EP 128 – Näravårdpodden träffar Per Nilsson och Charlotte Wåhlin

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

PER: …att vi har till exempel frågat oss vad betyder det att man utmärker trappor som nödutgångar?

CHARLOTTE: …har vi stillasittande jobb, har vi ett rörligt jobb eller har vi ett fysiskt tungt, så har människor olika förutsättningar för att vara fysiskt aktiva.

LISBETH: De senaste decennierna har kunskapen ökat om hur viktigt det är att vi rör på oss för att må bra och vi nås av budskap att rörelse är viktigt. Men samtidigt så visar undersökningar att vi rör oss allt mindre. Varför är det så svårt och hur kan man göra något åt det? Veckans gäster har jättestor kunskap kring hälsofrämjande arbete och fysisk aktivitet. Så det är roligt att få välkomna er hit Per Nilsson och Charlotte Wåhlin. Börja först och berätta vilka ni är, Per du kan väl börja.

PER: Ja, det gör jag gärna. Jag är till vardags rektor på gymnastik och idrottshögskolan, GIH i Stockholm och jag har också en bakgrund som professor i pedagogik. Där vid sidan och just nu så leder jag också en av regeringens utredningar som just handlar om att på vilka sätt vi kan öka och främja den fysiska aktiviteten i Sverige just nu. Sen är jag förstås också pappa och en idrottsintresserad person i största allmänhet som gillar att åka skidor och spelar tennis och så där.

LISBETH: Var åker du skidor? Var bor du någonstans?

PER: Jag bor i Stockholm men jag åker gärna skidor i Jämtland och i Dalarna och i Europa och i USA och Kanada också om det går.

LISBETH: Det låter som utför, låter det som? Det är inte på längden?

PER: Ja det är mest utförsåkning.

LISBETH: Ja kul att ha dig här. Charlotte berätta vem är du?

CHARLOTTE: Ja ja, men till vardags så arbetar jag som ergonom och biträdande professor vid arbets och miljömedicin i Linköping, region Östergötland och som sagt Linköpings universitet. Och vi jobbar ju med, vi har ett bevakningsuppdrag där vi jobbar för sydöstra sjukvårdsregionen Östergötland, Jönköping och Kalmar län och det här med att jobba med kommittén är ju väldigt roligt tycker jag, jag fick det uppdraget 2021. Och det var i samband med att jag hade ett föredrag och så var mitt intresse så stort för de här frågorna. Också bakåt i tiden när jag var aktiv inom förbundet Fysioterapeuterna också. Men vem är jag. Till vardags så jobbar jag i Linköping som sagt och min återhämtning och fysisk aktivitet är jag gärna ute i skogen som jag njuter av att promenera i och röra på mig.

LISBETH: Är det svenska skogarna?

CHARLOTTE: Ja, absolut, ja, det är det faktiskt. Rimforsa trakten, Kinda bygden.

LISBETH: Var bor du någonstans?

CHARLOTTE: Jag bor i Linköping men sen har vi en sommarstuga i Kinda trakten då, jättefint.

LISBETH: Det låter härligt. Vi får komma tillbaka till lite tips här om hur ni får era liv att gå ihop med den fysiska aktiviteten. Men jag tänkte nog börja den här gången med att fråga det här om nära, vad nära är för er? Per, vad är nära för dig?

PER: Ja nära för mig är flera olika saker, men kanske framför allt att man är nära och närvarande i det liv man lever. Det vardagsliv man lever och med det så innefattas ju också de som man lever tillsammans med och de som man arbetar tillsammans med. Att man är nära och närvarande tillsammans och för de personerna och sen är det också en fråga om att man är nära sig själv och nära den man vill vara. Den man tycker att man kan vara och den som man skulle önska att man är ibland. Så för mig är nära många olika saker och många viktiga olika saker.

LISBETH: Verkligen, vilken spännande och intressant beskrivning. Charlotte, hur tänker du?

CHARLOTTE: Ja, jag tycker också det där var fint, nära sig själv och sann mot sig själv och det kan ju vara utmanande på många sätt. Men det här med nära, ibland i arbetet så tänker jag många gånger på hur vi jobbar nära varandra, det här samarbetet och i arbetslivet när vi driver olika frågor inom hälso- och sjukvård eller i vårt fall Främja fys, så tänker jag att göra saker tillsammans, fånga olika aspekter. Ja, samarbete tror jag framför allt att jag tänker på. När vi jobbar i att Främja fys eller i forskningen, att vi har referensgrupper och få in kunskap, vardagsnära kunskap, hur man vill vara och agera så man inte kör sitt eget race utan lyssnar mycket. Lyssna in, tillvarata kunskap. Så det är också ett annat nära som kanske mer arbetslivet. Men jag tänker lite som Per. Det också landar tillbaka till sig själv också, att vara nära, att vara närvarande i det vi gör och att inte alltid ligga framåt, planera framåt, så vi inte är här och nu och koncentrerade på det vi gör.

LISBETH: Det är ju spännande. Dom trådarna tänker jag vi ska komma ihåg. Det här med hur fysisk aktivitet och det här att vara närvarande hänger ihop, för det är ju mycket av det tycker jag att vi brottas med i alla fall många i vårt samhälle idag. Just det där att få vara närvarande i nuet och inte bara i någon annan tid som man tänker på. Jag tänkte vi ska få berätta om kommitteen och uppdraget och så. Men Charlotte, du sa när du berättar vem du är att du har ett uppdrag för sydöstra sjukvårdsregionen. Berätta om det.

CHARLOTTE: Ja arbetes- och miljömedicin, vi finns ju på sju olika kliniker i Sverige och just Linköping har ju uppdrag för Östergötland, Jönköping och Kalmar. Ett befolknings uppdrag och vi har också en universitets sjukvårdsenhet, så vi jobbar för befolkning och kliniskt uppdrag. Och sen har vi undervisning och forskning och i de här så har vi ju olika uppdrag riktat mot olika branscher men vi har också stöd till primärvård, till företagshälsovård. Det kan vara metodstöd, att utreda om någon skadar sig i arbetslivet och ser vi att flera löper risk inom en bransch så kan vi gå in med insatser där vi jobbar preventivt och i ett påverkansarbete mot fackliga parter eller mot arbetsgivare. Så det är väldigt spännande och viktigt uppdrag att jobba främjande och förebyggande, men också fånga när det är problem. Och det är både miljömedicin och arbetsmedicin så att det är spännande frågor tycker jag. Och jag har ju specialiserat mig lite extra på hälso- och sjukvård, just arbetsmiljön, både rörelse och arbetsmiljöfrågor.

LISBETH: Ska jag förstå det så att det finns någon typ av sån här klusterbildning i de här frågorna från universitet i hela landet då?

CHARLOTTE: Ja arbets- och miljömedicin i Umeå i norr och AMM syd, arbetsmedicin syd i Malmö, som jobbar med arbetsmiljöfrågor och miljömedicinska frågor. Så att det är en resurs och ett stöd till övriga hälso- och sjukvården också.

LISBETH: Jättebra att bara få ringa in det så vi inte lämnar det. Spännande som du sa. Per berätta nu om det här Främja fys och utredningen som en kommitté och allt det här, vad innebär det och när fick ni uppdraget och så?

PER: Jo, men bakgrunden är ju precis den som du inledde med, att vi har sedan rätt många år tillbaka konfronteras med två olika trender. Och den ena trenden är den trenden att vi har fått en ökad kunskap om hur betydelsefull rörelsen och också undvikandet av ett stillasittande är för vår hälsa. Och andra sidan av det myntet, det är just precis det som du också var inne på, nämligen att vi får återkommande studier som visar på hur lite vi rör oss under vår vardag. Och vilka skillnader som finns i befolkningen kring det och i olika åldrar och beroende på vem man är och så. Och mot den bakgrunden så beslutade regeringen att tillsätta en utredning som skulle ledas av en nationell samordnare under våren 2020. Och till utredare utsågs eller till nationell samordnare utsågs då Friskis och Svettisinspiratören och grundaren Johan Holmsäter. Senare på hösten då så lämnade Johan uppdraget och jag fick frågan. Och då passade man på att göra en liten omstrukturering av ledningen av uppdraget. Så att tillsammans med Caroline Waldheim som är anställd på svenska fotbollförbundet så fick jag uppdraget att leda en kommitté som i sin tur leder ett kansli som genomför den utredningen som regeringen beslutade om. Och det uppdrag som vi har består av tre punkter. Den första uppgiften vi har det är att sprida kunskap om den fysiska aktivitetens betydelse för vår hälsa. Och det andra uppdraget handlar om att engagera och mobilisera alla de aktörer som finns och är intresserad av att bidra till ett arbete att öka den fysiska aktiviteten i Sverige. Och det tredje handlar helt enkelt om att sprida exempel på hur detta kan göras på framgångsrika sätt och på nya sätt. Som vi kan lära oss av och där har ju vi byggt upp en hemsida som vi kallar just Främja fys för det uppdraget. Och det jag nu har nämnt, det är en del av utredningen som man skulle kunna säga är ett utåtriktat arbete. Där vi kan fungera som en katalysator och vi kan initiera nya samarbeten. Men det finns också en annan del av vår uppgift som sen ska landa i ett betänkande, i en slutrapport där vi har möjlighet att till regeringen samla ett antal förslag som skulle kunna underlätta och främja en ökad fysisk aktivitet. Så att vi har både det traditionella utredande uppdraget, men också ett utåtriktat arbete på vårt uppdrag.

LISBETH: Just det, ja, jag hade för mig att ni skulle lämna nu i vår ert slutbetänkande. Eller har ni nya andra tider?

PER: Eller jo, men det stämmer. Vårt mandat sträckte sig till slutet av februari ursprungligen. Sedan så fick ju vi ett regeringsskifte och då formulerade både vi en önskan om att få något förlängd utredningstid. Både för att kunna förankra de förslag som vi tänker med aktörerna och vi hade också en önskan att kommunicera en del av vårt arbete på ett tydligt sätt. Men samtidigt också ge den nya regeringen en möjlighet att förhålla sig till vårt genomförda arbete. Och det tyckte regeringen var en god idé och på flera punkter så fanns det redan i det Tidöavtal som vi nu har fått lära oss att läsa och känna, en del punkter som vi hade varit inne på. Så på så vis så blev det då en förlängning till den 16 juni. Men vi kommer att lämna slutrapporten en vecka tidigare så att vi också har en möjlighet att kommunicera med intresserade om slutrapporten också. Så vi lämnar den 8 juni till statsrådet Jakob Forssmed.

LISBETH: Just det. Tack, då har vi som rätt ut dom här tiderna och så. Charlotte, berätta vad din roll är i utredningen?

CHARLOTTE: Ja, hela kommittén jobbar ju som Per sa, både det här utåtriktade och utredande arbetet. Och min roll har varit lite mer inriktat mot arbetslivet tillsammans med kommittén förstås. Men att nå ut till de aktörer som jobbar för och med arbetslivets frågor. Och där vi har naturligtvis myndigheten för arbetsmiljökunskap, arbetsmiljöverket och SKR har ju också många intressanta kontakter vi har haft där. Och det handlar ju om att skapa ett hållbart arbetsliv, en befolkning som orkar, vill och kan jobba längre. Och att behålla personal inom många olika branscher och där intresset för fysisk aktivitet faktiskt är väldigt stort. För vi ser ju det både som en preventiv främjande insats, att det kan stärka. Har man väldigt låg kondition så kan man ju liksom känna att arbetsförmågan sviktar och så där. Så att just det här med kondition och orken och vår egen kapacitet är ju viktig. Men jag måste säga det, i det här utåtriktade arbetet så finns det ju ett väldigt engagemang för de här frågorna och intresse. Och vad kan vi inom vår myndighet, vår organisation, hur kan vi jobba för att främja fysisk aktivitet och återhämtning? Och här har vi till exempel Sveriges företagshälsor och vi har haft många dialoger med olika parter och ser att till exempel det systematiska arbetsmiljöarbetet och det hälsofrämjande arbetet måste hänga ihop. Just fysiska aktivitet och återhämtning och många forskare har också lyft fram det här med att titta på arbetsinnehåll. Vad gör vi på jobbet, vem gör vad? Har vi stillasittande jobb? Har vi ett rörligt jobb eller har vi ett fysiskt tungt så har människor olika förutsättningar för att vara fysiskt aktiva. Och jag vill också säga det att vi har haft ett väldigt givande samarbete med Norge där de har jobbat och tittar på forskning från Danmark och arbetsmarknadsparter har tittat lite på det här. Hur kan vi dosera rörelse och träning utifrån vårt arbetsinnehåll? Ja, riktigt spännande, så det tar vi med oss det här.

LISBETH: Kommer det finnas med som slutsatser från er utredning?

CHARLOTTE: Ja, vi har ju tagit lärdom från deras arbete och ser hur kan vi föra in den här kunskapen i ett svenskt sammanhang. Och vissa delar ser vi att här har vi kunskap, men andra kanske vi också ser att här finns det lite kunskapsluckor, hur det skulle kunna implementeras och fungera i ett svenskt sammanhang, så jag tror också att utredningen kommer se att ja, men det här kommer vi kunna jobba vidare med som en viktig fråga med lärdom från forskning och från andra länders utvecklingsarbete.

LISBETH: En sak som bara kommer upp i mitt huvud. Det handlar ju inte om arbetslivet, men det handlar ju om att främja fysisk aktivitet för unga. Jag bor ju i Luleå och det här arbetet med aktiva skoltransporter tycker jag är så otroligt inspirerande och egentligen så självklart och ändå så långt bort på något sätt.

CHARLOTTE: Nej men det är jätteviktigt och jag tror Per vi har ju pratat i många sammanhang att dagens ungdomar är framtidens arbetskraft och få en hälsosam introduktion till arbetslivet. Där man orkar, där kroppen bär liksom, både för att stärka den mentala hälsan och den fysiska hälsan. Hur kan ungdomar möta arbetslivet och fysiska aktiviteter är absolut en del i det här. Och hur skolan alltså, Per vi har pratat många gånger om just hur skolan funkar och hur byggs det. Och så har vi arbetslivet och arenan äldrevård, hur är personalen mot äldre. Så det finns så många kopplingar hur organisationerna riggar egentligen för barn, arbetsliv och äldre.

LISBETH: Jag tänker också hur vi ser på människan, för jag tänker nu får jag ett vårdkontext i mitt huvud, ett vårdsammanhang. Men där vi ofta ser det som icke förmågan och det gör jag också att vi kanske passiviserar människor. Jag tänker den äldre ja, men här bor man på ett särskilt boende, har kanske vissa saker som man inte längre har förmåga till, men att se det som är förmågorna i stället.

CHARLOTTE: Nej men jätte, jätteintressant. Jag menar äldre det är, jag tror alla våras hjärtan klappar för våra äldre och åldrandet och hur ska vi ta vara ta funktion och förmåga. Jag såg SKR kom med en rapport häromdagen bara om just hemsjukvård och äldres förutsättningar men det är också personalens förutsättningar och Per, vi har pratat en del om det här i kommittén, de äldre.

PER: Nej, men det är att de äldre är en grupp och generellt sett så kan man väl säga att det som har varit viktigt för oss det är att ta den enskilda människan som utgångspunkt. Och ha en stor ödmjukhet inför hur människor lever sina liv och vad som är möjligt att göra utifrån det liv man lever. För att och i den meningen så kanske vårt viktigaste slutsats är att varje steg räknas. Så har vi kallat den bok som vi har givit ut om lite tips på vardagsmotion. För det glömmer man lätt bort och begreppen är viktig här och många gånger så väljer vi att prata om begreppet rörelse snarare än fysisk aktivitet eller motion eller träning eller idrott. För varje steg man tar begreppsmässigt också mot en idrottsvärld, då innebär det också att man riskerar att exkludera människor som inte känner sig att man är en del av den världen. För att jag menar de liv vi lever, de grundas ofta på det vi har varit med om tidigare i livet och de villkor vi lever i för stunden. Och det är viktigt att vi i vårt arbete försöker att bygga ett Sverige som är ett rörelserikt Sverige. Och med det innebär att man ska kunna få möjlighet att röra på sig på många olika sätt och i många olika sammanhang och på olika nivåer. Och det har vi koncentrerar vårt arbete på och då har vi identifierat viktiga grupper och de unga är en viktig i grupp och de äldre, en annan viktig grupp. Och kanske viktigast för oss har varit att uppmärksamma de som för stunden står allra längst från ett rörelserikt liv. Det är ju lätt att man tar de här fina riktlinjerna som WHO har utvecklat och som sen både de skandinaviska länderna och Sverige som en del av det har utvecklat egna riktlinjer. Att man tar det som utgångspunkt men i verkligheten så fungerar det ju så att de största folk hälsovinsterna, det har ju vi på vägen till att uppnå riktlinjerna. Så det har varit en viktig del av vårt arbete.

LISBETH: Måste säga att din beskrivning av det Per, att varje människa, hur de lever sina liv, det är ju väldigt mycket av det jag tänker är det här personcentrerade. Att vi är personer och vi finns i ett sammanhang och vi har och får olika förutsättningar. Om man skulle bli konkret i de här slutsatserna. Om vi nu ska ha ett samhälle som främjade rörelse mer, vad behöver vi göra för större samhällsförändringar för att det ska bli så? Har ni sådana resonemang i er kommitté och er utredning. Jag tänker allt från bostadsplanering till skola till ja, jag vet inte vad som kommer i mitt huvud.

PER: Absolut, det har vi. Vi kommer att ha beskrivning, vi kommer ha tre typer av förslag. En typ av förslag som handlar om hur bygger vi en samhälls- och besluts- och ansvarsstruktur, där det blir tydligt vem som har uppgift att göra vad. Och det måste inbegripa olika nivåer, allt från den nationella nivån på Regeringskansliet och myndighetsnivå via en regional nivå. Där samarbete mellan kommuner och olika delar av Sverige skulle kunna ske till en lokal nivå där vi lever våra liv i olika kommuner och stadsdelar och platser. Och dessutom så måste vi då tänka att vi lever våra liv i olika sfärer eller är man ung så går man i skolan. Då blir skolan ett viktigt område. Vad kan man göra inom skolan. Är man som vi vuxna och arbetar ja, då blir arbetslivet ett viktigt område, vad kan vi göra där. Och är man äldre, ung äldre eller äldre äldre så är det en viktigt område. Och sen har vi delar av, vi har vår fritid, vad kan fritiden erbjuda utifrån olika intressen och smak. För här är det viktigt tycker vi att man kombinerar god kunskap så människor blir medvetna om vilken betydelse det har att vara fysiskt aktiv. Och då skulle man till och med kunna komma fram till att nej, men jag är inte intresserad av att röra på mig. Jag är absolut inte intresserad av idrott. Skulle någon kunna tänka i motsats till mig som skulle kunna tänka precis tvärtom. Men den som inte är intresserad kanske ändå kan tänka ja, men om jag vet att det är nyttigt så kanske jag kan se det ungefär som en fysisk tandborstning. Att jag tycker inte det är roligt att borsta tänderna, men jag gör det ändå därför att det är nog rätt bra att göra det. Så kan man tänka. Till att man då blir inspirerad eller får bli en del av ett socialt sammanhang där man rör på sig och så. Att den typen av initiativ är också viktigt att möjliggöra och då kommer vi också titta på hur ser våra stödsystem ut för olika typer av aktiviteter. I Sverige så har vi en rik idrottsrörelse som erbjuder en mångfald av aktiviteter. Vi har också en stor friluftslisrörelse som erbjuder en annan typ, delvis annan typ av aktiviteter. Och där har vi också funderat på, behövs det något mer spelsystem? Finns det andra typer av aktiviteter som skulle kunna erbjudas till den som varken är intresserad av friluftsliv eller idrott som skulle kunna stimulera ett fysiskt aktiv liv. Sen precis som är sagt, de aktiva transporterna och hur ser vår stadsbild ut och då vet ju vi att finns det goda möjligheter till grönområden då tenderar vi att utnyttja dem såklart. Och finns det goda cykelvägar så stimuleras vi till att ta cykeln som en del av en aktiv transport. Men det är inte bara själva infrastrukturen i sig utan det är också omgärdat med ett signalsystem. För att vi har också velat fundera på hur kan vi uppnå en norm i Sverige, en rörelsenorm i Sverige. Där det känns naturligt och upplevs vara naturligt att vara i rörelse. Och det kan handla om att, vad vi har till exempel frågat oss, vad betyder det att man utmärker trappor som nödutgångar? Är det en signal på att det här ska man absolut inte använda förrän om en brand inträffar till exempel. Eller vad betyder det om vi sitter och tittar på en svensk deckarserie, låt säga morden i Sandhamn. Och så ser vi huvudpersonen Nora där springa på stranden eller cykla i Sandhamns vackra kvarter och vad betyder det för oss? Eller om vi ser en polisen Maria Wern på tv som kör ett boxningspass och vad betyder det? Och jag tror att det betyder saker, det faktum att vi i annonser ser längdskidor och långfärdsskridskor i dagstidningar för de som fortfarande läser det. Vad har det för betydelse för vårt signalsystem?

LISBETH: Har ni har ni tittat på sån forskning och studier, finns det, det är klart det finns, att vi vet hur vi påverkas?

PER: Ja, jo men det finns ju och det här bidrar så att vi har många gånger både på skoj och allvar diskuterat hur kan man produktplacera fysisk aktivitet på det sättet som jag nämnde till exempel. Och många gånger är ju reklamen på tv fylld av inspirerande bilder på fysisk aktivitet. Har det någon betydelse, ja sannolikt har det om vad som är ett normalt liv att leva.

CHARLOTTE: Jag tänker ja Per det är jätteintressant det här och en arena som vi pratar också mycket om är ju hälso- och sjukvården. Var sker möten där man kan samtala om hälsa, fysisk aktivitet beroende på vilken person det är. Att man verkligen tar hälso- och sjukvården, patientens perspektiv, att det inte är vi som ska säga vad du ska göra. Utan lyssna in när det gäller då möten. Det kan vara hälsosamtal, det kan vara att man besöker sin vårdcentral eller sin företagshälsovård eller vilken vård man söker. Och att det finns med på agendan att tänka mer främjande, prevention och också alla olika vårdprofessioner, som kopplingar till fiss, hur ska man dosera fysisk aktivitet. När jag söker för stressrelaterad ohälsa eller mental ohälsa, får jag läkemedel eller får jag då en förskrivning av fysisk aktivitet utifrån att personen vill det. Här har det ju funnits mycket diskussioner och det vi har fört fram både inom hälso- och sjukvård och företagshälsovård är ju evidensbaserad praktik. Att använda sig av bästa tillgängliga evidens, men också den praktiska kliniska erfarenheten och framför allt med lyhördhet för den person man samarbetar med. Vem är du, vad vill du, vart kommer du ifrån? För ibland kan det bli så att man inte ser ja, men vilket sammanhang lever och verkar den här personen och behöver den sin stärkta hälsa eller arbetsförmåga som jag tänker mycket på. Var ska den tillämpa? Och hur kan en ökad kondition få mig faktiskt att må bättre? Vi vet att det kan lindra ångest. Vi vet alla de här hälsoeffekterna. Så effekten av fysisk aktivitet är ganska väl kartlagt. Men hur vi ska påverka inom hälso- och sjukvård finns det mer forskning som behöver göras, men alla vet att det behövs. Så att det är också det här att vara lyhörd. Och jag tycker också att de som står längre från arbetsmarknaden eller de som är högre sjuklighet, vem ska få tillgång till vården? Och här blir ju liksom nån slags behovstrappa, men att som ja, men det kan vara olika läkare och fysioterapeuter, arbetsterapeuter. Vi träffar väldigt många personer och att lyfta de här frågorna tillsammans och öka, alltså Per du var inne lite på det. Det är kunskap. Och vi har ju diskuterat också, ni märker jag blir så engagerad här, men alltså jag tänker att både på läkarprogram, på sjuksköterskeprogram, att vi får uppdaterad kunskap om hur vi kan stötta människor att vara fysiskt aktiva eller skapa möjligheter till återhämtning. Och att alltså både utbildning, men också att det finns en tradition när man kommer ut, ett intresse från chefer och kliniker som har jobbat länge. Att nu kommer ny kunskap, kan vi förändra och släppa taget om gamla arbetssätt. Och vad är nya evidensbaserade arbetssätt. Så att vi har lagt mycket tid på diskussioner om hälso- och sjukvården och också Majlis Hellenius och flera i kommittén har engagerat sig och vi har fått bra input från vårdprofessionen som vi har haft möte med också inom sak och familj.

LISBETH: Ja, för jag satt just och tänkte på det. Jag tänker vi pratar om olika delar i livet, skolan och i arbetslivet. Men jag tänkte också på samhällsinstitutioner som har stor, vad ska jag säga, som människor har stor tilltro till. Och det har ju verkligen man till hälso- och sjukvård, så där tycker jag att hälso- och sjukvården spelar en stor roll. Och i omställningen till Nära vård så är ju också det här att vi måste jobba mycket mer proaktivt och att vi behöver jobba med hälsan. Även om vi har haft en hälso- och sjukvårdslagstiftningen väldigt länge så är det inte så väldigt enkelt att få till. Jag tycker det du säger Charlotte, var väldigt intressant. Det här med att verkligen intressera sig för det man då har framför sig. Vad passar för den här. Så vi inte blir för rutinmässiga i våra sätt att förskriva fysisk aktivitet. Och det är väl det du säger också Per, att vad lever den här människan för liv och kan vi göra det på ännu bättre sätt?

PER: Det tror jag vi kan. Det vi kan göra. På GIH och så har ju vi till exempel ett treårigt program till hälsopromotorer. Och de har just förutom att de ska ha en god kunskap både om hur man främjar fysisk aktivitet på olika sätt. Men också i rena folkhälsofrågor så är just en sådan kompetens som vi försöker ge de studenterna, att man kan lotsa personer utifrån deras situation både hälsomässigt och levnadsmässigt. Att hitta rätt typer av aktiviteter för att många upplever det steget som lite för långt att ta. Man vet att man borde kanske vara mindre stillasittande, lite mer fysiskt aktiv, att det skulle gynna ens personliga hälsa. Men hur ska jag göra, vad passar mig och vad gillar jag att göra och då kan man få sådan hjälp och det tänker jag är en möjlighet som skulle kunna både byggas ut och utvecklas mer. Så att det steget blir kortare och alternativen fler.

CHARLOTTE: Jag tror också vårt civilsamhälle, hur ser det ut liksom med idrottsrörelsen? Men också det här att motståndet att gå i väg om det är till Friskis och Svettis eller till korpen eller någon annan idrottsförening som är där människor bor och lever. Att det ska vara lätt att röra på sig och det här motståndet som kan finnas. Och då är vi tillbaka till skolan, lär man sig att rörelse är normen, får vi med oss från våra föräldrar att ta aktiv transport och sen hur går vi i skolan och tar man med sig det? Men också sen när hälsan sviktar och man kanske är längre från arbetsmarknaden. Man kanske är en sjukskrivningsperiod, kanske lever med psykisk ohälsa, där motståndet är oerhört högt. Och då har sjukvården en viktig roll, men också civilsamhället. Det här inkluderande samhället att nå varandra, att stötta varandra, intresseföreningar. Och vi har under kommitténs arbete haft dialog med olika intresseföreningar för att se hur ser ni på den här frågan? Vad gör ni för att nå ut nära där människor bor och lever? Hur kan arbetsplatsen få aktiviteter på ett lätt sätt utan att man behöver springa sådana här maratonlopp bara för att chefen gör det. Utan det lätta enkla är okej liksom.

LISBETH: Och det är ju vår styrka i Sverige också. Hela vårt civilsamhälle och föreningsliv alltså. Jag måste bara komma tillbaka lite till det, hälso- och sjukvården och hur man ska kunna tänka. Du var inne Per på dom här som kanske känner nej, men det här är inte för mig. Men att man ändå vill göra nåt och så kommer jag på en, jag tror att jag lyssnar på honom på nån konferens han var allmänläkare i USA någonstans. Och han gjorde en liten tecknad, animerad film, jag vet inte om ni har sett den. Som heter make your day harder och den gjorde han om vad innebär det om jag parkerar bilen lite längre från ingången till köpcentret om jag ska handla. Hur många steg får jag då, vad betyder det för min hälsa. Att ändå lite få fatt i det där som är vardagsrörelse för vi är ju väldigt tendens till att hissen är mer upplyst som du säger än trappen. Parkeringarna, man söker parkeringen så nära ingången det bara går. Och kan man bara ändra sådana beteenden också och då tänkte jag att han hade ju en stor roll i förhållande till dom han mötte på sin mottagning, eller sin vårdcentral och vi skulle säga det i svenska kontexter.

PER: Jo men det är en viktig aspekt. För att peka just på de kanske största folkhälsovinsterna finns att hämta i att varje steg räknas och att vardagsmotionen är den bas vi bygger på. Men det är viktigt att säga det därför att det finns och det har grunden i att man har respekt för hur människor vill leva sina liv också. Och samtidigt så pekar det på en sak, för när man som vi jobbar inom en utredning som också bär titeln främjande av ökad fysisk aktivitet. Då säger man också att det här är ett främjande arbete. Men man får inte glömma bort att om man pratar om fysisk aktivitet som en aktivitet och som en rörelse. Då är det inte bara en livsstilsfråga i den meningen att man ska gilla det, utan det är faktiskt också en användbar behandling. Det är därför som man kan skriva ut fysisk aktivitet på recept därför att man vet att den kan vara verksam när det gäller behandling av högt blodtryck. Man vet att den kan vara verksam när det gäller diabetes och så vidare och så vidare. Så det är faktiskt också inte bara om främjande och förebyggande men det är också en behandling. Och den har också en viktig roll i en rehabilitering kring alla åldrar. När man har drabbats av ohälsa så kan man förbättra sin situation via fysisk aktivitet för att komma tillbaka i den form som man var i tidigare. Så att fysisk aktivitet spelar både en förebyggande, behandlande och rehabiliterande roll och är ett verksamt verktyg där. Vid sidan av att många människor upplever det som inspirerande och rolig aktivitet som man kan göra tillsammans med andra och sen har det ju den här fysiologiska triggande effekten som har att göra med att endorfiner frigörs, som ger lustkänslor. Men precis som vi har pratat om så tar det ett tag innan man upplever de effekterna och därför så är det viktigt att vi hjälper varandra att tänka kring hur vi kan röra på oss.

CHARLOTTE: Och där Per, jag tycker Lisbeth du frågade det här att små beteendeförändringar. Och som du sa Per, det här med små steg, varje steg räknas. Och det är ju också en metafor för att ibland behöver vi ta små steg i våra beteendeförändringar och vem kan stötta mig att genomföra det här. Och ett möte med en läkare eller annan profession kan vara väldigt starkt i det här stödet att komma över den här tröskeln och att man får tidigt kontakt. Att inte heller vänta tills man är liksom sjuk utan det här är främjande arbetet. Men våra beteendeförändringar, där behöver man ju som sagt ibland stöd och det här individuella ansvaret är ju väldigt stort. Men jag skulle också tänka beteendeförändring på våra, nu tänker jag liksom arbetsplatser till exempel.

LISBETH: Jag tänkte vi skulle komma in på det.

CHARLOTTE: Man behöver främja en kultur för rörelse och återhämtning. Hur lägger vi upp vår arbetsdag och det är ju en kollektiv beteendeförändring. Att arbetsgruppen och att chefen i sitt ledarskap har uppdaterat utbildning, hur man jobbar och identifiera friskfaktorer, till exempel sunt arbetsliv, och Prevent har ju tagit fram väldigt konkreta arbetssätt och man kan få stöd också av företagshälsovården. Men just det här att titta på sin egen arbetsplats, alltså vi tillbringar 40 timmar i veckan ibland eller mer eller mindre på arbetsplatser. Och arbetstakten, arbetstempot där både fysiska och mentala arbetsbelastningen är ganska hög. Så att det är ju igen tillbaka till att titta på, vad gör jag varje dag på jobbet och fritiden? Hur får jag återhämtning? Hur får jag rörelse? Hur får jag balansen på det och vem kan stötta mig och ta sitt ansvar. Men som sagt, jag tycker ju de här strukturella förutsättningarna, att vi skulle utmana oss mer där och titta på det här främjande arbetsmiljöarbetet. För ibland blir det så här, hälsoarbetet blir en sak och så blir arbetsmiljö en sak och det är lite av ett problem. Man måste föra ihop det här och titta och ha det här organisatoriska perspektivet. Hur upphandlas, hur bemannas äldrevården till exempel. Hur ser uppdraget ut och hur kan jag. Och mycket av Arbetsmiljöverkets dialog, de har ju lyft fram mycket kring det här med handlingsutrymme, att det är ju en sån här grundförutsättning. Så jag vet löpande band då som inte knappt hinner gå på toa eller om man jobbar på en vårdavdelning och det saknas personal. Vad har jag för handlingsutrymme? Jag kan veta att det är jättebra och röra på mig och slappna av, men om jag inte har det handlingsutrymmet så blir det som ett hån. Så våra organisatoriska förutsättningar och förutsättningar i arbetsgrupperna är a och o.

LISBETH: Om du ska ta någon arbetsplats, det är kanske din eller någon annan där man ändå har gjort det här på ett bra sätt. Om du skulle vara konkret, hur ser det ut där?

LISBETH: Där tycker jag också vi har när vi har jobbat på Karolinska institutet, Lydia Kwak och skrivit hälsoundersökningar. Vad finns det vi kan göra och vilka arbetssätt? Och då tänker jag ju på några arbetsplatser och på några goda exempel som Främja fys har lyft faktiskt. Att man jobbar med att titta på, man har budskap om att ta trapporna, man har dammat av sin friskvårds policy, man har höjt bidraget för friskvårdspengen och system där vi kan köpa aktiviteter gör att faktiskt friskvårdspengsuttaget har ökat. Så det finns och jag ser någon där man har gjort en riktlinje för återhämtning. Att titta på det faktiskt. Så att det inte bara är för krishantering när skada händer utan att man har plan för återhämtning och det här med kompetensförsörjning. Men konkreta saker som man ofta lyfter fram i litteraturen från olika rapporter är ju just det här med att rörelser blir norm. Man har promenadmöten, det är egentligen ganska enkla saker och att ja, men man tar trappan och att man tar fika och ta paus.

LISBETH: Jag tänker ändå att det sitter så hårt, jag jobbade ju tidigare på utvecklingsavdelningen på region Norrbotten där låg också folkhälsocentrum. Och vi jobbade mycket med att ha gående möten. Men det är ändå, det finns någonting, man går ut ur arbetsplatsen, ska man göra det på arbetstid? Alltså, det finns, det sitter. Våra normer sitter så hårt i oss i det här. Går de ut och promenerar nu också, det är inte arbete. Inte för att någon säger det men det finns i oss.

CHARLOTTE: Men jag håller med dig.

LISBETH: Det här är intressant ja.

CHARLOTTE: Och chefen blir ju normskapande väldigt mycket där. Jag skulle, vi alla måste hjälpas åt men chefens roll i det här och säga att det är ok. Jag ska bara säga det. Vi har ju en dansk studie som inkluderar sjuttiotusen medarbetare där de tre gånger i veckan körde tio minuters mikropaus rörelse där de faktiskt påverkar både sjukfrånvaro och livskvalitet för medarbetare. Så att det finns studier kring det där.

PER: Det finns också en del nu som har börjat att lägga in det här som en del av arbetstiden på lite olika sätt och då har man funnit just det att man får vara väldigt noga med dels vad man har för aktiviteter. Men också kanske erbjuda den här personliga vägledningen, därför att alltså tiotusenkronors frågan är ju, varför gör vi inte så som vi vet att vi borde göra. Och när man då försöker, då kan man gå in och försöka vara den här hurtbullen som säger, ja, men det här är jättenyttigt. Det här är jätteroligt. Men personen som har levt ett liv, som har lärt den personen, att det här är jag inte ett dugg intresserad av, det vill jag inte göra. Och hur gör man då. Jobbar man med skam då? Att det är dåligt om man inte gör så, det blir någon slags skämsfråga över det och det tycker jag är farligt. För att man måste hela tiden ställa sig frågan, hur mycket? Även om det handlar om folkhälsa och även om det handlar om individens hälsa, hur stor rätt har man att inkräkta på människors integritet och sätt att vilja leva sina liv. Och där får man vara försiktig. Så därför så vi brukar säga det att kunskap är en viktig ingrediens. Inspiration är en annan viktig ingrediens. Lite tvång kan man nog tänka sig också. Ja, åtminstone när det gäller barnen som går i skolan om vad de ska vara. Men hur långt går det för oss vuxna? Det tycker jag är viktigt. Och därför så tänker jag ändå att det mest framgångsrika är förmodligen att försöka hitta den rörelse som man gillar och som passar det liv man lever för då blir det gjort. Man brukar ju säga det att den bästa träningen eller bästa aktiviteten, det är den som blir av. Och där ska vi försöka bidra både med lärande exempel och goda exempel, men också med olika typer av förslag som riktar in sig mot de arenor där vi lever våra liv.

CHARLOTTE: Mm. Ja, men det är jätteintressant Per att fundera just där vi lever våra liv. Och som du sa just nu då så just med barnen har ju, skolan har ju en struktur sig och lärare och skolan kan påverka barnen på ett sätt. Men vi vuxna, det är ju friare arbetslivet och vad kan vi styra? Vad kan vi styra med lagstiftning eller vad kan vi styra med normer och värderingar på en arbetsplats, så lite olika förutsättningar. Och sen tillbaka till det här med de äldre som kommittén också har pratat mycket om. Äldres förutsättningar av det friska åldrandet. Att skapa förutsättningar för det och där har flera i kommittén jobbat för lite olika sätt att se. Ett exempel är ju det här förskrivning av hjälpmedel som kan underlätta vardagsrörelse för äldre att våga komma ut. Vi har också haft medarbetarkommittén som haft kontakt till exempel med Luleå tekniska universitet där man tittat på överfallslarm som gör att jag känner mig trygg när jag går ut. Så det är att titta just på de äldres förutsättningar och där gav ju just det här överlappande med hälsofrämjande arbetsmiljöarbete. Hur mår personalen bra och tänker kring fysisk aktivitet och att äldre får möjlighet att träna. Fysioterapeuter, arbetsterapeuter, andra som jobbar inom hemsjukvård, hemtjänst och stöttar äldres friska åldrande, hur ser det ut där? Och vi vet ju fallolyckor både för äldre men också i arbetslivet är en av våra vanligaste skador. Och där ser vi ju de äldre med försämrad funktion och balans. Och så stärker man det här med träna funktion, rörlighet, styrka, balans för äldre så förebygger vi faktiskt olyckor och skador. Och minskar belastningen på hälso- och sjukvården och framför allt får en bättre livskvalitet för de äldre. Och får man till det här, att tänka det hälsofrämjande synsätt där rörelse är norm både för medarbetare och de äldre, så det är ju frågor vi har diskuterat mycket i kommittén också.

LISBETH: Vi har pratat om jättemycket spännande saker nu. Är det nånting som ni känner att vi inte har pratat om som ni skulle vilja berätta om eller prata om?

CHARLOTTE: Jag funderar, Per du kan lite mer om det. Men fritidsbanken, det här att möjliggöra när man lever med funktionsvariation. Att just det här bland idrottsföreningar och så, hur når vi människors olika förutsättningar att vara fysiskt aktiv, fritidsbanken och också kring hjälpmedel och utrustning som möjliggör fysisk aktivitet. Om man till exempel är rullstolsburen. Jag vet inte om det är något men, eller vad har du Per?

PER: Nej, jag tänker också det. Det ligger i betydelse att nå alla och nå dem som har svåraste och både när det gäller att ha tillgång till utrustning. Men också att ha möjligheter, att ta del av olika aktiviteter och därför är det viktigt att den typen av organisationer som möjliggör det också av kan finnas för att underlätta. Så det är viktigt och det är ju också en sak som vi lärde oss av pandemin. Att de som har det svårast, de drabbas också svårast av olika hälsorisker och så att ja, de individer med olika funktionsvariationer är en grupp som vi har tänkt särskilt på.

CHARLOTTE: Ja och de som bor på särskilt boende, liksom hur når man ut? Hur kan samhället möta upp? Och vi vet att de har kortare livslängd och det var till exempel det här med träna med Sofia. De gjorde någon satsning på särskilt boende, men just det här att verkligen nå ut till olika grupper. Och tillbaka till det här med personcentrerat. Vad behöver du för förutsättningar för att kunna få livskvalitet, leva ett liv som fungerar i arbetsliv eller till vardags? Och vad skulle underlätta för dig och då det här med tillgängligheten på hjälpmedel är en väldigt viktig fråga. Och ja, att det blir jämlikt i det avseendet också.

LISBETH: Kommer ni ta upp det också?

CHARLOTTE: Ja, faktiskt. Sen är ju stora komplexa frågor ibland liksom och Per, du pratar så mycket om det tvärsektoriella samarbetet. Ingen aktör kan lösa ensam alla frågor utan vi måste se att det är byggstenarna är på plats utifrån olika aktörer och att man gör det uppdrag man har. Det finns ofta mandat inom uppdraget att utveckla, förbättra och sätta ett ökat fokus på främjande där fysisk aktivitet kan vara en del. Så att det är också det här att få ett förändrat synsätt inom sin organisation och medarbetare.

LISBETH: Låter väldigt mycket tycker jag hur det här hänger ihop med Nära vård för vi pratar mycket om mellanrumsarbetet. Alltså att koppla ihop också hälso- och sjukvården med civilsamhället eller primärvården med elevhälsan eller socialtjänsten eller det särskilda boendet.

PER: Ja, jag deltog igår i ett väldigt spännande sammanhang där diskussionen blev att om man kan prata om att vi behöver röra på oss mer och då kan man ha utgångspunkten att det spelar egentligen ingen roll hur vi rör oss. Vi kan välja vad som helst, bara vi rör oss och då blir vardagsrörelse den viktigaste rörelsen för att det är trots allt det som ur en slags fysiologisk medicinsk mening ger effekt. Så om vi väljer att spela paddel eller om vi väljer att gå ut i skogen eller om vi väljer att åka skidor. Det har ju i den meningen mindre betydelse. Då är det viktigare att man hittar en rörelse som man har som man gillar att göra, så att den upprepas och att den blir någonting som förgyller livet. Och när man har kommit dit då kan man ju också föra ett resonemang och det var det vi gjorde, finns det någonting som man skulle kunna kalla bättre rörelser. Inte i någon värderande mening nödvändigtvis utan också bara peka på det faktum att rörelserna är också en väg till väldigt mycket annat. Och det har vi i kommittén också tagit fasta på. Vi kan konstatera att det uppfyller många andra mål, nämligen att man får en social tillhörighet till exempel eller att man bidrar till en bättre stadsmiljö eller att man bidrar till i vissa avseenden eller åtminstone ha möjlighet att bidra till bättre klimat och alltså det finns att det också blir en sak. Talar man skola så kanske man också kan bredda undervisningsmetoderna genom att använda rörelser och då hitta läroformer som passar vissa individer lite bättre än en traditionell undervisning och så, att rörelsen kan också bidra till andra mervärden. Och det tror jag är viktigt. Så att det inte blir heller en slags mekanisk resonemang om att vad idrott eller träning eller fysisk aktivitet eller rörelse är. Men i vår utredning så är det ju ingen tvekan om att fys, fokus är ju på kopplingen till folkhälsan i både smalare och vid mening. Att det här är någonting som befrämjar hälsa. Och utifrån den utgångspunkten så kan man använda rörelsen till väldigt mycket andra för att skapa mervärden för de vardagsliv som individer lever. Och då har jag varit med under de här åren i så många väldigt spännande och intressanta samtal. Till exempel var jag med i en paneldebatt där som handlade om effekten av corona och vi kunde då i debatten visa att en sport som paddel hade ökat enormt. Och då tyckte jag att det är ju bra för dem som gillar det, men det är intressanta var ju också att vi fick ett lärande exempel på hur man kunde åstadkomma idrottsanläggningar på väldigt kort tid. En annan effekt var att friluftslivet hade ökat, vilket hade synliggjort skogen som livsrum och rörelserum för väldigt många nya människor, vilket hade en väldigt positiv effekt. Och jag nämnde också i det sammanhanget att jag tyckte ett väldigt intressant erfarenhet från pandemitider var att många skaffade sig hund och det kanske är ett väl så effektivt rörelserecept. Därför att där sitter nu en liten rackare och tittar på sina hussar och mattar tre gånger om dagen och undrar, ska vi gå ut nu eller hur tänker ni, att ska jag kissa på fina mattan eller är vi på väg ut. Och det är ju ett nytt liv som många människor har lärt sig att leva med. En ny liten livskamrat som i det här perspektivet, både om man pratar om mer rörelse eller bättre rörelse i någon form av mervärden som jag tycker är spännande, både exempel och erfarenhet.

LISBETH: Det är ju så påtagligt därför det mervärdet är ju, vittnar väl alla om att det är svårt att vara utan den där lilla hunden eller krabaten när man har fått den. Jag skulle vilja att vi avslutar bara med om ni skulle ge några råd till hälso- och sjukvården att kunna ställa om mot en mer proaktiv förebyggande Nära vård. Vad skulle de råden vara, vad är det för viktiga steg vi behöver ta. Charlotte, vill du börja?

CHARLOTTE: Ja, men i dom här mötena med hälso- och sjukvårdsprofessioner när man går till sin vårdcentral, till sjukvården till olika instanser eller företagshälsovården att man verkligen utifrån den här personens situation, det personcentrerade. Att man i dialog och samskapande tittar på vad behöver du för att stärka hälsa eller hantera din sjukdom du har just nu, som Per var inne på lite tidigare. Det finns ju effektiva behandlingar för psykisk ohälsa och för andra. Det kan både vara preventivt och gärna att man sätter in insatserna tidigt, men att det också finns stöd. För att ibland känner jag att man kan som engagerad glad medarbetare. Vi kan forskningen, vi vet att vi kan beröra människor, men också att det är stöd uppifrån från kanske verksamhetschefen. Att det också följs upp att ja, men vi förväntar er att ni satsar på att människor får stöd i att främja sin fysiska aktivitet och att de ska kunna ta ansvar för det och så. Det är viktigt dels att den kunskapsfrågan, att vi får uppdaterad kunskap som vårdprofessioner. Det är inte bara när vi går grundutbildningen utan att ständigt få tillgång till den uppdaterade kunskap och det finns kunskap. Men det finns också en del kunskapsluckor, men också det här stödet och det blir norm att vi använder det här. Jag vet inte hur många, det kanske du kan Lisbeth, men hur många procent går till efter hjälpande åtgärder kontra det förebyggande. Att vi får sanktion att jobba på ett evidensbaserat sätt utifrån patienters behov och vi tar tillfället i akt, för det är ju liksom tusentals vårdmöten varje dag och alla lever med sin knopp och kropp och sin hälsa liksom. Och behöver stöd att hantera den. Och speciellt om man står lite längre ifrån, så att använda den tid vi har. Det är också det. Hur använder jag min tid och har jag handlingsutrymme som vårdpersonal att förändra mitt arbetssätt? Ja, det kanske jag har och kanske min chef också kan stötta mig och vi kanske kan ha vissa indikatorer som tittar på hur jobbar vi faktiskt med fys, där vi förskriver fysisk aktivitet. Men det är inte den enda metoden. Men det är en av metoderna som man kan använda om personen så önskar, att ta emot det här diskussionen kring hur vi främjar fysisk aktivitet. Så att både eget engagemang som medarbetare, engagemang från chefen men också högre upp på att beställa nivå, att man sanktionerar att man får jobba med de här frågorna.

LISBETH: Tack Charlotte, Per vad skulle dina råd vara?

PER: Nej, men jag är inne på samma linje. Att man i sjukvården och sjuk- och hälsovården vågar prata om de här sakerna. Och då tänker jag på hela kedjan, från föräldrar och mödravård och alltså från det att barnen föds till hela vårdkedjan. Man vågar prata om de här sakerna, men gör det på ett ödmjukt sätt utifrån individens situation och vad som skulle kunna passa den individen. Och att man vågar använda det som den mirakelmedicin som det stod i British Journal of medicin som fysisk aktivitet är. I både förebyggande och främjande, behandlande och rehabiliterande syfte. Så ja, jag vill bara fylla i det som Charlotte har varit inne på. Sen skulle jag nog också vilja använda hälso- och sjukvårdsområdet som också är ett exempel på att vi måste tänka på. Att det kanske inte är så att alla människor behöver röra sig mer. Utan det kan faktiskt vara så att en del människor rör sig så mycket att det är skadligt för dem eller att de rör sig ibland på fel sätt eller arbetsuppgifterna är av ett sådant slag att det blir slitsamt för kroppen. Och då kanske man behöver tänka på hur kan man stärka. Så att man inte slits ut i arbeten också. Så att det är lite farligt med att bara prata om mer fysisk aktivitet utan det behövs också en just det som du Charlotte är inne på, en anpassad fysisk aktivitet. Att antingen som stärkande eller att det också finns utrymme för vila och återhämtning.

LISBETH: Tycker ni ringar in ändå det som handlar om att utgå från den enskilda personen. Stort tack för att ni var med i Näravårdpodden och stort lycka till nu med slutbetänkandet.

PER: Tack så mycket.

CHARLOTTE: Tack.