej, jag är för evigt Skånebo. Jag bor I Malmö.
Lisbeth:Ja, visst det. För du vad spännande perspektiv I det här att verkligen fundera på vad det är att vara människa. Är det något du har haft med I hela ditt liv? Att vara intresserad av de frågorna om vår sammansättning som människor?
Jenny:Det har jag alltid utifrån olika aspekter. Någonstans så är vi unika I den här världen och det blir ju när man har varit med om saker, när man har erfarit saker så brottas man alltid. I mötet med vården, I mötet med sig själv, I mötet med dem man möter. Vem är jag I det här? Vad Vad är det att få människa?
Jenny:Vad är fundamentet och vad är det jag har fått att förvalta? Vad är mitt liv? Hur finner jag mig I det? Hur förvaltar jag faktiskt den gåvan som jag har fått att vara en människa I den här världen?
Lisbeth:Grattis också till din alldeles färska examen. Är det precis nu I det här året som du har fått din specialistsjuksköterskaexamen?
Jenny:Ja, det är det.
Lisbeth:Fantastiskt, grattis. Tack. Tänker du att de frågorna som du nu precis pratar om, hur förvaltar vi att vara människa och Att de finns med I utbildning. Nu har du en utbildning inom vårdens professioner, men finns de med? Tas de upp?
Jenny:Det var väl utifrån att gått igenom och brottats med de här frågorna om vem är jag? Hur fungerar vården? När jag hade återhämtat mig och mer funnit min plats eller hittat olika sätt att vara I den här världen så har jag ägnat oerhört mycket tid och kraft åt att samtala med och intervjua människor med en egen erfarenhet av det vi benämner som psykisk ohälsa. Där finner man ju väldigt mycket. Jag har läst oerhört mycket böcker om psykiatri och olika former av litteratur.
Jenny:Men det finns på något sätt ingenting som har lärt mig mer om hur det är att leva med psykisk hälsa och vad det är som är fungerande I vården. Som att prata med människor med egen erfarenhet, eller utifrån poesi, musik, dans och så vidare. Då blir ju på något sätt frågan när man kommer vidare I sitt liv att vad ska jag ägna mitt liv åt? Vad blir viktigt? För mig är ett yrke inte bara att utföra nånting att leva på utan jag måste på nåt sätt leva mitt yrke.
Jenny:Det måste bottna, det måste resonera mot min människosyn, mot mina värderingar, hur jag ser på vad min roll I den här världen är. Då hittar jag omvårdnaden. Som på ett så oerhört tydligt sätt beskriver en humanistisk människosyn. Vikten av helhet, relationer, vikten av att se människan, vikten av att finnas där, tillit, trygghet, empati, värdighet. Alla de här sakerna.
Jenny:Jag har landat I det och känner mig att jag bottnar I det, jag känner att jag lever I det, jag kan leva I det, jag känner att det ger mig värdefulla redskap I mötet med de patienter jag möter. Däremot så ser jag att det här brottas mycket gentemot vissa andra professioner. Psykiatrin har alltid brottats med att få en plats I hälso och sjukvården. Men har en annan bakgrund egentligen än andra mediciner. Det finns ju ett biomedicinskt perspektiv som är förhärskande idag.
Jenny:Där finns viktiga saker I det men vi finner inte helheten. Jag tror inte att det är möjligt att finna vägen framåt för människor utifrån vad människor själva beskriver att de har för behov. Jag har jobbat väldigt mycket I annan sjukvård, mycket I barnvård. Det handlar väldigt mycket om teambaserad. Att alla röster, alla professioner är viktiga.
Jenny:Så jag ser ju att Nu är jag ju jävig på något sätt I att tycka att omvårdnad är ett svar men det ska integreras I en helhet på nåt sätt. Det finns ju på nåt sätt en Alltså läkare Det finns ju I psykiatrin I synnerhet både en väldigt stark hierarkisk uppbyggnad men också någon form utav paternalistisk syn på något sätt. Det finns också ett naturvetenskapligt perspektiv I att fråga vad är problemet? Där jag som sjuksköterska mer frågar vilket liv ska levas? Jag frågar andra frågor.
Jenny:Hur får ditt liv mening? Hur kan du leva ett liv med värdighet, respekt och till din fulla potential I det här samhället? Vi måste en helt annan syn på perspektivet psykisk ohälsa som bottnande I så många olika delar som behöver tillgodoses.
Lisbeth:Verkligen, jag delar så mycket av det du beskriver. Dels det här att ett arbete måste ge en mening. Jag vet inte om det är så för alla, men för mig delar jag helt den bilden med dig. För mig måste det kännas som att det spelar roll att det jag gör på dagarna I mitt jobb kan spela roll för mänskligheten. Det låter stort men för människor och för det samhälle vi vill Men jag har också funderat mycket kring nära vård och vetenskapsteori.
Lisbeth:Vill vi mena någonting med att personcentrerad, vill vi mena någonting med att jobba teambaserat då behöver vi en bredare syn på vetenskap som inte bara handlar om naturvetenskap som har en så stark ställning och har fört med sig mycket gott. Jag menar inte att det är oviktigt. Men vi måste också de andra typerna av både perspektiv men också forskningsmetoder och annat som kommer med ett vidare sätt att se på vad vetenskap är.
Jenny:Ja, det börjar ju bli tydligt. Nu har det ju varit ett paradigmskifte där ECT-studier och evidensbasering är allt. Det är svaret på allt. Men det finns ju mycket av värde I kvalitativa studier. Även SBU börjar närma sig den.
Jenny:Men det handlar ju om Det är det som blir så svårt när man kommer in med begrepp som personcentrerad vård I nuvarande psykiatrisk verksamhet. Där är man ett fan av metod och det ska helst finnas ett till 3 gör så här och så blir det bra. Men begrepp som personcentrering är ju mycket djupare än så om man lär sig tillbaka till den filosofiska grunden. Det är en människosyn, det är en etik, det är ett förhållningssätt. Jag tror att det Förstår man grunden I vad personcentrering är så tror jag att det skulle bli tydligare.
Jenny:Men det medför också att en metod kan man applicera när det är hyfsat enkelt eller strösslar lite ovanpå. Förstår man att det är ett arbetssätt, ett sätt att tänka så kan det inte avbrytas, det kan inte upphöra. Utan det måste alltid, alltid genomsyra utifrån
Lisbeth:att
Jenny:det är mitt sätt att se hur jag ser på människan, hur jag ser på patienten, hur jag förhåller mig. Ibland kan man tycka att det blir något fall åt nån Nightinggail-perspektiv I att välja. Men det är inte alls det jag förespråkar. Jag måste stå upp för de stora värdena här I världen. Det är av vikt att jag gör det.
Jenny:Det är inte att Jag ska Jo, jag har kanske ett syfte att förändra världen på något sätt faktiskt. Och jag tänker att ska man lägga ambitionerna lägre bara för att organisationen begränsar oss? När jag möter en patient så är det det som händer I mitt liv. Det är fullständig närvaro, lyhördhet, värme, tillit. Det är det som händer, det är hela världen.
Jenny:Jag känner att kan jag ge 100 procent I det mötet så kommer det att göra skillnad. Jag känner att vi inte kan backa från den typen av grundvärderingar I en yrkesprofil eller faktiskt jag som människa I mötet. Det är ju det som man sen I efterhand förstår att det där fick betydelse för människor. Att jag fanns verkligen där. Jag såg, jag hörde, jag lyssnade.
Lisbeth:Kan du berätta om något sånt kvitto du har fått? På vilket sätt vet du att det spelar roll det här med hoppet att du fanns där? Har du nåt sånt?
Jenny:Är väl människor som kan berätta att det fick dem att I psykiatrin så finns ju ibland svåra möten. Och ibland Vi vill göra gott, men ibland blir det också ont. Men att överlag en närvaro gjort att människor kunnat återerövra vara tilliten till sig själv. Det är sedd som människa utan dömande, utan att försöka pressa ihop eller förminska, fördöma eller begränsa, utan verkligen finnas där förbehållslöst, har ju jag fått åtskilliga återberättelser av att jag blev sedd som en människa. Då kunde jag resa mig I min fulla längd.
Jenny:Plötsligt såg jag mina inre resurser. Att vara sedd I ögon I en annan människas blick gör att man förmår inte enbart på grund av ett möte men upprepade sådana möten I vården gör att jag också kan se på mig själv som en människa och får lov att göra det. Och att återupprepa någon form av värdighet inuti sig själv men också I förhållande till vården. Det är en möjliggörare. Jag kan ju se hur det öppnar dörrar Både inåt mot mig själv I en annan förståelse och en annan acceptans för mig som människa.
Jenny:Men också I mötet med andra människor. Det är väl vad många människor på något sätt med psykisk ohälsa ibland har gjort. Man har liksom för att man har trott att det är det som skulle lindra lidandet att man stänger inre dörrar. Man smalnar av mötet med omvärlden för den är svår och skrämmande. Men att då en möjlighet att för de personerna öppna dörrar både inåt och utåt.
Jenny:Det växandet som då möjliggörs I att vara en person, vara en människa.
Lisbeth:Det låter fantastiskt och väldigt starkt tycker jag när du berättar det. Samtidigt självklart. Jag tänker att det är det vi behöver kunna möta människor som har kanske mest sårbara tillfällen I sitt liv. Att kunna möta på det sättet.
Jenny:Det är det som man också behöver en förståelse för att det är just det. Jag möter en oerhörd utsatthet, en sårbarhet, människor som på många sätt är ganska hudlösa. Jag behöver vara oerhört varsam I det mötet. Jag tycker om begreppet välvilliga händer. Jag ska ju Alltså, att verkligen Jag vill gott.
Jenny:Jag finns här. Givetvis har vi olika saker vi behöver göra eller så. Men det är det som sker mellan oss som människor som ofta spelar så mycket större roll än vad många förstår för att växa och få vinna tillit och trygghet både till sig själv och till sin omvärld. Det är så många saker vi gör I mötet och vården är så väldigt fokuserad på görandet.
Lisbeth:Just det.
Jenny:När det också alltid måste kompletteras med varandet. Vi underskattar det så mycket. Det har också en vård som är inriktad på produktion och effektivitet. Man osynliggör de här små Det är ibland sekunder av möten men där någonting sker där man ser att när twisten I människor sker. Det är det fantastiska.
Jenny:Det är det som driver mig I min vårdvardag framåt hela tiden. Att alltid senare ögonblicken finns, ta dem till vara och ta mitt ansvar I det. Vi lär oss mycket, det är kunskap och kompetens och så. Det är alla dagar, oerhört. Det är jätteviktigt, men man förstår allt mer som sjuksköterska.
Jenny:Det handlar så mycket om min förmåga till reflektion. Vad funkar då I mötet? Vad är det just den här individen behöver I det här mötet? Att tillgodose det och också ett ansvarstagande. Jag möter en människa I den allra mest sårbara ställning och position som finns.
Jenny:Vem är jag I det och hur förvaltar jag det mötet? Jag får en gåva, vartenda patientmöte är en gåva och jag har att förvalta den och ta ett ansvar.
Lisbeth:Hur möts du av kollegor som När du pratar om det här på det här väldigt gripande sättet I alla fall för mig att lyssna. Var har du kollegorna? Andra sjuksköterskor, andra teammedlemmar? Känner du att vi börjar gå åt det hållet? Jag tyckte det var intressant när du sa det här med görandet kontra varandet.
Lisbeth:I den här produktionslogi, fabrikslogi verksamhet som vården ändå till stor del har präglats av under lång tid nu så blir ju görandet så I fokus. Medan omvårdnad handlar så mycket om I grunden varandet för att då kunna göra handlingar som kanske inte alltid bara är handlingar rent fysiska handlingar som man ofta förknippar med läkemedel eller annat. Det handlar om handlingar, kanske relationella handlingar.
Jenny:Det har nog varit väldigt olika. För mig är det väldigt viktigt att arbeta I sammanhang där jag får lov att finnas I den Där man ser det som jag Jag ska säga att det här är inte bara jag som har på min egen kam utan jag har läst oerhört mycket forskning, pratat med väldigt många egen erfarna. Det finns ju så oerhört stor evidens men vikten av relationer betyder. Det spelar roll. Det är ju inte något som jag bajdar på utan det finns ju en oerhört stark grund I att det är så.
Jenny:Så jag har ju valt mina arbetsplatser med väldigt stor omsorg om dels att jag får lov att göra på det sättet, att det värdesätts, att man blir hörd och har kollegor. Det värsta som finns är att jobbat en dag och gjort upp med någon form av plan. Hur vi ska arbeta och hur vi ska komma framåt med en person. Sen kommer man nästa dag och ser hela den förstörd för det var någon som tyckte något annat. Utan jag behöver känna att när jag går ifrån min arbetsplats och förvaltar mina kollegor arbetet.
Jenny:Inte likadant såklart, men enligt grundprinciper som är desamma. Men det är ju också så att jag har gjort min verksamhetsförlagda väldigt snabbt blir jag så här lite tagen åt sidan av en annan sjuksköterska som har jobbat oerhört länge inom psykiatrin. Det gäller just då kanske främst de här patienterna som är ganska vanliga. Alltså olika former av självskadebeteende, ätstörningar, olika former av suicilitet. Man har svårt att hitta rätt till sig själv.
Jenny:Man har lite svårt att reglera känslor och det blir så. Då tycker hon att jag ser verkligen ditt varma engagemang och att du vill väl och så. Men som erfaren ska jag berätta för dig att det är ingen Du kommer att bli sviken, du kommer att manipulera dig och du kommer att dö. Väldigt kortfattat. Vi har en lång utläggning om detta.
Jenny:Oj. Jag blir så tyst. Jag blir så Men vad är det du säger? Men det handlar om I ett sammanhang att vården ska inte bygga relationer och det ska inte bli trevligt för patienter att vårda sig heldygnsvården för det blir bara fel. Mitt svar kan ju bara bli att den dagen jag tänker som du, den dagen jag förhåller mig till mina människor på det så ska jag aldrig mer jobba I psykiatrisk vård för då har jag ingen plats där.
Jenny:Så det finns liksom både de Det finns absolut en rörelse ser jag mot det mer personcentrerade återhämtningsinriktade. Att förvalta det vi har av grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter. Men det finns någonting som skaver mot det här av många som också vill bevara det gamla. Det är jag som är Alltså en maktposition och en kontrollfunktion. Det där brottas väldigt mycket inom det I den psykiatriska framförallt heldygningsvården idag.
Jenny:Det handlar ju väldigt mycket om rädslor och förluster. Det är väldigt spännande att se och det är fullt förståeligt. Men vi kan inte nu backa I detta utan nu är det WHO, Socialstyrelsen, enorma mängder av omvårdnadsforskning och annarsforskning ser det här med personcentrering, inkludering. Alltså viktiga värden. När man läser och fördjupar sig I varför ska vi jobba på det sättet så förstår man vikten och det är den enda vägen framåt.
Lisbeth:Verkligen. Jag tänker att det är inte bara psykiatrin. Jag ser den här maktkampen eller både de som är rädda för förändringen och känner också rörelsen mot någonting annat. Det tycker jag är hela hälso och sjukvårdssystemet också. Det kanske är naturligt och det är det man måste tänka ibland när det känns tufft.
Lisbeth:Att det ju precis så här kan driva förändring. Det kommer att finnas de som känner sig rädda, de som känner att det här är någonting som hotar och så. En sak som jag funderar på Jag har aldrig själv jobbat I psykiatrin. Jag är sjuksköterska till min profession. Men inte I psykiatrin även om jag alltid har tyckt att det verkar intressant och viktigt.
Lisbeth:Jag tycker att det finns 2 bilder av psykiatrin. Precis det som du sa mycket I psykiatrin finns fortfarande I den här paternalistiska synen. Det du berättar om, det här mötet under din verksamhetsförlagda utbildning och så. Samtidigt som psykiatrin har varit de som kanske har gått först med brukarrevideringar, först med peer support och med egenerfarna medarbetare som är anställda och så. Så det är verkligen tycker jag både och när jag tittar på psykiatrin.
Lisbeth:Vi måste använda psykiatrins erfarenheter mycket mer för hela vårdsystemet just I det här som är att gå före. Vad tänker du om den där 2 Självvald inläggningen är ju också något som började I psykiatrin. Lite mer makten åt människan. Ser du den också, den här dubbla bilden?
Jenny:Ja. Men jag tror att vad man ganska tidigt ändå tillvaratog och började se vikten av I psykiatrin det var ju det Ska vi prata om god vårddelar? Det finns på nåt sätt en omöjlighet att inte tillvarata patienters och det egen erfarna perspektivet I psykiatrin för att jag kan aldrig förstå om jag inte frågar det här. Jag kan ju inte få ett blodprovsvar eller en som säger det här eller det här. På något sätt är det oundvikligt att involvera personen, att fråga, att lyssna.
Jenny:I det tycker jag fortfarande att det finns. På något sätt så är Man är så van I sjukvården att det är jag som ska prata, det är professionen. Jag ska på något sätt övertrumpa. Ibland får jag nästan överrösta patientens röst för att tugga in vad som är viktigt för mig att säga och vad du ska känna och tänka. Att lyssna är egentligen så oändligt mycket effektivare.
Jenny:Jag får så viktiga svar, men det finns fortsatt en oförmåga hos professionen att lyssna. Det finns någon slags defaultmod I psykiatrin av att det är viktigt att lyssna men jag kan inte riktigt tro på det som personen säger. Därför att den är präglad av olika typer av psykisk ohälsa. Den är inte trovärdig, den förstår inte sitt eget bästa. Nu får vi ta över.
Jenny:Jag tror att det är där man mycket slåss mot. Man börjar alltmer efterfråga patientens röst och man använder de organisationer och brukarorganisationer för att tillvarata. Men jag ser fortfarande inte riktigt att man fullt ut vågar tillmäta det betydelse på riktigt. Jag tänker ofta när man sitter I olika sammanhang och gjort den här typen av brukarrevisioner eller sitter på olika sammankomster för att prata om verksamhetsutveckling och så att vi Brukarrörelsen är på något sätt Man får tänka inom fyrkanten som är hälso och sjukvården. Inom den kan vi få tycka och tänka lite grann om hur stolarna kanske ska stå runt bordet, men det är inte riktigt säkert ens det.
Jenny:Men vi får aldrig komma med förslag att det är fyrkanten som Det här behöver vara en häkta kombi med 3 cirklar. Det finns alltid en begränsning I hur långt vi får lov att tycka. Det finns också en Jag har jobbat mycket med att implementera det här med peer support och utbilda peer support. Det var ett väldigt motstånd. Hur I helst säkert ska detta gå?
Jenny:Det där var en väldigt spännande resa. Att se vad det var det som gav det så mot verksamheten och hur ser man på att ta in någon med egen erfarenhet. Det är liksom en trojansk häst på något sätt. Vad gör vi? Det där är ju under utveckling.
Jenny:Ibland faller man åt. Det som blev lite tokigt I peer support var att de är ofta anställda I regionerna och har den psykiatriska verksamheten som sin arbetsgivare. Det vet vi att det dröjer ett halvår ett år sedan är man liksom inlämnad I organisationen och man förlorar sin egen röst lite och sitt eget sammanhang. Det där har väl blivit lite dåliga vändningar ibland av att då blir det inte riktigt som det var tänkt. Så vi försöker återerövra det där.
Jenny:Hur kan vi fånga in dem igen grundade det I det egenerfarna? Där finns mycket som pågår.
Lisbeth:Kan du säga något om hur det kan se ut? Hur skulle det kunna gå till då? För det är precis som du säger att man färgas ganska snabbt av en verksamhet och då tappar man lite av det man vill få ut.
Jenny:Det har väl blivit Det handlar ju om Den engelska är ju peer support. Det vill säga jag stöttar en jämlikhet. Det här jämlikhets, det perspektivet, är av vikt. Nu har det här döpts om till patientstödjare, vilket jag tycker förlorar hela vidden av vad det var. Verksamheten använder ibland, eller jag har hört olika berätta att nu ville läkaren att jag skulle övertala den här patienten att ta sina läkemedel.
Jenny:Och då underminerar man hela rollen och hela funktionen. Det blir en märklig vändning och då blir det ju bara ett svek mot patienterna om ersupporten intar sjukvårdens perspektiv. Den är ju där för att tillgodose mig, att höra mig och vara min ryggrad lite när jag behöver det och inte riktigt antingen kan uttrycka det, stå upp för det eller ens förstå det. Men jag ser ju oerhörd vikt av att brukarorganisationerna finns och gör ett helt fantastiskt jobb. Jag är ju en del av dig själv.
Lisbeth:Ja, precis. Kan inte du berätta lite grann om det? Berätta om RSMH och din roll där. Vad är det för organisation vi kanske ska börja I så att de som lyssnar inte vet?
Jenny:RSMH och Riksförbundet för social och mental hälsa. Det är den brukarorganisation som kanske har funnits längst I. Det har funnits sedan 60-talet. Det började som en väldigt radikal rörelse av att stänga ner mentalsjukhusen. Det var också den organisationen som tog begreppet återhämtning som man alltmer pratar om.
Jenny:Det vill säga att det handlar inte bara om att för en människa att kanske symtomreducera utifrån en diagnos. Det handlar om kan jag leva ett liv som ger mening? Kan jag leva ett liv I värdighet? Finns jag I en gemenskap? Kan jag leva upp till den fulla potential som jag ändå innehar?
Jenny:Det är också en rörelse som har stått väldigt mycket på patienters sida och pratat mycket om rättigheter. Det som jag väldigt mycket tycker om med RSMO är att våga vara en vass röst. Att våga stå upp och peka på när det blir väldigt, väldigt fel. Men också se lösningarna. Men det är en rörelse som ibland kan tycka att det här med brukarorganisationer och att det är väldigt reducerande begrepp.
Jenny:Det här är på något sätt en medborgarrättsrörelse egentligen. Då tycker jag man landar mer rätt I att tänka vad är då funktionen? Vi står upp för människan I olika typer av system och organisationer. Vi ser det vara av vikt och bottnar mycket I olika etiska imperativ som ändå samtidigt ligger på vården och fundament av mänskliga rättigheter. Men framför allt så har vi ju också Vi är ju en organisation som tvåhundraförtiosju har tillgång till de egenerfarna röster.
Jenny:Jag är intresserad av att veta vad det än mån det vara på området så kan jag alltid Jag har tusentals röster jag kan tillfråga. Hur ser ni på detta? Det ger en väldig trovärdighet I det. Det är inte bara så att det är några som tycker och tänker utan det är alltid bottnat I. Det är väl så att om man tittar lite på stora förändringar I världen när paradigmskiften skett, förändringar, kvinnorättsrörelsen, partvid och så så ser man att det som har gjort skillnad är inte alltid lagstiftning eller olika politiska dokument eller beslut utan det är narrativen.
Jenny:Det är människors röster vi är detta som är av vikt för att spegla. Jag känner en oerhörd ödmjukhet och respekt att få vara del av en sådan organisation som så rättvist och så genomgripande och alltid står upp för det som är viktigt för patienter, personer, människor. För den talan och för alltid den fanan väldigt högt. Att då inte bocka sig I kritik. Men också för att vi vi är så stabila I att vi har väldigt mycket medlemmar som alltid finns och vi hämtar vår kompetens, vår kunskap från det.
Jenny:Vi är också givetvis väldigt pålästa vad forskningen säger och professionen säger. Att hitta balansen I det. Jag tror att det är en väg att förändra. Jag har ju ett ben som egen erfaren, som professionell och I forskningen. Det vill säga jag har ju de 3 benen I den evidensbaserade praktiken om vi nu ska prata evidensbaserad vård.
Jenny:Jag känner att det är väldigt värdefullt och därför kan jag I olika sammanhang också mer stå upp för och säga. Jag tycker att jag har något att säga I olika sammanhang. Även om det inte finns så många sammanhang där man talar om saker ibland som är på riktigt. Det kan ibland frustrera mig att vi pratar alltid om små bisaker, vi pratar alltid om essensen I vården eller essensen I vad får olika politiska beslut för resultat I praktiken. Verkligen.
Lisbeth:Vi måste prata också om forskningen. Men om jag får stanna vid det här med RSMH och brukarrörelsen kontra något fint om människorörelsen. Att det inte bara är en större rörelse än så speglas det I era medlemsled också. Är det så att ni fångar upp det här radikala, att vilja förändra samhället. Syns det I ert arbete eller?
Jenny:Ja, men det tycker jag. Vi är väl liksom Nu har vi väl på något sätt det som vi har landat I. Förra året drev vi mycket frågor om tvångsvården eller främst tvångsåtgärder kanske på något sätt. Inte på något sätt, men vi problematiserade och vi öppnade upp för en debatt om vad det finns för andra lösningar. Det är ingen att bara säga att vi är emot detta eller tycker detta är dumt.
Jenny:Det handlar inte om nåt dömande. Det är totalt ointressant. Hur hittar vi lösningarna framåt? Varför blir det problematiskt? I år har vi valt att mycket fokusera på levnadsvillkor för människor som drabbas av olika former av psykisk ohälsa som får oerhört stora konsekvenser.
Jenny:Det jag tycker att, och det är ju att lyssna in, vad får vi från våra medlemmar? Vad är det de säger? Vad blir svårt I mötet med samhället eller I mötet med vården? Och sen formulerar vi upp det så formar vi några koncisa intressepolitiska mål. Vi har ju höga visioner och höga ambitioner men vi får också hitta vad som är möjligt och så får vi börja där.
Lisbeth:Just det. Vad säger medlemmarna då? Vad är det som är viktigt när man tänker på det med levnadsvillkor och jämlikhet? Vad har ni för viktiga frågor ni driver det här året?
Jenny:Dels så handlar det om den fattigdomsfällan som finns. Som både till viss del ibland faktiskt är orsaken till att man hamnar I en psykisk ohälsa, utanförskap eller en utsatthet. Men också som försämrar förutsättningarna för återhämtning. Vi ser olika system I samhället som hindrar människor att delta I de demokratiska processerna. Man pratar mycket I Sverige om integrering.
Jenny:Det är viktigt att människor paketerar sig in I samhället på olika sätt medan vi pratar mycket om inkludering. Det vill säga hur kan jag få lov att finnas I samhället på mina villkor? Det är inte jag som ska behöva fälla krokben på mig själv och paketera mig på 2 millimeter och finnas där utan jag som människa ska ju få finnas I all min skönhet och alla mina. Även om det inte alltid är enkelt att förstå så ska ju alla människor få finnas I sin fulla blomster I det här samhället. Så det handlar väldigt mycket mer om inkludering snarare än integrering.
Jenny:Där är det ekonomi, bostad, skola, förutsättningar att söka vård, få vård och så som är intressanta. Vad är då förutsättningarna? Vad är det jag jag tyvärr tvingas slåss mot som tar all min energi från att istället få lov att återhämta mig och finna min plats I samhället?
Lisbeth:På tal om att ta lite större perspektiv och inte bara titta på frågorna ur ett väldigt inzoomat perspektiv utan våga zooma ut lite och se vad det är som bygger grunden I ett bra samhälle. Du pratade om det här med dina 3 ben och forskningen också. På vilket sätt kan du vara involverad I de delarna? Hur ser det ut för dig?
Jenny:Vi har ju varit mycket I brukarföreningen att göra mycket av den här typen av brukarrevisioner. När egenerfarna tillfrågas av egenerfarna. Vad är då av vikt? Vad framkommer? I det sammanhanget får vi också väldigt mycket frågor om att delta I olika forskningsprojekt.
Jenny:Man börjar alltmer se vikten av att både att de egen erfarenheterna är med redan I vad vi överhuvudtaget ska forska om och sen är med I att planera upplägget av forskningen och delta aktivt I alla delar. Datainsamling, analys, författare. På det sättet har jag deltagit I flera olika forskningsprojekt som handlar väldigt mycket om återhämtningsperspektivet på något sätt. Men också olika Vilka vårdformer? Vad är det I vården?
Jenny:Mycket att belysa vilket forskarna inte alltid kan. Vad är det vi alltid missar? Man ser en massa saker men det är svårt att se det man inte ens har förmåga att se. Det är väl ofta den typen av bidrag att kunna hitta saker I deras olika arbeten som de riktigt antingen inte riktigt ser överhuvudtaget eller inte ser som viktiga och därför inte belyser dem. Så det har nog varit väldigt mycket av den typen av forskning.
Jenny:Alltså, komplementet I att belysa saker som forskningsvärlden kanske inte ens ser. Det finns något väldigt unikt I det egen erfarna perspektivet.
Lisbeth:Just det. Och det här är en rörelse som du ändå ser ökar? Att fler inser att man behöver med det perspektivet I sin forskning. Ja, absolut. Och så tycker jag att det är.
Lisbeth:När jag tittar på det från mitt håll så tycker jag att det är ett tecken på att någonting sker. Vi är I någon typ av förändrat synsätt. Inte bara förändrad organisering, ett förändrat synsätt. På hälso och sjukvårdens roll och förhoppningsvis också hela det tvärvetenskapliga perspektivet med många olika komponenter in. Jag tyckte det var så intressant Jenny för att när vi jobbar med att driva utvecklingen mot en mer nära vård Så dels har vi tittat mycket på det som handlar om systemteori.
Lisbeth:Hur förstår man hur system förändras? Hur förändrar man I komplexa system? Jag gillar väldigt mycket det här du säger om rörelse och kvinnorörelsen. Jag tänker att det handlar mycket mer om att skapa rörelse och intresse hos människor. Att det kommer att förändra grunden snarare än om lagstiftningar
Jenny:eller
Lisbeth:väldigt mycket skarpa beslut. För det är svårt I sådana här komplexa verksamheter.
Jenny:Det tycker jag också att jag ser väldigt mycket när jag har jobbat en hel del med att implementera olika metoder eller olika sätt. Men jag har också jobbat på Centrum för personcentrerad vård med implementering av personcentrering. Människor blir så rädda när man kommer in med den här typen av De känner sig: Har vi gjort något fel nu? Har vi varit dåliga? Och det är inte alls det det handlar om.
Jenny:Men det är så himla fint att se när de får nya sätt. Alltså när man plockar bort men samtidigt ger dem någonting annat I händerna så är det så många människor som säger att det är så här vi alltid har velat jobba men vi har inte fått lov eller vi har inte kunnat eller så det är så himla fint att se att det blir en väldigt fin rörelse. Det blir en rörelse. Ja, och jag tycker om ordet rörelse överhuvudtaget. Jag önskar att man såg hela patientmötet som en rörelse men hela sjukvården som en rörelse.
Lisbeth:Exakt. Vad kunde du säga det är att du tycker om ordet rörelse. För det vi också har sett när vi har försökt fördjupa oss I hur man kan stödja en sådan här typ av rörelse Det är att begrepp och ord spelar roll. För våra tankar formas ju ändå av vårt sätt att prata och vårt sätt att använda ord. Jag vet att du också är intresserad av det.
Lisbeth:Kan vi inte prata lite grann om ord nära, samordnad och så? Hur tänker du kring dem? Berätta
Jenny:lite. När man väljer ord så väljer man också en riktning. Man vill ju någonting med det. Nära är speciellt. Vad är nära?
Jenny:Det är både att den finns lättillgänglig. Det ska inte krävas en omöjlig ansträngning för mig att finna den. Att komma till den. Men det handlar ju också om att den svarar an. Den är nära mig som människa.
Jenny:Den svarar an mot mina behov. Den skapar en förståelse, en resonans botten mot var är då mina? Det vill säga den är nära mig som människa. God är ju ett ett oerhört laddat ord på olika sätt. Men kan man få lov att prata om god vård?
Jenny:Vad fint de egentligen kan göra det.
Lisbeth:Vad tänker du att det innehåller för dig?
Jenny:Ni har ju radat upp ganska många olika aspekter av det. Det som jag ser är väl dels kan du aldrig förstå vad är gott för en annan människa utan att ganska ambitiös försöka förstå och fråga vad är gott för dig? För det är ju inte samma sak alltid. Sjukvården tror jag har ju sin bild av vad är gott. Har man inte ens förstått vad är gott för patienten så kan det bli väldigt fel.
Jenny:När man inte har samma målbild ens en gång så bäddar det för besvikelse. Men byråkratin finns det här lite obehagliga begreppet som heter följsamhet. För mig är det inte patienten som ska vara följsam vården utan det är vården ska vara följsam patienten om man nu ska använda den typen av begrepp. Det har blivit väldigt märkliga resonemang från vården. Det blir alltid: Jaha, nu kommer patienten in igen här på akuten och har inte tagit sin medicin.
Jenny:Skyll dig själv. Du har inte lyssnat på oss. Herregud, Skärpt dig. Och så blir det så oerhört fel vinkling på det.
Lisbeth:Verkligen. Eller hela det här att vi ska uppfostra människor att söka rätt. Nu söker du ju fel. Du ska inte söka här, du ska söka där. Och jag menar, vi behöver ju också göra det på tal om det här.
Lisbeth:Göra det lätt att känna att vart jag kommer så får jag mitt möte. Sen får vi med vården sköta det där, Beck-office eller hur vi ska säga. Att vi använder rätt kompetens och rätt. Men att hålla på och uppfostra invånarna, det har jag alltså svårt för. Det är för komplext system för att tänka att vi alltid ska kunna se till att alla gör precis som vi hade tänkt att de skulle göra.
Jenny:Det finns ett väldigt fint citat som jag ofta tänker på som är: Ive langnt that people will for get what you did. People will for get what you seed, what you never for get how you mead you're mead you're mead you're mead you. Återigen att vi är så mycket I görandet och det ska vara effektivt och vi mäts utifrån produktion, inte från kvalitet. Men vad blev I slutändan? Vad blev viktigt för människor I mötet?
Jenny:Kanske var jag gick ifrån. Var gick jag ifrån? Hur blev jag berikat som människa? Hur blev jag sedd? Hur blev jag lyssnat till?
Jenny:Därmed inte sagt att insatser inte är obetda. Absolut inte. Men vi måste förstå att saker och ting finns I ett sammanhang för människor. Jag tänker att det
Lisbeth:där står inte emot varandra. Att alltid kunna den dimensionen med sig, det gör ju inte att åtgärden är mindre viktig. Men den får ju en helt annan betydelse om jag också har förstått vad det betyder för den andra människan. Det som behöver göras eller som vi är överens om ska göras. Tiden går så himla fort Jenny och jag tycker det var ett fantastiskt samtal med dig som jag skulle vilja betydligt längre känner jag.
Lisbeth:Men vi behöver avrunda. Men om du tänker framåt. I min inledning av vårt samtal så pratar vi om hopp. Vad betyder hopp och hur ser ditt hopp ut för hälso och sjukvård om man får ta ett så stort perspektiv framåt?
Jenny:Utan hopp så är det inte möjligt. Hopp är ju viktigt men hopp kan ju se väldigt olika ut. Jag ser väl mycket att Det finns vissa fel slut I hur man tänker hälso och sjukvård som inte gagnar. Vi har tagit gamla begrepp egentligen ibland från näringslivet och man ser alltså produktion och allting ska kunna göras. Det ska liksom samma, en diagnos, en metod, ett resultat och det ska alltid se ut så.
Jenny:Men det är ju inte så det ser ut liksom. Man ser ju att näringslivet har ju övergett den synen av produktion och ekonomistyrning och där det handlar om tillitsstyrning. Det där är ju en rörelse som är på gång ens om sjukvården men den är svår. Vi har ett enormt humankapital av människor som jobbar I vården, av människor som söker vård. Kan vi verkligen på riktigt försöka förstå vad det är vi gör och därmed också styra I riktningen mot att det är av vikt, att vi gör det vi gör.
Jenny:Kan vi bättre förstå? Vården är ju egentligen patienterna. Vi som jobbar är ju på tillfälligt besök på något sätt I vården. Men det handlar väldigt mycket om att förvalta ett humankapital och inte en organisation, inte rutiner och styrdokument, standardiserade vård Det där är intressant men vi behöver något omtag I grundsynen på vad är uppdraget för hälso och sjukvården? Och att våga lita på att de som jobbar besitter enorm kunskap, kompetens, förståelse och förmår på många sätt leda den I excellens.
Jenny:Sen handlar det också väldigt mycket om förhållningssätt och synsätt I vården. Som jag tror är en effekt av att man har sett mycket ekonomistyrning, produktivitetskrav, riktlinjer och så. Jag ser många spännande utvecklingsmöjligheter och jag tror verkligen att det kommer att ske för att det måste ske.
Lisbeth:Exakt.
Jenny:Nu springer vi så mycket. Nu blir det mer Gud och sjukvården kommer aldrig bära det. Har så mycket som vi ska göra, vi har så mycket, men man fattar inte riktigt. Men vad ska vi då plocka bort så att vi får möjlighet att göra det som är det som gör skillnad?
Lisbeth:Kanske pratar vi för lite om det här jättestora kapitalet, humankapital. Och dess förmåga och dess möjlighet om vi bara hittar andra sätt att sammanfoga oss på ett bra sätt. Otroligt intressant. Jag tycker du har pratat om både varje möte men också om behovet av ett helt nytt sätt att se på styrning och ledning och hur de där hänger ihop. Jag önskar dig så stort lycka till med ditt värv både som specialistsjuksköterska inom psykiatrisk omvårdnad och I ditt ideella engagemang för ett bättre samhälle och för människor, som du beskrev.
Lisbeth:Stort tack för att du var med. Du har nyss sagt om vad nära är, men upprepa dig gärna. Vad är nära just för dig?
Jenny:Nära är att jag kan nå det med mina armar, med mina ögon och att det svarar an mot det som är nära mig. Det vill säga mina behov och önskemål, preferenser, mina värderingar. Att det lirar med det som jag har behov av. Det där kommer man ömsesidigt fram till om både personens och professionens får lov att tala I ett och samma rum och får lov att prata till punkt.
Lisbeth:Stort tack Jenny för att du var med I Nära Vårdpodden.
Jenny:Tack och lycka till!
Lisbeth:Tack så mycket!
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!