Del 1 Överenskommelse - tryggt, tydligt och säkert
En podcast från Sveriges kommuner och regioner. Sen har vi utvecklat ordet överenskommelse, att det faktiskt finns ett sökord som heter det och att vi dokumenterar det. Det är också mellan slutenvården och öppenvården. Vad är det vi har beslutat tillsammans?
Elsa:Den största vinsten med överenskommelse det är ju att den skapar trygghet. Jag känner mig trygg. Jag har tillit till dem som hjälper mig med vården. Det är A och O med tryggheten. Det kan handla om stora saker, små saker.
Lisbeth:Sedan några år tillbaka arbetar alla regioner med att utveckla överenskommelser mellan patient och vård för att såväl vården och patienterna ska veta vad som är nästa steg, vem som ska göra vad och vilka är ens fasta kontakter. Det har kallas patientkontrakt eller den dokumenterade överenskommelsen och ska säkerställa både delaktighet, kan göra och vad som planeras Några som ger oss mer insikter om hur det här fungerar I verkligheten Det är Elsa Ask som är patientföreträdare Charlotta Larsdotter som är läkare och direktör för vårdcentralerna Bra liv I Region Jönköpings län Och Sofia Persson som är utvecklingsledare I sektionen för folkhälsa och sjukvård, också från Region Jönköpings län Ni är välkomna hit alla tre, vad roligt att ni är med idag Tack Tack Det ska bli så spännande och angeläget Jag har haft förmånen att få gå nära och följa det här arbetet med patientkontraktet eller den dokumenterade överenskommelsen under hela min tid som samordnare för SKR:s stöd för omställningen. Och jag är en av dem som är helt övertygad om att det här kommer att vara en stor murbräcka för personcentrering framåt. Och det ska ni få fylla på oss med hur det här kan gå till.
Lisbeth:Men vi börjar med att få lära känna er lite grann. Elsa berätta för oss vem är du?
Elsa:Tack för ordet. I Sverige så brukar man ju börja med att tala om hur många årsringar man har. Jag kan säga att jag har åttiofem år och jag lever I en bra tid I mitt liv måste jag säga. Jag är så pass gammal numera att jag återanvänds för min erfarenhet och I viss mån min klokskap. Klokskap och erfarenhet det är något man efterfrågar idag.
Elsa:När det gäller min yrkesmässiga karriär så började jag som sjukgymnast en gång I tiden och rehabilitering har varit den röda tråden I karriären. Vid trettio års ålder fortsatte jag och mina studier börja läsa medicin, fortsatte på den vägen och blev specialist kompetent I neurologi och rehabiliteringsmedicin. Under ett par år så arbetade jag också I Schweiz och på olika vägar kom jag sedan till Jönköping och det blev en definitivt vinstblått. Och här fick jag så småningom vara chef på rehabmedicinska kliniken och så småningom utvecklingsledare på Kulturum. Ja, och och förbättringsarbete har varit ledstjärna I mitt arbete och jag används om seniorens röst till exempel I Senior alerts styrgrupp.
Elsa:De kallar mig för seniorinfluenser. Jag skriver nyhetsbrev och meddelar mina ålderskamrater vad som händer I världen. Jag är sakkunnig som patient, nyfiken. Jag skulle verkligen vilja sjunga nyfikenhetenens lov. För jag tror att är man nyfiken så får man ett mycket roligare liv när man når mogen ålder.
Elsa:Jag bor här på Villa Ekbacke tillsammans med min make sedan tio år tillbaka. Vi har träffats sent I livet men har en väldigt fin relation. Vi har båda hjärtsvikt men är varandras fötter I vardagen. Det kan behövas. Jag är privilegierad när det gäller miljön runt omkring mig.
Elsa:Och lycklig mossa till två döttrar som håller mig I schack så jag inte små varvur. För er som lyssnar så kan jag säga att det liv man kan få leva vid åttiofem års ålder det kan vara väldigt bra. Men man får veta att man måste jobba för det. Det kommer inte direkt I knät. Och var aldrig rädd för att bli äldre.
Lisbeth:Du sa kanske min klokskap men med din berättelse bara så här och vad du har med dig under alla dina årsringar så förstår man vilken klokskap. Jag tyckte också att det lät så hoppfullt att du säger att du också blir mer efterfrågat för din klokskap. För ibland tycker jag att vi hör att vi är dålig på att ta vara på den erfarenhet som kommer med att man har fått leva ett långt liv I Sverige. Och kanske är det en myt eller så är vi på väg att tänka annorlunda?
Elsa:Jag tror vi är på väg att tänka annorlunda. Jag är övertygad om att äldre tar mer plats I salongerna idag.
Lisbeth:Just det, precis. Vi ska höra mer av dig Elsa, men Lotta berätta, vem är du?
Lotta:Jag är skånning I exil. Jag är från Lund och är uppväxt där och läste medicin I Lund I början på 80-talet och hade egentligen tänkt att jag skulle bli idrottslärare. Jag har länge haft och hade tidigt ett part hos oss för att få det här med att framförallt flickorna tycka om att röra på sig, känna sig bekväma och I sin rörelse. Hur kan vi få mer av det på idrotten som det var gympan I skolan? Sen blev det medicin istället.
Lotta:Jag flyttade sedan -åttiosju till Jönköping där jag aldrig satt min fot tidigare. Men jag hade hört två saker: God handledning och att det skulle bli ett nytt sjukhus där. Då hamnade jag inte på sjukhuset men jag åkte dit. Jag hade också en vilja att åka Vasaloppet. Jag gillar att röra på mig mycket och jag visste att det var ändå ganska bra område för det där.
Lotta:Jag har bott där sedan dess och trivs väldigt bra I vår tidiga landsting, nu I region. Jag gjorde AT och sen var jag på narkooskliniken på Rhoo och tyckte det var spännande men kände ganska snart att det blev för mig lite andefattigt. Jag tycker om att använda min person som instrument I arbetet och det gör man ju verkligen som allmänmedicinare. Sen hade jag ett block som hette I Skövde Skaraborg för jag bor I Mullsjö, det ligger I Västergötland och det tillhörde tidigare Skaraborg som region. Nu tillhör vi Jönköping.
Lotta:Och ja, så har jag fortsatt Malmömedicin och var tidigt intresserad av ledarskap. Mina föräldrar var starkt aktiva I olika ideella föreningar som handlade om friluftsliv främst även I internationella föreningar. Jag tror att man mår bra av att jobba ideellt och engagera sig utanför jobbet. Och blev chef efter ganska många år. Först var jag medicinsk rådgivare på MULOHK vårdcentral och där jag bor fortfarande ett litet samhälle mellan Falköping och Jönköping.
Lotta:Sen blev jag verksamhetschef I Norra Hammarby under några år som ligger strax söder om Jönköping. Och sen sedan tvåtusen fjorton så är jag direktör för bra liv, vårdcentralerna och bra liv. Vi har trettio vårdcentraler och vi har ungefär sjuttiofem procent av de listade I vår region går på någon av våra vårdcentraler. Så vi är en stor och värdefull del tillsammans med de privata I vår primärvård. Och jag tycker jättemycket om mitt jobb.
Lisbeth:Att du rör på dig mycket på din fritid det förstår vi av din berättelse. Är det andra saker som intresserar dig eller hur ser det annars ut I livet?
Lotta:Ja, och det är spännande för under många år så tyckte jag rörelse är absolut det viktigaste. Sen insåg jag efter ett tag att ja, det här med givetvis relationer, kost, hur vi hanterar våra liv I våra beslut, I våra relationer och på arbetsplatser. Att det är så mycket som ger den här hälsoupplevelsen. Och jag såg också tidigt definitionen på hälsa från WHO att det inte bara är frånvaro av invaliditet och sjukdom utan också att vi har ett rent allmänt socialt bra liv. Också att det ligger mycket I våra egna händer hur vi hanterar vår vardag.
Lotta:Och som allmänmedicina eller distriktsläkare som jag egentligen fortfarande kallar det så handlar det väldigt mycket om människors livsstil. Vad gör man för livsval? Att öppna frågor och intressera sig för det oavsett de medicinska utmaningarna har jag också tidigt anammat och sett att det är mycket som spelar roll för att vi ska uppfatta en god hälsa och god livskvalitet.
Lisbeth:Men tack Lotta för det och över till dig Sofia Berätta vem är du?
Sofia:Sofia Persson heter jag och jag bor också här I Jönköping och är uppvuxen lite utanför Grannnahållet och Almsta Men jag jobbar just nu som utvecklingsledare inom sektionen folkhälsa och sjukvård och jobbar mycket med vår tillämpning av styrningen och de nya kunskapsstöden som kommer på halvtid. Sedan är jag halvtid doktorand och Jag håller på att titta på samskapande inom kvalitetsförbättring. Jag har också som helst en bakgrund som sjukgymnast. Det har varit från början. Jag har jobbat som chef och ledare både I primärvård och I sjukhusvård vård på olika nivåer sedan tidigare och har min master inom kvalitetsförbättring och ledarskap.
Sofia:Så det brinner jag mycket för och har väl alltid gjort hela vägen egentligen kring det här att vi alltid kan bli lite bättre och kan alltid förflytta oss. Och vår omgivning förflyttar sig också. Så att vara I förändring är vi alltid.
Lisbeth:Och hur klarar du det? Att vara I förändring är också utmanande. Hur kopplar du av?
Sofia:Jag tycker mycket om att röra på mig också, jag springer gärna ett lopp då och då Och jag har en hund, så jag får mycket promenader. Att vara ute I skogen är väldigt härligt för oss båda, tycker jag. Och jag har en familj med en man och två barn.
Lisbeth:Jag säger att hundar är någonting som nära vårdpodden alltid kommer tillbaka till. Det är någonting med hälsa och hundar. Men vi ska fundera lite grann på och ta oss in I hur kopplingen för er är till nära vård. Elsa, du har ju alldeles nyligen varit en av våra föreläsare på vårt ST-program som vi har gett till allmänläkare som gör sitt förbättringsarbete och som har gjort det I nära vård. Och så det är ju en koppling för dig men vad har du annars haft för kopplingar till omställningen till nära vård?
Elsa:Ja, som patient så har jag nog inte haft så mycket koppling till nära vård. Jag har inte sett några broschyrer I något väntrum om nära vård. Däremot har jag läst in mig nu ordentligt på begreppet nära vård och det står mycket bra på SKR:s hemsida till exempel. Men direkt koppling har jag inte haft mer än att jag har kommit I kontakt med ordet genom patientkontrakt. Så den vägen har jag kommit in.
Elsa:Men jag har inte direkt levt I det, men de som har behandlat mig nu under flera år, jag har I alla fall gått igenom tre operationer, plastikoperationer på ett och ett halvt år. Den personal som har haft hand om mig har säkert varit med om nära vård Det ger jag den vård jag har fått har varit
Lisbeth:högsta betyg. Har du varit involverad under Region Jönköpings län har ju varit föregångare på många sätt I arbetet med just patientkontraktet eller den dokumenterade överenskommelsen. Har du funnits med under den resan också? Ja, då kan
Elsa:jag säga att jag har ju levt med patientkontrakt under en stor del av min ålderdom. Det var strateg Anette Nilsson som tidigt har arbetat tillsammans, hon engagerade mig I detta och hon sa att det här är nog något som passar dig. Jag har myntat nog ett begrepp som heter patientkontrakt live och det bygger på personlig erfarenhet. Min make var inlagd ett dygn för några veckor sedan på kardiologen. Och när han kom hem så hade han med sig journalkopia.
Elsa:Han satt vid köksbordet här och läste högt för mig för att jag skulle förstå vad han hade varit med om. Så kommer han till ett ord I vänstermarginalen där och så ser han överenskommelse. Och jag frågade så här, står det verkligen så? Ja, sa han det stod så här och jag hajade till. Det stod med patientens ansvar, vårdens ansvar, vad som skulle ske efter vårdtiden.
Elsa:Det här var ju en fantastisk upplevelse för mig för det har tidigare varit en pappersprodukt kan jag säga. Men nu så fick jag uppleva patientkontrakt live och jag ringde direkt till Anette och sa att nu är det sant för mig, nu är patientkontrakt verklighet. Det är en väldigt stor trygghet för mig och min man att vi är båda, jag förstår vad min man behöver göra och jag kan stötta honom I detta för det är lätt att hoppa över sånt här ibland någon dörr eller två, det är inte bra. Men då kan jag stötta och jag kan ju säga att titta här, det står att du ska ta två furix om du väger två kilo mer än vanligt. Så att jag kan guida honom på ett annat sätt.
Elsa:Även min distriktsläkare som jag besökte för ett tag sedan var helt informerad om begreppet överenskommelse och han tyckte det var väldigt bra. Han tyckte det var lättare att säga överenskommelse än kontrakt.
Lisbeth:Vad fin berättelse om vilken trygghet det också ger till dig som I det här fallet anhörig I närstående till din make. Att det också får en effekt både för den enskilde men också för den partner eller närstående man har.
Elsa:Det är väldigt bra och ju mer detaljerad man är I texten desto bättre är det. För ofta är vi kanske som doktorerna, vi är inte så detaljrika I informationen till patienten men här ska man nog bara gå in på detaljerna.
Lisbeth:Vi kommer tillbaka till det och så tänkte jag: Lotta, din erfarenhet av nära vård och vi börjar där. Hur har hur har det på något sätt sett ut? Hur ser resan ut för er I bra liv?
Lotta:Ja dels kan man säga att ett juni tvåtusen tio så började ju vårdvalet hos oss. Det var ju ett politiskt beslut nationellt och alla gick in I detta med lite olika fart. Och då var det ju som över en natt jag var verksamhetschef vi förlorade tjugo procent av våra listade. Man delade ut till de privata som alla fick ansöka om att bedriva en vårdcentral igen. Det hängde också med personal.
Lotta:Vi förlorade duktiga läkare, sköterskor och andra grupper och då fick vi tänka till vad är det vi ska göra? Inte vara vi som blev kvar, det är vi som ska fortsätta driva. Vad är framsätet av god primärvård framöver? Vi började direkt att jobba med det och fick även vårt namn och då började vi formulera för varandra vad är god primärvård och vi höll på ganska länge med det. En del som en del I vår värdegrund där vi dels hittade vi våra kärnvärde, omtanke, helhet och kvalitet men också det här med vårt löfte till patienten och vi har det skrivet.
Lotta:Jag har det bakom mig I ett annat rum och vi har det överallt. Det heter efter ett besök hos oss ska du känna dig sedd, lyssnad till och proportionellt behandla det med en tydlig medvetenhet om vad nästa steg är. Det ska alla tusen medarbetare kunna mitt I natten. Det innebär ju att patienten ska känna sig sedd och det här med god medicinsk kvalitet och få ett bra bemötande. Nästa steg ligger just I vad är det som händer sen efter mötet.
Lotta:Så det etablerade vi tidigt och sen när jag var verksamhetschef I Norra Hammar, vi hade en måndag brukar säga att det kan vara trehundra samtal in på en måndag på en lite större vårdcentral och då sa vi måste själv, varför ringer de om? Varför ringer de så många? Ta reda på om de ringer och inte vet vad som är nästa steg. Det visade sig att ja det var ju ganska många som kanske sa ja jag var hos Lotta Larsdotter om dagen och vet inte vad som hände nu eller jag var hos den och då mätte vi detta och såg att vi måste bli bättre på avslutningen. Då måste jag ändå se trygga med vad som händer.
Lotta:Vi hade lappar och det har man ju nog haft I alla tider. Du vet lapp där du sa: Jag ringer dig och du ska åka till röntgen dit och dit. Samtidigt såg vi att vi måste mycket bättre kommunicera det här. Så det var väl så vi började jobba med vårt löfte till patienten.
Lisbeth:Vad tidig ni var får man ändå säga.
Lotta:Ja, vi var det verkligen. Och sen då när SKR kom här, jag tror det var tvåtusen arton med patientkontrakt då hakade vi på direkt och då kan man säga att vad blev också skillnaden? Ja förutom då nästa steg så det här att det innebär att vad är mitt ansvar I vården och vad är ditt ansvar som patient? Och vad är nästa steg och hur når du mig? Det jag också tidigare hade ju varit så brunnit för det är ju det här med livsstil och mina egna val.
Lotta:Och sedan länge insåg jag som distriktssläkare att det går inte längre att ta dem på patienten, nu måste du sluta röka. Alltså det här med öppna frågor och motiverande samtal har vi hållit på med länge. Vad tänker du kring din rökning? Vad tänker du kring dina aktiviteter eller dina livsval till och med? Det här med läkekonsten I det här att känna sig sedd och lyssna.
Lotta:Så jag tyckte vi hade kommit ganska långt med det vi hade jobbat med det här mycket på olika sätt. Vi gick rakt in I det och tyckte det var jättebra och sen har vi utvecklat ordet överenskommelse så att det faktiskt finns ett sökord som heter det. Och att vi dokumenterar det. Det är också mellan sluten och öppenvården. Vad är det vi har beslutat tillsammans?
Lisbeth:Ja, som Elza beskriver att även allmänläkare och distriktsläkaren visste om också vad som hade hänt din make Elsa och kunde se över den Skansen. Vi ska gå in mer på både hur ni har jobbat med det här systematiskt om det finns saker som ni vill skicka med och som kan varit svårt och vad som har varit drivkrafter. Sofia jag är nyfiken på dig också vad är dina relationer just till nära vårdomställningen?
Sofia:Jag har haft förmånen att få vara en del av framtagandet av det strategiska dokumentet. Tillsammans möter vi framtidens behov av hälso och sjukvård som ju är lite Region Jönköpings strategier mot riktningen Nära vård. Så jag har lite den linsen av arbetet och alla mötesplatser och dialoger vi har haft där. Och sen också I resonemang kring det här ramverket för uppföljning. Hur följer vi upp den nära vården och vad blir viktigt I de perspektiven?
Sofia:Så lite sådana resonemang kopplat till nära vård har jag varit I
Lisbeth:Din forskning idag, har den någon koppling tänker du kring nära vård och patientkontraktet?
Sofia:Absolut, det vi har tittat på har bland annat varit det här med kontaktmönster. Och det blir ju hur rör sig våra invånare I vårt hälso och sjukvårdssystem och då kan vi se ganska mycket olika monster. Vi har tittat på en specifik patientgrupp. Och det man kan säga är att verksamheterna ser inte ut som vi tror. De befinner sig mycket mer än vad vi tror både I primärvården och I sjukhusvården.
Sofia:Och hur samordnar vi så att vården verkligen blir nära och bra för personerna? Den har väckt mycket sådana frågor. Så en aspekt tror jag för att förstå behoven är att titta på såna saker och kontaktmönster. Som en lins in I detta. Vi har också resonerat med intervjustudier kring levde erfarenheter av kontakt med hälso och sjukvården.
Lisbeth:Jag tänkte just det när du säger det Vill man det så eller ska man vilja det på ett annat sätt just det här med samskapandet. Om kontaktmönster ser ut så, hur skulle man vilja att de såg ut? Och kan till exempel en överenskommelse trygga upp?
Sofia:Precis och vår sista studie här nu som vi planerar för hösten handlar just om uppföljning av patientkontrakt Eller dokumenterad överenskommelse
Lotta:Förlåt det spännande med kontaktmönster. Jag tänkte Lisbeth jag glömmer aldrig jag hade en patient en gång. Ni vet när vi har palliativ patienter I primärvård så gäller det väldigt mycket att skapa trygghet, ordinera I förväg om det blir bekymmer på natten och helgen och hemsjukvården är involverad. Om patienten vill vara hemma och vi har bestämt det så ska vi rigga för det. Jag glömmer aldrig flera år sedan då patient vi hade hemma och sen så vi hade ordnat och fixat och anhöriga var med och sen på måndag morgon fick jag veta att fredag eftermiddag åkte patienten ändå in till sjukhuset.
Lotta:Tänkte jag nej, hur kunde det bli så? Ibland är det kanske nödvändigt givetvis, men just apropå att skapa den här kontaktmönster Sofia, rör sig patienter. Nu hade vi ändå inte skapa den tryggheten. Då kanske anhöriga kom någon annanstans ifrån och säger att det här går inte, nu måste vi greja. Det är klart, det vet vi att vi kunde göra allt som den personen behövde egentligen, både medicinskt och vad vi uppfattade och trodde som trygghet också men ändå så blev det så här och det blir oftast inte bättre att åka till sjukhuset I hast på det viset.
Lotta:Kontaktmönster är spännande. Var tar våra patienter vägen? Jag har också sagt I alla tider att jag skulle vilja att när jag kommer till jobbet på måndag så skulle det plinga ut och sätta på datorn. Vilka mina patienter åkte in till sjukhuset och varför? Ja men det vet jag.
Lotta:Alltså den är inne och hon är inne och han är inne och så kan man samarbeta med slutenvården.
Lisbeth:Precis och där är ni också föregångare Vi har ju haft Pierreskärfan med I podden och jag tänker att Det kanske också hänger ihop med Den dokumenterade överenskommelser och möjligheten som du var inne på att också vårdpersonalen ser överenskommelsen. Jag tänker på ditt pling Lotta när du kommer på morgonen. Jag tänker om vi tittar konkret på att jobba med en sån här dokumenterad överenskommelse hur påverkar det vardagen både vardagen som patient eller närstående? Vardan för läkare på en vårdcentral eller en annan yrkesgrupp? Och vad är det vi inte vet?
Lisbeth:Elsa, om du skulle fortsätta på din tråd kring trygghet och så, vad skulle du tänka att det här spelar för bra?
Elsa:Den största vinsten med överenskommelse det är ju att den skapar trygghet. Jag känner mig trygg. Jag har tillit till dem som hjälper mig med vården. Det är A och O med tryggheten. Det kan handla om stora saker, små saker.
Elsa:Men ju mer detaljerad överenskommelsen är desto tryggare är jag faktiskt. Och jag kan säga att som gammal doktor så känner jag mig ju extra otrygg när jag är sjukvård och jag vet var fallgroparna är. En fallgrop är ju när en patient byter station så att säga, man har varit på en avdelning och sen ska man till en annan avdelning. Då är det ju väldigt viktigt att man kan läsa överenskommelsen så att personalen på det nya stället även patienten vet vad är det som ska hända där. Vad har Elsa gjort på den andra avdelningen?
Elsa:Jag har ju levt så länge nu med svensk sjukvård I över femtio år så man har ju fått ett historiskt perspektiv. För ett tjugotal år sedan lappade vi och lagade. Vi var väl ganska nöjda med det. Men sen kom ju en politisk vändning, man skulle jobba preventivt, förebygga och proaktivt. Nya ord kom in I språket och det byggdes program för ett tjugotal år sedan som skulle ge samhällsmedborgare möjlighet till ett bra liv hela livet.
Elsa:Det var helt nya tankar för någon som var utbildad på organ och organs funktion. Nu skulle man jobba med medborgarna, inte bara patienterna och det var lite spektakulärt och det gillades inte av alla.
Lotta:De var
Elsa:inte utbildade för det. Men det har ju gått bra och ett sådant program som vi byggde upp det var ju Passion för livet. Anette Nilsson byggde upp det tillsammans med tjugofyra seniorer med lång erfarenhet. Det står sig än idag, det riktade sig till samhället som ju nu, som jag sa tidigare, har kommit mycket närmre I vården. Passion för livet jag ser ju likheter mellan det programmet och patientkontrakt.
Elsa:Man vill nå samhällsinvånarna, man vill deras bästa, man vill att de ska leva länge och göra precis som Lotta Lars-dotter säger att välja rätt, göra rätt val I livet. Jag vill ju gärna leva mina drömmar och jag har ju en dröm. Och det är att det I alla utredningar som har med patienter att göra ska finnas en sakkunnig person, precis som vi har sakkunniga I olika statliga utredningar så ska vi det på sådana områden som har med patienters hälsa att göra. Och jag kan väl säga att patientkontrakt live is hetus Day. Det är
Lisbeth:underbart att stanna. Något jag tycker är intressant när du pratar om patientkontraktet är att det behöver vara konkret eller det behöver vara ganska detaljerat. Det tycker jag var intressant för jag tänker också kopplingen till dig Lotta. Det är lätt att säga ja men om febern stiger ska du söka eller om du ökar I vikt ska du ta mer furix men hur mycket? Hur mycket ska öka I vikt?
Lisbeth:Hur mycket ska öka I vikt? Alltså den där konkretionen som du är inne på Elsa tycker jag är något intressant?
Elsa:Ja att stiger tempen över trettionio så ska du göra si och så. Vägger du två kilo mer än du brukar? Ska du göra si och så? Så detaljerna I överenskommelsen är väldigt viktiga och de ökar förtroendet.
Lisbeth:Hur tänker du Lotta? Är vi tränade I det där?
Lotta:Nej jag tror att det du säger är jätteviktigt därför att jag brukar säga vad är det för fråga som hänger kvar I luften? Jag brukar också att varje patientmöte spelar roll, det vill säga när patienten kommer hem, det är väl då de börjar fundera lite, och då är det ju Jag skulle höra av mig om jag inte blev bättre. Vadå inte bättre? Är det nu? Är det imorgon?
Lotta:Är det en vecka? På vilket sätt ska jag bli bättre? Jag hörde en äldre man nyligen som sa att vi ringer alla labbprover. Han trodde att han var beredd efter två timmar satt han hemma och väntade på att man skulle ringa. Och säga att det här provet kommer ta ungefär två dagar eller tre dagar.
Lotta:Att förstå hur patienten tänker I när vi lämnar de här obesvarade detaljerna. Jag tror det är vår okunskap som gör det att vi inte förstår att för man ska kunna följa någonting, nu ska inte patienten bara följa det vi säger men ändå få veta hur ska jag tänka kring min ryggonda till exempel. Vanligt ryggskott det tar en dryg vecka, du blir inte bra imorgon. Så låt det gå tio dagar till exempel. Att de detaljerna är viktiga för att skapa trygghet precis som du säger Elsa det är väldigt viktigt.
Lotta:Jag kom några Hammar en gång. Ibland tar vi labbprover som patienten ska åka hem och vi ringer om dem senare. Ibland tar vi labbprover som föranleder en förändring just nu, det vill säga patienten sitter ut I väntrummet och sedan när provet är klart om en halvtimme så resonerar vi kring det och då var det en gång då kom en av vårdadministratören I reception som lottade sitt en liten tant och hon har suttit här I två timmar nu. Det var inte min patient faktiskt men jag gick ut och frågade jag har varit på labb och jag trodde jag skulle träffa doktorn efteråt. Alltså det var ett sånt exempel på att I detta fallet så skulle det inte vara så, för det skulle analyseras och skickas till sjukhuset och sen skulle vi ringa.
Lotta:En sån liten detalj som gjorde att hon satt I två timmar och kände sig otrygg, avslutet här var nästa steg blev då så helt fel. Det är detaljerna viktiga, sen tycker jag att nu pratar vi jättemycket om innehållet och det är bra, Sen nästa steg som jag har sagt att vi hoppade på det här direkt och mäter mycket patientkontrakt. Det allra viktigaste är att patienten vet vad det står och hur patienten vet innehållet. Elsa, det är bra att ta dig fram och du är smart och du hittar det här. Du kanske läser via nätet I en journal, samtidigt många som inte gör det och då spelar det inte någon roll hur vi skriver I journalen?
Lotta:Jo för sluten mål, det samarbetet syns ju. Men för patientens del är det därför jag skojar ibland så ibland behöver du en stor röd lapp. Det är för mig att symbolisera att jag sagt ni får göra hur ni vill bara patienten vet vad nästa steg är. Sen ska det vara stundöverenskommelse med just för patienten när den kommer hem. Det var därför det var så intressant när vi mätte dig I Norahammar, alla som ringde och fortfarande inte visste och vi tyckte vi var bra på avslut.
Lotta:Så att det måste sen vara individuellt. Vad är nästa steg? Förutom det här att vad är ditt ansvar I min sjukdom eller min kroniska sjukdom I livsstil Så just det här vad nästa steg är. Men även mitt eget ansvar. Jag ska inte säga till den sista frågan, men det är följden där.
Lotta:Och jag säger: Men hörni, nu har ni mätt jättemycket. Vi ser att nästan alla coola nu för tiden har en patientöverenskommelse. Bra säger jag men hur vet ni att patienten vet vad som står där? Det måste vi ta reda på. Då har vi börjat, jag tror du involverar det.
Lotta:Vi har börjat med att göra stickprov, titta hur ser det ut? Ja, det står: Har Doktor Larsdotter och ska ringa och beställa röntgen och patient så och så ska fundera på sin träning för sina lår eftersom hon har kanske en knäförslitning och så. Och nästa steg är att Lotta ringer efter röntgen och det kan dröja, ja ni vet två månader eller vad det nu är. Så att vi har en bra början samtidigt som vi har en hel del kvar att patienten verkligen ska förstå. Som du säger, Elsa, att fatta att de ska hitta detaljerna var de finns.
Lisbeth:Just det. Hur ser du ut? Du säger Sofia, har ni en bild, eller jag vet att ni har tittat, då vet jag inte om du var involverad I det, men tittat också på just det här var har vi våra förbättringspotentialaler som du är inne på Lotta för att den enskilde också ska känna till och veta hur man ska använda sin överenskommelse?
Sofia:Ja men precis, vi har ju tittat lite I och med att vi har det här dynamiska sökordet I journalen så kan ju vi följa datan på olika nivåer. Dokumenterar vi under sökordet och I vilken som Lotta säger är antalet överenskommelser vi gör med våra invånare. Och det är ju en del att se att vi gör För då har vi också ett underlag att lära från För kommer vi inte ens upp I antal eller att vi gör det då har vi inget underlag att analysera och reflektera kring heller. Jag tror att en del säger att mäta antal, nej det kan vi inte bara göra, men som en start kan nog det vara en viktig del för att se att vi har underlag.
Lisbeth:Hur många antal har ni efter det?
Sofia:Jag har tyvärr inte den aktuella siffran just nu men det ökar kontinuerligt och vi ser det. Men jag ska komma tillbaka för det kan man se på lite olika sätt också. Steg två kan ju vara att titta på vad innehåller de här nu precis som ni har varit inne på Elsa och Lotta. Är de tillräckligt personcentrerade och innehåller de det här med utgångspunkt I patientens perspektiv som det står I syftet. Så då har vi lite verktyg och stöd för att göra en egen granskning av sina överenskommelser.
Sofia:Det Man kan göra både som patient och profession. Titta på om det är tydligt vad som ska hända och har jag tidsangett när jag ska höra av mig eller kan det här skapa en osäkerhet? Det vi kunde se I de första som vi analyserade var att på den här enheten så dokumenterade man allra mest under patientens ansvar och lite mindre under vårdens ansvar. Och det här med samordning det var vi nog inte så bra på. Men det är en kontext.
Sofia:Så det här kan ju skilja och vara lite olika mönster på olika sätt. Men sen tittade vi också på, som ett balanserande mått, hur många överenskommelser det kan bli per patient. För då kan det ju vara så här att jag har kontakt med sju olika enheter och då har jag sju olika överenskommelser. Och där finns ju en risk om vi inte förbättrar oss I samordningsdelen och förstår att det kan ju bli ganska rörigt att väldigt många överenskommelser men då som du var inne på också Lisbeth så finns ju det här med sömnlös vård nu så vi har ju mer och mer verktyg för att faktiskt få till den där samordningen. Och som du var inne på med Lotta att jag vill ju se om de är på sjukhus som utgångspunkt.
Sofia:Så som utgångspunkt. Så det är lite sådana reflektioner kring uppföljning och mätning.
Lotta:Och då tänker jag Sofia du pratar nu jättebra vad det är som står där och likväl det absolut viktigaste är att om vi frågar patienten, vad står det I överenskommelse? Det var rätt så tidigt I detta, det var många år sedan också så var det någon av pensionärsföreningar som tyckte att man är inte bra på detta, vi vet inte vad som hände sen. Jaha, så jag berättade hur han gjorde. Vi har frågat patienterna när de kom ut från vårdcentralen, har den överenskommelsen? Nej vad är det?
Lotta:Vad jag menar är dels hur man ställer frågan, men det viktigaste för mig är strukturen. Det gör vi och det har vi och det ska vi fortsätta med. Jättebra som du säger Sofia, vem gör vad? Samtidigt är det: Hur vet patienten vad det står? Det vet vi inte.
Lotta:Och då måste vi fråga patienterna Fråga liksom etthundra patienter som varit på sjukhuset eller på en vårdcentral Och då behöver man inte säga har du en överenskommelse. Då kan man säga du vet nu när du var sjukgymnast, vad händer nu? Vad har ni kommit överens om? Det måste vi ta reda på. Och det är det allra viktigaste för patienten.
Lotta:Återigen, så länge det inte handlar om överenskomm mellan slutenvården och primärvården. För där läser vi hyggligt.
Sofia:Det jag tänker också där är ju att vi kanske behöver utforska mer kring dokumentationens betydelse för samskapande. För vad betyder det att det finns dokumenterat för det är ju lite så att vi har pratat mycket om det vi gör redan och patienterna vet Och samtidigt vet vi att åtminstone jag när jag har varit på ett besök glömmer ganska fort. Och det finns ju lite studier på det där också. Så att fördjupa den här kontexten vad betyder att vi just säger dokumenterad överenskommelse för vår samsyn det tror jag att vi kan utforska mer när vi hittat den gemensamma dokumentationen lite och vilket stöd och vad den innehåller och inte innehåller. För det är då vi också kan kan resonera om innehållet fyller det syftet för det är tillbaka till syftet hela tiden att det ska hjälpa med patientens perspektiv.
Sofia:Att det blir lättare med delaktighet och samordning och tillgänglighet och samverkan. Så det tror jag är jätteviktigt. Och jag tror precis som du säger Lotta också att vi är ganska bra på att utvärdera själva mötet. Hur var ditt besök I vården och var det bra? Fick du information?
Sofia:Men den där frågan en vecka efter Hur blev livet hemma? Det är ju kvittot lite grann. Fungerar det här för dig som Och det kanske vi kanske inte träffar rätt I vår samskapande överenskommelse från början om det är något nytt vi ska göra och där behöver vi väl också tänka och revidera ibland hur blev den här överenskommelsen? För kvittot är ju livet, att det fungerar.
Elsa:Jo jag har en fråga här som vi inte glömmer den. Jag undrar nu första gången jag såg patientkontrakt I ett dokument Det var I en journalkopia från kardiologen. Hur lång tid tror ni att det tar innan vi får ut detta på alla enheter? Öppnavården, slutnavården.
Lisbeth:Var är vi? Oj, vilken bra fråga.
Lotta:Jag tänker att det är lite det vi berör när jag säger att varje möte spelar roll. Jag har sagt våra vårdcentraler att vid varje möte med en patient ska man fundera på vad är nästa steg? Just för att det som var min ingångfört, de ska inte behöva ringa och undra vad som händer nu och I värsta fall ringde de inte för de visste inte och var oroliga. Varje möte kan man säga att en enklare halsinfektion. Man får ju börja med de där det finns kroniska sjukdomar.
Lotta:Så det vi mäter är ju så många patienter som har hjärtsvikt. Vi mäter per vårdcentralsnivå. Vi har liksom etthundra patienter med hjärtdiagnos hjärtsvikt. Från början såg vi att det var kanske tjugo procent där man hade skrivit någonting under överenskommelse. Nu pratar jag inte om patienten uppfattar, nu pratar jag barnregistrering.
Lotta:Och nu ser vi att flera vårdcentraler närmar sig kanske femtusen, nu är det kanske nittiofem alltså Det är också efterhand som de kommer in I rullorna igen eller hur? Nu har vi I flera diagnoser på flera våra vårdcentraler så är det nästan att nästan alla som har till exempel kronisk lungsjukdom och har hjärtsvikt De har också en överenskommelse. Så att det är så vi jobbar med det primärvård. Mäta på vårdcentralsnivå på de kroniska diagnoserna. För det är där det absolut viktigaste, som du sa Elsa, svårigheterna är mellan vård nivåer om man har kronisk sjukdom.
Lotta:Sen de yngre med lite enklare åkommor, det är bra att de vet också att din feber nu med din halsflust ska gå över annars ringer du igen. Det handlar om under, du ska under trettioåtta komma fem, det är lika viktigt men det viktigaste är ju med de äldre personer som har allvarliga sjukdomar. Det är I alla fall hur vi gör I primärvård. Vi mäter detta per vårdcentralsnivå, på vissa diagnoser. Vi börjar där.
Elsa:För det vet jag ju som gammal är I sjukvården hur svårt det är att göra en förändring I journalstrukturen. Att få in ett nytt ord I vänstermarginalen. Du får slåss med IT-folket, du får slåss med kollegorna, du får slåss med alla. Men det tror jag många är beredda att göra för den goda sakens skull. Så jag ser ju hoppfullt på framtiden.
Elsa:Det gör jag. Men jag vet ju att det tar tid med förändringar och förbättringar I sjukvården. Det är bara ett axiom. Är det bra så kör man på.
Lotta:Du undrade lite utmaningar innan. Det var ju en sådan. Dels så tyckte vi att patientkontrakt, det låter juridiskt, det låter för hårt, det är mer någonting vi har kommit överens om. Är du villig att träna upp dina lårmuskler mer om du möjligen ska bli aktuell för operation lite senare, till exempel, knä eller högt? Vi valde det ordet och sen precis som du säger Elsa, det tog lång tid innan vi kom överens om att det är detta ordet vi ska Och sen handlar det om att vi varje gång till exempel läkare gör en dokumentation efter ett patientmöte ska man säga och nu kommer under överenskommelse.
Lotta:Ni vet också våra duktiga vårdadministratör detta, då säger man att fortsätta att träna och fundera på att sluta röka, Kommer bli aktuellt med röntgen framöver, eventuellt remiss till ortopeden, sover inte på natten och så. Den delen är vi I men det tog lite tid Lisbeth. En del I läkarna tyckte att detta är bökigt, det gör vi väl redan. Ibland skojar jag kanske just du, ingen av dina patienter som tvekar när de har varit att stave vad som är nästa steg. Men det är kanske någon kollega som
Lisbeth:är inte lika bra på
Lotta:det som vi är. Ursäkta, talgade. Så Det var väl lite kring utmaningar I det som ni efterfrågade lite innan. Nu försöker vi ändå få in det är detta vi ska säga och ta ställning, för det handlar ju om att ta ställning. Slutklämmen på ett besök så säger man ju vad man tror att patienten har för åkomma eller säger man jag kanske inte vet vad det är men vi ska göra detta och detta.
Lotta:Ta ställning. Vad är nästa steg? Vad kan du som patient göra? Vad är mitt ansvar? När träffas vi nästa gång?
Lotta:Och vem är din fasta kontakt? Egentligen är det ganska enkelt brukar jag säga. Vi har gjort det I alla tider men vi är olika bra på det och nu ska vi ändå det I huvudet också. Vad är ditt ansvar som patient? För det har vi inte jobbat så länge med, Lisbeth.
Lotta:Det är ju lite nytt.
Lisbeth:Det var
Lotta:ju när Sara Riggare kom med detta. Ja, just det. Vad spelar det för roll om jag säger någonting en halvtimme på ett besök en gång per år till en person med kronisk sjukdom? Det är för mig också egentligen det nya I överenskommelsen. Det har vi insett flera av oss länge, vi såg att det hjälper inte folk vad de ska göra, det har liksom ingen impact.
Lotta:Det är personer som lever med sin kroniska sjukdom.
Lisbeth:Jag tycker ni sätter fingret på både det här att ta ställning det blir så väldigt tydligt och jag tror att det är sådan tydlighet vi också behöver för vår egen, precis som du säger Elsa, det är svårt att förändra och det är svårt att förändras som människor. Sen tycker jag också att den här konkretionen som du är inne på också är intressant. Det jag fick I mitt huvud, du pratade Elsa om person för livet och du sa det här Lotta, att vi är olika I hur vi vill den här dokumenterad överenskommelsen. Var hittar vi den? Kan vi använda mötesplatser som passion för livet för att faktiskt träna oss på att kunna hitta på etttusen etthundrasjuttiosju eller veta om att vi kan efterfråga vår överenskommelse.
Lisbeth:Den här egentligen invånarpausen som också finns I att Att vi känner oss trygga med inte bara mötet utan också systemet. Och kanske för mig passar det inte så bra med att söka det I min journal. Jag skulle vilja det på papper. Hur gör vi den här personcentrering också I själva formatet? Har ni tankar kring det?
Lotta:Ja, jag måste bara nämna att vi har ett arbetssätt som också äter sju frågor om dina läkemedel. Vi såg ju också det här att när patienten får en ny medicin så ska vi förklara att du har den här sjukdomen har vi sett och då behöver den här medicinen och den har de här biverkningarna och vi kommer följa upp dem så här lång tid och påverkar dina andra läkemedel och när ska vi avsluta liksom. Då såg vi att patienten kunde ringa och ja hur länge ska jag ta den återigen, jag visste inte vad nästa steg är. Apropå just att ge kraft till patienten då har vi både vi har tryckt upp kort, vi har gjort filmer på detta, jag har med lite olika filmer. Att låta patienten efterfråga ska jag en ny tablett?
Lotta:Finns det något alternativ till det? Ja, man kan ni veta. Depression, lätta depression. Motion lika bra, om man utför den träningen. Det var ett sätt för oss att verkligen få patienten att ta med frågorna där vi misslyckas lite men vi ser också att det är mycket större kraft att patienten verkligen undrar.
Lotta:Men när ska vi följa upp den? Ja just det, det ska vi göra. Okej, vi ordnar en digital avstämning, eller hur? Jättebra. Eller jag ringer dig om två veckor, du ringer in på min telefontid om tre veckor.
Lotta:Just att få med patienten I den kraften, det har vi apropå läkemedel och läkemedellivbo, det är en stor kostnad för oss. Det är fantastiskt på många sätt, det ger biverkningar, patienten hamnar på sjukhus på grund av detta. Så läkemedel såg vi att det är ett viktigt område där vårt löfte och vårt sätt att hantera piller helt enkelt kontra kanske andra effektiva mediciner. Det var bara ett exempel på just att få med patientens egen kraft I det. Bär det med sig in I mötet.
Lisbeth:Så konkret, vad tänker du Elsa?
Elsa:Patient power. Alltså patientkraft. Hur viktigt vi säger så mycket till patienterna. Som läkare gör man det, hur de ska göra. Men man på vilka på vilka ord man använder.
Elsa:Orddens makt är väldigt Att patienten får en känsla av att doktorn gillar mig. Det där att man accepteras. Det är så djupt I människan. Får man en känsla, det är någonting I doktorn sätt att röra sig som inte är bra. Det triggar konstiga saker hos patienten.
Elsa:Man måste få en känsla av att man är välkommen. Patienter känner sig inte alltid välkomna. Men det ska vi känna oss Och vad jag fick lära mig en gång I Schweiz När jag var där och jobbade Min kollega som jag ersatt sig ett tag skulle till Australien Och han hade jobbat I Sverige så han visste hur man gjorde här Men I Schweiz har man en väldig respekt för patienten. Det står inte I några papper eller så. Detta är det personliga upplevandet från mig men det är fler än jag som har upplevt det.
Elsa:Men när patienten lämnar undersökningsrummet så måste du Elsa alltid ta I hand. Så ska du fråga, känns det bra? För då får patienten en chans att säga Det mesta känns bra. Jaha, och då får man gå vidare på det så att patienten har förstått när hon går ut vad det är som ska ske. Och att patienten var intresserad om jag tyckte det var bra.
Elsa:Det ger också en feedback till doktorn själv. Ja, patienten verkade bara nöjd. Och vi vill nöjda patienter.
Lisbeth:Så fint, jag tänker I personcentrering. Man pratar mycket om partnerskap för det handlar ju också om respekten för varandras, respekten för olika kunskaper. Man har ju också en kunskap med sig som all den klokskap som du berättade om I början Elsa. Vi kommer ju också med en hel del kunskaper själva till vården. Sofia har du någonting du vill lägga till I det här kring vad vi vet och vad vi borde utforska mer?
Lisbeth:Jag
Sofia:tänker så här lite kopplat till det ni var inne på om personcentrering och den dokumenterad man kan ställa frågan: På vilket sätt vill du tillgång till den dokumenterad överenskommelsen? Vill du gå in och läsa själv på etttusen etthundrasjuttiosju? Vill du att vi summerar här på ett papper lite? Eller att du själv skriver ner de viktigaste punkterna som också sen finns I journalen? Eller vill du att vi skickar hem en kopia?
Sofia:Där finns ju möjligheter att också personcentrerat. Och jag tror ibland att vi inte ramar in olika tjänster på ett sätt så att vi tänker på att vi faktiskt kan personcentrerat frågor utan vi blir lite I en standard ibland att så här jobbar vi med detta. Men att vi kan öppna upp och fråga efter mer I det här samspelet mellan profession och patient. På vilket sätt hade det varit bäst för dig att jobba med den här frågan eller på vilket sätt hade hade du varit hjälpt av den här överenskommelsen?
Lisbeth:Det där är ju jätteintressant. Jag tycker att vi har tränat så väldigt länge och väldigt bra på vad som ska göras eller vad som ska ordineras eller ges. Men hur har vi inte varit lika intresserade av och det är egentligen en hur-fråga. Om vi skulle koppla på hur-frågorna mer kanske vi blir mer personcentrerade. Hur vill du din dokumenterade överenskommelse?
Sofia:Ibland kanske det finns en liten rädsla att vi blir osäkra på vad det här hur-et kommer innehålla men då tror jag vi får öppna och utforska det tillsammans och inte vara så rädda för det för man kanske kan lösa mer än vad man tror ibland. Det är inte så krångligt.
Lisbeth:Jag tänkte också koppla till studier och forskning. Jag har inte stött på det så mycket men jag tänkte att du börjar med vårdkonsumtion Sofia. Och både Lotta och Elsa har ni pratat så mycket om trygghet. Därför att jag har en övertygelse som jag också vill bevisat. Att få en informationskonuitetitet, alltså att kunna känna att jag vet vad som ska hända, att det skapar trygghet.
Lisbeth:Och på det sättet minskar också mitt behov av konsumtion och vi räknar med konsumtion att jag behöver ringa in och fråga. Jag känner mig osäker och kanske behöver söka på nytt. Den där kopplingen mellan den här informationskontiniteten och vårdkonsumtionen. Tycker jag ur ett systemperspektiv är väldigt intressant och viktig I personcentrering som också skapar som du sa Power-hälsa hos den enskilde. Skapar trygghet hos den enskilde och på det sättet också gör att vi är bättre tjänster.
Lisbeth:Vad tänker du Sofia kring det som forskarlinsen på? Du kan utvecklingslinsen också.
Sofia:Jag tänker att I de intervjuer vi ser där kan vi gjort kopplat till de här målgrupperna. Vissa så ser vi att en del upplever ju att man nästan har för många onödiga kontakter. Och andra upplever ju att man har för lite kontakter. Så vi har nog båda linserna där, men oavsett så är det ju behov som vi inte möter, oavsett om man tycker det blir för mycket eller för lite. Så någonstans är det ju att resonera om behoven och sen är det såklart kopplat till resursfrågan också att det blir rätt insatser.
Sofia:Men Där tror jag att vi kan bli bättre på att utforska behov och är det hälso och sjukvårdskontakter eller andra kontakter. Så var lite lyhörda för det. Och också att utmana våra egna uppfattningar om hur mycket kontakter olika personer har I hälso och sjukvården för det ser inte alltid ut så som vi tror. Utan vi har många olika kontakter på många olika ställen. Andra har väldigt lite och kanske skulle behöva mer.
Lotta:Och jag tror också, Sofia, dels är det ju antal kontakter och samtidigt också under mötet apropå oron patienten har. Nu träffar jag väldigt få patienter, men på sommaren brukar jag jobba ett par veckor när jag jobbade mer hela tiden innan. Jag brukar alltid fråga: Berätta varför du är här? Är det något speciellt du är orolig för? Vi kan väldigt lätt styra in patienten på alla möjliga andra saker som de kanske inte alls är bekymrade för I våra frågor så länge vi inte låter patienten få utrymme berätta varför du är här idag, vad är du orolig för?
Lotta:Det var till och med så ett tag när man hade taxikvittor man skulle skriva på, det var mer I slutenvården att om inte, det har du sagt att du är med om Elsa, att man sa du vill ta taxikvittot med en gång, jag skriver på det, du behöver inte oroa dig för det. Att vi ska glömma det och sen berätta nu för det här. Ofta vet vi vad patienten är här ibland så säger de: Ja men det vet väl du? Jo men jag vill att du berättar själv. Så att det där att inte få med det oron I vad patient söker på hamnar rätt I mötet.
Lotta:Sen ska vi leda med medicinska kunskap. Jag skulle haft ont I ryggen så här länge. Vad ska man tänka då? Kan det vara nåt farligt? Samtidigt låta patienten styra Vad är du orolig för?
Lotta:Annars styr vi in på helt andra saker. Det blir röntgenundersökning och allt möjligt som inte alls leder till något speciellt och som inte patienten alls var orolig för eller behövde vara orolig för. Eller motsatsen om vi inte. Jag hade en patient som sökte för ont I en fot. Jag var ung doktor och då sökte gång på gång och jag röntkade och gjorde allting möjligtvis rätt.
Lotta:Då såg jag att han kom till en äldre kollega. Vad var det nu? Vill man veta vad det nu har jag missat? Patienten var rädd för att hon hade MS och så länge jag inte hade sagt det är inget som tyder på att du har MS så fortsatte hon söka och var orolig för det. Apropå frekventa kontakter.
Lotta:För en del säger ju vad det är, men en del styr för mycket ibland och får inte reda på vad det riktiga bekymret En del oro är ju absolut befogad. En oro kanske vi lätt kan säga: Är det detta du är bekymrad för? Men då kan jag säga direkt: Det är inget som tyder på: Vad skönt! Hej då, jag går hem, liksom med nej! Det tycker jag är spännande också I konsultationen, apropå vad blir det av det sen?
Lotta:Blir det ett besök till och ett besök till?
Lisbeth:Allt landar I trygghet.
Lotta:Det gör verkligen det.
Lisbeth:Jag vill att vi börjar avrunda men jag tänkte att vi skulle blicka framåt också men Elsa säger om trygghet. Nu avbryter jag dig.
Elsa:Ja jag skulle haka på Lotta där att på den här utbildningen SK-kursen för allmänmedicin som jag var på en återgående patientgrupp som många hade bekymmer med. Det är ju de som söker väldigt ofta gång på gång kanske åtta-tio gånger på ett år. Och att är det så att man har många sådana patienter då måste ju klockorna ringa. Och att man får tänka att det kanske är något annat som ligger bakom ensamheten skapar ju mycket sjukdom och elände. Det var vi alla överens där.
Elsa:Dels skulle vi inte kalla dem för mångbesökare utan vi skulle säga patienter som söker ofta. Och sen att tänka på att göra någonting. Komma med ett förslag till hur man kunde bryta ensamheten, prata om det. Inte bara piller och det medicinska utan göra samhällsmöjligheter. Jag tycker det är spännande.
Elsa:Jag hoppas jag får leva länge så jag får följa primärvårdens stora utveckling. Det är fantastiskt
Lisbeth:att vi från att bara titta på organ och sjukdomar till att se att vi hade ett större uppdrag och nu också att se till att verktygslådan innehåller det här kan man göra åt ensamhet. Det kanske inte är just vården som kommer att hela verktygslådan men vi har en öppenhet mot samhället. Det är ju jättespännande. Om ni bara kort skulle säga vad ser ni steg framåt I utvecklingen av den dokumenterade överenskommelsen? Vad tänker ni ligger framför oss?
Lisbeth:Vad är viktigt?
Sofia:Jag tror att den här att samordningen där man behöver det, att hålla samman om man har många olika diagnoser till exempel. Att vi har förbättringsmöjligheter där mellan olika enheter. Jag tror också att våga ställa frågorna kring huret som vi var inne på. Det tror jag också att vi kan bli bättre på utifrån personernas behov. Att vi gör en som stämmer bättre överens med de behov som personen har.
Sofia:Men vi har också mycket som vi vet inom hälso och sjukvården som kanske är självklart för oss som är ganska små saker egentligen även om du inte har en så komplex situation Men bara det här, under det här året så kommer du göra en magnetkomreundersökning enligt rutin eller du kommer gå och ta de här proverna och det kommer ske vill vi ska ske mellan maj och juni. Bara att vara så enkelt och tydligt. Det här kommer hända det närmaste året om du har t. En okomplicerad kronisk sjukdom men som ändå har vissa rutinmässiga steg för då slipper man oroa sig. Har de glömt bort den remissen eller hur skulle jag göra med det?
Sofia:Ska jag ringa och efterfråga? Så vi har en basstruktur för mycket vård som vi inte riktigt ibland delar med oss av till patienterna. Så då har vi inte en samsyn där och det kan skapa lite oro och frågetecken för personer även om det inte är så komplext. Vi har mycket enkelt vi kan göra som gör stor skillnad.
Lisbeth:Klokt. Lotta, vad tänker du?
Lotta:Det är en förmån att få jobba med primärvård Elsa. Förutom som du säger Sofia med struktur så handlar det också om det vi pratar mycket om nu, kloka kliniska val det vill säga våga göra avsteg. Och det handlar återigen om vad är det som är viktigt för dig som patient med den här kroniska människa, invånare med den här kroniska sjukdomen? Vad kan jag göra för din sjukdom? Vad kan du själv göra?
Lotta:Hur kan vi motivera tillsammans att komma vidare I det? Och det handlar om att använda de verktyg vi har vad gäller läkemedel och utredningar på ett bra sätt. Som det är nu så gör vi väldigt mycket med många patienter och jag tror inte vi ska Vi ska tänka till. Vad är viktigt för just den här patienten? Vad är rimligt och vad är rätt?
Lotta:Det är det som också ska finnas överens, Det vi kallar kloka kliniska våld. Då måste man känna sina patienter och invånare och våga fråga och våga vara nära. Och det är väl den allra kratturaste nära vården att vara nära patienten om det är digitalt eller om det är fysiskt besök. Och verkligen komma in på vad som är viktigt för dig och uppnår vi det tillsammans. Så jag vill lägga till det där också, det vi kallar kloka kriinska val.
Lisbeth:Vad tänker du framåt Elsa?
Elsa:Framåt? Ja, som jag sa nyss, jag ser ju att det händer så mycket svensk hälso och sjukvård Och jag kan inte annat än vara egoistisk och önska att jag får leva länge tills jag får följa utvecklingen. Vi ska också komma ihåg att mycket är väldigt bra. Det glömmer vi bort ibland. Vi läser och hör om det som inte var så bra.
Elsa:Vi måste komma ihåg att tänka bara. Digitaliseringen på nolltid nästan har vi fått igenom videosamtal och det ena med det andra digitalt. Alltså går det I den takten framöver så vet jag inte om jag hinner med.
Lisbeth:Elsa vi ska avsluta med nära vård podd frågan också vad är nära för dig? Nära
Elsa:för mig det är ju intill. Nära vård, där har vi nära. Om man är nära då får man oftare kontakt. Det är ju så som om man har sina barn I närheten så besöker man dem ofta och man vet vad som händer. Är man ute I periferin då har man en lång väg att gå man måste klä upp sig lite.
Elsa:Det ena med det andra. Man sitter kvar där hemma och ger sig inte iväg. Men Det är nära och jag har bra vårdkontakt nära en äldremottagning som fungerar fantastiskt. Det är också ett exempel på hur vården har förbättrats på nolltid tycker jag.
Lisbeth:Tack Elsa. Sofia, vad är nära för dig?
Sofia:Jag först tänker att det kan vara många olika saker och många olika perspektiv, geografi, relation Men kanske är det främst en upplevelse att man upplever något som nära. Och det kan vara vad som helst egentligen som man uppfattar eller upplever närhet
Lisbeth:Tack. Lotta, nära för dig.
Lotta:Ja, det är mycket tillit. Oavsett hur vi möts och träffas mellan invånarpatienter och vi I vården så ska patienterna känna sig sedda och lyssnade till och professionellt behandlade med tydlig medvetenhet om vad nästa steg är. Det är ju läkekonsten som sådan, att känna tillit till vården även om vi inte alltid kan ge patienten det som han eller hon alltid önskar så ska man känna att man har blivit sedd att lyssna till. Så det är en tillitsfråga.
Lisbeth:Fint. Jag ska avsluta med att säga att också på tal om framtid att under Vitali så kommer jag spela in en podd tillsammans med de som arbetar på Inera med den sammanhållna planeringen på etttusen etthundrasjuttiosju som också är ett viktigt framtidssteg för den dokumenterade överenskommelsen. Att vi inte bara hittar vår journal där, som tittar bakåt mycket, utan också hittar det som vi är överens om. Med det här vill jag säga ett stort tack till ett jättespännande samtal och lycka till med alla era olika åtaganden I att göra svensk hälso och sjukvård och omsorg bättre. Så tack så mycket.
Elsa:Tack så mycket. Jättetrevligt har det varit.
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!