Kunskap, kultur och sammanhang
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Björn:Det handlar ju om allt ifrån sådana här normeringssaker I hälso och sjukvårdslagen som att den som har störst behov ska få vård först till rena kulturförändringar. Både medborgare och andra tycker att det är viktigt att gå till sjukhuset när man är sjuk. Den här lilla möjligheten att koppla ihop de här med komplexa problem som rör sig mellan vårdnivåerna. Det är lättare att säga än vad det är att göra. Men jag tror att det är ett jättebra spår framåt.
Björn:I
Lisbeth:augusti fick exakt nästan på dagen fyra månader sedan du tillträdde som generaldirektör på Socialstyrelsen. Vad förvånat dig mest eller överraskat dig under den här tiden?
Björn:Ja, jag visste att det var ett väldigt brett uppdrag Att det var så här. Väldigt mycket hälso och sjukvårdssystemet, socialtjänstsystemet, tandvården. Men det är nog lite bredare ändå än vad jag trodde. Och sen är skillnaden stor också. Det politiska intresset för det som Socialstyrelsen gör är mycket högt.
Björn:Det är något som man har märkt av också. Här internt är det också så att man uppfattar inte utifrån att det förstås är jättemånga skickliga medarbetare men också att det är väldigt mycket effektivitetsträvan. Man försöker vara målgruppsorienterad. Precis det som vi vill vara och som vi har I uppdrag att jobba med framåt. Jag är egentligen mest väldigt positivt överraskad.
Björn:Sen är det två frågor som har varit jättestora. Det är ju beredskapsfrågan. Där vi behöver bygga inte bara en primärvård utan en hel hälso och sjukvård och en hel socialtjänst som klarar av krigets påfrestningar. Det är ju det som vi har I uppdrag nu. Det är ganska Det finns mycket att göra.
Björn:Det görs jättemycket och vi har kommit en bra bit på väg. Sen är det barn, unga och kriminalitet som har varit den här höstens stora fråga.
Lisbeth:Just det. Ja, det är ju inte små frågor, verkligen inte är otroligt samhällskritiska och viktiga frågor. Det förstår man. I nära vårdpodden eller I nära vårdomställningen så är personcentrering så centralt, det är ju som på något sätt grundplattan och förhållningssättet för hela omställningen och därför brukar vi börja den här podden med att också vara intresserad av den person vi har som gäst. Så jag vill att du ska berätta vem du är Björn.
Björn:Ja, vem är jag? Det kan man ju alltid undra. Jag tänker att jag är väldigt mycket en människa som har jobbat I hälso och sjukvården. Och som flera gånger har lämnat chefs jobb för att få jobba kliniskt. Jag är ju hjärtspecialist och jag trivs väldigt bra med att jobba I de team och det lag som finns att arbeta kliniskt.
Björn:Om du ska svara på vad jag är för person så är det nog någon som söker ett roligt sammanhang att arbeta I. Det gäller även I privatlivet förstås, att man gärna vill ett sammanhang. Nu börjar mina barn bli stora. Nu får man kämpa för att hålla ihop och för att de ska vilja träffa en.
Lisbeth:Är de utspridda?
Björn:Ja, de blir lite utspridda. En I Jämtland och två I Uppsala.
Lisbeth:Just det. Ändå inte så långt från Stockholm tänker jag. Men när jobbade du kliniskt senast?
Björn:Nu jobbar jag en till kliniskt alls. Det är därför att det blir en intressekonflikt. Det är svårt att gå ut. Ställer jag till med något så blir det väldigt jobbigt för min moderorganisation också. Så
Lisbeth:tyvärr. Berätta lite grann om vad du har gjort I bagaget. Du säger att du har jobbat med hälso och sjukvårdsfrågor I hela ditt liv. Det är inte alla som vet din bakgrund. Berätta.
Björn:Nej, jag har ändå fått prova på lite olika arbetsmiljöer och varit väldigt intresserad av det. Jag är född I Sörmland och har arbetat I Värmland. Jag har en mamma som är från Värmland och har mycket släktingar där. Så jag gjorde AT och en del av SD på Torsby sjukhus I Fryksdalen. En plats som jag ofta har kommit tillbaka till och arbetat även om jag har arbetat på andra platser också.
Björn:Det har varit en väldigt bra start på min sjukvårdsvandring. Och sedan har jag varit på Huddinge sjukhus, Karolinska Huddinge och arbetat. Det är min längsta period. Och sedan har jag varit ute I, faktiskt jobbat I industrin. Jag kom från arbetet med hjärtsjukvård och blodförtunnande läkemedel som var den första Noacken som de jobbade med.
Björn:Som inte blev något, men den låg långt framme. Och sen jobbade jag I Östersund. Det trivdes jättebra där med Östersunds sjukhus. Sedan blev jag verksamhetschef och så småningom regiondirektör där. Landstridirektör först, sedan regiondirektör.
Björn:Jag hade en kort period och var som divisionschef på Akademiska också. Efter det var jag I Skåne och chef för universitetssjukvården vid Malmö och Lund. Jag trivdes jättebra där, så det var av familjeskäl som jag flyttade tillbaka till Stockholm.
Lisbeth:Du pendlade under den?
Björn:Då blev jag hälso och sjukvårdsdirektör.
Lisbeth:Och sedan har du varit på Läkemedelsverket där du kom.
Björn:Och sedan tre och ett halvt år på Läkemedelsverket.
Lisbeth:Du har hunnit med mycket?
Björn:Ja, det har blivit mycket. Och det har egentligen inte varit meningen. Livet är oberäkneligt.
Lisbeth:Det öppnas större. Men vad är det som driver dig? För någonstans är det ju någon drivkraft man har när man hamnar på. Det är inte bara slump.
Björn:Jag ifrågasatte när jag flyttade upp till Jämtland. Då tänkte jag att nu är jag klar med chefs jobb och ledarskap. Men det har ju någonting med att man vill förändra. Jag tycker inte så mycket om folk som berättar hur andra ska göra och allting borde vara. Utan att själv ta på sig ett stort ansvar när man säger det.
Björn:Man måste respekt för att saker är som de är därför att någon ändå har försökt göra sitt bästa. Det är det som har kallat mig tillbaka till att försöka förbättra olika saker. Det ena leder till det andra. Engagemanget för hälso och sjukvården att fungera har funnits hela tiden. Man tycker att man ser de här uppenbara bristerna.
Lisbeth:Sen
Björn:är inte saker så lätta att göra något åt. IT har ju varit sen jag började, sen min utbildning till och med, den stora frågan. Hur ska vi lösa det? Det är en koloss och det här fungerar inte. Det kommer informationsteknologin, vårdinformationssystemen säkert alltid att vara.
Björn:Våra förväntningar kommer alltid vara mycket högre. Kapaciteten I de här stora systemen. Det är en frustration. Men vi måste förbättra vården och vårdkvaliteten hela tiden. Och det är oavsett vad vi har runt omkring oss egentligen.
Björn:Och det gör vi. Det är makalöst.
Lisbeth:Verkligen, det får vi ändå säga att vi har en fantastisk sjukvård även om vi båda ser att det är väldigt mycket som vi också vill utveckla. Jag gillar väldigt mycket att dela den här du säger att det är lätt att peka finger på att andra inte har gjort. Och jag tänker alltid att det finns människor som vill göra bra saker och som verkligen försöker. Och sen har vi ett komplext, hälso och sjukvård är ett komplext system, kanske en av de mest komplexa verksamheter eller branscher vi har I vår samhällsstruktur med så mycket välutbildade människor med så många olika samband som inte går att förutse, som inte är linjära. Och jag tycker nog att vi ibland polariserar och mer pekar finger åt varandra än att hitta varandras, det gemensamma och använda den otroliga kraft vi har I våra verksamheter.
Lisbeth:Jag tyckte du sa det.
Björn:Ja, jag håller helt med dig precis det håller jag med dig om. Problemet är att många som känner att de vill förändra något tycker att det händer ingenting och så ger de upp. Det är väldigt tråkigt. I det lilla händer det stora egentligen.
Lisbeth:Just det, precis. När du säger att det här är dina drivkrafter, hur märks det I ditt ledarskap? Du har ju haft så mycket ledande roller. Har du med den här erfarenheten hittat dina element I ledarskapet? Vad som du känner är ditt ledarskap och som du tror på?
Björn:Om man förlorar syftet med vad man gör och förlorar horisonten till patienten till exempel. Vad som är nyttan. Det kan variera mellan att man själv är patient ibland och att man själv är anhörig och sitter I samma båt som man försöker reparera så är det ett viktigt perspektiv. Därför är det alltid viktigt att en låg tyngdpunkt I hälso och sjukvården. Att de välutbildade och duktiga ska vara de som har manöverutrymme att göra de här svåra bedömningarna som det alltid är.
Björn:Man ska respekt för att det är alltid svåra bedömningar. Tänk om allt bara var en algoritm och det var helt klart om det var svart eller vitt. Då vore det väldigt skönt. Men vi drar oss I en gråskala. Där gäller det att det blir rimliga bedömningar.
Björn:Det görs så enormt kloka bedömningar och beslut. Människor blir så mycket bättre varje dag på grund av insatserna. Det är jätteviktigt.
Lisbeth:Går man till teorin och tittar på vad som är viktigt när man leder komplexa system så säger man ju mycket av det du säger ett tydligt varför och att horisonten än att på något sätt riktningen inställd. För då kan ju också kraften på något sätt ledas åt rätt håll. Att det ledarskapet är på något sätt powers utan att vara I detaljerna.
Björn:Ja, och I komplexa system är det ju så lätt att fastna I en detalj. Jag började med det här med vårdinformationssystem. Det är inte hela vårt yrkeskunnande. Det är ett bra verktyg som vi behöver och väldigt mycket är det. Men mötet med medmänniskan och patienten är alltid vår kompetens eller sjukvårdens
Lisbeth:kompetens. Verkligen. Ibland tänker vi att vi har tappat bort oss lite och har tänkt väldigt mycket hälso och sjukvård som en industri när det verkligen är den största tjänstesektorn vi har. Det är ju I de här mötena som magin uppstår och som vill skapa resultat. Hur ser din relation till omställningen till nära vård ut?
Björn:Till nära vård? Jag tycker nog att jag har varit med sedan början. Nu är det säkert fel för det har börjat långt tidigare än vad man tror. Men sedan utredningen startade och framåt så har jag varit nära det. Det är I egenskap av chef och ledare på olika nivåer.
Björn:I Jämtland jobbade vi hårt för att satsa på primärvården. I ett landskap och I en region där det är så svårt att centralisera. Hälften av befolkningen var centraliserad och den andra hälften var utspridd, ganska rejält utspridd. Då måste primärvården fungera på en hög nivå och med bra samband. Där passade det här nära vårdskonceptet väldigt bra in.
Lisbeth:Hur gjorde ni?
Björn:Dels så satsade vi mycket på Vi försökte få till ekonomiska satsningar. Det blev lite mer än de här tjugo procenten som alla I övriga länder tar. Det satsades mycket på teknik. Vi jobbade mycket med de här virtuella Mellan Funhusdalen och Sveg kunde patienten vara på ena stället och dock de på andra stället. Vi jobbade med virtuella hälsocentraler som vi satte upp.
Björn:Vi försökte rekrytera mera och se till att en bra kunskaps delning. Mycket reklam för allmänmedicinen. Det fanns väldigt mycket duktiga allmänmedicinska forskare också. Att ta fram den akademiska kunskapsbiten och vad det innebär värme I allmänmedicin. Det var en satsning på ganska många plan.
Björn:Och den pågår ju.
Lisbeth:Hur kommer övriga hälso och sjukvårdssystemet in? För jag tänker på riksdagens målbild pratar om att det här är en omställning av hela hälso och sjukvårdssystemet. Där många olika komponenter måste in. Hade ni också tankar I Stockholm sen när du kom dit på hur man får ihop den här helheten?
Björn:De tankarna finns ju hela tiden. Jag kan inte säga att det har lösningarna. Nej. I Stockholm blev det mer komplext för det var många olika vårdgivare. Både lättare och svårare.
Björn:I och med att andelen privata vårdgivare är lite större så det var svårt för huvudmannen att hålla ihop allting. Det är några stora grundproblem som finns. Det är till exempel bristen på resurser. Den största bristen är kompetens, att det ska finnas många som arbetar I primärvården. Det andra är resurser för att kunna ta hand om alla de här komplexa fallen som också vandrar mellan de här olika vårdnivåerna.
Björn:Oavsett att det är en väldigt rik region, särklass rikaste region jag har jobbat I, så är det jättesvårt att se till att pengarna verkar på det här sättet. Så att man sänker tyngdpunkten. Det är många faktorer. Du, Lisbeth, som jobbar åt att fundera på det här mycket. Du vet att det handlar om allt ifrån normeringssaker I hälso och sjukvårdslagen som att den som har störst behov ska få vård först.
Björn:Till rena kulturförändringar. Att både medborgare och andra tycker att det är viktigt att man går till sjukhuset när man är sjuk och så.
Lisbeth:Jag tänker att när vi tittar på hur omställningen, var man har satsat allra mest satt sitt fokus från regioner och kommuner så är det ju just kring de personer som har de komplexa behoven. Och det är väl mycket för det du säger att dels vet vi att de tar mycket resurser och ska såklart få mycket resurser men de får ju inte en god kvalitet på sin vård trots att vi lägger så mycket resurser och att förstå att det är där vi måste jobba tillsammans. Oftast är det ju kommuner och regioner och ser lite annorlunda ut I Stockholm än I övriga Sverige så har man ju ett gemensamt ansvar och jag tycker också att jag är väldigt glad när jag tittar på att det faktiskt har gett utväxling att vi ser att det är samarbetet mellan kommuner och regioner där vi har nått störst framsteg. Och det är också svåra frågor att jobba med, att leda tillsammans när man rent juridisk är få huvudmän och så. Och just de här komplexa personerna med komplexa behov som inte får den samordning de behöver I den utsträckning de borde rätt till och kunna leva ett bra liv.
Lisbeth:Det är också trots långvarig sjukdom. Jag tänker också personcentrering som jag sa I början är ju en grundplatta. Du var inne på att det handlar om förhållningssätt och kultur I väldigt stor utsträckning. Vad är personcentrering för dig?
Björn:Personcentrering?
Lisbeth:Ja.
Björn:Jag tänker att det här med nära vård beskriver egentligen vårt behov av att ses vår patientsammanhang. Det finns ju någonting ganska fruktbart när det gäller att vi pratar mycket om kontinuitet I vården. Så är det egentligen för att vi ska kunna greppa den här individens sammanhang och vad som är rätt. När man gör det kan man vara personcentrerad I sin aktion också. Så jag tror att det är ungefär så jag ser på personcentrering.
Lisbeth:Jag läste det nära stora reportaget som Dagens Medicin hade när du tillträdde. Då sa du att en av de viktigaste frågorna som vi hade att jobba med nu det var vårdplatsfrågan och den är ju verkligen också central. Hur får vi ihop det där? För jag tänker att vi har brist på medarbetare och vi ska försöka få ett hälso och sjukvårdssystem som hänger ihop och vi behöver både stärka primärvården och fler vårdplatser. Hur brottas vi med det där?
Lisbeth:Och hur tänker ni, du att ni från Socialstyrelsen också kan bidra och hjälpa till I det där arbetet så att det där inte blir varandras motsatser på något sätt? För det blir ju oftast två budskap som ska fixas där ute I framför allt regionerna eftersom de står med den här vårdplatsfrågan för det är ofta vårdplatser på sjukhus vi pratar om när vi pratar vårdplatser. Och det här normerstalet som också kom från er myndighet.
Björn:Ja, jag håller helt med dig. Det är lätt att göra saker lite för lätta. I ett komplext system är det så att det lättaste som finns är att bygga ett centrum eller koncentrera sig på en sjukdom eller ett tillstånd. Det funkar jättebra I de här starka systemen som vi faktiskt lever I. Men det ska fungera för alla.
Björn:Därför är det egentligen bättre att prata om vårdkapacitet. För då kan den nära vården vara helt inbegripen. Då är det inte bara sjukhusens vård utan att all vård utgår från hemmet. Och att vi då pratar om vilken kapacitet som krävs för att den här individen ska vara Var den ska vara någonstans? Ibland kanske man behöver ligga på sjukhus om man behöver intensivvård och så.
Björn:Men ganska länge kan man När jag jobbade I Skåne så jobbade vi med universitetssjukhus I hemmet. De som kom till akuten skulle man försöka lägga hemma I stället med personal som kom och med teknologisk uppföljning så att man skulle kunna tillgodose den här tryggheten som man tänker att den är mer på ett sjukhus. Jag skulle vilja säga att det är vårdkapacitet som ord som är lite lättare att förstå än den här vårdplats som blir väldigt fyrkantigt och ett bra slagträ när man ska titta på Det går ibland att räkna vårdplatser även om det också är svårt. Det är ändå något sorts konkret. Jag skulle vilja att vi på Socialstyrelsen bidrar till att kunna definiera vårdkapacitet på ett sånt sätt så att man kan räkna på det och se var de är.
Björn:Då tror jag att det finns en stor chans att få någonting mera till nära vård. Då har man den här möjligheten att koppla ihop de här med komplexa problem som rör sig mellan vårdnivåerna. Det är lättare att säga än vad det är att göra. Men jag tror att det är ett jättebra spår framåt.
Lisbeth:Och jag tänker också att ord spelar roll. Det hjälper oss att kanske förstå nya sammanhang. Så jag tror också att det här med vårdkapacitet är ett väldigt viktigt sätt att tänka. Jag vet att vi har under många år från SKR redan från tiden från Bättre liv för sjuka äldre som var en stor satsning för ett antal år sedan, försökt säga vad är en vårdplats? Hur många vårdplatser har vi I hemmet egentligen?
Lisbeth:Om vi tittar på det. Men vi har ju inget sätt att räkna det. Det finns ju inte data på samma sätt. Och det tänker jag också är, är det någonting du har sett eller hunnit tänka på? Det är ju vårt otroligt rudimentära möjlighet att titta på den kommunala hälso och sjukvården med faktiska data.
Lisbeth:Vi kan inte ens urskilja den ekonomiskt från det som är omsorg och så. Och det där tror jag också är någonting som bidrar väldigt mycket till att vi inte ser primärvården som helhet. Att vi inte kan se på ett sätt den totala resursen. Är det någonting du ser framför er att ni ska kunna jobba med den kommunala primärvårdens beskrivning?
Björn:Jag tror att det du säger är De här problemen som vi stöter på säger att det är någonting vi behöver göra. Alltså hela den vårdinsats som egentligen görs hos våra mest sjuka, den är vi dåliga på. För de som ligger I särskilda boenden kräver en stor vårdinsats för att kunna vara kvar I sina hem. Jag kan bara säga att ja, det hoppas jag verkligen. Att vi kan bidra till att klargöra det.
Björn:De här gränserna mellan huvudmännen är ju jobbiga. Det är svårt med de här olika pengapåsar. Att få det här att hänga ihop är jätteviktigt för kommunerna också. De tar ett jättestort ansvar.
Lisbeth:Verkligen.
Björn:Det behövs allt stöd som finns där för att kunna kvantifiera och stötta det här.
Lisbeth:Att se på vår primärvård som en helhet tror jag är viktigt. Nu har vi valt att två huvudmän för primärvården och då behöver vi också kunna följa den gemensamt. Vi ser fina arbeten som görs nu I några regioner där man jobbar med gemensam data och försöker titta på data. Även om vi inte kan dela data med varandra kan vi ju I ledningsstrukturer tillsammans kommun och region visa upp vår data och inse vi har samma. Det är samma invånare vi jobbar med och hur ser det faktiskt ut för dem?
Björn:Jätteintressant.
Lisbeth:Jag tänker att Socialstyrelsen jag har ju börjat det här uppdraget för fem år sedan ungefär, så att nu har jag fått vara I det länge, ett jätteroligt uppdrag. Och under hela den här tiden så har vi ju tillsammans med Socialstyrelsen haft uppdraget att stödja omställningen. Ni har ett uppdrag att stödja, främja och också följa upp, där skiljer det ju sig mot vad vi på SKR gör. Men hur tänker du att du vill se Socialstyrelsens roll framåt I att stödja och främja den nära vården och vad har vi för olika roller då? Om du får tänka lite fritt I det för vi ska ju inte göra samma sak heller.
Lisbeth:Det var kanske lite en oväntad fråga du ska tänka om vad vi också ska göra på SKR men tänk först vad du tänker att ni på myndigheten hur ser ert utvecklande ut kring det här stödjande och främjande? Ni kommer fortsätta att följa upp statsbidragen och så. Vi
Björn:följer upp hela reformen. Men vi har ju den här indikatorportalen nära vård indikator där vi kan titta tio år framåt och som uppdateras kontinuerligt. Den är intressant. Det är det första och enda exemplet vi har där vi har tjugosju kärnindikatorer. Jag tror att det är tjugosju, på en reform.
Björn:Och som vi alla pratar om. Där man faktiskt inte entydigt kan säga att det händer ingenting, för det gör det ju. Det. Det är också så att det är på många områden som man tror att det händer något, men det händer ingenting. Det är bekymmersamt med resurserna.
Björn:De är alltid I samma andel av totala sjukvårdskostnaden, kring tjugo procent. Och det är kontinuiteten som inte förändras. Men jag tänker att vår roll på Socialstyrelsen är förutom det där med uppföljning. När det gäller att stödja så är det kunskapsstöd. Det ska finnas kunskapsstöd, evalverade, pålitliga, enligt vetenskap och beprövad erfarenhet som helst ska vara tillgänglig I patientmötet.
Björn:Där gäller det att utveckla kunskapsstöden och se till att de finns. Det andra är att vi ska stå för prioriteringar. Vad är det man ska göra och vad är det inte man ska göra? Det är en massa gränslinjer. Linjer.
Björn:Vad hälso och sjukvården ska göra och vad andra ska göra och vad man kanske inte alls ska göra. Det är många uppdrag just nu kring vad vi inte ska göra I hälso och sjukvården. Icke-göra som finns hos oss och hur vi ska stötta det. Det är väl egentligen stödjandet. Främjandet handlar om att kunna webbinarier, kampanjer.
Björn:Se till att jobba med alla andra uppdrag som vi har kring kompetensförsörjning, som vi har kring tillgänglighet och så. Och koppla ihop det med det här nära vårdsbegreppet. Det tänker jag är lite det främjande.
Lisbeth:Just det. Jag tänker också när jag hör dig kring kunskapsstöd och så att på det sättet kopplar ju också omställningen till nära vård väldigt mycket till kunskapsstyrningen också. Att vi ser till att de här storheterna också går hand I hand och inte blir varandras motsatser, vilket jag inte tycker de är. Men hur ser du på det? För ni har ju en jättestor roll I kunskapsstyrningshängnet också.
Björn:Yes. Det gäller att passa sig hela tiden. Det här är ju ett komplext system. Drar man så det är risk att man överger eller kör över ett annat. Jag kan bara säga att det här gäller att man ser helheten.
Björn:Nu förstår jag varför Socialstyrelsen har så brett uppdrag. Det är viktigt att behålla helheten. Det är viktigt att ta stegen I så eftertänk går och ta tillbaka steget om det blir fel. Det måste man också kunna göra. Det är därför vi ibland lufsar lite sakta som myndighet.
Björn:Det är en av de kännetecknen. När vi tar ett steg så är det ändå eftertänk igen. Vi kommer med riktlinjer. Nu hade vi levnadsvanor här. Det finns en het diskussion.
Björn:När man har femton minuter för en patient som kommer med en oaccama ska man vara tvungen att trycka in att man ska ut och röra på sig? Det är naturligtvis den träffsäkerheten man måste för att resursen ska hamna på rätt sätt. Sjukvården är inte perfekt designad för allting.
Lisbeth:Hur ska vi lösa det idag? Vi vill ju jobba med levnadsvanor och tycker att
Björn:det är viktigt. Alla pratar om preventivt. Nu finns det bra evidens för att interventioner förlänger livet. Det minskar funktionsnedsättningar och allting. Slutar man röka, slutar man snusa, slutar man äta onyttigt och börjar äta nyttigt.
Björn:Börjar man röra på sig så är det stor skillnad. Men det här ska man hinna med på ett besök när någon kommer med något annat. Ditt djurstensfall eller vad det är. Ja,
Lisbeth:just det, precis. Vad ser du ändå att det har hänt mycket från tvåtusen tjugotvå. Nu kommer jag faktiskt inte ihåg siffrorna. Det var tolv regioner som jobbade med de uppsökande eller där man kallar in personer för hälsosamtal när man fyller jämt. Och idag gör alla regioner det så man har ju ändå gjort den växlingen.
Lisbeth:Det tänker jag också handlar om omställningen till nära vård och försöka vara mer proaktiv och främjande I sitt förhållningssätt. Och då är det klart att då blir det någonting annat. Då gör man det inte I det vanliga vårdförloppet även om både och är väldigt viktigt för levnadsvana. Frågan behöver ju också tas när man kanske kommer för något annat. Så att ja, den frågan lever och jag tror att den är viktig att den fortsätter att leva och att vi försöker sträva åt det hållet.
Björn:Och att vi tar diskussionen. Jag tänker att det är inte så att man är tondöv när vi kommer ut med sådana här riktlinjer. Vi förstår att det här måste riktas på rätt sätt och användas på rätt sätt. Men det här är fakta också. Det måste man också våga gå ut och säga.
Björn:Att göra de här sakerna. Det är därför vi kommer ut med dem.
Lisbeth:Just det. Och där har ni en otroligt viktig roll också för ni har ju den tyngden som myndighet att vi vet att när ni kommer med det litar vi också på. Har du funderat någonting på hur man kan jobba mer med personens möjlighet att få till sig kunskap på andra sätt än I vårdmötet? Är det någonting som du gör, men vi har jobbat en del med patientens kunskapsstöd. Att det inte bara är tänka att kunskap tillgängliggörsprofessionen som sen ska tillgängliggöra den utan att vi faktiskt som invånare kan få en större kraft I vår egen hälsa.
Lisbeth:På tal om livsstil, men det kan ju vara att kronisk sjukdom och behöva kunna leva självständigt och så. Är det någonting du har stött på? Ja,
Björn:frågeställningen Men du frågar hur? Hur man skulle kunna tillgängliggöra sig kunskap på ett bättre sätt. Dels måste man som företrädare för hälso och sjukvården andas vad som är rätt och utstråla det även om man inte säger det. Sen tänker jag att man får använda alla kanaler som finns. Nu börjar vårt samhälle bli mer mer digitalt.
Björn:Det finns många kanaler I den digitala världen som man kan använda.
Lisbeth:Ja verkligen. Jag tänker att vi vet att vi söker saker på nätet och då är det väl bra att man också träffas av riktig kunskap på ett bra
Björn:sätt och där är ju ni en viktig kunskapsmotor. Precis. Sen kan man ju också med jämna mellanrum alltid säga det. Public service är ju bra.
Lisbeth:Just
Björn:det. De tar ju ofta upp sådana här saker som vi statliga myndigheter eller sjukvården driver och som vi har kommit fram till. Det är ju jättebra. Man får använda det som finns. Din fråga var mer djup än så.
Björn:Den var mer hur man får individen att ta till sig kunskap och vilja att ta till sig kunskap.
Lisbeth:Jag tror att vi är på väg I någon typ av utveckling där vi Eftersom så många av oss svenskar idag lever med långvariga sjukdomar. Vi vill ju inte hänga I vården. Man vill ju också kunna leva ett bra liv trots sin långvariga sjukdom. Jag tänker, du var inne på de som har varit stora frågor sedan du kom och det var ju verkligen stora frågor. Det var beredskapsfrågorna och de ungas möjlighet också till hälsa och ett bra liv och inte hamna fel.
Lisbeth:Berätta lite om dem när du nu är med. Vad gör ni på områdena?
Björn:På beredskapssidan måste vi höja vår förmåga om det händer katastrofer. Vilket det gör med jämna mellanrum. Vi förväntar oss att det kommer en pandemi till här så småningom. När och var har vi ingen aning om. Vi förväntar oss att klimat och natur kommer ställa till en massa saker.
Björn:Det kan hända andra olyckor. Och katastrofer förstås. Vi tänker nog att beredskap handlar om att man ska känna att man har förmågan att veta vad man gör när det blir kris. En kris betyder att man inte känner till förutsättningarna så mycket. Då ska det finnas en organisation som skyddar en.
Björn:Så man vet att händer det här, då ska jag göra på det här sättet. Det andra är att det ska finnas resurser. Det handlar om krigsplacera människor, för människor kommer vara det viktigaste. Vilka kompetenser har vi? Och sen är det att vi ska kunna behandla också.
Björn:Läkemedel och medicinteknik måste finnas. Det som finns nu är att regionerna har beredskapslager. Vi har nationella beredskapslager. I Europa finns det europeiska katastrofmedicinska lager. Vi har byggt upp kapaciteten bara på något år.
Björn:Så den är betydligt bättre än tidigare. Vi har övat mycket. Tjugoett regioner övade här alldeles nyss tillsammans med Socialstyrelsen. Där I sju regioner drabbades av stora skadeutfall som övergick med all kapacitet. Det är sånt vi behöver göra på beredskapssidan.
Björn:Vi behöver titta på hur det ska vara och förbereda oss för en massa olika saker. Ofta är det det vi inte förbereder oss för som händer. Vår tillvaro har ju känts, jag vet inte om det är ett ålderstecken, men det känns som den är mer osäker än vad den har varit tidigare och att det går ruskigt fort. Om vi kan känna trygghet I att vi har en plan B, vi vet vad vi gör om det här halkar till så är det hela syftet med beredskapsarbetet.
Lisbeth:Och då tänker jag nästan att man behöver det här. Det perspektivet, även om det är ett lite sorgligt perspektiv. Även när man gör förändringar I hälso och sjukvården, när vi ställer om till nära vård, att det blir hållbart också ur ett kris och beredskapsperspektiv. Vilket jag tror det gör. Jag tror att bygga robusthet på det sättet nära människor är också ett sätt att möta en mer osäker framtid.
Björn:Precis. Vi har ju sådana här funderingar på vad händer med äldreomsorgen? Vad händer med vården av äldre om det blir krig?
Lisbeth:Exakt.
Björn:Hur mycket av den civilpliktiga delen av befolkningen kan hjälpa till också? Och vad krävs det då? Det är massor med snabb utbildning, hur man ska göra och kommunicera med dem som har mer utbildning. Man kan också tänka sig att universitet och lärosäten ska förbereda sig för att massutbildning av människor I olika områden. Inom hälso och sjukvårdsområdet riskerar det att behövas massor med resurser på alla nivåer.
Björn:Där ska proffsen se till att det blir så rätt som det går.
Lisbeth:Barn och unga är inte heller en fråga som är liten. Den är otroligt viktig. Kan du säga något kort om det arbetet?
Björn:Det är väldigt mycket fokus på kriminalitet. På väldigt kort tid har många våldsdåd gjorts av barn som har varit förövare och mördare. Det är något som har chockats. Det är ingen som har varit beredd för det. Där behöver hälso och sjukvården, socialtjänsten, polisen och skolan jobba väldigt tätt ihop.
Björn:Man fångar upp signaler och ökar tryggheten. När det gäller hälso och sjukvården så är det så att vi har många kontakter med alla individer. Vi har ju allt ifrån BVC och framåt. Så vi måste tänka I de här breda tankarna också. Sen har vi själva inom barnpsykiatrin de här neuropsykiatriska funktionspindelren-diagnoser som finns där vi ser att autism hos flickor och ADHD hos pojkar ökar väldigt mycket.
Björn:Där kan man fundera på hur den här utvecklingen ser ut, varför ser den ut som den gör och vad är bästa sättet att hantera den. Det är inte bara en köproblematik utan
Lisbeth:det är
Björn:en stor samhällsproblematik faktiskt.
Lisbeth:Verkligen. Jag tänker på det du säger om samarbetet för det tycker jag också är väldigt mycket nära vård. Vi har försökt att hjälpa till att paketera och coachning på ett antal arbetssätt för att accelerera takten på omställningen. Och ett av de arbetssätten är ju den här Skottlandsmodellen som görs lite runt om I landet, bland annat I Kronoberg. Det är de som hjälper oss att coacha.
Lisbeth:Där man har precis socialtjänst, hälso och sjukvård, skola, polis, de har också universitetet med I sitt arbete. Och det är ju ganska fantastiska resultat. Från tvåtusen nitton så har antalet omhändertagande av barn halverats för att man kan se vilka som är på väg åt fel håll, vilka som behöver mer stöd väldigt tidigt. Och då tänker jag att nära vård handlar för mig så väldigt mycket om just den här samverkan mellan olika aktörer och ta invånarnas perspektiv. Och jag tänker också ert väldigt viktiga arbete med det här hälsoprogrammet för barn och unga som är en stor och viktig del för omställningen till nära vård och som var Peter Almgrens egentligen, kärnförslag I hans nära vårutredning.
Lisbeth:Där tror jag att det arbetet är otroligt centralt som ni gör. På tal om att koppla ihop det mot de här jobben med kriminalitet och barn som far illa. Vi börjar närma oss slutet på det här samtalet. Och jättespännande att få träffa dig så här och kanske återkomma du någon gång och berätta hur det går. Men innan vi avslutar så vill jag ställa frågan, vad nära är för dig?
Björn:Vad nära är jag? Alltså då skulle jag vilja säga att vara nära Att förstå sammanhangen för att ge näring. Det är nära för mig. Tack!
Lisbeth:Tack för att du var med I Nära vår podd, Björn Eriksson.
Björn:Tack!
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!