EP97 – Näravårdpodden träffar Linda Hunter

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

LINDA: …men sanningen är ju att vi hinner inte med våra uppdrag. Vi gör inte rätt saker.

LINDA: …och det har ju varit en het debatt, framför allt nu inför valåret, tillgängligheten. Man pratar gärna om tillgänglighet. Jag vill ju prata om tillgänglighet till god och Nära vård. Jag tycker att den meningen behöver förlängas lite och att vi faktiskt ska ge patienterna värde.

LISBETH: Välkommen till Näravårdpodden. Dagens gäst hon kallar sig för en Nära vård kämpe och i en krönika i Dagens Medicin så skriver hon att det finns inga jobbiga patienter. Det finns inga för svåra fall. Det finns dålig vård och så finns det god och Nära vård. Så roligt att ha dig här, välkommen till Näravårdpodden Linda Hunter.

LINDA: Tack så jättemycket Lisbeth. Det är väldigt roligt att vara här.

LISBETH: Ja, det är jätteroligt att du är här och vi är nyfikna på vem du är så vi börjar i den ändan. Berätta.

LINDA: Ja, jag är ju sjuksköterska och som du sa, en närvård kämpe, jag har ju hittat min egen väg till en god och Nära vård och därför är det väldigt roligt att vara här idag och berätta lite om det. Jag jobbar ju på, ja, jag jobbar ju på vårdcentralen i Svalöv och här jobbar jag ju med vanliga sjuksköterskeuppgifter och med hälsosamtal och så har jag varit med och utvecklat ett nytt arbetssätt här som vi tycker går precis hand i hand med Nära vård och det är ju teamarbete. Sen har jag ett sidouppdrag också inom hälso- och sjukvårdsstyrning där jag jobbar med de riktade hälsosamtalen och levnadsvanors arbetet och det här väldigt viktiga arbetet nära patientens egenvård såklart och hur man kan ta hand om sig.

LISBETH: Ja, man hör direkt att det blir ett spännande samtal och det låter också som ganska fulla dagar med alla de uppdrag du har. Hur gör du för att koppla av? Vad gör du annars?

LINDA: Ja, jag har ju små barn så att det är ju avkoppling i aktivitet kan man säga. Det är ju en sexåring och tvillingar som är fyra.

LISBETH: Wow.

LINDA: Ja så hemma är det ju fortfarande lite full rulle kan man säga, men vi tycker om mycket att vara ute såklart i skogen och aktivera oss och gå och bada är ju en storfavorit och sen så tränar jag gärna. Försöker också ta hand om mig som vi alla, tycker mycket om det kreativa, målar spelar musik.

LISBETH: Ja, det fyllde på rejält, men jag har förstått också att du har grunden i det från träning och så som också säkert spelar roll för ditt arbete med hälsa kan jag tänka.

LINDA: Absolut, mitt första jobb var ju när jag var ja, vad var jag 15, 16 kanske och började jobba som spinning instruktör och sen så höll jag kvar mig i gymbranschen ganska länge. Så att det har ju följt med det här med den sköna känslan av att röra sig. Men kanske också i gemenskap.

LISBETH: Jag måste ju få fråga jag som är sån här åretruntbadare, även om jag bor i andra änden av Sverige än vad du gör. Badar du också året runt när du pratar om bad?

LINDA: Inte på rutin, men tycker absolut att det är roligt och det har ju funnits tillfällen när man tar chansen så att säga när tillfället bjuds.

LISBETH: Precis. Ibland börjar vi och ibland slutar vi med den här frågan om vad nära är? Men jag vill gärna börja där med dig. Om du tänker på vad nära är för dig, vad tänker du då?

LINDA: Men jag tänker några olika bitar. Det första som jag tänker på det är att det är ju väldigt fint när vården får byggas inifrån, alltså från vad som känns bäst i hjärtat och vad som händer när du och jag alltså en patient och vårdgivare möts och det tycker jag är Nära vård, alltså den känslan mellan dig och mig. Då känner jag att jag jobbar i en god och Nära vård. När det funkar när det finns en trygghet. Och det tycker jag är det stora paraplyet. Och sen så när det gäller primärvården så tycker jag ju att god och Nära vård är kontinuitet. Att få träffa samma sjuksköterska att få gå hos en sjukgymnast genom hela vårdförloppet och att såklart också få ha samma läkare. Den tryggheten vi kan skapa i primärvården är ett oerhört stort värde för våra patienter.

LISBETH: Jag tyckte det här som jag introducerade med är så fint, det här att det finns inga besvärliga patienter eller jobbiga patienter. Därför jag tänker ibland att vi har ägnat så mycket kraft i hälso- och sjukvården åt att försöka uppfostra patienter. De är jobbiga och de borde lära sig att ringa på rätt tider eller komma till rätt ställe eller så. Och jag tänker att det du säger är någonting om att vända perspektiven. Tänker du så?

LINDA: Ja, men absolut och konversationen blir ju intressant också när vi tittar på hur vi idag ofta bedriver vård på samma sätt som vi gjorde för länge sedan och då fanns det ett visst behov hos våra patienter, då behövde de hjälp på ett visst sätt eller med en viss sak. Men det behovet har ju förändrats och det blir faktiskt både lättare och roligare och effektivare om vi vågar flytta oss lite närmare patienterna. Att behovet förändras. Vi ser till exempel att psykisk ohälsa ökar. Vi ser utmattningssymptom, många söker till exempel till en vårdcentral för sömnbesvär på ett helt annat sätt idag än vad man kanske gjorde ja för 10 - 20 år sedan. Och där tror jag att vi, vi behöver nog flytta oss lite närmare patienterna.

LISBETH: Absolut, våga ställa oss på något sätt i det här andra perspektivet för att skapa den här vården vi vill ha framåt. Om du skulle beskriva, dels tänker jag, du beskriver dig som en Nära vård kämpe. Du beskriver den här vad nära är. Men hur blev det tydligt för dig? Vad är din relation till omställningen av hälso- och sjukvården till en mer Nära vård?

LINDA: Jag utbildade mig i Australien faktiskt till sjuksköterska och sen så jobbade jag inom psykiatrin där i några år och där upplevde jag ofta att man pratade mycket om det styrkebaserad arbetssättet. Vad har patienten med sig för resurser? Vad finns det för styrkor, vad har vi för friskhet? Och det är ju inte alltid lätt i en komplex psykiatri, såklart med de här ja, men svåra sjuka. Men där kämpar man ändå på och tyckte och såg att ja, men om vi fokuserar på att ja men patienten kanske tycker om att måla och upplever en känsla av hälsa när han målar. Ja, men då är det kanske det vi ska lägga lite resurser och tid på för det gynnar patienten. Det kanske inte är vad vi kallar, liksom att nå behandlingsresultat. Det kanske inte är att bota, men för patienten finns det ett värde i att kunna känna att jag mår bra så som det är just nu, jag finner mening eller jag finner glädje. Sen kom jag till Sverige och började jobba här och insåg ganska snabbt att det där tankesättet fanns inte riktigt med. Och även då mitt intresse och liksom en känsla av att vi behöver jobba med levnadsvanor och just det här, hur kan jag stötta mig själv att må bra? Det upplevde jag inte heller fanns på det sättet som det kanske skulle kunna. Och sen har jag ju lyssnat på Näravårdpodden såklart. Och gjort min research och också fått veta och höra och tagit inspiration från Alaska.

LISBETH: Ja precis!

LINDA: Som av alla platser i världen ju där man har hittat lite nyckeln. Att det här med teamarbete att hålla en kontinuitet att stärka personen där den är. Alltså att vad är viktigt just nu? Vad har vi för primär diagnos? Det kanske inte är din diabetes som spökar? Det kanske är din ensamhet som gör att du finner en ohälsa och kombinationen tror jag mellan allt det här det har gjort att jag har börjat känna varje dag att jag kanske gör lite andra val faktiskt som sjuksköterska och att jag kan gå lite andra vägar och följa patienterna på lite andra sätt. Ibland får vi gå över gräset i stället för att ta gångbanan, kan man säga.

LISBETH: Exakt vad kan det vara för gräs du får trampa, hur ser de där nya vägarna ut och de där valen du gör i en vardag?

LINDA: Ja men dels så handlar det ju mycket om samtalet. Att jag är utbildad i motiverande samtal, vilket jag tycker är fantastiskt samtalsteknik framför allt kanske i primärvården. I att arbeta med att få fram, vad är det som motiverar just dig? På vilket sätt kan du liksom må bättre? Vad är det du behöver av vården? Och kan vi samtala om också, kanske vad jag kan, vad jag inte kan hjälpa dig med. Men på ett fint sätt, att vi kan komma överens i stället för att säga att nej, det är inte min patient eller nej, det tillhör inte oss. Alltså att öppna upp först och säga, hur kan jag hjälpa för att sen kanske gå vidare till, behöver kanske någon annan också hjälpa till? De här gränserna som vi har satt upp är jag lite allergisk mot.

LISBETH: Ja du ska få berätta mer sen hur man faktiskt på något sätt går över de gränserna men jag tänkte någonting som du har sagt nu när du berättade, det var ett nytt ord för mig och det var styrkevård. Jag tyckte det var häftigt ord. Tyckte du, jag blir så nyfiken för jag börjar tänka mycket på utbildningarnas roll i den här omställningen. Och du säger att du läste din utbildning i Australien, fanns det med också i utbildningstänket där tycker du, det här med styrkevården eller var det någonting du mötte mer när du kom i arbete?

LINDA: Ja, men jag tyckte det fanns med också i utbildningen. Och det kunde ju vara från det lilla att till exempel på en, vi fick ju såna här papper där man rapporterar över patienter då ju på morgonen. Och på det pappret kunde det stå med, ens styrkeresurser, gott nätverk, ett intresse eller en förståelse för sin sjukdom eller en vilja, alltså det kunde finnas med i rapporteringen och inte bara då vad är det för sjukdom? Vad är det för problem? Så det kunde vara i det lilla till det större arbetet såklart med ett teambaserat arbetssätt. Väldigt högt till tak. Vi pratade mycket om hur vi kommunicerar med läkarna och ta fram det vi ser dagligen hos patienten och vad som också är viktigt. Att patienten känner stor osäkerhet när den ska träffa sin läkare. Allting kommer inte alltid fram. Hur kan vi då stötta patienten i det? För det är viktigt att få fram allting som behöver bli sagt. Ja, det finns många goda exempel faktiskt. Jag är väldigt glad att jag tog den utbildningen.

LISBETH: Det är jätteintressant också att se om vi har lite olika ingångar i vårat sätt att se på hälsa och sjukvård. Jag tycker det är så härligt att du jämför också eller inspireras av Alaska för de har ju ändå fått till någonting av alla platser i världen som har ett annat sätt att på något sätt ta sig an mötet som sedan blir grundläggande för hela deras sätt att organisera sig och sätt att följa upp och sätt att tänka.

LINDA: Och så viktigt också hur man då när man tänker kring det här med teamarbete, då så mycket handlar om ju Alaska och även för oss här i salen nu, hur man faktiskt pratar med varandra, alltså med sina kollegor, för jag har ju också styrkor och svagheter som sjuksköterska. Jag kommer ju inte eller någon av mina kollegor med någon perfekt liksom, här, jag kan allt det här, vi har en kompetens, men vi är också människor. Ja, jag tror att tankesättet och att arbeta med Nära vård handlar ju också om hur vi jobbar med varandra. Jag hade ett jättefint samtal med en specialistsjuksköterska på sjukhuset häromdagen om en gemensam patient. Och det är ju också Nära vård, eller hur? När vi hittar sätt att samverka, att det är inte min och din patient. Ja, nej, han går i Landskrona liksom, då måste de ta hand om det utan då pratar vi tillsammans och kom fram till en plan att ja, men om jag här på vårdcentralen gör lite mer och så tar de vid sen och så gör de allt det där viktiga och så kanske de också gör lite, lite mer eller lite annorlunda. Hur mycket faktiskt enklare det blir för oss. Jag tror att det finns en rädsla för att vi har mycket press. Det kan vara väldigt tufft att jobba inom vården idag. Jag tror att det finns en rädsla när vi börjar prata om att göra mer, men att kanske inte se det så utan att börja fundera på. Hur kan jag skapa mer värde, hur kan jag, hur kan jag samarbeta, hur kan jag be om hjälp, hur kan jag kommunicera, hur kan jag, ja kanske göra lite mer i början?

LISBETH: Och tänkt om det där lite mer eller det lite annorlunda faktiskt i slutändan inte gör att det blir mer. Jag tänker också på något jag läste i en intervju med dig eller om det var en krönika för du är krönikor i Dagens Medicin, alltså jag har inför det här såklart läst dina krönikor, men då beskrev du också om telefontillgänglighet. Jag vet inte om du minns det, för det kanske var ett tag sedan artikeln var, men nu kommer inte jag ihåg siffrorna, kommer du ihåg det? Ja, om ni fick åttatusen samtal och det var när ni tittar på hur unika individer…Ja berätta.

LINDA: För vi har ju, och det har ju varit en het debatt, framför allt nu inför valåret, tillgängligheten. Man pratar gärna om tillgänglighet. Jag vill ju prata om tillgänglighet till god och Nära vård. Jag tycker att den meningen behöver förlängas lite och att vi faktiskt ska ge patienterna värde och det vi såg då var ju att vi tittade över ja, men hur många är det som ringer till vårdcentralen på en månad? Ja, då var det ungefär fyratusen den månaden just. Men då kan man se i våra telefon program, hur många unika nummer har ringt oss? För då ser man i stället för hur många gånger någon har ringt så ser man hur många människor som faktiskt har ringt. Och då var det åttahundra.

LISBETH: Ja.

LINDA: Så att åttahundra personer här runt omkring mig i Svalöv, har ringt oss fyratusen gånger på en månad. Då kan vi ju inte längre sitta och säga att vi inte har tid, att vi inte har nog med resurser för då är det ju ganska tydligt att de här åttahundra personerna, de hade ju vi lätt kunnat ta hand om, om vi kanske hade gjort rätt saker från början. Jag tycker inte att det är rimligt och jag ska ju ha mitt kritiska tänkande med mig, för jag är ju sjuksköterska och jag tycker inte att det är rimligt att man ska behöva ringa sin vårdcentral så många gånger på en månad. Jag har svårt att se att det skulle vara ett rimligt behov. Sen ibland så är det ju att man har en lite mer intensiv vård period. Absolut, och det är klart att man ska kunna kontakta oss när man vill men vi ser ju nu när vi har börjat jobba annorlunda här hos oss, att de personer som tidigare har haft ett väldigt högt vårdsökande som vi vet som ringer ofta eller kommer ofta. De ringer ju mer sällan när vi tar hand om dem på riktigt.

LISBETH: Ja, men nu måste du, ja, jag tycker det är så och på det sättet så skapar det ju inte mer jobb för er. Och jag tänker också att jag brukar säga att det här är ju en stor arbetsmiljöreform. Därför att det måste ju vara mycket roligare än att sitta och ta emot telefonsamtal på telefonsamtal och inte känna sig tillräcklig.

LINDA: Verkligen och jag skulle kunna prata i flera dagar om detta men alltså jag har ju gått från att vara en telefonist som då tagit kanske 100 samtal om dagen från människor jag inte känner, som jag inte kan. Jag vet inte vad som har hänt med medicinbytena. Jag vet inte om att din partner har gått bort för en vecka sen. Jag vet inte hur du har haft besvär med magen i flera år. Jag har ingen aning, men på några minuter så ska jag kunna hantera och åtgärda och det är klart att då blir det ju att släcka bränder. Det är klart att det blir att bara boka till en läkare vem som helst, vem har tid eller vi får avvakta och så blir det stress. Men det skiftet vi gör nu och inte bara i Svalöv utav många vårdcentraler i Skåne och i Sverige faktiskt. Det är ju att gå mot att lära känna patienterna så att när du väl ringer så vet jag redan, jag vet så mycket och du vet också, har en trygghet hos mig. Jag har ju många patienter nu eftersom vi har ju ställt om så nu att patienterna i mitt team då, ringer till mig. Och lite taget då från Alaska, kan man säga. Och då ringer de då och säger ja men tjena Lisbeth ja du hur gick det nu sist hos läkaren, ja precis ni fick en medicinändring, hur har det gått med det ja ok, och du sist när du ringde då pratade vi om det här att du hade det stressigt hur har det gått? Det är bättre, ok vad skönt. Vad kan jag hjälpa dig med idag? Alltså man behöver inte som patient upprepa om och om igen för att till slut så slutar man ju berätta saker när man måste ringa tio gånger och dra hela historien om att man haft smärta i kroppen i femton år ja men det till slut så börjar ju saker falla bort. Man orkar inte.

LISBETH: Och sen är det ju heller ingen relation till den man pratar med då, utan då känns det ju bara som att man informerar för någon, det blir ett objekt informerade på något sätt. Men berätta nu om era arbetssätt. Nu gör du ju så många olika saker men berättade om Svalövsmodellen. Vad är det för någonting?

LINDA: Det gör jag så gärna, vi är superstolta här så klart. Vi började göra research tjugotjugo, läste mycket om Alaskamodellen lyssnade mycket på ja, men olika poddar och information och research där vi pratade med hälsostrateger och kom fram till just att ok, teamarbete. Här har vi någonting, det här känns bra i magen och hjärtat så det vi gjorde var att vi delade upp vårdcentralen i fyra team, de är tvärprofessionella. Det betyder ju såklart då att vi har både läkare, fysioterapeuter, undersköterskor och medicinska sekreterare i de här teamen och teamen hanterar så att säga sina patienter tillsammans. Och vi försöker hålla kontinuiteten framför allt till listad läkare, men annars kanske inom teamet. Vi införde rond. Det ser olika ut på olika vårdcentraler hur ofta man har rond. Och det kan ju ändras med tiden. Idag har vi rond två gånger i veckan. Det betyder att vi också kan uppfylla en vårdgaranti för vi får en medicinsk bedömning snabbt.

LISBETH: Vad betyder att ha rond på en vårdcentral? Jag måste förstå.

LINDA: Då sätter vi oss ner tillsammans i teamet läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, kanske en psykiatrisjuksköterska, eller en kurator, undersköterska och sekreterare. Ärenden bokas in på ronden av personal. Här har vi en som söker för lite olika besvär. Kan vi titta på det tillsammans? Eller den här patienten söker ofta vad kan det handla om eller som sjuksköterska i telefonen, jag vet inte, jag vet inte vad det här kan vara. Det verkar vara lite krångligt. Jag behöver hjälp, hjälp mig tänka och då sätter vi oss på ronden. Vi har avsatt tid i schemat och så tar vi upp journalen och så försöker vi på ett väldigt objektivt sätt såklart gå igenom. Vad vet vi? Har vi tagit prover, går patienten på en specialistmottagning. Jaha den gick på mage-tarm, oj då där har den varit nyligen, jaha. Så börjar man titta och vad har patienten för önskemål, ja men jag behöver hjälp med magen. Ok. Och så börjar man se, vad handlar det här om och det som är magiskt tycker jag det är ju när vi sitter på ronden och så säger någon kanske till exempel en psykiatrisköterska, ja men det låter lite som, vad vet vi om det psykiska måendet här, kan det vara någonting? För det låter nästan lite kanske depressivt, alltså? Det låter som en nedstämdhet, kan kanske patienten behöva hjälp med det? Eller att en fysioterapeut kanske erbjuder expertis gällande den här smärtan och de kanske har gjort en bedömning och vi får dela med oss i teamet och jag får lära mig lite mer om axeln så att jag kan kunna lite mer nästa gång någon frågar den frågan. Så att inte bara hjälper vi patienten på ett mycket bättre sätt där vi ser helheten utan vi höjer också kompetensen för all personal och det tycker jag faktiskt är fantastiskt.

LISBETH: Det låter otroligt bra. Vad tänker dina kolleger? Dina andra kollegor från andra yrkesgrupper? Känner man samma eller finns det skepsis?

LINDA: Nej, men vi gjorde alldeles nyligen en undersökning där vi skickade ut en enkät i all personal. Vi ska ju ha utvecklingsdagar snart så vi tänkte vi får förbereda oss med några frågor. Man känner en ökad gemenskap, man upplever att man får hjälp, man upplever att det finns högt i tak vi har en god kommunikation. Man vill fortsätta jobba på strukturen, på hur vi arbetar effektivt för vi kommunicerar och dokumenterar så det finns ju mycket som vi fortfarande förbättrar och utvecklar hela tiden. Men det som jag också hör och det är ju som till exempel min fina kollega Malin häromdagen som kände att hon hade en jättejobbig dag. Hon kom till ronden och så ställde en kollega upp för henne och sa, men du, jag kan hjälpa dig idag. Vi tar det här tillsammans och skillnaden som det blir på hennes arbetsdag och på hennes arbetsmiljö är ju enorm. Vi har ju ett land fullt av stressade sjuksköterskor, vad ska vi göra av det här? Hur ska vi kunna, hur hjälper vi varandra? Vi kan inte bara stå och stampa i det gamla och tro att politikerna får lösa det och där tänker jag att vi har mycket som vi kan göra själva först.

LISBETH: Jag tänker faktiskt på min första, jag har jobbat i primärvård ganska sent i min yrkeskarriär. Då blev jag primärvårdschef och det som slog mig det var hur ensamt jobb det var för så många yrkeskategorier. Jag upplevde distriktssköterskor som stod utanför läkarens dörr och väntar på att man skulle få en liten lucka för att sticka in en liten post-it lapp och jag upplevde också ST-läkare som satt ensamma på sina rum och inte hade så många att fråga. Och då tänker jag det, du beskriver att den här känslan av att inte bara vara utlämnad till sig själv.

LINDA: Absolut och det tror jag många läkarna håller med om och det var många som sa också och vi har ju faktiskt haft jag tror att de fyra senaste som har sökt jobb hos oss blandat då läkare och sjuksköterskor har sökt just för att de vill jobba i team. Primärvården det kan vara en tuff arbetsplats vi har ju inte längre bara hals och [hör ej 24:50] som man kanske kan tro utan vi har ju ganska komplexa patienter och vi följer patienten från att ja men från att hjärtat börja slå tills att det slutar. Det är inte ett litet uppdrag så att det här verkligen att mobilisera oss och hjälpas åt. Det är jätteviktigt.

LISBETH: Det jag funderar, du berättade lite grann kort innan du berättade om ert teamarbete. Att man som patient kan också, jag kanske ringer dig och du vet vem jag är? Hur ser patientens relation ut till ert team då? Hur funkar det?

LINDA: Patienten är ju en del av våra team. Ja, så är det. Och det handlar ju om en utgångspunkt hos mig. Den Nära vården börjar ju i mitt hjärta först. Jag behöver ju hitta min egen tro till att patienten vill och kan, min egen vilja att göra patienten delaktig mitt eget synsätt på läkandet och hur viktigt det är att involvera patienten hela vägen. Det som när du nämner det här med att patienten ringer mig, det är ju att vi har gått in och ordnat så vi har telefonnummer till teamen och sen har vi gått ut med det till våra patienter och sagt ok nästa gång eller varje gång när du behöver sjukvård ring det här numret. Då får du prata med samma sjuksköterska varje gång. Och så kan vi hjälpa dig på ett bättre sätt. Och vi har haft jättefin respons på detta från patienten. Och just det här att idag nu har ju vi börjat, vi har jobbat med det här i ett år. Vi har börjat liksom att jobba in det lite, så det finns ju patienter som ringer nu och säger hej Linda, du visst är det väl rond på tisdag? Skulle ni kunna ta upp mitt ärende då? Det har hänt en ny grej här och jag vill höra vad ni tänker och så att jag tror ju och min förhoppning är ju att patienten känner sig delaktig i det rummet, även om de inte fysiskt kan sitta där, det är ju svårt. Vi ska ju också hantera ganska många ärenden så klart, vi ska ju få något gjort. Så är det ju. Sen kan det ju vara att det kanske leder till att man känner att man vill träffa patienten kanske i teamet eller några stycken utvalda. Men min förhoppning är ju och det jag hör från patienterna är ju att de säger rond, ok, sju personer ska försöka hjälpa mig, wow.

LISBETH: Wow ja. Men ni blev inte nerringda då, jag tänker det här skepsisen också att vara transparent, på tal om tillgänglighet att våga öppna upp. Hur gick det?

LINDA: Nej, vi är inte nedringda, snarare ringer många mer sällan är vad jag ser i mitt team. Att de som tidigare ja men har sökt mycket söker mindre och vi får saker gjorda på ett bättre och mer ordentligt sätt. Vissa ringer bara för att tacka. Bara för att säga, jag fick veta. Jag fick ett brev hem eller jag såg på 1177 eller vad det nu kan vara att jag är med i teamet och kan ringa dig. Jag vill bara tacka det här är helt fantastiskt.

LISBETH: Så det går att hitta också det här numret på 11 77.

LINDA: Idag har vi inte riktigt de möjligheterna och där ligger vi ju back om man nu ska gnälla på någonting när det gäller liksom IT-systemen, både journalsystem och IT-system behöver ju komma i kapp. Ja så att det hoppas jag på att man jobbar på.

LISBETH: Jag tänker det som är på gång nu med den här vyn för sammanhållen planering. Där ska man ju också kunna få upp namnet på sina kontaktpersoner och om det är en fast vårdkontakt eller ert fall team kontakten eller den fasta läkarkontakten och det måste bara till. Jag tror sådana här saker känns lite futtiga, men det är ett litet sätt att snabba på den här processen tror jag emot den Nära vården och det som är tillgänglighet på riktigt.

LINDA: Ja, men absolut och vi ser ju också att är jag till exempel borta en dag. Jag menar, jag kan ju också blir sjuk eller vara på en utbildning, så kan en kollega svara då på mina samtal som kommer in, och säga att hej Linda är inte här idag liksom är det någonting som du behöver hjälp med? Nej, men be henne ringa, säger de då, i 9 fall av 10. För det kan vänta. Vi är inte en akut verksamhet och då tänker inte jag att vi ska sträva efter att vara det utan vi ska ha primärvård.

LISBETH: Just det. Jag blir också nyfiken. Har ni något samarbete med kommunen? Hur ser det ut?

LINDA: Ja vi har det, det finns ju lite olika alltså kommunen är ju ett stort begrepp och en stor byggnad i och i vissa fall så känns det som att av någon anledning känns som att vi kan ha hundra mil mellan oss och i vissa fall känns det som att vi kan sitta i samma rum. Det som har så att säga hänt hittills är ju att vi har börjat jobba mycket mer kring det här med då, om man tänker hälsa. Alltså kommunens medborgare, hur hjälps vi åt och sen har vi ju tittat och hittat att många av våra patienter de går ju också till exempel på arbetsmarknadsenheten eller så ser jag [hör ej 30:18hålen] eller de kanske har kontakter inom en förening och så börjar man se lite trådar att ok, det funkar inte där och det funkar inte här och det funkar inte där och så är det lite psykiatri där. Fast då vet man inte om det här och handläggaren visste inte ens att patienten var sjukskriven och då börjar det klia i mina fingrar för då känner jag nej, nej, vänta, stopp, stopp. Så att vi har börjat samarbetet med kommunen som jag tycker är jättefina och som jag hoppas vi kommer bygga mycket mer på. Bland annat med då arbetsmarknadsenheten som idag kan skicka in remiss till mig och min patientsamordnare där det står att, och från patienten då som har fyllt i den själv, att ja, men jag har försökt komma i arbete länge. Det har inte funkat. Jag har en del ångest, kanske jag har vad det nu kan vara liksom som hindrar mig såklart i att lyckas med det jag vill lyckas med. Kanske vården kan hjälpa till. Vi träffar patienten, vi kartlägger. Ofta finns det en psykisk ohälsa. Ibland finns det också en fysisk ohälsa som man kanske inte riktigt har tagit tag i. Och hur ska en person kunna komma in på arbetsmarknaden om de mår psykiskt dåligt hela tiden. Och inte får hjälp med det? Vi ställer ju höga krav på de här människorna att jo, men du måste jobba och prova det här jobbet, prova det här jobbet, prova det här jobbet och till slut blir det ju bara en rad med misslyckanden för man klarar inte det. Och då börjar vi prata om det som är spännande. Med parallella insatser, kan vi jobba lite på hälsan, kan vi jobba lite med psykiatrin, kan vi jobba lite med levnadsvanor? Hur kan man komma i gång lite i aktivitet? Hur kan vi utesluta sjukdom såklart. Samtidigt som vi försöker få i gång dig kanske i ett arbete eller i studier. Så jag har ju haft träffar med människor tillsammans med ja, jag vet ju inte ens vad de jobbar med, men arbetsmarknadsenhetsmänniskor.

LISBETH: Härligt.

LINDA: Där vi har träffats tillsammans och så har jag sagt att ok, till patienten vad önskar du? Ja men jag vill ju ändå liksom komma i gång med någonting men jag mår inte bra. Nej och så säger jag då att det vi ser här är att bla liksom. Du har kanske problem med det här och då kan vi hjälpa dig på det här sättet och sen är det viktigt att du kanske också gör det här och sen så kan ja, vi kan väl kalla honom handläggaren då, kanske säger ja, och vi ser att det är viktigt att vi provar att det här, arbetsplatsen är en samtid och så kommer det hända saker. För att vi tror att du kan och att du vill. Och det är ju någonting som man måste hela tiden gå tillbaka till. Det är tron på människans förmåga att vilja och må bra.

LISBETH: Verkligen. Och vad häftigt det är, det är sällan jag hör om det här samarbetet och då blir det arbetsmarknadsförvaltningen och det är ju precis det som är viktigt för människors liv. Det är inte alltid att det är vård och omsorgsförvaltningen i en kommun, utan det är ett annat nätverk som kan vara mitt viktiga nätverk.

LINDA: Sen finns det ju andra saker man kan hitta på. Vi har ju exempel, jag och vår dietist Jeanette har ju varit på Ica och Coop.

LISBETH: Ja, berätta om det!

LINDA: Men vi har haft lite, vi har temadagar. Vi sätter upp små lappar där vi tipsar om liksom ja, men prova den här med lite mer proteiner, prova det här med mer fibrer nästa gång liksom du handlar för att det är ju också så att jag kan ju sitta här på ett hälsosamtal och tipsa och tycka att ja, men åh ät hälsosammare och jättebra, men sen kommer ju människan ut i verkligheten. Och vad är det vi möts av när vi går in i en livsmedelsbutik, vilken som helst? Jo det är godis och chips. Alltså snabba val, liksom. Hur ska man som människa kunna reda ut liksom allt detta ?

LISBETH: Hur tog ni initiativ till det?

LINDA: Nej, man får vara lite modig, man får vara lite nyfiken, man får vara lite öppen och sen har jag haft stor hjälp från, vi har ju folkhälsosamordnare eller folkhälsostrateger på kommunen som vi har börjat samarbeta med och där kan man få hjälp, lite draghjälp liksom att ja, men kontakta den här personen. Vi kanske kan ha ett möte tillsammans. Så att nu så har vi ju Li på kommunen här som jobbar som folkhälsostrateg och hon är med på våra medborgarråd och lyssnar in vad medborgarna vill ha och behöver. Hon har regelbunden kontakt med oss här på vårdcentralen kring vad ser vi, vad behövs? Vad har vi för luckor? Och hon kan ju ha en länk, ja, men till föreningslivet, till senior gympan till vad som vad som behövs göras, vad behöver vi ha för strukturer? Jag tror att mycket av den här omställningen handlar ju mycket om att skapa nya strukturer. Alltså viljan finns ju. Ja, det finns ju ingen av mina kollegor i sjukvårdssystemet i Sverige som inte vill. Utan viljan finns, hjärtat finns, men vi behöver hitta sätt för att arbeta tillsammans. Både jag och patienten, jag och mitt team och jag och kanske kommunen, gymmet, Ica. Vad vet jag?

LISBETH: Det låter som att viljan finns. Ja, men allt det här finns, men det som man behöver är någon typ av startmotor och förstå att de här kontakterna kanske man inte behöver vänta att någon annan ska ta. Jag tycker det känns som att den där nyfikenheten du pratar om ändå är en stark drivkraft i det här arbetet. Att på något sätt går det lite över sin egen gräns eller gräsmatta eller vad vi pratade om tidigare.

LINDA: Och för det är ju så att jag kan ju inte sitta och vänta på andra. Utan att kanske våga sträcka ut en hand, att våga erbjuda i stället för att begära. Det funkar ju hundra procent gånger bättre om jag ringer till sjukhuset till exempel och säger hej jag är vårdkontakt för den här patienten på primärvården finns det något jag kan göra? Ja säger de, alltså patienten ringer hit hela tiden men det är frågor som ni borde hantera. Ok vad bra. Men då vet du nästa gång att du kan säga, men du Linda vet om dig. Du kan ringa henne. Alltså att erbjuda så får man så mycket tillbaka och det är klart att de i nästa mening säger, och vad kan vi hjälpa till med? Vad ser du? Vad har vi för luckor mellan oss som vi kan täta? För det är faktiskt inte patientens ansvar att reda ut våran samverkan. Tyvärr är det så ibland idag.

LISBETH: Ja väldigt ofta ska jag säga och jag tänker det, du börjar med det här med att behoven har förändrats. Vi har ju också fått delar av befolkningen som är i mycket, mycket större behov av många insatser från många ställen och så har vi inte alls rätt någonting i samverkan och samordningen utan lämnat det på något sätt.

LINDA: Alltså, vi går ju mot en värld där vi har fler människor med kronisk sjukdom än utan och samtidigt så har vi statistik och evidens, vi vet ju från världshälsoorganisationen till exempel att 80 % av hjärt och kärlsjukdomarna det kan vi förebygga med faktiskt hälsosamma levnadsvanor. Men vem ska prata om att sluta röka och motionera? Ja, inte akutmottagningen utan det måste ju börja vid första kontakten. Och därför tror jag också att och jag vet att det blir så mycket bättre när vi får den här helheten från början när vi sitter tillsammans och en sjukgymnast kan erbjuda sin kompetens och kanske att man kan ja men se på, hur funkar det med hälsa, psykisk ohälsa, fysisk aktivitet? Allt det här hänger ju ihop. Vi har evidensen för att jobba förebyggande och med levnadsvanor då, men vi använder den inte så som vi ska.

LISBETH: Nej, jag tycker mycket att jag möter att det tar tid och vi har inte tid att göra det. Hur har ni fått tid med livsstils mottagningar och sättet att arbeta proaktivt?

LINDA: Jag brukar säga att vi har inte tid att inte ha tid. Vi står ju inför, om inte redan i en kris på riktigt. Vi hinner inte med, patienter far illa, det är långa väntetider. Med risk för att låta som en tråkig politiker i nuläget inför valet. Men det är ju sanningen, att vi hinner inte med våra uppdrag. Vi gör inte rätt saker, men om vi går tillbaka till de här åttahundra personerna som måste ringa fyratusen gånger eller patienten jag hade häromdagen bara som har sökt akutmottagningen tolv gånger på en månad för samma besvär. Vi måste också se vårat ansvar. Vi kan inte sitta och säga att det är patienternas fel att vården inte fungerar utan vården behöver anpassa sig för att tillfredsställa rätt behov. Jag kan ju prata med dig om ditt långtidssocker i dagar och år men det spelar ju ingen roll om du är så ensam att du inte ser någon mening med att ta hand om dig själv.

LISBETH: Men hur jobbar ni konkret då med dom patienterna eller hur drömmer du att du ska kunna jobba med dem i det här livsstils- och hälsofokuset, hur ska man då kunna göra?

LINDA: Men jag tänker att vi har många nycklar redan. Vi har ju de riktade hälsosamtalen som jag gärna slår ett slag för, där vi ju faktiskt aktivt kallar in till synes friska människor för en kartläggning, en liten koll, ett samtal och det är ju både 40, 50 och snart sjuttioåringar som får komma på de här hälsosamtalen. Fina samtal. Tyvärr har vi hittat mer ohälsa än vad vi eller i alla fall jag trodde vi skulle göra i unga åldersgrupper. Vi har många fyrtioåringar som behöver upprepade provtagningar och återbesök. Men det är ju ett sätt att komma in så tidigt att du som patient inte ens vet om. Vi har tjugotusen människor som drabbas av stroke varje år. Tänk om vi kunde ta bort sextontusen av dem för att vi jobbade förebyggande. Det är ju en enorma summor, lidande, resurskrävande. Och fruktansvärda såklart öden som drabbar människor som vi faktiskt, som vi vet, vi har evidens för hur vi kan förebygga. Så de riktade hälsosamtalen för mig har varit en startmotor i att börja tänka och fundera och faktiskt förstå vad vi hittar när vi börjar ställa rätt frågor. Alkoholberoende, våld i nära relationer, alltså det är såna här saker som dyker upp när vi börjar fråga. Och då kan jag ju faktiskt stötta och hjälpa och åtgärda innan du behöver få en kronisk sjukdom som sen inte bara kommer orsaka dig lidande, men som kommer kosta miljarder kronor när det väl är färdigt med det ju. Så att om vården, om man ska se till vården på ett hållbart sätt och se den långa sträckan framför oss. Då har vi inga andra alternativ än att jobba så här. Men om jag ser till just idag med en telefonkö med många patienter med mycket som händer. Då kan det se svårare ut, men det handlar ju om perspektiv. Och då måste vi komma ihåg att vårt arbete ligger ju i vård, i patientsäkerhet, i att ge en god och Nära vård och då får man nog lyfta blicken lite.

LISBETH: Ja så klokt. Det jag tänker, hur har det varit att få med sig ledning och chefer? Och vad är era framgångsfaktorer? Hur har ni klarat det här?

LINDA: Ja, men våran chef är ju definitivt en framgångsfaktor för oss. Absolut. Cecilia Persson har ju hon ja, men hon leder oss med tillit. Många av de sakerna som vi hittar på här har ju hon gett så att säga fria händer. Men en stöttande hand, ett bollplank, absolut, någon att komma och fråga. Men tror du att det här kan bli bra eller kan man tänka så här. Men också en tillit att ja, men prova. Vi provar och ser, vad händer? Och så utvärderar vi och så justerar vi. Men det här med att uppmuntra till det egna ledarskapet, att jag är ju faktiskt min egen chef. Jag måste ju någonstans kunna själv styra och stå för vad jag gör varje dag. Jag ska inte behöva förlita mig på att ha en chef. Jag är ju utbildad, jag är ju utbildad för att göra mitt jobb. Så att ja, jätteviktigt att cheferna, att ha med och att visa tillit och nyfikenhet igen.

LISBETH: Jag tänker, det där tillit finns det ju också något relationellt, för jag tänker precis som dig, det finns ju nästan ingen bransch som har så många per definition professioner och är man profession är man ju också ansvarig för att också vara proaktiv, att förändra och driva utveckling och inte på något sätt blir passiv utan ansvarig för att också se till att saker och ting blir bra. Och då tänker jag den där relationen mellan ett chefskap, ett ledarskap som skapar tillit till också en medarbetare grupp, som har väldigt, väldigt hög professionalitet och är professioner i sig. För det är ju de allra flesta som jobbar i hälso- och sjukvård. Det borde ju vara världens kombo för att få fart i den här omställningen.

LINDA: Absolut! Absolut och att ge lite. Ja men ok vad känner du att du vill göra? Du vill prova att ha en livsstilsmottagning och hälsosamtal. Ok, då provar vi det, då tittar vi på schemat, då ser vi om vi behöver anställda en till eller justera, eller vi behöver ju igen hitta strukturer för att göra rätt sak.

LISBETH: Men hur följer ni sen resultaten? För det där tycker jag är ju vår stora utmaning, att nya arbetssätt stöds inte riktigt av våra uppföljningssystem för vi mäter väldigt mycket i våra silos och det är klart den där är mötet med arbetsmarknadsförvaltningen eller med Ica det kanske inte direkt spiller över i ett positivt ekonomiskt resultat just för vårdcentralen och hur får vi till det då? Hur mäter ni era framgångar?

LINDA: Ja, men jag tror att om Cilla hade fått svara på den frågan så hade hon sagt att vi mäter det i glädje och meningsfullhet hos både medborgare och personal. Våra medborgare är ju vårat uppdrag. Vårt uppdrag är ju inte att tjäna pengar. Det är ju inte att tänka ekonomiskt. Ja, jag går ju inte runt och funderar på vad saker kostar under min dag som sjuksköterska och det ska jag inte behöva göra. Absolut man kan vara medveten, man ska inte slösa på material såna här saker vet vi, det är självklart. Men jag ska ju titta på vad som gynnar min patient, vad gör att du mår bra? Mitt jobb är att vårda så att de initiativ vi tar, de saker vi provar de gör vi för att vi tänker att det ska gynna patienterna och medborgarna och då har vi allt att vinna. Man kan ju om man vill grotta ner sig så kan man ju följa en persons resa genom primärvård, akutmottagningar, psykiatrin, mag/tarm, arbetsmarknadsenheten, sjukskrivningar, sjukersättning. Och så kan man titta lite på. Hur har personen upplevt sin hälsa under allt det här? Alltså, vad gör vi och vad blir bra för just patienten? Hur når vi liksom ett resultat, hur når vi meningsfullhet, glädje, trygghet?

LISBETH: Trygghet, jag tycker det är så intressant för i de här poddarna så kommer vi hela tiden tillbaka till trygghet. Jag tror det finns en otroligt fundamentalt i tryggheten. Och känna den där tryggheten. Det gör också att jag får den här kraften och styrkevården på något sätt också att se mina styrkor blir också kraftfullare.

LINDA: Och visst handlar det också om tryggheten jag känner när jag vårdar, alltså när jag tar beslut när jag kanske faktiskt säger nej, det kan vi inte göra eller jag tror inte det här blir bra. Att ha teamet med mig gör ju att jag får en trygghet med de beslut som jag måste fatta under en dag eller som jag och patienten ska jobba oss fram till. Och det är ju också trygghet. Jag känner mig oerhört trygg på min arbetsplats, jag går ju aldrig runt och oroar mig för att bli anmäld eller tänk om det blir fel för att vi har ju skapat ett system här med trygghet också för varandra.

LISBETH: På tal om att det är en arbetsmiljöreform också, så är det ju verkligen att få känna den tryggheten för då kan man ju också verkligen nå sin potential och sin styrka som medarbetare också. Jag tänker det kanske är en fråga lite så där utanför, men när jag lyssnar på dig så blir det himla inspirerande. Jag ser ungefär Alaska fast jag ser dig i Svalöv och så tänker jag, hur ska vi få det här att bli på något sätt det normala, inte undantaget.

LINDA: Du behöver inte oroa dig ett dugg för det, för det är på gång.

LISBETH: Det känner du, ja?

LINDA: Ja, men jag har ju, vi har ett nätverk nu med vårdcentraler och det poppar in nya hela tiden. Vi är ungefär 20 stycken vårdcentraler nu som sitter i nätverk och diskuterar god och Nära vård och teamarbete. Senast igår så var jag på en privat vårdcentral i Malmö. För några månader sedan var jag i Höganäs och pratade med dem där. Och sen så utbyter vi erfarenheter, vi ser över barnsjukdomar, vad borde vi undvika? Vi stöttar varandra? Vi skapar mindre nätverk, kanske den vårdcentralen som ligger närmast min, kan jag jobba lite mer med dem? Så att vi är ju många som är i gång med det här arbetet och liksom med målet så klart, god och Nära vård.

LISBETH: Härligt och vilken boost en sån här, när man går in mot kvällen här en tisdagskväll. Men Linda, vi har redan pratat om vad nära är för dig, så jag tänkte vi skulle börja avrunda, men då tänkte jag också om du fick drömma nu, om du ser då de här tio åren framåt och tänker, hur ser det ut då?

LINDA: Ja, jag ser framför mig att Sveriges primärvård blir en världsledande primärvård. Jag ser framför mig att vi kommer ha personal som arbetar i team. Vi kommer stötta varandra och patienterna. Vi kommer ha patientdelaktighet. Jag är ju precis i färd med att anställa en patient med diabetes till vår diabetesmottagning till exempel, så jag ser att vi kommer att öppna våra dörrar eller väggar eller vad man ska säga. Jag ser att vi arbetar styrkebaserat som vi pratar lite om med en värderiktning. Alltså att det är det som får styra, inte pinnar, ekonomi, tid, alltså scheman den pressen utan att vi hamnar i en värld som är vård på riktigt. Jag ser ju redan nu här hur vi har mycket lättare för att anställa, så jag ser ju att vi får tillbaka och får ny personal till vården där vi behöver dem. Och hur kanske utbildningen också formas på ett sätt som faktiskt gynnar primärvården? För vi har ett stort uppdrag redan idag och det blir bara större. Jag ser ju att vi samarbetar över gränser. Att vi släpper lite stuprör, att vi vågar lite mer. Att vi kan tillsammans med patienterna faktiskt arbeta fram vårdplanen tillsammans utan att behöva alltid ha massa specialister. Vi ser att vi hjälper varandra. Jag ser också hur det här arbetssättet kommer leda till att färre kommer söka på våra akutmottagningar som vi värnar väldigt mycket om. Jag ser att de får en mycket, mycket bättre och drägligare vård. Men jag vill också se Lisbeth att våra IT-system, våra journalsystem kommer i kapp oss nu. Vi är otåliga, jag vill att akuten ska se i journalen att det är jag som är vårdkontakt. Jag vill ha ett ping när mina patienter är på sjukhus, jag vill veta. Jag vill kunna vara lite spindeln i nätet men det är svårt idag för det är svårt. Så jag vill att den kommunikation att vi ska få hjälp med det som vi vill göra. Jag ser att vi alla ser varandra som kollegor, oavsett var du jobbar, var inom vården och var i landet så ser jag att vi tänker och pratar om varandra på ett respektfullt vid sätt. För patienterna är allas. Det går inte att urskilja. Vi har ett sådant citat, vi har ju en hemsida Svalövsmodellen.se som vi har skapat själva just för att vi vill väldigt gärna vara öppna med det vi gör. Vi vill väldigt gärna få säga och vara transparenta och få höra folks tankar och samarbeta. Och högst upp på den hemsidan så står det "var den värld du vill leva i".

LISBETH: Just det.

LINDA: Och det ser jag framför mig att det jag gör, det är utifrån den värld som jag vill leva i, hur min mamma blir behandlad på akutmottagningen, hur min syster tas emot på vårdcentral eller ja den där remissen är faktiskt inte ett papper, det är en människa.

LISBETH: Just det.

LINDA: Så var den värld du vill leva i.

LISBETH: Ja, man kan ju inte sluta bättre och vilken inspiration! Ja så stort tack och stort lycka till och med din glöd och kraft så kommer vi att fixa det här och vi är på god väg som du säger.

LINDA: Det är jag helt övertygad om!

LISBETH: Det är ju så häftigt att få vara den här resan tillsammans så många!

LINDA: Det är en fantastisk tid inom vården det får jag lov att säga.

LISBETH: Varmt stort tack Linda och vi ses framöver.

LINDA: Ja Lisbeth, tack så mycket!