EP126 – Näravårdpodden träffar Evelina Markström

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

EVELINA: …och vi är likasinnade, vi alla vill verkligen driva på det här. Göra det bästa för våra patienter. Vi trivs med våra jobb. Vi vill göra det lilla extra.

EVELINA: …och personalen som jobbade på ambulansen dom blev så upprörda. De liksom verkligen ifrågasatte den här dirigeringen och utbrast att det kommer säkert ta 20 minuter.

LISBETH: Jag vill först tacka er alla som svarat på vår enkät och ett särskilt tack till dig Rosmarie, som hade önskemål om fler exempel från norra Sverige. Och det ska du få idag så jag hoppas att du lyssnar. Vi ska nämligen till Norrbotten och få följa med arbetet med servicepunkterna där. För planer och beslut i all ära, men det är bara att göra, eller hur Evelina Markström. Berätta mer om vem du är.

EVELINA: Hej, vad kul att vara med idag. Evelina heter jag en [hör ej 01:19] tjej i Norrbotten bor och arbetar i den allra nordligaste glesbygden i Sverige. Närmare bestämt i Vittangi, en by om knappt åttahundra invånare i Kiruna kommun. Jag och min man flyttade hit i maj-21 när vi köpte ett hus nära älven och i samma veva en liten Golden retriever tik och snart utökas familjen med en liten baby.

LISBETH: Grattis.

EVELINA: Tack! Jag har en bakgrund i gruvindustrin som många andra här uppe, men efter några år så kände jag väldigt starkt att jag behövde få jobba med människor. Och med hälsa. Och efter några funderingar så landade valet på sjuksköterska och jag pluggade utbildningen på distans mot Karolinska institutet i Stockholm.

LISBETH: Och när var du färdig sjuksköterska?

EVELINA: Jag blev färdig januari-20 så det är lite drygt tre år sedan.

LISBETH: Hur har du det idag? Du sitter hemma i Vittangi idag? Hur är vädret ute och hur ser det ut där i Vittangi.

EVELINA: Alltså vi har haft ovanligt tidigt sådant här vårvinterväder. Ni vet idyllen av Norrbotten med vårsolen och gnistrande snö och så där. Att man längtar ut och grilla en korv och åka skidor.

LISBETH: Eller hur, ja men jag jobbar hemma i Luleå både igår och idag, sen ska jag väg till Göteborg imorgon och så vidare men då fick jag ta en skidtur på lunchen, även i Luleå har vi ju fantastiskt vårvinter i februari.

EVELINA: Ovanligt tidigt.

LISBETH: Verkligen, så är det.

EVELINA: Man får ta alla tillfällen man får.

LISBETH: Just det, men ni flyttade inte så långt då för ni flyttade från Kiruna du och din man till Vittangi.

EVELINA: Precis vi är båda född och uppvuxna i Kiruna stad.

LISBETH: Bara några korta ord om Kiruna stad, hur känns det med en hel stadsflytt och massor med etableringar av ny industri och så. Hur är läget i Kiruna?

EVELINA: Ja, ja, det är väl blandade känslor som kanske de flesta tycker. Jag personligen tycker det är skönt att komma ifrån det, ja.

LISBETH: Berätta också, var arbetar du?

EVELINA: Jag jobbar på Norrskenets hälsocentral inom primärvården, helt enkelt en privat verksamhet inom praktikertjänst. Efter utbildningen så började jag på Kiruna sjukhus på vårdavdelning för att det var det man skulle göra när man var ny, färdig. Men jag trivdes aldrig med den typen av arbete. Jag trivdes med patienterna och teamarbetet och så där, men jag ville gärna ha det här arbetssättet som jag glädjande nog fick upptäcka att man har på primärvården. Så jag blev erbjuden ett långtidsvikariat våren-20 och så småningom blev det en fast anställning och där är jag kvar och trivs riktigt bra.

LISBETH: Vad är det där, om du skulle säga någonting om det där arbetssättet som är i primärvård, beskriva det för någonting?

EVELINA: Det jag upplever är ju att man jobbar nära patient och även anhöriga. Och man har möjlighet som enskild vårdgivare att jobba mycket med uppföljning, med kontinuitet och det är jobbet som jag gör har en väldigt stor, det gör skillnad för enskilda patienter. Sen jobbar vi ju i jättefina team, vi har många professioner i vår verksamhet. Och sen trivs jag ju väldigt bra med att det är en mindre verksamhet. Det blir lättare att komma med idéer, genomföra förändringar att ja, men vidareutveckla, vara kreativ och jobba på det sättet, det tycker jag mycket om.

LISBETH: Det där är ju intressant det där att det spelar roll hur nära man kommer varandra för att kunna vara kreativ, för jag tänker det du säger i det här att det är inte så stort. Hur många kollegor har du? Hur många medarbetare är ni?

EVELINA: Får se, kring 25, jag har inte exakt.

LISBETH: Men ungefär.

EVELINA: Är själv på väg lite på föräldraledigheten, så det har blivit lite nyanställning sen jag började trappa ner, jag säger kring 25.

LISBETH: Kring 25 ja.

EVELINA: Och då är vi ju, då är vi ju egentligen, ja, men vi är ju tre olika enheter. En huvudenhet i Vittangi där jag jobbar och så har vi en filial i Kiruna tätort och en filial i Karesuando och så har vi ju nu då våra servicepunkter som vi kommer in på lite senare säkert.

LISBETH: Men absolut, det måste vi.

EVELINA: Den här bemanningen ska ju då fördelas på ja, men sju till åtta enheter så det är ju en stor logistisk fråga.

LISBETH: Ja, det förstår, är det chefen som är logistiken eller vem är logistiker?

EVELINA: Ja enhetschefen gör väl det största jobbet på den fronten, en eloge till henne.

LISBETH: Men hör du, innan vi ska gå in på servicepunkter och det kreativa som ni har tagit er an för att möta utmaningarna i glesbygd så tänker jag, Nära vård för dig. Vad har du för relation till det.

EVELINA: Jag tänker nära, tänker vi ordet nära då?

LISBETH: Ja, det kan du också ta ordet nära vad, vad är ordet nära?

EVELINA: Nära kan dels handla om ett fysiskt avstånd och det är ju verkligen inte att förakta när det gäller ohälsa och liksom behov av sjukvård. Det är vi synnerligen medvetna om här i glesbygden. Men nära har också en relationell betydelse för mig, vi som vårdgivare. Vi bygger ett förtroende. Vi bygger en vårdrelation till patienten som jag upplever ofta är viktig. God och Nära vård handlar inte bara om det rent medicinska, utan om att det vi kan ge våra patienter ges med genuin omtanke och respekt. Gärna lite kreativitet och nytänkande, att det inte bara är att det här har vi alltid gjort. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

LISBETH: Kunde du redan under din utbildningstid komma i kontakt med och förstå att ja, men det pågår en omställning av svensk hälso- och sjukvård. Vi behöver göra det mycket mer nära invånarna och det du säger det bygga också på det här, både kreativt och det relationella. Kommer du i kontakt med det?

EVELINA: Ja precis, jag läste ju min sjuksköterskeutbildning på distans mot Karolinska och det innebär i praktiken egentligen att jag läste all teori på valfri plats då, men all verksamhetsförlagd utbildning, alltså praktik var förlagd till Stockholms läns landsting. Och det såg jag som en fördel för att då fick jag liksom uppleva en kontrast som jag förstod att det skulle bli. Eftersom jag sen kommer jobba i norra Sverige där jag trivs och vill bo. Och så där fick jag ju verkligen uppleva skillnaden i tillgängligheten på vård, både vad det innebär som vårdgivare och som patient.

LISBETH: Beskriv, hur då. Har du ett exempel.

EVELINA: Ja ja, men det har jag. Jag har ett jättebra exempel från när jag gjorde min prehospitala placering på ambulansen i Storstockholm. Då inträffade ett scenario där vi med en väldigt svårt sjuk patient, inte att förakta. Men vi blev dirigerade till ett annat storsjukhus än det som låg allra närmast. Och det skulle innebära att vi fick en körtid på ungefär 20 minuter och jag blev så lättad. Jag tänkte gud 20 minuter, vi är snabbt inne på plats kände jag inom mig själv. Och personalen som jobbade på ambulansen dom blev så upprörda. De liksom verkligen ifrågasatte den här dirigeringen och utbrast att det kommer säkert ta 20 minuter. Och liksom i min värld var det ju ett drömscenario med sån närhet till högspecialiserad sjukvård så jag liksom ifrågasatt att, men det är ju jättebra. Och trots att det var så akut och lite så där ja, men uppjagat så var det som en millisekund av tiden som bara stannade upp. Det blev bara som en tystnad och de bara tittade storögt på mig, att vart kommer du ifrån egentligen? Ja ja, så det där har jag verkligen burit med mig och idag när jag väntar på ambulans här i Vittangi vid det har hänt att vi har fått vänta tre timmar.

LISBETH: Ja det är ju också...

EVELINA: Innan ambulansen har kommit för att hämta patienten.

LISBETH: Jag känner så otroligt igen mig eftersom jag har jobbat nästan hela mitt liv med vård och gjort ifrån Stockholm med bor i Norrbotten. Och har följt väldigt nära, har ju på inpå skinnet även om jag bor i Luleå som är den största staden så möter jag ju väldigt mycket av norrbottningarna som bor på andra ställen. Och jag tänker mycket på hur Stockholmspräglad vårddiskussionen är och vårddebatten och det här med jämlik vård, att det skulle vara lika vård. Vi måste hitta sätt att göra på olika sätt, vara kreativ som du sa för att kunna ge möjlighet till bra hälsa också i glesbygd. De lösningar och de problem som man pratar om i ett riktigt storstadssammanhang, dom känns inte igen i andra delar av Sverige. Speciellt inte i de riktigt glesbefolkade. Och utmaningar på andra sätt med befolkningsutvecklingen och så också. Så att jag tycker det är så nyttigt att få höra dina berättelser om att du ser det här perspektivet. Vad bra att du gjorde din utbildning på KI.

EVELINA: Ja, jag tänkte att då får jag erfarenhet från vitt skilda kontexter, egentligen.

LISBETH: Jag läste om dig i vårdfokus och då står det så här Evelina tar vården till Svappavaara. Vad är det du gör och hur startar det där?

EVELINA: Ja, men det är väl egentligen ganska precis ett år sedan som det var en riktig sån där, inte lika fin vårmorgon som idag. Utan en riktig vintermorgon med snörök och mörker och de tuffa förutsättningar vi har på våra vägar här uppe med mycket vilt, mycket tung trafik. Vi har ju malmtransporter som går efter vägarna med ekipage som väger 90 ton som man som chaufför möter var tredje minut om de kör på full aktivet. Och det var liksom många patienter som ja, men antingen uteblev eller kom för sent eller kom med andan i halsen till sina bokade tider för provtagning och omläggningar och läkarbesök så klart. Och vi i personalen diskuterade det här senare under dagen i fikarummet, att det är hemskt att man ska behöva utsätta sig för den påfrestningen för att ta ett blodprov och åka liksom ja, men tio mil enkel väg för att lämna ett prov, ett blodprov inför nästa veckas läkarbesök och så där. Och vi ja, men vi förtvivlade över ojämlikheten i sjukvården och började spåna om det är någonting vi kan göra för att göra det lite bättre, lite tillgängligare. Men dagen gick och man rusar på, sådan som man gör inom sjukvården. Ja, men sen visar det sig att våran chef hade liksom spanat på något liknande parallellt, helt ovetande om varandra egentligen. Så när vi nämnde någonting i förbifarten, hon var ju med i båten innan vi ens själva var det. Ja och den fick börja gå under namnet servicepunkter. Så det var ju jättebra. Då fick vi ett namn på fenomenet.

LISBETH: Ja men precis.

EVELINA: Så det gick som väldigt fort från första tankarna till att vi hade våran lokala ledning med oss, till att vi sökte tillstånd både från regionen och från praktikertjänst centralt som var väldigt medgörliga. De nappade också på en gång och hjälpte oss att finansiera en bil så att vi kunde ta oss till servicepunkterna. Och dåvarande regionledning beviljade tillstånd för oss att bedriva vård på servicepunkter. Och kollegor som hade bäst kontaktnät på vardera ort, liksom raggade runt och kollade lokaler där vi kunde vara och jag ställde i ordning arbetsväskorna, beställde material och tryckte upp information och så. Det var ett grymt samarbete och jättebra uppslutning verkligen. Så på ja, två veckor ungefär så en och en halv vecka från den här snönmorgonen så var vi ute på första servicepunkten lite på prov.

LISBETH: Var det till Svappavaara eller vars åkte ni då?

EVELINA: Det första var Masungsbyn har jag för mig.

LISBETH: För ni finns nu på vilka orter?

EVELINA: Ifrån Vittangi bemannade Svappavaara och Masugnsbyn och från mottagningen i Karesuando så bemannar personalen Saivomuotka och Lannavaara. Och sen har vi faktiskt ansökt om att få starta upp en servicepunkt i Abisko längre norrut efter Norgevägen.

LISBETH: Är det från Karesuando då eller vart tar man sig då ifrån, vars blir bäst?

EVELINA: Då blir det från Kiruna man kommer att bemanna, men vi har ansökt två gånger. Vi har ju ny regionledning. Jag vet inte om det har med saken att göra, men första gången blev det avslag och nu har vi ansökt igen och den är nu inte bearbetar ännu.

LISBETH: Då får vi hålla tummarna för det.

EVELINA: Det håller vi tummarna för, vi är redo. Jag har köpt en till bil och anställt en person till och vi är redo.

LISBETH: Men hör du, du sa det här om det här grymma samarbetet. För det verkar ju verkligen, det är ju många instanser som ska på något sätt vara med i det här och ni får till det så otroligt snabbt. Vad var nyckeln? Har du någon aning?

EVELINA: Spontant vill jag ändå säga att det är för att vi är en mindre organisation. Vi jobbar nära varann och vi är likasinnade, vi alla vill verkligen driva på det här, göra det bästa för våra patienter. Vi trivs med våra jobb, vi vill göra det lilla extra. Det skulle jag säga kanske?

LISBETH: Vad har ni fått för reaktioner då från de som bor nu i Svappavaara och Masugnsbyn och dom ställen ni är på.

EVELINA: Det tas ju emot med jättestor glädje. Det kan till och med hända att personer, jag säger personer med avsikt för att de kommer dit för att säga hej eller ta en kopp kaffe och inte för att kolla blodtrycket. Det är liksom, de visar jättemycket uppskattning över att vi kommer ut på orterna. Men sen är det ju, det är ju liksom den faktiska vård vi bedriver som vi dokumenterar och det måste ju synas att det kommer patienter för att vi ska ha möjlighet att fortsätta med det här. Och det är inte de som kommer och dricker kaffe som vi dokumenterar eller skriver upp. Men det är så kul att en möts av ja men som intresse.

LISBETH: Verkligen. Jag tänker så här att det där med att dom kommer och dricker kaffe är ju inte heller oväsentligt ur flera synpunkter. Dels tänker jag om vi ska ha ett samhälle som håller ihop där vi har förtroende för det offentliga och på välfärden så är ju det här jätteviktigt på orter där man kanske har sett att bit för bit monteras välfärden ner. Och man ska ta sig tio mil på snöiga, snörökiga vägar för att lämna ett labbprov, ett blodprov. Alltså förtroendet för hela systemet har ju med det där kaffedrickande att göra och säga att ja, men nu händer det något i byn. Här finns också välfärden till för mig och jag är också skattebetalare och vill tro på det här systemet. Det är ju jätteviktigt. Sen tänker jag också på det nya uppdraget som finns för primärvården i lagstiftningen, att man ska jobba befolknings inriktat. Det blir ju ändå ett sätt att kunna skapa relationer till befolkningen även om de inte just kommer för att de mår dåligt idag eller har en sjukdom, för då skulle man ju kunna tänka sig att man kan göra också sådana insatser. I kaffedrickandet kan man säkert också tänka, tänker jag diskutera livsstil, diskutera hur det ser ut på orten med möjligheten att röra på sig eller det finns ju så många saker som ryms i ett samtal.

EVELINA: Absolut man får det där spontana och så. Det hålls ju liksom, det aktualiseras ju man vet om på orten att ja, men på onsdag kommer sköterskan från Vittangi till byn. Ja, men då ska jag passa på att boka tid för provtagning så att det ligger liksom till ytan så där hela tiden. Att det inte faller i glömska.

LISBETH: Vad är det man kan få hjälp med på den här servicepunkten.

EVELINA: Det huvudsakliga från början, det var ju det här med provtagningar, att det var ju ett väldigt problem egentligen. För det, det blir ju ett problem när doktorn inte har tillgängliga provsvar, när patienten väl kommer på sin årskontroll eller så där. Då måste man ju ta proverna efteråt och sen får man boka en ny läkartid för att vidta åtgärder. Det blir en ond cirkel och det tar mycket tid. Huvudsakliga från början var det här med provtagningen. Men allt eftersom så har det ju som blivit att ja, men vi kan göra blodtrycksuppföljningar. Efter att de har fått läkemedelsjusteringar, så kan man följa upp och se att vi har hittat en, lyckats titrera in en bra dos. Och något jag tycker känns jättebra det är att vi kan jobba mycket med första bedömningar. Säg att vi har ett väldigt stort digitalt inflöde framför allt per telefon med patienter som ringer och ja, jag har lite besvärlig i ögat eller jag har det här på huden eller jag har det här med örat. Ja, men då kan man säga att ja, men titta förbi på servicepunkten imorgon så tittar vi om det är någonting vi behöver behandla på mottagningen eller någonting du kan göra själv. För det är alltid så snopet när någon kommer med obehag i örat och så visar det sig vara en halstablett stor stenhård vaxpropp som inte går av att spola eller suga utan någon uppmjukande självbehandling. Så då står man där och ta emot patienten som har kört kanske tio mil enkel väg, tittar med ortoskopet i örat och säger åk hem och använd Revaxör i fyra dagar och så träffas vi igen. Och det besöket tar 30 sekunder ungefär det. Det är inte alls roligt så att man kan göra sådant ute på plats. Nu kan man ju inte ha med öronsug eller spola öron ute på plats. Men att man slipper den här bomresan helt enkelt.

LISBETH: Jag tänker så mycket att Nära vård också handlar om att skapa, vad ska jag säga möjlighet till självständighet? För det är ju också, det är både vårdens tid, men det är ju verkligen människors tid. De kanske tar ledigt från jobbet, de behöver ordna barnvakt eller de behöver ändra sin ja, var de då hade planerat för den dagen och dessutom utsätter sig för att köra så långt. Så att det finns så många vinster.

EVELINA: Verkligen och särskilt alltså anhöriga också. Det är ju många äldre som bor ute i byarna. Ja och där har vi också ett så härligt hjärtevärmande exempel. En anhörig som bor och arbetar i tätorten i Kiruna och få ta en semesterdag för att åka ut till en by ungefär, vad kan det vara tio mil, tolv mil ifrån Kiruna enkel väg. För att hämta sin äldre anhöriga och skjutsa till närmaste mottagning, säg Vittangi för till exempel en provtagning. Och tillbaka med den anhöriga hem för att sen själv åka hem till tätorten igen. Det är ju liksom ett heldagsprojekt. Och nu har vi en av våra servicepunkter på den orten så att den här äldre patienten tar själv fyrhjulingen hemifrån till servicepunkten lämnar sitt prov och hem igen.

LISBETH: Underbart!

EVELINA: Det har ju förändrat hela tillvaron på sätt och vis för den familjen!

LISBETH: Verkligen! Jag tänker på hur egentligen svårt det är att mäta alla effekter man får av en sådan här innovation kan man säga. Därför att det är ju så mycket effekter som vi kanske inte just ser i sjukvården. Men för den här familjen och den här personen som behövde ta ledigt från jobbet, vilka grejer och också självständigheten att ta sin fyrhjuling och få komma, inte behöva bli hämtad och skjutsad.

EVELINA: Det är en jätteglädje.

LISBETH: Ja verkligen. Hör du berätta lite om din arbetsväska, jag tycker det var lite kul!

EVELINA: Ja ja, men det händer ju också där i samma veva. Vi hade ju flyttat ut till byn och gubben min hade fått alla sina garage som han så länge hade drömt om. Han hade införskaffat en verktygslåda på hjul. Och det var som i samma veva med det här, så när jag såg den där, han liksom kom gående med den. Jag bara, den där är ju perfekt, exakt! Och han är ganska snopen där. Tycker du att någonting till garaget är perfekt, jag bara nej till mitt jobb! Men han hade redan hunnit gå ner, men jag kollade liksom upp vad var för någonting och så skickade jag förslag till chefen på vart man kunde få tag i dom. Så då har den översta delen en löstagbar som är ja, men hantverkarlåda, verktygslåda och så är det ett mindre plant fack som är perfekt för omläggningsmaterial och sen är det stor låda där nere där man kan ha hygienenunderlägg och handsprit och munskydd och stetoskop, blodtrycksmanschett och så där. Och den är helt perfekt. Man känner sig som en riktig hantverkare när man kommer rullande med den

LISBETH: Precis ja, det ser ju verkligen, men det kanske passar bra. Du som har jobbat i gruvan och har lite mer hantverkeriet eller vad gjorde du i gruvan, det har jag inte frågat dig om.

EVELINA: Jaha ja nej, jag jobbade på styrcentralen heter det. Det är lite kontorsmiljö egentligen men dygnet runt. Man övervakar maskiner och processer som går under jord i driften.

LISBETH: Om man bara får fortsätta lite på det spåret. Du sa att du kände att du ville jobba med människor och var det en dag självklart för dig att lämna gruvan för det här arbetet och har det varit som du tänkte dig.

EVELINA: Jo. Alltså, det är ju tyvärr som det ser ut i dagens samhälle det är ju oerhört välbetalt och ja, men på många sätt ett lättare jobb att jobba i industrin än det är att jobba i vården. Så det är klart att tanken gick ju liksom att, men gör jag rätt val? Men jag kände att jag måste, jag har så många år kvar och jobba. Och det är så viktigt för mig att trivas på jobbet och känna att det jag gör har betydelse, det jag lägger min kraft på kan ge ett mervärde för en annan människa. Och sen hur jag skulle göra det. Det var inte självklart från början. Jag funderade ett tag på fysioterapeut eller arbetsterapeut eller kurator, eller åt dom hållen. Men jag kände att sjuksköterskeyrket var liksom, det var så brett och jag hade många förutsättningar att ja, men läsa inslag av kurser eller vidareutbildningar och få en ny kompetens. Ja alltså, nu har det ju bara gått tre år då sedan jag blev färdig, men det känns bara mer och mer rätt ju längre tiden går. Sen ja, jag trivs jättebra med mitt yrkesval.

LISBETH: Det är så härligt också att höra dig berätta det, för jag tänker vi pratar för lite, tror jag om just det här, att vara i en bransch som skapar så mycket värde och använder det inte så mycket heller i våra berättelser. Jag vet att vårdanalys gjorde någon rapport för några år sedan som handlade om chefskap i olika branscher eller var ju fokus på vård. Men hade intervjuat också andra branscher och då sa de, vi förstår inte hur ni inte tar vara på den kraften som finns när medarbetare vill få göra saker som på riktigt spelar roll. Ni behöver inte hitta på någon slogan om varför ni ska finnas eller utan det finns någonting genuint i det att kunna bygga på. Det är jätte, jätteviktigt.

EVELINA: Och det känner jag ju verkligen att det finns på min arbetsplats. Att liksom både Norrskenet lokalt, men alltså även praktikertjänst centralt att det finns ett gehör för våran kraft och det betyder ju jättemycket.

LISBETH: Jag tänkte, de här servicepunkterna är det sjuksköterskor som bemannar dem eller är det också andra professioner?

EVELINA: I huvudsak så är det sjuksköterskor. Ibland är det undersköterska. Det beror lite på vad vi har för personal i tjänst, om det liksom är sjukskrivningar eller ja, hur vi får ihop logistiken helt enkelt. Men så långt det är möjligt så vill de skicka en sjuksköterska för att vi ska kunna göra så mycket som möjligt ute på plats. Då kan vi ge till exempel injektioner eller vaccinationer också vid behov.

LISBETH: Jag tänkte på de här lokalerna ni är i. Ni börjar inventera lokaler, var det lätt att hitta lokaler att vara i. Vad är ni i för lokaler?

EVELINA: Ja alltså, jag törs inte säga så där rakt ut om det var lätt för det var inte jag som gjorde det huvudsakliga jobbet där. Men det gick väldigt snabbt så hade vi lokaler att tillgå och bemötandet från de vi ringde till var ju väldigt positivt, så det var ju många som ville ställa upp. I Svappavara är vi i PRO:s lokal som vi hyr av dem. Ja, och i Lannavaara och Saivomuotka har jag inte stenkoll på, men det är i relation till gamla skogarna där har jag för mig och i Masungsbyn är vi i hemtjänstens rastlokal när de inte är där.

LISBETH: Det är också intressant, samarbetet med kommunerna och hur ser ni något sådant samarbete. Skulle man kunna tänka något kring det framåt?

EVELINA: Precis, på sätt och vis var det ju lite det här med gränslandet mellan primärvård och hemsjukvård som vi också resonerade kring den där snöiga februari morgonen för ett år sedan. Att det finns ju ändå en gräns för när man beviljas det ena och det andra och det är ju fullt förståeligt. Det måste det ju finnas. Men jag upplever, särskilt nu sedan jag har börjat jobba här i Vittangi som är en mindre ort att vi jobbar närmare varandra. Att det är ett väldigt fint samarbete, man känner ju varann, man kan hjälpas åt åt båda håll mellan varann. Så det fungerar väldigt bra.

LISBETH: Kul, för jag tänker också, det är ju där vi vet att vi har våra ja, men bästa resursvinster, att kunna jobba mycket mer ihop och tänka vi delar kunskap med varandra också när vi kommer nära, så att det är på många plan.

EVELINA: Och det är ju verkligen en fördel med att det är mindre ort, så att allt sådant här redan när man kommer till Kiruna tätort upplever jag, som ändå är en liten stad, så blir det mycket bökigare. Man har ju inte ett ansikte på vem man pratar med. Man är så [hör ej 36:17] eget. Man har alldeles fullt upp på sitt eget bord. Man räcker liksom inte till så ju mindre verksamheter det är, ju mindre, ju mer personliga kontakter är och mindre stora system underlätta liksom samarbetet, gynnar ett bättre utbyte.

LISBETH: Ja, det har ju varit någonting som vi pratat mycket om i norra Sverige, alla norra regioner, att innovationerna kring Nära vård kan mycket väl komma från glesbygd, därför att man har det som ett annat måste. Ett varför vi behöver göra det här, men också den här närheten till varandra. Känslan för att vi har relationer också med varann. Och är nära gör att det är lättare och det där tycker jag också är intressant. Allt behöver ju inte komma från storstadsmiljön och sen växlas över till andra miljöer utan det kan ju också vara tvärtom faktiskt. Och jag tror absolut att det är så också att vi har mycket att lära ut. Jag tänkte, jag glömde fråga, så att det är övervägande sjuksköterskor ibland undersköterskor, om ni ser saker som kanske fysioterapeuten hos er i Vittangi skulle behöva titta på eller, då får man åka in till själva hälsocentralen?

EVELINA: Precis, så ser det ut i dagsläget. Men jag tänker ändå att då har man ju ändå fått den första bedömningen att kanske jag som sjuksköterska ha kunnat titta på benet eller armen eller axeln eller vad det kan vara och på ordination av fysioterapeuten kanske ta en första anmes eller så där. Och fysioterapeuten kan kontakta patienten per telefon och man kan komma överens om en plan framåt. Så jag tänker att även där slipper man ju en bomresa.

LISBETH: Verkligen. Och jag sitter och tänker, jag spelade in en annan podd som handlade om och då är det på läkarsidan, hur man har lite mer digital eller telefon konsultation mellan varann i specialistvården och primärvården. Och man ska ju kunna tänka så här också, du är där i Svappavaara, möter någon att man framåt kunde tänka att ja, men jag kan, jag har min padda här och jag har min kollega som jag kan kontakta på vårdcentralen. Så kan han eller hon titta på hur du rör ditt knä eller vad det kan vara, att det finns ju säkert otroligt mycket med den teknik man har också när man har någon som är på plats.

EVELINA: Absolut, det tror jag kan ligga på framtiden.

LISBETH: Om du skulle radda dem framgångsfaktorerna för er, att ni har lyckats med det här och att det gick så fort och så. Vad är framgångsfaktorerna, skulle du säga? Du har ju sagt lite grann av dem, men så här lite koncentrerat.

EVELINA: Precis. Ja men först ligger det väl kanske på personliga plan med vilja och inspiration. Och sen på att vi ja, men verkligen jobbar för det. Det här är ju liksom inte någon som, det vi har gjort är ju, det kommer ju inte från en person ensam utan det är ju ett fantastiskt gott samarbete för ja. Men när jag eller någon av mina kollegor och ute på servicepunkterna då täcker ju resterande personal upp på de ordinarie mottagningarna. Så det är ju ett enorm samarbete hela personalgruppen i mellan. Och sen tror jag att en viktig faktor är att vi är en mindre verksamhet där man jobbar nära varann, både anställda och ledning.

LISBETH: Har du några kontakter med andra delar, alltså andra glesbygdsområden? Hur sprider sig sättet att jobba så här? Jag har kommit i kontakt med Västernorrland, i Näsåker där man gjorde något liknande tillsammans också med invånarna där. Men har du någon bild av eller kontaktnät med andra som är nyfikna eller gör det här?

EVELINA: Efter den här vårdfokusreportagen, så är det faktiskt några ja, men studiekamrater kan man väl säga från södra Sverige som har hört av sig och varit väldigt intresserade och inspirerade.

LISBETH: Det förstår jag.

EVELINA: Av det här och det är väldigt kul att höra att man har tagit till sig det även i storstadsregionerna på de enheterna. Men det är ungefär det jag har kommit i kontakt med för att jag är ju lite under nedtrappning nu här inför föräldraledigheten. Men, men det har absolut funnits ett gehör och att det har uppmärksammats det vi har gjort.

LISBETH: Och jag tror att vi är i ett läge där man skulle behöva lite dokumentera ner det ni har gjort så att man kan se ja, men hur ska vi kunna göra någonting liknande på våra orter och speciellt nu med fokuset på att vi måste stärka upp hälso- och sjukvården i glesbygd och landsbygd så är det ju jätteintressant. Så det får vi väl se vad vi kan hjälpa till att bidra med också framåt, att få till det på det sättet. Om du får drömma framåt nu, förutom att jag förstår att nu har du ju fokus på något helt annat och det är ju det bästa att drömma om såklart. Men om du ändå får vara jobb-Evelina ett tag alltså, sjuksköterskan Evelina och drömma framåt om utvecklingen av hälso- och sjukvården, den Nära vården i Kiruna med omnejd, med alla byar där runt. Vad tänker du?

EVELINA: Ja alltså, det är ju inte så svårt att vara sjuksköterskan Evelina i alla fall för jag hade en kollega på besök här och de nämnde någonting om jobbet som vi börjar diskutera. Och nej, vi får inte prata om där, nu längtar jag till jobbet. Ja, så det åh men det känns helt fantastiskt det här vi har framför oss. Men jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka till jobbet också. Och om jag fick drömma om framtiden. Ja alltså, nu jobbar ju jag i primärvården. Men jag ser ju verkligen att sjukvården här uppe raseras, alltså både bildligt och bokstavligt. Sjukhuset i Kiruna är påverkat av gruvbrytningen. Det ligger ungefär ja 100 meter ifrån gymnasieskolan i Kiruna och den nya gymnasieskolan kommer snart, den är snart färdigbyggd. Man kommer att börja verksamhet i den om knappt ett år, men man har inte ens börjat planera för det nya sjukhuset. Inte ens var det ska stå någonstans. Och det är väldigt påverkat av sprickbildning. Så det är en förtvivlan, jag känner nästan att jag darrar på rösten. Det är en förtvivlan att se hur sjukvården generellt här uppe i norr verkligen raserat och då är det ju liksom både rent bokstavligt, den håller på att rasa ihop och bildligt. Att ja men många verksamheter läggs ner helt enkelt och det blir ju en enorm utmaning i primärvården. Man märker liksom, när vi har stafettläkare i tjänst som är van att jobba i större orter. Då ligger det liksom väldigt nära till hands att ja, men du får åka till öron och göra en bedömning. Och ja, men du får åka till gastro och göra en bedömning. Och ja, men jag skickar en remiss till specialist och så där va, men du kan inte skicka en patient 40 mil enkel väg för något, alltså det man gör det inte över en eftermiddag. Så ja, det blir väldigt tydligt vilka resurser vi har här, även om vi har oerhört viktig vårdpersonal i primärvården så behöver man ibland specialister och de är långt bort. Så om jag fick drömma så skulle man ta ett beslut om ett rimligt sjukhus i Kiruna tätort. Med tanke på att vi har världens största underjordsgruva. Vi har rymdindustri, vi har enorm turism. Vi har en av världens största kommuner till ytan sett. Ja och att det beslutet tas brådskande och någon sätter spaden i jorden.

LISBETH: Just det. Är det något du inte vi inte har pratat om som du skulle vilja ha sagt?

EVELINA: Men jag tycker vi har haft ett väldigt bra samtal. Det har varit kul att diskutera det här nu med vård och olikheterna, men också möjligheterna. Det låter ju mycket som att ja, men att det var så lätt gjort men det ligger ju mycket i att alla drar åt samma håll. Både personalen som jobbar närmast patienterna och den lokala ledningen och den centrala ledningen och regionpolitikerna. Så det är verkligen, jag vill verkligen belysa det. Att det är liksom så många möjligheter med alla drar åt samma håll.

LISBETH: Det tyckte jag blev väldigt fina slutord för den här podden. Stort tack Evelina för att du har varit med och lycka till både med det lilla barnet som ska komma och framtida utveckling av vården. Tack så mycket.

EVELINA: Tack så mycket.