Speaker: 00:01

En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

Marina: 00:12

Den statistik som vi har från tvåtusen tjugotre visar att tio noll äldre personer I månaden faller så illa att de behöver sjukhusvård eller specialiserad öppenvård. Eller när man reser sig upp från en stol. Skjut ifrån med armstöden, håller du I dig I bordet när du reser dig och sätter dig eller går utav bara farten? Små, små saker I vardagen som gör att vi inte märker att vi slutar använda vår fulla kapacitet.

Lisbeth: 00:48

Nära vård handlar ju bland annat om att få till mer proaktiva arbetssätt. Det handlar om att vi ska kunna se risker och göra rätt saker I rätt tid. Allt för att förebygga både skada eller att sjukdom uppstår. Ett sådant område som är väldigt viktigt är ju fallprevention. För Det är ett så bra exempel på där tidiga insatser kan skapa både trygghet, bygga självständighet, men också förhindra för tidig död.

Lisbeth: 01:18

Välkommen hit Marina Arcokangas. Du är fysioterapeut, du är forskare på bland annat området farprevention på FoU Sörmland. Tack! Kul att du är här.

Marina: 01:32

Kul att vara här.

Lisbeth: 01:34

Känns det bra så här på morgonen när vi spelar in?

Marina: 01:37

Absolut. Jag är morgonpigg så det är inga problem för mig.

Lisbeth: 01:41

Samma här, jag är bästa tiden på morgonen. Marina, för många är du bekant. Du var med på vår

Marina: 02:04

om mig själv. Jag har precis fyllt femtio här I slutet av förra året. Jag har klivit över den gränsen där, eller vad man ska kalla det. Jag bor I Kungsör som ligger I Västmanland. Det som jag är intresserad av på fritiden är att vara ute I naturen och vara fysiskt aktiv.

Marina: 02:30

Tillbygga mycket tid med långa min lilla Valle som är en Jackrossel som snart fyller tretton år här I vår. Det präglar en stor del av den privata sidan. Jag har ett stort intresse för det som du berättar om handlar om förebyggande arbete. Även om vi går in på hälsofrämjande, att väldigt tidigt jobba för att vara friska och aktiva så länge vi bara kan upp I hög ålder. Jag utbildade mig till sjukgymnast I tjugo år förra året.

Marina: 03:09

Tvåtusen fyra gick jag sjukgymnastutbildningen I Västerås på Mälardalens universitet. Då och sedan jobbade jag efter det I kommunal verksamhet. Jag jobbade riktat mot äldreomsorgen under de år som jag jobbade som sjukgymnast för att sedan få ett intresse och hoppa på forskarutbildningen som handlade just om fallprevention.

Lisbeth: 03:37

Vad gör du mer på fritiden än att gå ut med Valle?

Marina: 03:41

Mitt stora intresse är ju att fördjupa mig också I det som jag håller på med. När folk frågar mig vad mina intressen är så är det just att jag har en integrering av mitt jobb också I mitt privatliv. Så att läsa om hälsa, fördjupa mig inom områden är också ett av de intressen som jag har. Men just det här att vara ute I naturen, det är en stor del.

Lisbeth: 04:12

Ibland tänker jag att man ofta pratar om att det är så viktigt att hålla isär fritid och arbeta. Men jag delar väldigt mycket av din beskrivning. Att det kan också vara en stor förmån för det är ju också att få arbeta med det som man också brinner för. Även om man ska hitta balans och återhämtning. Men att det behöver inte vara en nackdel utan verkligen en ynnest att få göra det.

Lisbeth: 04:35

För det tycker jag också att jag själv ser att jag har fått göra.

Marina: 04:38

Ja, absolut ska man hålla isär och jag tänker att I min roll som forsknings och utvecklingschef på FoU I Sörmland så är det en del och sedan är ju min min forskar del är ju en annan del och det är ju hela tiden det här att att man har ett intresse för det område som man forskar på. Det är därför man också blir duktig på det område som man är för att man har det här intresset. Men absolut så är ju den här avgränsningen också viktig. Det är då det är just det här att få komma ut och göra annat och få den här inspirationen som jag får då ute I naturen. Att vara ute och springa och vara ute och promenera.

Marina: 05:17

Då får man verkligen den där tid för återhämtning och reflektion.

Lisbeth: 05:23

Du sa att du när du var färdig fysioterapeut eller sjukgymnast på den tiden så blev det den kommunala äldrevården för din skull. Hur? Hur kom det sig?

Marina: 05:38

Om vi går tillbaka lite längre så och det nämnde jag inte tidigare men innan jag påbörjade sjukgymnastutbildningen så jobbade jag som undersköterska. Då jobbade jag inom äldreomsorgen, så det har alltid varit ett intresse för mig att jobba med det området med den målgruppen. Väldigt givande för mig själv och också viktigt tänker jag att för den äldre äldre målgruppen då liksom att det finns finns intresse och att det finns människor som är intresserade av att jobba inom området. Så det har varit en. Det var ett område som jag kom in på tidigt.

Marina: 06:18

Då följde det med mig att när jag var ute på min praktik när jag gick min var det inom äldreomsorgen som jag hittade min plats så att säga. Och byggde på det här med att mycket inom Om man nu säger så mycket inom äldreomsorgen när man jobbar där I kommunal verksamhet är ju väldigt reaktivt. Man jobbar oftast med någonting när det har hänt någonting lite senare och det är jätteviktigt. Rehabilitering och just det reaktiva arbetet är ju en viktig del men där kom också intresset av att se hur kan vi hur kan vi jobba tidigare för att undvika att vi hamnar där vi är och behöver jobba med det som kommer kommer efteråt. Så då blev det ett sådant intresse som jag hade och började läsa kurser och fördjupa mig I det så att det kom Det kom naturligt när man jobbade med målgruppen.

Marina: 07:15

Just det här med att bibehålla självständigheten, för det vet vi också är någonting som äldre själva uppger som det viktigaste. När man frågar vad är det som är viktigt för dig? Då är det att bibehålla självständigheten. För det är alltid ett jobbigt kliv till att vara självständig till att inte längre vara självständig och behöva hjälp. Så det är det som har drivit mig till att jobba.

Marina: 07:39

Inom äldreomsorgen är fallolyckor ett stort problem. Vi möter ju väldigt mycket konsekvenserna som sjukgymnaster eller fysioterapeuter just av en fallolycka. Det kan ju handla om att både att man behöver lite hjälp till att man behöver omfattande hjälp efter en fallolycka till att man faktiskt behöver flytta från sitt boendet som man hade till ett annat boende eller att man faktiskt inte heller överlever.

Lisbeth: 08:05

Nej, precis.

Marina: 08:06

Det finns en skala.

Lisbeth: 08:08

Verkligen. Vi ska fördjupa oss såklart I det. Jag vill bara stanna till. Dels tycker jag var intressant det du sa med det här med rehabilitering och att det ofta blir då det som kommer efter. Det är bara ordet: Rehabilitering.

Lisbeth: 08:25

Och att vi behöver tänka så mycket prov istället eller pre. Nästan prehabilitering. Att vara där och hindra som du jobbar nu med fallprevention. Men innan vi går in på det så tänkte jag också: Säg någonting om att få ut Sörmland. Vad är det för verksamhet?

Lisbeth: 08:45

Är den uppbyggd och så? Så kan vi orientera oss I vart det finns? Absolut.

Marina: 08:51

FoU Sörmland är ju då en forsknings och utvecklingsenhet som ligger organiserad I Region Sörmland. Men vi samfinansiera samägs av alla nio kommuner och Region Sörmland. Vi jobbar mot hela området, socialtjänsten och angränsande hälso och sjukvård där man möts tillsammans I gemensamma frågor och utmaningar. Vårt uppdrag är ju att stödja och arbeta för en evidensbaserad praktik kan man säga att att vi kan stödja så bra som möjligt medarbetare ute I Sörmland. Med tanke på också nya socialtjänstlagen, att jobba med vetenskap och beprövad erfarenhet att tänka till men också uppföljning och analys som är en viktig del I arbetet.

Marina: 09:39

Vi stödjer I olika delar, men det utgår alltid från de behoven som finns och de utmaningar som finns just I Sörmland. Och då har vi ju allt från barn och unga med psykisk ohälsa och så har vi mot äldre området med inte bara fallprevention, men också inom andra områden med multisjuklighet och så vidare skörhet. Det kan vara olika frågor som vi jobbar med och då är vi. Då har vi här I verksamheten både forskningsledare som är olika ämnen. Vi har statistiker, vi har en kommunikatör och sen har vi också två doktorander och en postdoc som jobbar riktat till de olika områdena.

Marina: 10:19

Nära vård är ju då en del vi har en doktorand som som som tittar på så att Vi har en bredd, men vi jobbar utifrån de behov som finns I länet.

Lisbeth: 10:30

Jag tänker att så mycket av det du pratar om som verkligen är nära vård för mig. Dels självständigheten. Det tycker jag är en självständighetsreform att faktiskt se till att människor kan bevara sin självständighet. Men också du berättar om FoU Sörmland. Det här gränsöverskridande.

Lisbeth: 10:46

Att det inte är regionen eller kommunen. Att det är många områden och många professioner. Det tycker jag också är ett väldigt starkt kännetecken på vad omställningen handlar om. Att se på något sätt de resurser vi har tillsammans I systemet inte var varje del för sig. Så det låter ju så fantastiskt bra att den här FoU Sörmland delen så att man inte bara jobbar med regionen för sig och kommunerna för sig.

Lisbeth: 11:13

Där också på många ställen. Kommunerna kanske inte har kapacitet att själva heller driva en FoU verksamhet fullt ut I många små kommuner och så. Verkligen intressant. Jag tänker din relation till omställningen till nära vård. Om du skulle säga någonting om den, hur ser den ut?

Marina: 11:40

Min relation till nära vård är ju att för tvåtusen tjugoett så initierade vi ju ett projekt. Nu heter det projekt, man ska undvika det, men ett projekt för att starta upp arbetet. Att liksom verkligen komma igång med det här med nära vård. Då blev det ju så att vi rekryterade två projektledare som skulle initiera det här och få kommunen och regionen att verkligen komma igång med arbetet. De placerades hos oss på FoU.

Marina: 12:09

Vi hade förmånen att få jobba tillsammans med de två projektledarna under tvåtusen tjugoett till tvåtusen tjugotre. Där de avslutade sitt arbete. Vi har en rapport som sammanställt de två första åren I arbetet. Samtidigt som det där pågick I deras sista år så tyckte vi ändå att vi ville göra lite mer här I Sörmland. Och titta på det här.

Marina: 12:34

Kan vi följa det här på något sätt? Skulle vi kunna göra det med forskning till exempel? Då tog vi fram ett förslag på hur vi faktiskt skulle kunna genom aktionsbaserad forskning skulle kunna följa arbetet som sker. Allt från målbilden till färdplanen som vi håller på med nu, men sedan också implementeringen. Just nu är vi lite mitt I det här när doktoranden har sin halvtid.

Marina: 12:58

Karin Strumqvist heter hon som är doktorand I projektet. Vi har tittat på målbildsarbetet. Hur gick det till? Hur använder man målbilden? Vad ska vi med den till?

Marina: 13:10

Men också hur allt det här påverkar färdplanen och den Mycket lärdomar och just det här med processerna och dess utmaningar som finns när vi gemensamt jobbar med en så stor fråga. Det har vi ju också samtidigt nu då som en del av det här första arbetet som pågår.

Lisbeth: 13:35

Det är superintressant! Hoppas att man tittar också på vad som händer med människor, förhållningssätt och relationer. För jag tänker att det är ju så stor del av det här att det handlar om våra mindset och vårat sätt att relatera till varandra. Intressant att ni tittar på helheten på något sätt I jobbet.

Marina: 13:53

Ja, för det pågår ju många olika forskningsprojekt. Olika forskningsprojekt som I sin del bidrar och undersöker olika delar av nära vårdsarbetet. Men här var det verkligen paraplygreppet över det. Så får vi se. Vi är ju inte färdiga än men det är ju spännande att följa det.

Lisbeth: 14:14

Vet du om det finns andra som gör det I Sverige också? Har ni något samarbete?

Marina: 14:19

Vi har inte riktigt hittat någon som har samma angreppssätt som vi har. Delar av det men inte på det Det finns många forskare ute I landet som angränsar till varandra och ibland också gör nästan liknande typer av projekt som också skulle vinna så mycket på att göra saker mer tillsammans.

Lisbeth: 14:56

Och jag vet också att du som forskare brinner för att forskning ska också på något sätt leda till lektion. Det ska leda till någonting. Det ska förankras och så, men berätta! Vi går in på din forskning kring både träning och avfallprevention och vad du gör och vad du ser.

Marina: 15:17

Det är jättesvårt att veta var man ska börja och hur länge man ska prata om någonting. Men jag tänker ändå att vi backar tillbaka lite grann. För att det finns ju Jag disputerade tvåtusen sjutton så jag började mitt doktorandarbete tvåtusen tolv. Och då var ju fokuset på just det här med träning och att För personer som är där I gränslandet mellan att man klarar sig självständigt men man börjar känna någonting. Man får behov av någon slags stödinsatser eller någon hjälp.

Marina: 15:46

Man kanske börjar behöva en rollator eller någon annan stödinsatser från kommunen I form av städning eller något sådant. Då vet vi att där är den där brytpunkten. Nu börjar det hända saker och där finns det också risker I och med den brytpunkten. Det var mitt intresse när jag påbörjade forskarutbildningen att titta på den gruppen. Hur kan vi stödja personer att själva I hemmet genomföra träning och bli aktiva?

Marina: 16:15

Det handlar också mycket om motivationen. Hur kan vi få till beteendeförändringar? För alla är det inte jättenaturligt det här med att börja träna. Det kanske inte ens är jätteroligt och man är inte jätteintresserad. Man behöver motiveras och förstå varför man skulle behöva göra det och sätta upp mål och så vidare.

Marina: 16:34

Anledningen till att fokuset var på träning. Vi vet ju att en fallolycka kan ske på grund av många olika anledningar. Man har ju lyft att det finns över fyrahundra identifierade riskfaktorer för fall. Vi förstår ju att bredden av det här är ett väldigt komplext område. Det kräver också många olika professioner när man jobbar I det.

Marina: 16:57

Det är därför det verkligen är att jobba tillsammans kring en individ. Det har man identifierat tidigare. Men det man vet också genom forskningen Mycket fokus har varit på att titta på omgivningen, säkra hemmet och så. Det är vi vana med. Det har vi hört ganska långt tillbaka.

Marina: 17:16

Både utomhusmiljöer men inom inomhus miljöer är viktiga att säkra för att man inte ska drabbas av en fallolycka. Till att vi har kommit fram till att det här med fysiska funktionerna då. Vad har individen själv för resurser för att kunna hantera det här? Det kom lite senare på 90-talet. Man började forska på just det här med träning för olika målgrupper.

Marina: 17:43

Mycket fokus på sköra äldre som redan har en ganska nedsatt funktion som behöver stärka det för man såg att det är mycket fallolyckor där. Den här forskningen sedan I slutet av 90-talet har lett till att vi vet ganska mycket att träning är det som faktiskt är den effektivaste av alla åtgärder som vi kan göra för att förebygga fall. Så är det träningen som överlägset faktiskt är det som är mest effektivast och kostnadseffektivast att satsa på. Är det

Lisbeth: 18:14

en typ av träning eller är det sant?

Marina: 18:17

Nej, det är ju specifik träning som just riktar sig till att stärka de funktioner som vi vet är riskfaktorer för fall. Det handlar ju då mycket om att stärka musklerna och det handlar om att förbättra balansen. För balansen är ju det som vi tappar ganska snart när vi blir inaktiva. Eller till exempel om vi får ett gånghjälpmedel som ersätter balans balansen till viss del så att vi inte behöver jobba lika mycket med det. Där har forskningen gjort ganska stora framsteg från att titta på olika sköra målgrupper.

Marina: 18:53

Då har man tittat på program som har varit på en medelnivå, det vill säga ganska enkel vanlig träning som man kan göra I hemmet. Idag som jag ska berätta lite mer om, säger vi att vi behöver lite mer progression, det behövs vara lite mer högintensivt, det ska vara utmanande. Det ska vara med power man ska ta I och så vidare. Min första forskning som jag tittade på handlade om den första lite enklare träningen som man kan göra hemma. Enkla träningsprogram I hemmet som man själv kan ta sig an och genomföra självständigt så att det också är på ett säkert sätt.

Marina: 19:35

Den studien som jag gjorde under avhandlingstiden visade faktiskt inte på så stora effekter på den här målgruppen som var I den här övergången. Det kanske var en indikation på att den här träningen var kanske lite för enkel för just den målgruppen. Där föddes också tankarna men den gav mycket lärdomar. Den gav ju lärdomar kring att vi behöver titta på specifika grupper. Det är inte en 1 size fits all utan vi behöver anpassa det här utifrån vilka vi möter.

Marina: 20:06

Det var första gången det här programmet testades I Sverige. Det utvecklades på Nya Zeeland och det heter Uttago och kommer där från universitetet. Det används idag också ganska välanvänt inom äldreområdet. Men kanske lite mer fokus till den sköra målgruppen. Om man tänker att när man bor på särskilt boende eller har kommit till ett stad I livet.

Marina: 20:30

När man har ett större behov av att stärka sig på och lätt kan ta sig till enklare typ av träning. Så då övergick det ganska radikalt till att titta på hur kan vi med högintensiv träning för en kanske lite mer aktivare målgrupp jobba ännu tidigare. När vi faktiskt ja, är I den här åldern där vi kanske precis har gått I pension. Vi är fortfarande aktiva men vi behöver ändå stärka oss för vi vet ju att från sextiofem år och uppåt så har vi en ganska hög fallstatistik för den målgruppen. Varannan tredje person Nej var tredje person över sextiofem år faller minst en gång per år och varannan över åttio år.

Marina: 21:19

Det är mycket. Det är mycket. Nästan var och varannan man frågar I den här åldersgruppen har faktiskt drabbats av en fallolycka. Som ibland inte leder till någon stor konsekvens men kan leda till en allvarligare konsekvens. Jag tittade på senaste statistiken här bara för att flika in att den statistik som vi har från tvåtusen tjugotre visar att tio noll äldre personer I månaden faller så illa att de behöver sjukhusvård eller specialiserad öppenvård.

Marina: 21:53

Jag var ute och inhämtade statistiken från SCB förra veckan när jag skulle kika på läget. Det är ju ganska mycket, över etthundratjugo noll personer per år över sextiofem drabbas faktiskt så illa.

Lisbeth: 22:09

I nära vård har vi ju för många för några år sedan tagit fram sexton indikatorer som vi följer. Det är svårt att följa upp nära vård. Men en av de indikatorerna handlar om fallolyckor för äldre som behöver vård på sjukhus eller på öppenvårdsbesök på sjukhus. Och av de här sexton indikatorerna så finns det fyra som inte går åt rätt håll, varav fallolyckor är en sådan. Det är en sådan.

Lisbeth: 22:36

Ja. Och som du säger så mycket lidande och faktiskt också dödsfall. Men du får återkomma till det. Vad kan vi göra för att det faktiskt ska gå rätt fort I det vi vill?

Marina: 22:51

Vi hoppas vi kommer dit tänker jag och kan prata lite grann om det. För det är ju såklart oroväckande att det inte går åt rätt håll. Men vi har ju också den demografiska utvecklingen som vi har. Där vi vet att den gruppen som faller mest som är över åttio är den gruppering som förväntas söka mest. Såklart att statistiken också stiger I och med att målgruppen

Lisbeth: 23:16

ökar. Fast det här var nog sextiofem invånare, sextiofem år och äldre så den borde

Marina: 23:22

ju vara på det sättet. Precis, precis. Just den indikatorn är ju det. Men när man bara tittar på antal fall man räknar då stiger siffrorna också I och med att det blir fler. Om vi inte lyckas vända det såklart.

Marina: 23:39

Och det är ju det vi försöker göra. Det är därför också det här intresset som efter jag disputerade tillsammans med kollegor från Högskolan Dalarna och Svenska Judoförbundet har gjort forskning på ett annat typ av upplägg där vi också inkluderar fallteknik. Eftersom det är ju inte bara att förebygga riskerna som vi har med att stärka oss och få bättre balans, men också hur kan vi hantera ett fall när det väl uppstår och minska risken för skada när vi faller? Så där testade vi framtaget, ett program som heter Euroofor balans som en del kanske har hört talas om. Det har varit lite grann I media och man har visat att det pågår.

Marina: 24:26

Det finns ju på olika på många olika platser I Sverige så man kan gå den typen av kurser. Men där tittade vi just på att verkligen träna styrketräning som är på en avancerad nivå. Som är på en mer intensiv nivå. Att utmana balansen så att vi verkligen ligger där på gränsen som behövs till att nästan inte klara det. Så att vi verkligen utmanar oss själva.

Marina: 24:51

Men också att lära oss att falla helt enkelt. Både bakåt och åt sidan men också framåt och hur vi kan hantera det. Intresset där var ju också för att många bär på en rädsla för fall. Det är ju många som bär på den oavsett om man har fallit eller inte. Det är också det som är så intressant.

Marina: 25:12

Fast man inte har fallit så är det väldigt många som bär just på en rädsla. Den här rädslan kan vara begränsande I många fall. Man kanske inte ger sig ut lika mycket som man borde göra. Det kan ju vara beroende på årstider. Men generellt så finns det en rädsla för det här att man inte har tilltron till sig själv och att man kan klara olika saker.

Marina: 25:36

När

Lisbeth: 25:38

det blir hala vintrar och man går på ett annat sätt. Och det påverkar ju också om man nu skulle vara rädd för att falla hela tiden I andra situationer också än bara blixthalka.

Marina: 25:49

Ja men precis. För det är två delar med det här. Både det att man faktiskt begränsar sig så mycket att man faktiskt inte ger sig ut och då blir man inaktiv. Man kanske blir mer stillasittande och då blir den. Och att när man väl ger sig ut att man är rädd och att man spänner sig.

Marina: 26:05

Då är ju risken högre att man faktiskt skadar sig för att man är så spänd och inte kan hantera. Och inte är lika rörlig och flexibel som man är när man är avslappnad såklart. Så det var också ett av de intressen som vi hade I det arbetet. Kan vi hitta sätt att minska de här känslorna som vi vet är en stor riskfaktor för fall. För det är ju någonting som vi kan identifiera när vi till exempel jobbar I praktiken.

Marina: 26:35

Ställer vi frågan till en person om den är rädd för att falla eller har man tilltro till sin förmåga. Är den låg då vet vi att det är en hög riskfaktor för att den här personen faktiskt kommer att drabbas för en fallolycka. Det är också en sådan indikator som vi har som vi kan jobba med. I den här forskningen var det ett av utfallen som visade sig att det här har en positiv effekt på just det här Astra förfall och tilltro till sin egen förmåga. Det upplägget visade sig vara att det stärker och man får bättre balans och styrka.

Marina: 27:10

Man lärde sig de här fallteknikerna på ganska kort tid faktiskt. Den här inlärningen kom ganska snabbt

Lisbeth: 27:19

på de här inom muskelminnen?

Marina: 27:23

Ja precis. Man fick in det där som automatiskt. Och där har vi ju fortsatt med den forskningen. För den gjorde vi då tillsammans. Och den typen av Utbildningen behöver man vända sig till en ljudoklubb och det måste vara en licensierad instruktör som håller I den typen av kurser.

Marina: 27:44

Då blev ju också intresset att apropå det du sa att jag vill ju att saker ska komma till nytta och att vi ska kunna använda oss av det. Och på riktigt ute, inte bara till en begränsad plats. Så plockade vi ner, vi modifierade det här programmet lite grann. För att vi tänkte så här: Vilka har vi I framtiden som faktiskt kan hjälpa till? När vi inom vården inte räcker till.

Marina: 28:13

Då har vi en självklar resurs. Jag brukar kalla det den gyllene resursen som är ganska många och det är ju de äldre själva.

Lisbeth: 28:20

Ja precis, och där tycker jag är så otroligt Det här kollaborativa eller vad? Det här är de här? Ja,

Marina: 28:28

Det kollaborativa arbetssättet men också inlärningen som vi kommer att komma till med kunskapsstödet som vi också håller på att jobba med. Då har vi samarbetat med pensionärsföreningar. Här I Sörmland har vi samarbetat med fyra pensionärsföreningar. För de har ju också uppvaktat mig och sagt att vi kan vad vi vill och vi kan göra så mycket vi når så många. Så då utvecklade vi helt enkelt ett modifierat program av jord to for balans.

Marina: 29:01

Fast det är inte riktigt lika men det innehåller samma komponenter. Plocka ner det så pass mycket att vi tänker att en äldre person som är intresserad av träning ska kunna lära sig det här på några dagar. Nu hade vi en tre-dagarsutbildning som det var både teori och praktik. För att sedan hålla I grupper själv ute där man befinner sig. Det här var en forskningsstudie för att vi ville testa det här först såklart.

Marina: 29:33

Vi utbildade fjorton seniorer som gick den här utbildningen som vi höll I. Som sedan har hållit I grupper I fem kommuner här I Sörmland. Så fem grupper pågick under våren och det är ett åtta veckors program. Det inkluderar både det här med teori, att man också får det här lärande I det, och också det praktiska såklart att träna och bygga upp det under de här veckorna. Och sen utvärderade vi det då.

Lisbeth: 30:03

Så en sån här intensiv, lite mer tuff träning, är det grupp som gäller då?

Marina: 30:09

Ja men jag skulle nog säga att det finns olika människor som vill träna på olika sätt. Det som har visat sig vara effektiv är gruppträning. Där du har någon som leder träningen. Som motiverar och har kunskapen. I det här fallet när vi pratar Vi gjorde intervjuer med dem som deltagit I det här, som det heter, gruppen.

Marina: 30:40

Något som man uppgav var väldigt att det då var en PR. Man säger PR-led-training. Det är någon som är som jag själv som också har lite svårt. Allting är inte så enkelt. Ledaren har också lite svårt att ta sig ner och upp från golv.

Marina: 31:02

Det går inte bara på ett chilivipp utan man ser att det Då var det en motivation för de andra och inspiration för de andra deltagarna. Så det var ett väldigt lyckat koncept från båda hållen. Vi kommer att fortsätta utveckla för vid intervjuerna och utvärderingen så framkom det att det fanns lite mer behov av att utbildningen skulle vara lite längre och lite mer stöd och så vidare. Men man har gjort så utifrån att utvärderingen är klar och det vi visar I den är att just det här med att falltekniker kan man ju lära sig med hjälp av det här upplägget. Men också att just det här med rädsla för att falla kan minska efter en ganska kort träningsperiod.

Marina: 31:47

Det pågår ett jobb här I Sörmland nu I pensionärsföreningen med att fortsätta att få det här att bli en modell som kommer att erbjudas. Vi håller precis på med att få det förankrat. Och fortsätta med den här kollaborativa delen. För det är inte så att vi ska ta fram saker och skjuta ut det bara. För ska vi jobba evidensbaserat, vi ska jobba med lärande så behöver vi göra det tillsammans.

Marina: 32:13

Och då är det region, kommun och pensionärsföreningarna I samverkan som jobbar med det här. Det är lite intressant.

Lisbeth: 32:21

Jag tänker på det här med det proaktivt. Att vi vill till det mer proaktivt. Och då vill man ju också, precis som du säger, nå målgrupper som kanske inte identifierar sig riktigt med att det här är någonting som är ett besvär för mig. För annars når vi dem ju först när det har hänt någonting eller de behöver en stor insats av hemtjänst till exempel. Det finns ju ganska mycket diskussion, tänker jag idag, om det är vårdens uppgift eller inte.

Lisbeth: 32:46

Hur tänker du kring det? Det här att vara där innan det händer. Man kan ju förstå när man tycker jag självklart att tänk vad det här också spelar roll för hur vi använder våra resurser. Att inte behöva lägga dem på människor som redan har fallit. Men hur tänker du den där balansen?

Lisbeth: 33:03

Den

Marina: 33:06

där balansen är ju alltid en diskussion som blir vem som har ansvar för det tidigt förebyggande arbete? Är det primärvården? Är det primärvårdens uppdrag att jobba med tidigt förebyggande insatser? Jag tänker att det är det ju absolut. Sen hur det arbetet kan ske det behöver vi kanske utveckla.

Marina: 33:26

Ett sätt är ju att göra det tillsammans med civilsamhället och I det här fallet med pensionärsföreningarna. Men jag tänker att inom många andra områden också så är det ju likvärdigt där att vi behöver liksom samverka utanför om vi nu ska säga gränser. Men det finns ju alltid skiljelinjer. Men jag tänker att det är ju ett uppdrag för primärvården att jobba hälsofrämjande och förebyggande. Och

Lisbeth: 33:54

kanske är vårat samhälle särskilt rustat sen för att också jobba så här gränsöverskridande. För vi har ju ändå ett starkt har ju byggt väldigt mycket kring föreningsliv och kring ett starkt civilsamhälle. Så att nyttja det och se att det är ju också ett sätt eller ett uppdrag för vården att hitta de här samarbetspartnerna och bidra med sin kunskap och så.

Marina: 34:19

Ja jag håller med dig där och sen är det ju också så för att det som har varit För du sa lite här tidigare att är det vilken träning som helst som är förebyggande? Och det är ju så ofta att Alltså är man inom vården så jobbar man kunskapsbaserat. Träningsgrupper av olika slag och de gör andra aktiviteter som kanske man inte tänker är evidensbaserade. Det är alltid bra att hålla sig fysiskt aktiv och vara igång och vi vet ju att all rörelse räknas, det är ju jätteviktigt. Men just I det här fallet är det ju så att all träning inte är förebyggande.

Marina: 35:12

Och då vet vi genom forskningen också att det är inte förebyggande om det riktar sig mot vissa funktioner. Till exempel det här som jag pratade om, att det är tillräcklig träning för musklerna, att det är tillräcklig träning för att utmana balansen. Men just det här med hur man kan lära sig att falla. Bara det här att komma upp och ner från golv vet vi ju sedan tidigare I forskningen. Det är någonting förebyggande träningsprogram.

Marina: 35:43

Men det är så viktigt för det är ganska många som inte har som inte går ner på golvet och upp igen. Om man inte har gjort det på länge och inte haft någon anledning så brukar det vara en första fråga. Kan du ta dig ner på golvet och upp igen? Då kan det vara många olika scenarion där man måste hålla I sig. Att ta sig ner är inte bara att ner och upp igen utan det blir ett komplext moment som man ska göra som inte är lika naturligt längre när man inte gör samma typer av rörelser när man åldras.

Marina: 36:18

Man har inte samma behov och tänker inte på det. Eller när man reser sig upp från en stol. Skjuter ifrån med armstöden, håller du I dig I bordet när du reser dig och sätter dig eller går du utav bara farten? Små, små saker I vardagen som gör att vi inte märker att vi slutar använda vår fulla kapacitet.

Lisbeth: 36:46

Hur mycket har det där med både träning för hjärna och muskler att göra? Jag tänker jag har följt den nära väninna som fick en stroke och det var väldigt mycket också. Alltså träning för hjärnan om jag säger så. Det är klart allt hänger ju ihop men att utmana på något sätt Fattar du min fråga?

Marina: 37:06

Ja, jag förstår din fråga. Det kan säga att det kanske inte är en sådan komponent kanske inte är så uttalad mig I träningsprogram. Men för att göra till exempel I det här folk och fitnesssprogrammet som vi har testat så är det ju att deltagarna som deltog sa att det här är ju både mental och fysisk träning. För man behöver tänka på hur man utför rörelser, man behöver känna sig aktiv. Det är inte bara att göra utan man behöver aktivera sig.

Marina: 37:34

Det blir också en stimulans. Det är inte huvudfokus I träningsprograms utveckling. Men att göra det här med koordination kräver ju ganska mycket kapacitet att föra armarna I cirklar åt olika håll fram och tillbaka kan vara jättesvårt att koordinera för någon. Då behöver man verkligen använda hjärnan för att göra den typen av rörelser. Det är ju bra tänker jag generellt för vår hälsa att vi aktiverar hela vår fysiska men också mentala del.

Marina: 38:12

Det är någonting som jag tänker på när man pratar om just det här med förebyggande träning. Man ska tänka på vad som är förebyggande just för mig. Och det kanske inte är den här allra enklaste träning utan jag kanske behöver träna på det här sättet och då är det ett sådant här upplägg som vi ska Och det är här jag menar att I samverkan I det här kollaborativa som vi har tillsammans är ju att vi lär oss av varandra och vi kan föra över från vården vår kunskap inom evidens och forskning. Och

Lisbeth: 38:41

så tänker jag att vårdens roll är mycket.

Marina: 38:43

Precis. Och att det sedan kan utföras av någon annan som har fått den kompetensen. Vi stärker också individer till att hålla I olika former av förebyggande åtgärder. I det här fallet fallprevention, men det kan ju vara inom andra områden också. Så jag ser en jättestor vinst I att jobba på det här sättet.

Marina: 39:05

Och då behöver vi och det är inte helt naturligt, så kan jag väl säga. Nu är det här ett forskningsprojekt och min ambition är absolut att vi ska hitta modeller för att samverka och jobba I det här fallet med fallprevention.

Lisbeth: 39:21

Jag tänker på två saker. Dels tänker jag ju de här programmen som man då som pensionärsrörelsen kan göra för en grupp människor för att lära sig falla och lära sig att få lite mer styrka och så. Men det tar ju slut någon gång och då ska jag ju fortsätta hålla I min träning. Och då fick jag bara upp I huvudet säga att de här organisationerna ordnar ju ofta också seniorträningar eller det finns kanske idrottsrörelsen har gympapass för seniorer och så. Där borde ju den här kunskapen också in så att den själva på något sätt regelbundna träningen som kanske många går på också blev fallförebyggande.

Lisbeth: 40:03

Man lär sig hur man ska falla, man får en lite mer intensiv kurs som jag säger. Men det borde väl gå att bygga in I det eller hur tänker du där?

Marina: 40:14

Jo men det tänker jag absolut att man behöver tänka på och det har vi ju diskuterat nu för precis det där du säger det är ju så att ja men det här är en åtta veckors kurs och så går man den och så lär man sig. Vad händer sen? Många av de som gick det här, en del av dem hade ju aldrig tränat förut och hade faktiskt börjat på gym efter det här under den här tiden. Och det är ju bara en framgång det tänker jag. Att man då också får lära sig vad är det jag ska träna på?

Marina: 40:44

Och då har man den kunskapen med sig. Men det efterfrågades också fortsättning faktiskt. Kan man få med sig någonting när man avslutar det här? Vad är bra att tänka på? Vad skulle man kunna fortsätta träna på för program?

Marina: 40:56

Så jag tänker att det här är ju inte den oändliga historien men det behöver finnas en plan för fortsättningen. För att det är ju så att man behöver fortsätta hålla I det här för att risken för fall minskar ju inte med åldrandet. Och för att du tränar under en åtta veckors period när du är sjuttiotvå så betyder det ju inte att det förebygger fall resten av ditt liv utan det ska ju stärka och ge kunskapen. Vi behöver också jobba för den vidare hanteringen. Och där har vi ju tillsammans med föreningarna, speciellt SBF här I Sörmland, ett program som heter Passion för livet som de jobbar med.

Marina: 41:33

Och där har de tänkt att de ska föra in den här delen av fallprevention in I det arbetet. Jag tänker att det är ju här vi ska jobba tillsammans också I det här.

Lisbeth: 41:48

Jag blir nyfiken. NOR man både kvinnor och män på det här sättet? Dels finns det en större risk beroende på kön men också finns det svårigheter att nå både kvinnor och män?

Marina: 42:04

Det finns alltid svårigheter med den fördelningen och det har jag sett I alla studier som jag gjort att det är ju alltid runt sjuttio procent kvinnor som deltar och trettio procent om man har tur. Men det som vi har sett I de här programmen som handlar om lite mer judeinspirerad, det är ju att det attraherar ju den andra grupperingen lite mer. När vi hade ju då får balans som var uttalad judeinspirerad vi hade ju ett större intresse från män att faktiskt delta I studien. I den här FAL Fittna studien så var tyvärr begränsade vi till att vi skulle etthundra personer som vi inkluderade I studien. Det var många fler som var intresserade.

Marina: 42:50

Men vi såg att det fanns mer män som var intresserade av att delta I studien än vad man ser I annan typ av forskning när jag gör det som handlar om generell träning. Jag tror att det handlar om lite hur man känner igen sig och vad man tycker känns utmanande och roligt och vad man lockas av. Just det här med att föra in den här komponenten med idrotten då om man säger att vi har ju då och också med fallteknik. Så absolut, det är en utmaning att nå båda. Och vi vet ju också att det finns en trend som visar att för äldre män över åttiofem så har vi ju en ökad trend av fallolyckor som har stigit faktiskt.

Lisbeth: 43:43

Det är

Marina: 43:43

en bra fråga. Jag vet faktiskt inte varför den och varför vi inte riktigt har uppmärksammat den lika mycket tidigare. Men det är någonting som vi behöver titta på. Men också framförallt som vi behöver ta hänsyn till I det här, att ett litet extra fokus. Hur får vi med den här målgruppen helt enkelt I våra insatser och aktiviteter som vi gör?

Marina: 44:09

För det kan ju också handla om att man inte deltar på samma sätt eller uppmärksammar det. Inte känner vi sig det på samma sätt och känner att man behöver göra någonting åt det.

Lisbeth: 44:20

I era studier eller I din erfarenhet, har ni något perspektiv på medarbetare? Vad tänker man I vården att nu ska jag börja att samarbeta med civilsamhället eller jobba mer kollaborativt med många olika kompetenser? Vet vi något om det?

Marina: 44:41

Just I det här projektet som vi har gjorts med den här forskningsstudien om Foll fitness så har vi faktiskt inte riktigt haft med det perspektivet. Men I det övergripande projektet där vi jobbar med ett kunskapsstöd för fallprevention. Det var också

Lisbeth: 45:00

ett

Marina: 45:02

politiskt intresse där vi fick I uppdrag tvåtusen tjugotre att jobba med fallprevention. Och där var också pensionärsföreningarna. De hade ju uppvaktat både politikerna men också mig här på FoU Sörmland kring att vi behöver göra någonting. För att siffrorna ser ut som Första året handlade om att vi utgick från de globala riktlinjerna för fall som finns, men också de australienska där vi översatt det och har gjort ett webbaserat kunskapsstöd som finns på vår hemsida tillgängligt. Som riktar sig både mot medarbetare men också mot äldre personer själva.

Marina: 45:58

En yta att inhämta kunskap och få stöd I sitt arbete. Där jobbar vi verkligen med det här kollaborativa lärandet och där har vi också två forskare från Stockholms universitet som är med och tittar på just det här med organiseringen av det här. Kunskapsstödet har vi utvecklat. Det finns klart på vår hemsida och sedan har vi verksamheter som nu håller på att testa det här. Då har vi verksamheter som är både från primärvården, både från hemtjänsten, från en vårdcentral, från biståndshandläggning, från en geriatrisk avdelning.

Marina: 46:34

Och pensionärsföreningarna som vi har jobbat tillsammans med. Tanken är att jobba tillsammans, lära oss av varandra. Vilka hinder och vilka möjligheter finns det för att vi skulle kunna hitta arenor för samverkan helt enkelt. För att vi jobbar I våra stuprör och det har ju blivit jättetydligt. Vi har haft lärande workshops I det här där vi har träffats från de här alla olika verksamheterna för att diskutera just vilka utmaningar vi ser.

Marina: 47:12

Och det är ju som alltid, det här är känt sedan tidigare. Man gör det man gör på geriatriken och så gör man det man gör I hemtjänsten. Men kommunikationen, vad händer däremellan? Hur får vi reda på vad den ena och den andra gör? Den är ju som den alltid har varit.

Marina: 47:29

Det finns utmaningar I det. Det är någonting som vi verkligen jobbar på nu också med kunskapsstöd. Finns det någonting som vi kan använda oss av I hur vi liksom för informationen? Hur får vi till den här samverkan? Och också då tillsammans med pensionärsföreningarna.

Marina: 47:47

Att vi knyter ihop det här. Där är vi inte klara än. Uppdraget tog slut här vid årsskiftet nu men vi har förtio finansiering fram till tvåtusen tjugosex. Sommaren tvåtusen tjugosex. Då fortsätter vi att följa de här verksamheterna.

Marina: 48:03

Vi tänker att vi ska knäcka den här möten på den här tiden. Det här är ett exempel. Nu är fallprevention ett exempel men vi har ju många andra områden. Så hittar vi ett sätt att jobba på det här viset så skulle det kunna vara ett stöd och hjälp I det. Hur fick vi till det den här gången då eller fick vi inte till det?

Marina: 48:23

Så att vi verkligen kan lära oss det. Men det är ju både det här kollaborativa lärande då med både professionella men också med organisatoriska.

Lisbeth: 48:33

Och det är ju också nära vård för mig att få till det där. Jag tycker också om det här lärandeordet I din beskrivning att det tillsammans vi kan öka vår kunskap. Men jag måste säga, jag blir ju nästan förvånad när du berättar om de här riktlinjerna. För jag tänker det borde vi väl Har vi internationella riktlinjer och kunskapsstöd för det här arbetet? Det känns ju så otroligt viktigt.

Marina: 49:03

Ja men där håller jag med helt fort. Det är någonting som jag har funderat på under hela den här tiden. Vilket stöd har vi då? Det är så himla viktigt att vi också har det här nationella med oss. Vi kan arbeta på våra olika håll runt om I Sverige.

Marina: 49:24

Vi tar fram olika kunskapsstöd, strategier, rutiner och så vidare. Men det saknas det här övergripande arbetet med nationella riktlinjer och det har vi inte. Jag tror att det skulle ge en stor skjuts I arbetet. Riktlinjer kan vara lite stela och hur man praktiskt ska använda det. Men jag tänker att riktlinjerna skulle vara som ett paraply för att vi sedan som vi har gjort har ett kunskapsstöd som

Lisbeth: 49:57

verkligen

Marina: 49:57

är det här praktiska arbetet. Där det finns material, program, instrument, länkar, videofilmer. Allt som har med det praktiska arbetet att göra. Det blir också en annan förankring och prioritering när det kommer riktlinjer. Norge har riktlinjer för fallprevention som de håller nu på.

Marina: 50:16

Jag tror nästan att de har avslutat det. Men jag tror det var tvåtusen tjugotvå som de lanserade sina nationella riktlinjer som de också har utvärderat I tjugofyra kommuner nu. Hur arbetet går kring det. Där har de det nu. England har det.

Marina: 50:33

Det finns globala riktlinjer och Australien har det. Det finns länder som har riktlinjer. Men jag tänker att det är väl det vi har framför oss kanske som vi ska sträva. Sträva mot att vi faktiskt

Lisbeth: 50:47

Men I kunskapsstyrningssystemet finns inte det här så att man jobbar med det här? För jag tycker det är precis det du säger. Det är ju inte bara själva riktlinjen för det kan ju bli ett ganska stelt system utan det är ju det här kunskapsstödet som också behöver hela tiden. Ny kunskap kommer fram och man förändrar

Marina: 51:07

och så.

Lisbeth: 51:09

Men det finns inte med där I kunskapsstyrningssystemet?

Marina: 51:13

Inte så som jag I alla fall känner till det att det finns på det viset uttalat. Fallprevention har väl alltid varit ett sådant ämne, område som kommer in I så många andra olika delar när man jobbar med olika diagnoser och så vidare.

Lisbeth: 51:30

Passar inte I någon diagnos på?

Marina: 51:32

Nej precis. Det finns information på olika platser. Kunskapsguiden finns ju som har fallprevention som man kan gå in där också och titta på. Där kan man gå in och läsa och det finns beskrivet kring olika områden. Men just det här praktiska arbetet, och det är den frågan som jag har fått så ofta under de här åren.

Marina: 52:03

Hur ska vi göra då? Nu blir vi inspirerade, nu vill vi jobba med fallprojektion. Hur gör vi då? Vad använder vi oss av? Då har det alltid varit så att man kan gå in hit och läsa det och så kan man läsa någonting annat här och så får man inhämta instrument.

Marina: 52:19

Det blir så många moment så det blir inte görbart I praktiken. För vem ska samla an den här kunskapen så att man har tillgång till den? Det var min tanke med kunskapsstödet. Hit kan man vända sig när man vill få stöd I sitt fallpreventiva arbete. Det är ganska omfattande.

Marina: 52:38

Då har jag också fått till mig Det här kommer vi aldrig kunna göra, det här är jättemycket. Börja I det lilla. Om vi nu inte gör så mycket, om man bara börjar med något och börjar där och se vad det blir och hur det går så kan man bygga på det. För det är ingenting som är nytt egentligen inte bara att det här systematiska arbetssättet inte riktigt finns på plats.

Lisbeth: 53:00

Verkligen det, för då blir det på ett sätt forskning till handling. Då tänkte jag också, regeringen har ju nyligen beslutat om att ta fram en strategi för rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Kanske är det här en arena att säga: Nu behöver Sverige ett kunskapsstöd som också är ett nationellt snöre som du säger. Det ska förvaltas och det behöver också vara med ditt sätt att tänka öppet för inte bara professioner och vården utan man måste också kunna hitta sätt för patienterna att få kunskapsstöd eller personer. Det är inte patienter, personer, men också civilsamhället.

Marina: 53:36

Det var en så viktig del för att när vi började utveckla kunskapsstödet så tänker vi på ett sätt när vi är inom vården så vi utvecklade det och la upp det utifrån att det är en ingång för alla. När vi träffade pensionärsföreningarna och representanter så var det första de sa att vi känner inte igen oss I det här. Det här är för mycket vård. Då tänkte vi hur kunde vi inte tänka på det? Det slutade med att vi har ett kunskapsstöd för dig som är över sextiofem år och för vården.

Marina: 54:11

Fast man tänker att man hela tiden har med sig så fastnar man ändå I det här tänket som man har när man jobbar inom vården. Det finns så mycket lärande hela tiden och det är det jag menar att om vi inte jobbar tillsammans då missar vi ganska mycket.

Lisbeth: 54:30

Det var himla fint, nästan slutord. Vi ska börja avrunda. Vi har pratat länge och det har varit så intressant Marina. Men jag vill avsluta med frågan om vad nära är för dig.

Marina: 54:44

Ja, och den där frågan är ju jättesvår. För mig så skulle jag nog säga att det är tillgänglighet. Men man kan vända och vrida på det där begreppet hur mycket som helst. Men jag tänker just det här att det ska vara någonting som är nåbart. Någonting som är nära för mig som jag kan nå tillgängligt vad det än kan handla om.

Marina: 55:09

Kopplat till vården.

Lisbeth: 55:12

Fint. Stort tack Marina för att du var med I Nära Vårdpodden och så tänker jag att jag håller alla tummar för både att du får än mer genomslag för ditt sätt att tänka över gränser och gemensamt och att det här kunskapsstödet också kan spridas nationellt framåt. Så lycka till med forskning och med dina ambitioner.

Marina: 55:33

Tack så mycket.