Hur klickar vi med vården?
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Felicia:Oavsett om det handlar om samma läkare eller samma team Samma enhet känner igen mig. Jag ska inte behöva dra min historia om och om igen. Vi människor gillar inte att förändra oss, utan vi gör det först när det blir eld I baken. Nu blev det pandemi och vi fick inte gå till vårdcentralen inte alla möjliga saker.
Felicia:Vi var tvungna att göra på ett nytt sätt. Många övertröskeln kom på att det inte var så som jag trodde. Det var inte så kallt I vattnet jag hoppade I som jag trodde.
Lisbeth:Allt fler människor I olika åldrar och med olika bakgrunder är positiva till digitala vårdtjänster och använder dem mycket mer än tidigare. Och en person som vet mycket om våra digitala vanor och vad som krävs framåt det är Felicia Gabrielon Gerhult från Jönköping Academy vid Hälsohogskolan I Jönköping som har arbetat med att ta fram rapporten Hur klickar vi med vården? Bland annat. Varmt välkommen hit, Felicia.
Felicia:Tack Lisbeth, vilken ära och vad härligt att få prata med dig och mer som lyssnar.
Lisbeth:Ja, det blir jättehärligt att få
Felicia:uppsugning och det är ju inte så himla lätt att svara på. Jag är en nyfiken person som gärna är lite modig och går lite I fronten för nya saker. Jag är femtioåtta år, så jag börjar få några grå hår. Jag har jobbat med framför allt utveckling av sjukvården I hela mitt liv. Från att jag var barnsköterska på neonatalen med för tidigt födda barn, till att jag utbildade mig till sjukgymnast.
Felicia:Och sedan har jag jobbat och blivit onkolog specialist och jobbat I den palliativa hemsjukvården, det vill säga andra ändan av livet. Jag har en ganska bred erfarenhet från den kliniska världen. Nu har jag jobbat länge inom akademin och där är min främmesta mission att sprida ringarna på vattnet. Det gör jag genom att vara lärare på en masterutbildning I kvalitetsförbättring och ledarskap. Jag möter fantastiska människor som är ledare I vården eller I socialtjänsten.
Felicia:Privat är jag en kvinna som har många barn runt omkring mig och jag tycker om att det är många olika sorters människor, musik och så.
Lisbeth:Man hör och jag får ju också se det när vi spelar in när jag ser ditt engagemang och din glöd. Om du skulle sätta ord på vad du brinner för och vad du tycker är viktigt, vad blir det då?
Felicia:Att vi lyssnar på människan. Den som kommer till oss och har en fråga eller en fundering om vi kopplar det till hälsovården Att vi lyssnar på vad är din erfarenhet, har du varit med om det här tidigare eller hur tänker du att det här hänger ihop? Hur länge har det varit så här? Ser du något samband med något annat? Vi är mycket på standardiserade vårdprogram och det är säkert bra forskningsmässigt och faktamässigt.
Felicia:Men om vi tappar den där att lyfta in människan blir det inte bra.
Lisbeth:Det är intressant när vi ska prata digitalisering. Hur digitalisering också kan stödja människan, att människan eller personen kommer fram mer. Har du bara någon kort reflektion till digitaliseringsuppvärmning?
Felicia:Ja, jag håller ju själv på att lära mig mycket om det här eftersom att många av Vi har inte så stor vana eller framför allt inte någon utbildning egentligen, hur man kommunicerar digitalt. De flesta av oss har ju liksom bara kastat att in det I autodedakt. Genom covid och pandemin så har vi ju allt fler blivit liksom digitala på nya sätt. Jag hade ett samtal med en patient som berättade när jag kontaktade personalen med text så av den ena personalen fick jag bara när jag hade berättat om mina bekymmer att säga Okej och så var det slut. Medan den andra sköterskan skrev: Men jag förstår att det här är kämpigt för dig.
Felicia:Hur ska vi kunna hjälpas åt att göra det här bättre?
Lisbeth:Så feedbacken på något sätt att börja där I att verkligen vara nyfiken och intresserad? Jag tänker också på ditt arbete att jobba med ett masterprogram I utvecklingsfrågor egentligen. Om du bara kort ska berätta något om det. Vad är det ni utbildar era studenter I?
Felicia:Vi kan börja med vem är de här människorna som vi möter? Det är människor som har identifierat men nu håller vi på med något som inte fungerar. De är frustrerade och har ofta jobbat med förbättringsarbeten. Och så har det gått I kraschen eller så har det gått bra men de vet inte riktigt varför. De kommer till oss för att de vill lära sig mer både om förändringspsykologi och hur man leder människor.
Felicia:Vi människor vill ju inte förändras. Vi älskar att vårt lilla revir och när någon krafsar på det så går det inte så bra. De vill lära sig förändringsledning och det jobbar vi stenhårt med så att de blir trygga I att ta när det blåser Och sen att lära sig hur man mäter så att man faktiskt kan visa resultat. Hur kvalitativt fångar man? Alltså hur folk mår och tänker och tycker?
Felicia:Det är också typ av mätetal som vi ibland glömmer bort.
Lisbeth:Exakt. Jag tänker på det du sa nyss kring personens berättelser och lyssnandet. Många av
Felicia:dem har också varit ovana att fånga det här med dem vid tillförsperspektiv. Ju mer specialiserad vård, desto svårare tycker man på operation. Men herregud, våra patienter sover. Ju. Vi försöker verkligen titta på dem men de vaknar resten av delar av sitt liv och kan berätta om hur det kändes innan de kom till operation och hur de mådde efter operation.
Felicia:Det är klart att vi inte kan prata med dem när de är Nu låter det som att det ironuserar. Men bara för att visa Vi har en fantastisk student. Han har börjat med att mäta på Cleanfys genom att patienterna får rapportera sina upplevelser via en QR-kod. Då kan de göra det I lugn och ro när de kommer hem. Man måste skruva på det och hitta nya sätt att komma till det.
Felicia:Det tränar vi också mycket I utbildningen. Det är en väldigt tillåtande utbildning. Man får göra fel, om det nu finns några fel. Men man får testa.
Lisbeth:Det låter som väldigt viktigt för det kan vi se när vi nu ställer om till en mer nära vård att sättet att leda och styra och också följa upp är ju lika mycket I en transformation som själva arbetssätten. Så vi behöver ju ytor att träna vårt ledarskap och vårt synsätt.
Felicia:Du gjorde en intervju med en vårdcentralchef I Skåne.
Lisbeth:Just det. Och Cecilia.
Felicia:Och jag blev så imponerad över detta att modet att stanna upp, Låta personalen reflektera. Bilda team som kan stötta varandra så man inte får den här känslan. Så minskar stressen. Så att man inte är I tunneln och springer hela tiden och att man kan tänka efter är det här rätt prioritering det vi gör nu?
Lisbeth:Det är verkligen en nyckel, tänker jag. Mer tid får vi aldrig, den ser ut som den gör. Men att verkligen stanna upp och hur det också kan förändra både arbetsglädjen, patientupplevelsen och de resultat man får. Det är så kul att följa dem och att de också nu får möjlighet att stötta så många andra vårdcentraler I att införa det här sättet att jobba. Felicia, vad är din relation till omställningen till nära vård?
Felicia:Jag vet inte om jag ställer om för jag tror jag alltid varit I
Lisbeth:den. På vilket sätt?
Felicia:Ett när jag klev in på neona talan och såg att det här funkar inte. Vi måste göra så att vi kommer närmare föräldrarna, att föräldrarna får vara med. Då var det nära vård på avdelningen. Till att jobba I hemsjukvården, att få med familjen och att biståndshandläggaren och distriktssköterskan träffades och pratade med varandra så att de var synk I vad ska hända här och vem kan göra vad bäst? Att bygga teamen där de ska vara och att de inte är satta av ekonomiska gränser.
Felicia:Det är en nära vård för mig att våga gå över de formella och organisatoriska boxarna.
Lisbeth:Det är mycket nära vård för mig också och det du inledde med, att utgå från personens perspektiv för då måste vi över boxarna. För de har ju aldrig kommit delar I våra boxar, de har ju alltid ett behov som är sammansatt. Du har också fått vara och träffa oss och inspirera oss I vår programgrupp som jag har, mina kollegor på SKR. Det var väldigt uppskattat att få prata om nära vård och kopplingar till digitalisering. För det är ju en jätteviktig del av omställningen.
Lisbeth:Jag tänker på det här med att kunna vara självständig trots kronisk eller långvarig sjukdom. Att kunna få Kanske inte behöva besöka lokaler hela tiden I vården utan faktiskt kunna få leva livet.
Felicia:Jag har en sådan solskenshistoria. Jag samarbetar med en kvinna som lever med en kronisk sjukdom med flera konstiga sjukdomar med mycket specifik behandling. Länge traggla hon runt I primärvården och träffade olika läkare. Sen fick hon kontakt med en läkare som hon nu kan träffa digitalt som gör precis det här att hon kan kontakta honom när hon behöver. Han känner hela hennes konstiga medicinlista så han behöver inte sitta och läsa på.
Felicia:Hon behöver inte vara rädd för att det blir fel för det är det som händer nästan varje gång när hon har kontakt med andra läkare för de kan inte det här. Hon är experten på all sin bok. När Anna har bytt jobb så har hon fått följa med. Det spelar ingen roll vad han sitter.
Lisbeth:Det där är ju fantastiskt intressant och vi pratade lite kort om innan vi började inspelningen om digitaliseringen som en demokrati möjliggörare. Då kanske jag inte bara tänker på vård utan möjligheten att du kan sitta I Jönköping idag och inte behöva resa upp till Luleå där jag sitter. Då kanske inte det här samtalet hade blivit av eller? Har du perspektiv på det?
Felicia:Jag tänker att vi är I ett lärande. Det är ett gemensamt lärande där vi behöver många olika kunskaper. Professionen behöver lära sig förstå vad det finns för verktyg och hur vi använder dem på ett smart sätt I vardagen så vi kan plocka bort annat som vi gjorde förut. Patienterna behöver få stöd I hur man kommer över tröskeln. Men ibland kan patienterna mer än personalen.
Felicia:Då tycker de det är lite frustrerande. Jag bokar mina resor på nätet, jag handlar maten på nätet, jag träffar mina barnbarn på nätet. Jag jobbar på nätet. Varför ska jag inte kunna den kontakten med vården? Det är liksom en lärandeprocess och jag förstår personalens bekymmer för att man är I tunneln och springer på sina vardagsgrejer.
Felicia:När ska man hitta stunden för att kolla med de här grejerna? Prova och prata om hur skriver man då om man ska texta till patienter när man inte var ju van vid det innan? Man har suttit I telefon och pratat och kunnat fråga på hur man gör när man omformar tal till text.
Lisbeth:Tränar vi tillräckligt på det?
Felicia:Jag är ganska så övertygad om att det är många som skulle må jättegott över att få mer coaching I det och ge varandra feedback på det.
Lisbeth:Jag fick en bild I huvudet. Tänk att ett träningsläge där patienter och vårdpersonal tränade ihop. Visst hade det varit häftigt? Det får ni göra ett smart.
Felicia:Precis som den här intervjupersonen gav mig I den här feedbacken så här olika upplevde jag att två olika svarade mig I samma typ av ärende. Det här blev min reaktion och konsekvenserna av det.
Lisbeth:Exakt. Som jag sa, digitaliseringen är en viktig del I omställningen till nära vård och ni fick ju vårt uppdrag på Jönköping Academy att undersöka patienters erfarenheter och använda mönster. Och då var det kopplat till primärvård. Då har ni också skrivit den här rapporten Hur klickar vi med vården? Som du ska få berätta mer om.
Lisbeth:Men redan tvåtusen nitton så kikar ni på det här I någon form. Det här var före pandemin tvåtusen nitton, hur såg det ut då?
Felicia:Bakgrunden till det var att om vi backar bandet ytterligare lite runt 2015-tvåtusen sjutton började det etablera allt fler privata aktörer som kom in I det vi kallade då för nätläkare. Jag vill inte riktigt kalla det så, för Det är professionella verksamheter som driver vård och det spelar ingen roll. De har ju numera dessutom många av dem också fysiska vårdcentraler. Alltså en digifysisk upptagning. Men det fanns I alla fall väldigt mycket tyckande och väldigt lite fakta.
Felicia:Då landade vi ju fel, om vi inte vet. Så då fick vi I uppdraget att titta dels på registerdata och då såg vi olika mönster. Då blev man nyfiken på hur det kommer sig patienterna göra på det här sättet? Då blev det mitt uppdrag att intervjua människor och fråga: Vi har sett I våra data det ser ut så här: Hur
Lisbeth:gjorde du när
Felicia:du var I kontakt med den här typen av vård? Hur tänkte du? Vad var ditt motiv att göra på det här sättet? Vad hände sen?
Lisbeth:Vad kunde det vara för mönster?
Felicia:Det som förvånade mig eftersom att vi är ganska plikttrogna och lojala Vi är fostra I att man ska kolla på etttusen etthundrasjuttiosju först. Men det gjorde inte de här patienterna som kontaktade en läkare digitalt. De kontaktade dem direkt och då tänkte jag varför gör de det då? Då svarar de att etttusen etthundrasjuttiosju är jättebra. Det känner vi till och använder för barnen och det har jag gjort förr.
Felicia:Men för den här frågan så förstod jag att jag behövde kontakt med en läkare. Då ville jag hoppa över där och sitta I någon teleQ och vänta. De skulle ringa tillbaka när jag inte kunde svara. Jag tog det beslutet själv I att jag bedömde att jag inte har brutit armen så jag förstår att jag behöver inte åka och röntga och inte gipsa. Utan det här är ett ärende där jag kan få stöd och råd av en vårdkunnig person utan att först gå via en triagering av en sjuksköterska.
Lisbeth:Just det. Hur såg det ut? Hur mycket använde vi de här tjänsterna? Kommer du ihåg det? Nu har jag inte förberett.
Felicia:Vi avgränsade att titta bara på Region Jönköping och hos oss var det försumbart. Det var typ tre procent av hela totalen av volym vi hade här I primärvård.
Lisbeth:Ja, tre procent.
Felicia:Ja. Men då tittade vi bara på digitala vårdmöten med läkare och det gjorde vi därför att vi tittade på kontakt med barnmorska och det var så lite besök så det var inget att räkna på.
Lisbeth:Jag tänkte kring dina intervjuer. Du gjorde ju de kvalitativa. Det var otroligt spännande och intressant att få prata med människor och förstå lite bakom de här mönstren. Du berättade om ett sådant perspektiv. Finns det andra berättelser?
Lisbeth:Varför var det så här lite? Eller tittar ni mest på de som hade besökt vården på det sättet?
Felicia:Om vi pratar om den studien som vi har gjort nu, som jag intervjuade nu tjugotre.
Lisbeth:Jag tänkte nitton. Nej, men då
Felicia:var inklusionskriterierna att man skulle haft ett eller flera vårdmöten digitalt med en läkare oavsett om det var inom vanliga primärvårdens, alltså bra lin nära här hos oss I Jönköping eller om det var hos en privat aktör som fakturerades som utlandsbesök.
Lisbeth:Såg ni några mönster på åldersgrupper?
Felicia:De var ju det som kallar för early adopters. Det var ju naturligtvis en övervikt mot unga personer då. Vi såg att det hade en tendens till att medelålders och lite yngre äldre hade börjat tafsa på det. De hade nosat på det och börjat att göra det. Det är självklart så att för många av dem jobbar ju med datorisering eller arbetssätt på jobbet.
Felicia:Jag frågade ju dem redan vid den studien också: Hur var det när du ville använda kanaler eller digitala verktyg? Många av dem var ju trygga med tekniken. Det är där jag tänker att vi har en jätteutmaning I lärandet.
Lisbeth:Just det. Jag kan inte låta bli att tänka på när själva digitaliseringen började tidigt. Då fick man de här Hemköpsavtalen. Man kunde få köpa en dator till ett bättre pris via arbetsgivarna. Det var ju något statligt initiativ tror jag.
Lisbeth:Ibland kan man ju fundera på hur vi ska använda tjänsterna. Nu har vi den där burken eller lådan som har blivit mindre och mindre framför oss. Men nu ska vi också kunna använda tjänsterna. Kanske behöver man någon sådan transformation, du pratar om lärandet, alltså någon stimulans kring det här. Eller kanske vi är över det, jag vet inte.
Lisbeth:Pandemin gav ju en skjuts.
Felicia:Nej, vi är verkligen inte I mål. Vi ser att de som är de Vad ska jag säga De som använder vården mest är ju faktiskt inte Eller har behov av vården om vi säger så är ju faktiskt inte de allra yngsta eller de unga utan det är ju faktiskt de äldre och I viss mån också äldre äldre. Och de äldre ser vi ju inte på kartan här ännu. Vi kanske måste inse att vi måste bygga en vård som har flera olika förhållningssätt. Jag jämför min pappa som jag hade hand om under hans sista tid I livet.
Felicia:Vi hade ett telefonnummer till en äldre, en sjuksköterska som vi fick ringa till när vi behövde Det tyckte pappa var jättebra. Han var helt ointresserad av etttusen etthundrasjuttiosju. Även om jag gick in och tittade på prov prov och svara, men han överlät helt till mig.
Lisbeth:Sedan har ni gjort den här studien Hur klickar vi med vården? Och det är ju efter pandemin
Felicia:Kan
Lisbeth:du inte berätta om studien, dels vad den handlade om, vad ni har tittat på, men också resultat och fynd?
Felicia:Jag blev kontaktad av er på SKR och då sa jag att vi inte kan göra om studien vi gjorde förra gången för så ser inte världen ut längre. Nu måste vi bredda det och titta på totalen med olika typer av kanaler. Vi fick lägga upp designen på egen bevåg. Vi hade en fantastisk referensgrupp med kloka personer från er, företag och den offentliga primärvården som stöttar oss genom hela den här resan. Då delar vi det I två delar.
Felicia:Min kollega, Ingemar, Bingo Coraholt har tittat på sju komma fyra miljoner primärvårdsdata. Vad vi gör. Fysiska besök, digitala besök, med olika professioner och olika orsaker. Och så har vi kopplat det till socioekonomi för att se vilka människor I samhällsgrupper använder. Parallellt med det har jag jobbat med intervjuer för att fråga erfarenheter.
Felicia:Hur upplever man kontakten med primärvården I dag tvåtusen tjugotre? Oavsett om man har varit I kontakt med sin vanliga vårdcentral eller om man varit ute och fribasat hos någon specialist som psykologkonsult eller nåt. Alla typer av erfarenheter Och olika livssituationer. Jag hade en person som inte bodde nånstans, som var nomad. Då blir det speciellt när man ska vara listad.
Felicia:En kvinna som levde med skyddad identitet som inte kunde se sitt barns journaler.
Lisbeth:Spännande. Vad stod dig allra mest I intervjuerna? Vad tyckte du var mest talande?
Felicia:Det man talar mer om idag är önskemålet om när jag har behov av det. När jag har ett sjukdomstillstånd som är lite mer långvarigt eller vill jag kontinuitet. Oavsett om det handlar om samma läkare eller samma team Samma enhet känner igen mig. Jag ska inte behöva dra min historia om och om igen. Trots att vi nu har jobbat med överenskommelser eller patientkontrakt så var det ganska okänt för de här jag intervjuade.
Felicia:En del av dem var ju såna här storkonsumenter eller de som lever med mycket sjukdom. Så jag vill skicka med att önskemålet är fortsatt att bygga ett system eller en organisation som gör att jag känner mig välkommen och välkänd precis som den här fantastiska vårdcentralen I Svalöv.
Lisbeth:Jobbar med team kontinuitet och ja det är verkligen jättespännande.
Felicia:Sen är det hela tiden tillgängligheten. Där är det en tryggig fråga. Där säger vården att det är det som jagar oss som patienterna har för hög tillgänglighet. Det kanske är fel saker som trillar in genom dörren först. Jag tänker att vi måste jobba med något slags kontrakt med patienterna.
Felicia:Förståelse för när är det bråttom och när är det inte. Sortera på något sätt tillsammans. För jag jämför mig med mig själv. Jag är ju patient på massa olika kliniker. Jag säger till dem när de kallar mig på årskontroller att jag inte behöver komma.
Felicia:Ni kan ge den tiden till nån annan som behöver den. Men jag är jättetacksam om jag kan komma och träffa er när jag behöver det. När jag är inne I ett skov behöver jag det nu inte om tre månader när jag har en årskontroll.
Lisbeth:Vad svarar du får för svar?
Felicia:Varierar kan jag säga.
Lisbeth:Det är ungefär som att svaret varierar på den här text konversationen också.
Felicia:Ibland så kan det vara så att man förstår och de ser I min journal att jag inte är en påhitte patient som korrelerar. Ibland så är det ändå så att vi har inga tider.
Lisbeth:Ett intressant fynd som jag tyckte på tal om att vi har mycket föreställningar om det här med tillgänglighet och digitalisering. Det tycker jag var att patienter som söker vård inte är lika otåliga som det påstås. För det finns ju också en rädsla att om vi öppnar upp så kommer människor att konsumera jättemycket vård. Men andel patienter som hade mer än tre kontakter tror jag det var som ni tittade på Primärvården var otroligt liten. Det är inte så att man kan både chatta och ringa och kanske få en kontakt till ett team.
Lisbeth:Att man kommer att gå I alla kanaler och belasta vården. Det tyckte jag var så skönt att se.
Felicia:Jag tyckte det var spännande. Jag hade förmånen att vara med på en workshop på SKR och där var den frågan ganska helt potatis. Det var många företrädare som pratade om att det här är ett stort problem för vår personal. Att de blir bombade av folk som redan är ute I andra kanaler. Eftersom vi hade fått alla de här fina data så sa jag: Vad spännande, då går vi hem och hittar.
Lisbeth:Just det.
Felicia:Så gjorde vi det. Vi såg det ut så här. Vi fick nästan hitta över att det faktiskt var så otroligt fåtal. De tar ju ändå mycket vård då och då måste man kanske identifiera dem på vårdcentral. Oavsett varför de söker kontakt på det sättet.
Felicia:Ta reda på varför då? Hur tänkte du? Precis. Vi såg ju en pytteliten om vi nu pratar om det här fåtalet. Dels var det småbarnsföräldrar.
Felicia:Och det kan jag tänka mig om man har ett litet barn som är sjukt att man är orolig att veta om jag ska stanna hemma eller inte, ska vi åka till akuten eller inte. Jag kan känna igen mig I den oron. Och det andra var för de lite äldre patienterna. Det är kanske en sån som jag, en orolig dotter som inte vet ska stanna hemma med mamma nu. Hon verkar förvirrad och ont eller vad det nu älskar jag liksom.
Felicia:Och så får jag inte någon tid på vårdcentralen. Jag får inget svar. Jag söker på etttusen etthundrasjuttiosju. Nej, men nej. Nu tar jag något annat här för jag måste ett svar.
Lisbeth:Precis. Eller få en bekräftelse på det man tänker. Behöver någon som man ändå får bolla lite med? Jag tänker att jag som närstående är väldigt viktigt.
Felicia:Många läkare säger att Det är onödigt det där besöket som som patienten har som mellansteg innan de kommer till mig på vårdcentralen Medan patienterna säger: Jag har ingen medicinsk utbildning. Jag vet inte om det är relevant för mig att söka för det här. Det här kanske till och med är något jag skäms för som jag inte gärna pratar med någon om. Då är steget så stort till att komma till vården. Som jag tog ett exempel var det en man vars äktenskap som kraschade för att han hade erektionsproblem.
Felicia:Han ville verkligen inte gå och stolta med det på vårdcentralen. Så då blev ingången att han hade ett samtal med en läkare digitalt. Det blev mer avdramatiserat och mer anonymt och fick stöd I att det här är jätteviktigt för dig.
Lisbeth:Ja, visst. På tal om hälsa. Ja,
Felicia:och där ser jag att om vi pratar om jämlik vård så är männen fantastiska, men de är dåliga på att söka vård.
Lisbeth:Just det.
Felicia:Där ser det här också som ett stöd I att en del har det här som en grej.
Lisbeth:Just det. Såg man några könsskillnader? Kommer du ihåg det I hur vi klickar med vården?
Felicia:Hjälp. Det hade jag behövt fråga Binggo om innan. Fortfarande tar kvinnorna mer vård men jag minns inte hur fördelningen såg ut med de digitala kontakterna.
Lisbeth:Jag tyckte också att det var intressant I den här studien att patienter vill ta ansvar för sin hälsa. För det var ju också någonting och det kom väl också fram I intervjuer som du hade. Tanken att vi bara vill överlämna oss och att det skulle öka konsumtion på något sätt utan att vi vill ta ansvar för vår hälsa. Och vi vill gärna dela ansvaret för vården. Men då handlar det ju också om det här du pratar om, att få uppföljning.
Lisbeth:Jag tänker att den här informationskontinuiteten spelar stor roll om vi kan få till det nu med sammanhållen planering på etttusen etthundrasjuttiosju. Att få lite koll på läget är I alla fall viktigt för mig själv personligen. Att kunna läsa de provsvar som du pratar om kring din mamma eller dig själv på etttusen etthundrasjuttiosju. Att vara informerad och kunna ta ansvar för sin hälsa.
Felicia:Den här frågan hade jag med I den tidigare intervjustudien och den här. Ingen patient säger att det är självklart jag som ansvarar för min hälsa. Men jag kan ju inte sjukvård, säger de flesta. Nu är det ju en del personal som har varit med också som är både patienter och personal och som kan resa ner om det här på ett annat sätt. Majoriteten av dem säger att jag har förväntan att vi har ett avtal med varandra.
Felicia:Om jag har varit och lämnat prover för någonting så vill jag ju gärna de svaren. Men jag vill ju också få en dialog om vad de där svaren
Lisbeth:Exakt.
Felicia:Om det är som så att de är neutrala och bra så kanske jag inte kan tolka det. Då behöver jag ändå få ett svar på att det här var ju bra. Många gånger tror jag att personal kan tänka att det här var ingenting att reagera på, så då blir det tyst.
Lisbeth:Just det, den här feedbacken och att känna att man är informerad, det ökar ju också benägenheten att kunna ta ansvar och att släppa oro. Ja.
Felicia:Väldigt mycket handlar om det här med kommunikation och också att få veta hur vill den här patienten kommunicera? Jag pratade med en annan väldigt klok kvinna som har jobbat sjukvård och är verksamhetsutvecklare själv. Hon sa att jag har anmält att jag vill min information digitalt men likväl så dröjer det och så kommer det som ett pappersbrev.
Lisbeth:För man gör lika för alla också. Det är lite grann den här segmenteringen du var inne på att din mamma och hennes generation kanske behöver behandla på ett sätt men ta reda på vad personerna vill. Vad tycker du att pandemin har gjort för vår mognad kring digitalisering? Går det att säga något om det?
Felicia:Jag har ett favoritcitat av Bo Arenfeld som har pratat om att leda I förändring. Han säger lidandes pris. Vi människor gillar inte att förändra oss utan vi gör det först när det blir eld I baken Nu blev det pandemi och vi fick inte gå till vårdcentralen Vi fick inte alla möjliga saker utan vi var tvungna till att göra på ett nytt sätt. Många över tröskeln kom på att det var inte så läskigt som jag trodde. Det var inte kallt I vattnet
Lisbeth:som jag trodde.
Felicia:Det gjorde inget om jag gjorde
Lisbeth:lite fel.
Felicia:Där har jag sett, framför allt, det ser vi data att de yngre, äldre och medelålders har har ökat sin användning men de är fortfarande I en ganska förhållandevis låg nivå. Men en del av de jag pratar med resonerar ju också så att det borde ju vara så att om jag sköter min vård digitalt och det tar mindre resurser för min vårdcentral så borde ju den tiden kunna användas till de äldre som behöver få komma på fysiska besök. Då vill jag inte få liksom fyr-fyr-skärm för att jag är en sådan som gör det på det här
Lisbeth:sättet. Jag såg att Myndigheten för vård och omsorgsanalys har ju regeringens uppdrag att för Sveriges räkning vara med den här IHP-studien. Nu ska jag se om jag kommer ihåg vad den står för. Befolkningen tycker om vården I alla fall. Där jämförs OECD Deländer med varandra.
Lisbeth:Det kom en rapport alldeles nyss för två veckor sedan som visar att Sverige ligger absolut I topp vad gäller att använda digitala I hälso och sjukvård bland de här OECD-länderna. Så visst tar vi en mognad även om vi längtar efter eller strävar efter att bli ännu bättre.
Felicia:Jag tänker också att för arbetsmiljöns skull Jag har varit med I flera vårdcentraler och fått förmånen att lyssna in hur de lär sig Det som är störande är om de måste flera digitala kanaler där det inte kommer in tillräckliga volymer För då blir det som ett störningsmoment istället för att det avlastar.
Lisbeth:Det är
Felicia:jätteviktigt att Man kan inte fortsätta göra jättemycket av det gamla och så bara pyttelite av det nya. Vi måste på gungbrädan tippa över till att få patienterna att förstå att det här är en trygg och säker kanal. Vi kommer att lyssna på dig fast vi gör det på det här sättet nu.
Lisbeth:Jag kan nästan dra paralleller till oss som arbetar mer administrativt. Mejlen är en inkör källa till information men sen är det olika teamsytor också, att man får nya kanaler. Och någonstans behöver ju sedan kanalerna växla över för att alltför många kanaler blir ju också ganska svårt. Men det finns ju också en övergångsperiod om man säger så. Man måste något att sträva mot men allt sker inte samtidigt.
Lisbeth:Om du skulle blicka fem år framåt nu och tänka vad tror du och vad vill du ska sett?
Felicia:Jag hoppas att vården och vårdens beslutsfattare är kloka. Det vill jag tro. Och då tänker jag att man avsätter resurser för att bilda team som har olika typer av kompetenser. Så att vi stöttar varandra I det här lärandet. För att man har en medicinsk grundutbildning innebär ju inte att man är medfödd med de här kompetenserna som behövs för att hantera det nya digitala samhället.
Felicia:Så att man inte blir skälld på för att man inte har gått över I att arbeta på ett nytt sätt Utan man behöver avsätta tid Vi behöver kunniga verksamhetsutvecklare som kan leda oss. Vi behöver tillgång till data för att förstå att vi är på rätt väg. Får inte vara så krångligt som det är nu att få ut data för att göra forskning. Då kommer vi efter med resultat som inte är hur vi jobbar nu. Utan det ska vara samkört så att vi kan få ut data I realtid.
Felicia:Nu funkar det så här på vårdcentralen och så här på den andra. Då kan vi titta hur de jobbar så och de jobbar så. Vad kan det bero på? Ska vi skruva här eller ska vi skruva där? Vi har fortsatt det här med personcentrering och att medborgare och patienter känner att jag är en viktig expert med min kunskap som möter en annan viktig kunskap och expert I sjukvården.
Felicia:Att vi är med på den jämbördiga, samskapande nivån. Alla patienter har inte heller gått över I den traditionen. Man är fortfarande så att man tänker att Gud är lika med doktorn. Fast man själv är lite Gud också.
Lisbeth:Just det. Vi
Felicia:har gått ytterligare ett steg I det här paradigmskiftet från att se patient som objekt till en person. Vi har lärt oss mer om hur vi lär oss tillsammans. Eftersom jag är universitetslärare ser jag att alla grundutbildningar och specialistutbildningar har moment där vi får träna på att jobba digitalt. Så vi har med oss det från början så vi är trygga och vet att det inte är så farligt att göra lite fel, utan jag vågar göra igen.
Lisbeth:Tycker jag låter som en framtid som jag också ser fram emot. Kan du eller har du möjlighet att ge lite råd till beslutsfattare? Vad behöver fattas för beslut?
Felicia:Avsätta tid för att lyssna på de som jobbar I den kliniska vardagen. Hur gör ni idag? Hur tror ni att ni skulle kunna klara av att förbättra det här? Men med stöd av de som kan de här tekniklösningarna Som kan visa dem att om man gör så här Jag kan ta ett väldigt konkret exempel. Jag har intervjuat distriktsläkare.
Felicia:En del distriktsläkare jobbar som man har gjort. Man har en administrativ tid på ett par timmar någon gång I veckan och då dikterar man sina brev och de skrivs ut av någon som skickade ett fysiskt postbrev. Då får patienten det några dagar senare beroende på hur postgången är. Är. Eller så har man en läkare som jobbar I den digitala plattformen som man har på sin vårdcentral.
Felicia:Där har patienterna, kanske kronikerna, kontakt med, de har en direkthandgnal som vet att min doktor kommer svara mig inom det närmaste dygnet om jag skriver en fråga. Mina ben har svullnat, nu ska jag höja min dioretika. Ja. Slut på den konversationen. Nu förenklar jag lite grann.
Felicia:Att man identifierar var vi kan ta bort saker som vi gjort av hävd och börja använda och dra nytta av de här nya stödfunktioner som vi kan Att man förstår att det inte handlar om att stoppa in en digital teknik. Det handlar om ett mindset. Det handlar om att förstå hur man kan samverka. Alltså människa, teknik, interaktion.
Lisbeth:Har du någonting som vi inte har pratat om som vi behöver ta upp, Felicia, som vi har missat? Ja, det
Felicia:är väl tid för reflektion. Ja. Att faktiskt utgå från fakta, inte tyckande och kännande. Jag förstår att det finns jättemycket känslor, för vi är människor. Men vi måste också titta på vad vi vet om det här området.
Felicia:Medicinsk behandling säger vi att det är oetiskt att ge en felaktig medicinsk behandling. Men vet vi vad som är en god medicinsk kommunikation? Är det någon som tittar på hur vi pratar I telefon? Hur vi skriver med patienterna? Vad det får för konsekvenser om vi säger ok eller skriver jag förstår att det här är jättejobbigt för dig.
Felicia:Hur tycker du vi ska gå vidare nu? Den typen av studier ser vi väldigt sällan. Jag hade en distrikt som frågade mig om att finns det någon studie på det här? Vi pratar massor med telefonen. Finns det någon studie på värdet av det jämfört med att jobba på andra sätt?
Lisbeth:Det där förvånar mig så mycket att vi har så pass lite forskning vad gäller själva huret. Hur vi och hur mötena ser ut, hur vi leder och styr. Medan vi är så noga med evidensbaserade när det gäller själva interventionen. Men inte mötet på samma sätt. Vi har ju en bra forskning på personcentrering idag.
Lisbeth:Även om den är ganska ung så är det ju jätteviktig forskning. Men också hur vi styr och förändrar våra system behöver vi mycket mer kunskap om tycker jag.
Felicia:Jag tror inte man ska göra så stort utan börja I det lilla. Börja där du står. Prata med din kollega. Lyssna på din kollega när hon pratar I telefon. Hur pratar hon?
Felicia:Jaha, hon säger så. Så pratar om ja, så här brukar jag säga. Börja I det lilla.
Lisbeth:Just det. Det är
Felicia:kring en patient och sen kanske man lär sig något av det. Och tänker vid nästa patient eller om tio patienter kan se något annat mönster. Det är klassisk förbättringskunskap. Börja med det lilla och lyssna på personen som berör.
Lisbeth:Tycker jag var ett bra slutord Felicia. Från en person som brinner för förbättring utifrån ett personperspektiv. Om du får avsluta med vad nära är för dig, vad blir det då? Omtanke. Stort tack och lycka till framåt.
Felicia:Själv, för du är också en av dem som brinner. Tack för att du tar det engagemang du har.
Creators and Guests
Vill du hålla kontakten?
Lämna din e-postadress så mailar vi när något nytt och intressant är på G!