EP114 – Näravårdpodden möter utsatta kvinnor

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

Gäst 1: …mitt i det här att man har utsatts, man kommer skadad, man kommer utlyft, inga pengar inget id-kort, ingen telefon så ska jag också vara projektledare i mitt eget liv.

Gäst 2: …och det är brutalt att sitta inlåst som kvinna, utan att man har gjort någonting. Man är inte skyldig till någonting, men man sitter ändå inlåst och helt utlämnad åt sig själv och sina upplevelser alltså. Det går inte att föreställa sig. Det är värre än att sitta på kåken.

LISBETH: I veckans avsnitt av Näravårdpodden så får vi återkomma till projektet Jämlik vård för kvinnor i hemlöshet. Vi hade i höstas ett samtal med forskaren Elisabeth Mattsson och psykologen Klara Essemyr om deras erfarenheter och arbetet med att stödja personer i hemlöshet och också om det här samskapande till forskningen som det här projektet handlar om. Och idag ska vi få ta del av samtalet och föra det vidare och prata utifrån den egna erfarenheten av att leva i utsatthet och hemlöshet och hur bemötandet borde se ut och varför det är så viktigt med samskapande forskning för att lära och förbättra på riktigt. Så jag är jätteglad att få välkomna er Gäst 2, Gäst 1 och Anna till Näravårdpodden. Välkomna.

Gäst 1: Ja, men tack.

LISBETH: Jag tänkte vi börjar med frågan om vilka ni är så ni får chans att berätta det är för dem som ska lyssna. Gäst 2. Vill du börja berätta, vem är du?

Gäst 2: Ja, jag är heter Gäst 2 och jag är en kvinna på 50 år och jag har levt hela mitt liv vid missbruk i princip. Jag börjar missbruka när jag var 13 år och har levt i hemlöshet av och till under hela mitt Gäst 2. Jag har haft fast bostad ibland också, men jag har levt på gatan. Ja och idag lever jag med skyddad identitet, för jag hamnade i ett kriminellt nätverk och det gick illa, så att jag lever skyddade idag. Jag har bott på mycket olika skyddade boenden och så och det var på det sättet jag fick kontakt med det här projektet. Genom mitt skyddade boende som jag bodde på vilket är fantastiskt, men så det är väl i stora drag min historia.

LISBETH: Tack, ja vi får komma tillbaka för du ska få berätta om din roll också som forskningsassistent i det här projektet. Gäst 1 berätta, vem är du?

Gäst 1: Ja, jag är väl en kvinna på 57 år och hamnade, jag har, ja, jag hamnade på skyddat boende akut. Har ett yrkesliv och har aldrig varit med om tidigare att vara i varken hemlöshet, eller våld i nära relationer. Blev utsatt ganska så tufft under åtta år, en akut situation skedde och jag hamnade på akuten och därefter så blev jag placerad på skyddat boende och det är också via det skyddade boendet som jag nu också är med i det här projektet.

LISBETH: Tack, vi ska prata, precis som jag sa till Gäst 2. Du har ju också en sådan roll som forskningsassistent och vi återkommer till det. Anna, du har en liten annan roll i det här arbetet, vem är du, Anna?

ANNA: Ja, det är ett sådant där existentiell fråga, vem är du? Jag tror att jag tänker börja med att säga att jag är kvinna, för det har blivit så tydligt för mig i det här projektet, att vi i samhället lever med lite olika villkor så att jag startar med den. Men jag är sjuksköterska och forskare och lärare och jobbar på högskola i Stockholm och är ja, forskare i projektet jämlik vård för kvinnor i hemlöshet och har jobbat då med det här med samskapa vård med de här grupperna sen 2019.

LISBETH: Gäst 1, jag vet också att du har ju också ett förflutet i universitetsvärlden. Du sa ingenting om det i din presentation? Berätta?

Gäst 1: Ja, det är så svårt för mig. Ja ja, jag är ju både, har en akademisk bakgrund, jobbar med det idag också, samtidigt som jag har också blivit utsatt för både hemlöshet och våld i nära relation så ibland vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Men här tänker jag väl att jag är privatpersonen samtidigt som att jag tror att i och med att jag har den akademiska bakgrund jag har så kan jag faktiskt kombinera de oerhört tragiska, tråkiga erfarenheterna jag har samtidigt med forskning. Så det är väl det jag tror att jag bidrar med. Men absolut, jag jobbar fortfarande inom universitetsvärlden, men inte, jag kommer inte ifrån vården. Jag kommer ifrån pedagogiken.

ANNA: Och ja, jag kommer ju ihåg Gäst 1 när vi träffades första gången. För då höll vi på och jobbade med, vi har gjort intervjuer av kvinnor som lever i akut hemlöshet i Stockholm. Och så har vi skrivit ut intervjuerna och då har vi de här textmassorna som vi ska jobba med. Och då träffades vi första gången och då har vi träffats varje vecka i anslutning till det skyddade boendet. Och då satt vi med de här intervjuutskrifterna och tittade och då sa du att ja, men har ni funderat på vilken teori ni ska använda när vi ska analysera de här internt, sa du. Jaha sa vi. Nä men det var väldigt, det blev väldigt spännande och roligt och vi var ju flera i gruppen så det var ju inte du och jag liksom utan det var ju flera kvinnor och då blev det så tydligt hur vi tillsammans kunde kombinera både erfarenheter och kunskap i det här arbetet med att analysera och fundera på, hur ska vi förstå vad de här kvinnorna har sagt, och hur ska vi låta de här kvinnornas erfarenheter i kombination med våra utbildningar och erfarenheter leda till att vi vill göra någon förändring i vård och bemötande, så jag tycker att det där, ja, det blev. Det blev så tydligt för mig där

Gäst 1: Det klaffade.

Gäst 2: Det är en häftig sak. Jag vill egentligen också säga att vi alla kommer från så totalt olika bakgrunder, men erfarenheterna är oftast de samma. Jag menar jag och Gäst 1, vi kommer, vi är ju som raka motsatsen. Jag kommer från gatan. Jag har aldrig levt ett normalt liv liksom. Att äta middag är liksom en nyhet för mig liksom, men vi kan ändå dela erfarenheter och det. Det är jättestort, tycker jag.

LISBETH: Jag skulle precis fråga det. Gäst 2, hur många kvinnor är det som finns med i det här projektet och kan du säga mer kring det du säger nu, om att ni har de olika men lika bakgrunderna ändå.

Gäst 2: Ja nu lever ju inte jag på, nu bor ju inte jag på det skyddade boendet. Jag lever ju på en skyddad adress i Sverige. Så här, så att jag är ju inte med i gruppen. Jag är ju med på distans just nu, men jag var ju med från när det startar från första början så och det var ju något fantastiskt när vi en gång i veckan träffades så kunde det vara allt från en kvinna till 5, 6, 7 kvinnor kanske som mest eller nånting varje vecka och alla kommer från olika bakgrunder. Jag menar, men konsekvenserna av vad vi har upplevt blir de samma. Det spelar ingen roll om man är höginkomsttagare eller om man har levt ett ordnat liv eller om man har levt ett liv på gatan. Men trauman här blir rätt så lika liksom och det tycker jag för mig är en stor insikt på något vis så att det är ett så att det är på det sättet liksom vi har en gemenskap med varandra.

LISBETH: Jag tänker på det du sa, Anna, jag är kvinna. Har det också, jag tänker Gäst 1 o Gäst 2, har det också varit viktigt. Ser ni det som någonting särskilt i det här? Gäst 1, hur tänker du?

Gäst 1: Absolut, absolut att i och med att jag kommer från den bakgrund som jag har, både yrkesmässigt och privat, så det är klart att man vet att kvinnor utsätts för våld och så och såna här tråkigheter, men att hamna i det själv och se hur olika system och organisationer heller inte finns där, alltså en person som Gäst 2 vet om att system och sånt inte fungerar, men att jag som har haft en otrolig tilltro till att saker och ting fungerar i våran välfärdsstat, det gör inte det. Tragiskt men sant, men att vara kvinna har blivit jättetydligt. Det är det jag menar med att kvinnor och allra helst den här gruppen kvinnor som ingår i projektet är en oerhört dold grupp. Som inte jag, ändå så här jobbar jag inom pedagogiken sedan många, många herrans år och den här gruppen kvinnor finns inte, syns inte. Verkligen inte. Så tragiskt.

LISBETH: Din erfarenhet Gäst 2 från den bakgrund du har. Vad tänker du om kvinnors utsatthet i det du ser och det du har med dig?

Gäst 2: Ja alltså det. Det är två helt olika verkligheter, alltså. Män lever i en verklighet och kvinnor en annan, alltså som kvinna i missbruk så är man dubbelt utsatt. Man är utsatt både som missbrukare men som kvinna i missbruket det är en obeskrivlig alltså, det är en värld som inte är mänsklig, liksom. Så att män och kvinnor lever på två helt olika liksom, vad heter det, omständigheter eller två helt olika verkligheter. Så är det. Man blir väldigt utsatt som kvinna, alltså misshandlad, utnyttjad sexuellt, liksom såld. Ja det är sånt som är vardag liksom i missbruket ut på gatan liksom livet ute på gatan.

LISBETH: Jag tänker så här om vi skulle...

Gäst 2: Och man ser inte ja kvinnor hörs ju liksom inte. Det är det mycket som är problemet. Att männen hörs mycket högre liksom alltså överallt i samhället men även i missbruk och i sätt att få vård kvinnor får inte samma vård man kommer som kvinna inte in på avgiftningen lika lätt som män gör. För att män tar större plats och låter högre liksom eller på boenden och överallt så kvinnor får, de får sitta i hörnet då de sitter tyst och lider. Men mannen brötar runt och blir ett problem och det är de som får hjälp. Och, det tror inte jag folk har en aning om och som sagt det syns liksom inte för att kvinnor vare sig syns eller hörs. De lider i det tysta många gånger.

LISBETH: Jag ser att du nickar Gäst 1. Jag tänker på det om vi skulle uppehålla oss en liten stund kring det vi tror fungerar i ett välfärdsland, men som ni ser så tydligt inte fungerar. Kan ni beskriva den verkligheten Gäst 1, du nickar när Gäst 2 gör sin beskrivning av att kvinnor inte hörs och inte får den tillgång. Berätta vad du ser.

Gäst 1: Utifrån att jag hamnade på skyddat boende, så träffade jag ju många precis som Gäst 2 säger olika kvinnor från olika bakgrunder, olika åldrar. Jag har aldrig mött en sådan gemenskap som jag träffade som jag mötte då på det här skyddade boendet där, att se att kvinnor verkligen är utsatta. Jag hade ju inte riktigt sett det, men nu ser jag det verkligen på ett helt annat sätt och jag är inte riktigt säker på vad frågan var i grund och botten. Men kan du ställa om den, Lisbeth?

LISBETH: Jo, men jag funderar på när du när du har tittat på. Du berättade att du tänkte tidigare att vi har ju en bra välfärd och sen har det blivit så uppenbart att det inte är så, du nickar så när Gäst 2 också berättade hur hennes upplevelse?

Gäst 1: Ja, och jag har ju haft det bra relativt länge eller hela mitt liv framtids för en 10 år sedan det. Och när man kommer in i systemet, så ser man att välfärden finns inte där för alla. Man blir ifrågasatt. Man har någon slags förklaringsplikt för alla som man träffar och det handlar om vården där kan man bli bemött lite tokigt. Jag tror att många som jag träffade, för man söker ju ofta för något annat än att man är utsatt för våld. Och när man då kommer dit och man ser verkligen att de fattar vad jag är utsatt för, men de vågar inte fråga. De vågar inte säga det rent ut och ibland så är det faktiskt det man behöver. Nu är det svar på något annat, men att ja välfärden finns inte där i och med att du är så utsatt. Så mitt då till exempel som när jag blev placerad på skyddat boende och det var tredje graden där man anser att, tredje gradens skyddat boende, då är det. Man får inte, det är riktigt, riktigt högsäkert alltså. Det är den högsta säkerhetsnivån. Så mitt i det här att man har utsatts, man kommer skadad, man kommer utlyft, inga pengar inget id-kort, ingen telefon så ska jag också vara projektledare i mitt eget liv. Vad händer med jobbet, vad händer med katterna, hundarna, lägenheten, boendet, Försäkringskassan. Du måste bli sjukskriven men vad ska du bli sjukskriven för. Så jag ser att ett utvecklat välfärdssamhälle så måste det finnas, alltså det måste finnas stöd, för att det är vattentäta skott emellan vård socialtjänst, polis. Det här blir ett jättebekymmer och det kanske, det är svårt att förklara men det blir ett jättebekymmer. Dessutom så är jag en sån som får hjälp fortare än någon annan i och med att jag har levt ett ok liv, jag har ett jobb. Men de som jag har mött bland annat, unga kvinnor som har barn också blivit indragna i kriminella cirklar och får inte alls lika mycket stöd och hjälp som jag får. Så jag ska inte vara den som gnäller men det finns också hierarkier. Inom vem som är utsatt mest, det har jag sett och det gör mig riktigt ont, riktigt ont. Jag är den, jag är ju den typen av misshandlad kvinna som får stöd. Men det är inte alla som får det. Mig kan man satsa på och det här är gör ont. Det är ju, det blir någon slags överlevnadssamvete, jag vet inte nu, men liksom där det blir någon slags skuld i det också och det blir så tydligt när man möter vården. Mig tar man hand om och sen har jag väl sett de andra blev bara utkastade från akuten, andra. Förlåt att jag är stark i mitt uttryck, men jag har sett det här.

LISBETH: Och det är så viktigt, för det är ju inte det.

Gäst 2: Det är milt, det är inte starkt, det där är milt uttryckt tycker jag.

Gäst 1: Jag försöker. Nu sitter vi i en podd tyvärr, va, men jag menar, det finns hierarkier också och det är inte rättvist.

LISBETH: Hur ska du tänka, jag tänker också Gäst 2 som har erfarenhet av missbruk tillsammans med den andra utsattheten, hur påverkar det att ha en samsjuklighet på det sättet, att ha ett beroende och också ha annan problematik, hur möter vården och omsorgen och socialtjänsten som Gäst 1 tar upp det där, som en helhet?

Gäst 2: Ja, det är ju en katastrof alltså, men problemet blir ju att någonstans så måste man se mer och det tycker jag är ett jätteproblem. Att missbruket och trauma hänger ihop. Jag har missbrukat för att överleva mina trauman för att jag hade tagit livet av mig annars på fullaste allvar jag. Jag kan inte bära allt det jag varit med om själv. Jag orkade inte det liksom när jag var ung, det var därför jag drogade, inte för någonting annat. Så att problemet i grunden och det är 99,9 procent av alla missbrukande kvinnor, är att det ligger trauma i botten liksom. Så man blir traumatiserad där ute. Och det, det tar man alltså så tänker man inte så mycket liksom utan för mig handlar det mest om att jag skulle gå och lämna, jag satt inlåst på ett skyddat boende med jättehög säkerhet med videokameror och skottsäkra rutor. Och satt där själv med mina trauman och skulle vara drogfri och räddas bara. Jag skulle bara överleva, men jag fick ingen. Jag fick ingen hjälp liksom. Jag fick gå till Maria mottagningen och lämna urinprov för att visa att jag var drogfri. Men jag fick ingen terapi. Jag fick inga samtal ingenting och det är brutalt att sitta inlåst som kvinna utan att man har gjort någonting, man är inte skyldig till någonting. Men man sitter ändå inlåst och helt utlämnad åt sig själv och sina upplevelser liksom alltså, det går inte att föreställa, alltså. Det är värre än att sitta på kåken. Så att det är jättetufft där och om man har ju inget värde alltså som missbrukande kvinna har man överhuvudtaget inget värde. Man är inte människa, liksom man är fråntagen att vara mamma, kvinna, dotter, vän alltså, man är inget av det där. Man är bara ett jävla avskum liksom. Och det är också en större skam som kvinna än för män att vara fast i missbruk och ha misslyckats totalt med att vara mamma och leva upp till sin kvinnoroll och hela alltihopa som det är i samhället liksom. Så det är en enorm skam. Och tufft. Ja, jag är drogfri idag. Det är liksom någonting fantastiskt. Det har varit en jättelång väg och tufft har det varit liksom, men jag är tacksam idag. Jag har varit drogfri i 2 år nu och jag är jättetacksam för det liksom att jag har fått och går i trauma behandling nu och det är min räddning till livet, annars hade jag inte.

LISBETH: Hur kom det sig att du fick tillgång till traumabehandling?

Gäst 2: Ja, det slutar faktiskt ja, det var så här att jag mådde till slut så dåligt i min drogfrihet när jag inte kunde hantera mina trauman, att jag hamnar på psyk. Jag varit inlagd alltså för att jag tog inget återfall den gången för att fly utan jag stannade liksom. Men då mådde jag så psykiskt dåligt så att jag var en fara för mig själv och då händer det grejer och jag har varit faktiskt inlåst på psyk och överläkaren säger till Soc att får inte hon hjälp så överlever inte hon liksom och då började alla samarbeta. Så att Soc faktiskt köpte in en traumabehandling till mig och det är den jag går på idag och det är min livlina, alltså. Det är det som ger mig livet tillbaka och gör att jag orkar sitta här idag. Att jag har min drogfrihet, att jag har kontakt med mina barn idag, jag har tre barn, jag har fått tillbaka kontakten med dem alltså det ger ju faktiskt livet tillbaka. Så viktigt är den här traumabehandlingen liksom. Och ja, jag är så tacksam för den.

LISBETH: Jag förstår det. Jag tänker att vi har ju haft en statlig utredning som har lämnat sitt. Inte det sista betänkandet, men samsjuklighetsutredningen som pratar väldigt mycket om de här sakerna, att vi måste få ihop dem och det är en viktig utredning också i Nära vård. Jag tänker Anna, du är sjuksköterska du utbildar sjuksköterskor, du är också forskare. Vad kan vi göra som utbildare för att möta de här problemen på nya sätt för jag inbillar mig ändå att varje individ som jobbar inom de här branscherna, vård, omsorg, socialtjänst vill ju göra någonting annorlunda. Men någonstans tar systemet på något sätt över och vi gör vår lilla del i ett pussel som inte alls hänger ihop, där bitarna inte passar. Vad ser du och vad har du lärt dig Anna, i från mötet med Gäst 1 och Gäst 2 och de övriga kvinnorna.

ANNA: Ja, det där är en fråga som jag ägnar ganska mycket tid åt fortfarande och funderar och kommer jobba med framåt i flera år tror jag. För att jag tror precis som du att de här människor som har sökt sig till att jobba inom vård och omsorg och socialtjänst vill ju väl. Alltså man har ju sökt sig för att man… och sen skulle man fråga alla dom här människorna också som arbetar, är alla människor lika mycket värda. Då svarar ju alla ja och alla kan, man har olika Etiska koder och man har riktlinjer som alla kan så att man har den här teoretiska kunskapen. Men sen någonstans i, och jag tror att det kanske har att göra med pressade situationer och stress eller så där både att man kanske blir triggad själv av att möta någonting som är svårt och utmanande och kanske också att man står och har flera personer som behöver hjälp samtidigt. Då i det där så händer det någonting som gör att man prioriterar ner personer som inte, ja, det blir det blir någon slags rangordning i det där. Och då tar man dem som är liksom hela och rena och jobbar, på något sätt före. Så att jag tror att och jag har läst mycket om det här för att jag funderar på det. Och i forskningsprojekt framåt just det här. Vad är det som gör, alltså man har omedvetna fördomar och omedvetna prioriteringar man gör. Hur kan man komma åt det? Och då handlar det ju mycket om att för det första bli medveten om att man har det här. För att jag tror att de flesta ändå tänker, ja, men jag gör ju så gott jag kan. Jag kan inte göra mer än jag gör och det är ju någon slags överlevnad i det också. För det är förstås, jag tror verkligen inte att folk går till jobbet och tänker, nu ska jag försöka skada folk utan det blir liksom knasigt i det där. Så jag tror ett första steg, det är ju att ta fram fakta, att det blir knasigt och det finns ju forskning både globalt och nationellt, att man ser att till exempel då kvinnor som är utsatta för våld, som har substansbruk och hemlöshet får inte samma insatser, får inte smärtlindring, alltså så att först att få de där hårda data. Att det är så här det faktiskt ser ut. Sen om man ska tänka ja, men personer med ett annat förstaspråk än svenska, personer med någon hudfärg. Då blir det ju ännu mer, alltså religion, så alltså första steget är på något sätt att bli medveten om det där. Och sen kommer man ju tillbaks till någon slags vårdplaner och ja alltså de gäller oavsett person. Och då kommer man ju in på det här som Gäst 1 och Gäst 2 har pratat om, välfärdssamhället att jo, men grundläggande sociala rättigheter, rätten till hälsa, rätten att få tycka till. Och den ska man ju inte behöva kvala in för, alltså bevisa att man förtjänar utan vi förtjänar alla. Ja, så det blev en liten utläggning där, men jag tänker som individuell person. Då tänker jag att det handlar om mötet. För att jag tycker många, jag har träffat ganska många kvinnor nu och några har jobbat närmare med och några träffar jag ganska kort på det här boendet då. Att de kanske bara är där i en månad. Och sen är de någon annanstans och sen att vi har träffat folk ute då. Då berättar nästan alla som har, alltså, alla kan komma ihåg någon som lyssnade någon som brydde sig, om någon som såg mig och helst vill vi ju att alla ska göra det, men då kan man ju försöka vara den där någon alltså att varje gång jag träffar någon så gör jag allt jag kan för att vara där i rummet med den här personen och inte någon annanstans. Ja och det handlar ju om flera saker också att jobba med sig själv. Det vet jag att vi pratade mycket om Gäst 2 när vi träffades och började i projektet. Då sa ju du, för vi var ju lite så här osäkra Elisabet och jag som jobbar i projektet, hur ska vi säga och hur ska man prata? Och då sa ju du Gäst 2 så tydligt att om man inte ens kan benämna det här då skuldbelägger man ju ännu mer. För jag tyckte liksom att ja, kan jag verkligen säga, kan jag använda order droger, kan jag använda det här ordet? Jag kände mig så osäker och du Gäst 2 var ju väldigt tydlig med ställ raka frågor. Har du blivit slagen? Har du blivit såld, alltså rakt på sak? Håll inte på att linda in. Ja på något sätt där.

Gäst 2: Ja, det är ju det att våga fråga och våga stå kvar och lyssna på svaret för att det vågar folk oftast inte eller pallar inte göra det och det är helt avgörande. Det kan vara skillnad på att liksom att man får lite hopp att någon faktiskt vågar lyssna på vad fan det är frågan om liksom. Det är jätteviktig.

ANNA: Jag tror att man kanske inom olika vård, omsorg och samhällsinstanser också tvekar för att om jag nu frågar hej Lisbeth har du blivit slagen, har du blivit såld och så svarar du ja och ja då blir det ju OK, vad gör jag nu. Och då kanske det är bättre att inte fråga. Alltså på ett omedvetet plan tänker man så. Men bara att få, för det var en kvinna jag pratade med för två veckor sedan som jag träffade och hon sa att man har ju olika liksom förlopp i det här, att man kanske väljer att gå tillbaka till den som faktiskt utsätter en för våld. Och den här tjejen berättade att, för hon röker, hon sa, ett paket cigaretter kostar, jag tror att hon sa 60 kr. Jag är inte säker på att det stämmer. Och jag får 40 kr om dagen i ersättning när jag är här, så jag är nu inlåst. Jag får inte ha kontakt med någon och jag kan inte ens röka. Ja då kanske det är värt det att gå tillbaks. Jag vet att jag blir utsatt för det här, men då kan jag i alla fall röka. Så sa hon att i vården, även om jag bara är då på vårdcentralen till exempel en kortare stund, men att jag under den stunden får vara med någon som lyssnar och ser mig. Då ger det mig några minuters respit och vila och jag vet att det finns där. Sen går jag hem, men jag har det där goda med mig. Jag har inte riktigt processat den, för jag blir ju så här att jag vill bara sätta mig och gråta när jag hörde det där, alltså på ett sätt. Men jag tänker samtidigt att men då kan vi vara de där minutrarna och inte skuldbelägga jaha, nu gick hon ju tillbaka. Förra gången pratade vi om att hon inte skulle göra det och nu är hon här igen med samma problem. Jag kan inte hjälpa henne. Alltså så, utan hjälpen kanske består i att vara där och den dagen som man önskar någonting alltså ja, så att vara den tryggheten och inte lägga kanske sin egen frustration eller ja, man måste ju kunna liksom ta hand om den själv på eget håll.

Gäst 2: Men det är ju så trauman, det är ju så trauman fungerar. Alltså är man traumatiserad så går man tillbaka till det man känner. Man blir oförmögen att lämna livsfarliga situationer. Om man så blir sönderslagen så går man tillbaka till det för att man inte är värd annat liksom, man är värd skit och ingenting till slut. Så att man är inte förmögen till att kanske ta emot någonting fint eller någonting bra eller ta emot den hjälpen som bjuds liksom och då det blir ju ett moment 22 i det där. Så att det är egentligen rätt så logiskt att det blir på det sättet liksom tragiskt nog liksom.

LISBETH: Gäst 1?

Gäst 1: De som möter oss. Vi säger väl vården nu, alltså att våga benämna för det här är ju vår vardag. Det är ingenting, det är liksom. Det är inget konstigt för oss, men att våga benämna att hör du, hur har du det hemma egentligen? Eller hur har du det där du befinner dig? Du vill inte alltid som så att jag är redo och kanske tar klivet ut ifrån det här, för det handlar om så mycket mer än att bara, jag menar öppnar jag min mun och säger nåt, då ska jag ju också hem därifrån. Lite grann som Anna säger att om en i vården benämner det och jag säger ja, jag är utsatt för våld. Vad ska jag ta vägen då? Alltså, jag ska ju hem, så det är ju så enkla saker. Men samtidigt som man säger att våga benämna, för det här är vår vardag liksom. Det är inget konstigt, man behöver inte linda in saker. Däremot hör jag vad du säger, men jag kanske inte kan ta till mig det där och då, men bara för att jag säger nej så betyder det ju inte att jag inte hör vad du säger, bara för jag höll för öronen så hör jag ju vad du säger. Förstår ni hur jag tänker? Och jag menar hur fler gånger någon säger du, jag ser ju att du mår inte bra. Det är också en hjälp. Så liksom att våga benämna vår vardag. Det är en jättehjälp, för det är inte alltid vi ser det själva.

LISBETH: Nej.

Gäst 1: Att vi mår dåligt och ska hålla ihop.

Gäst 2: Men man blir ju så, man blir ju så van så att det blir vardag så att man reagerar ju inte längre.

Gäst 1: Nej, det är ju normaliserat.

Gäst 2: En jätteviktig sak i det här. Det tycker jag är att sjukvården alltid ska orosanmäla, alltså. Det är en jätteviktig grej till alltså, orosanmäla till Soc för att det är liksom, kan bli en väg ut. Man är inte själv förmögen kanske till att ta sig ur en situation, men att att vård och polis och alla som kommer i kontakt med en våldsutsatt kvinna ska orosanmäla det liksom för att det gör skillnad och det borde alltid göras och det gör inte det. Och det tror jag handlar om hur hög arbetsbelastning eller att man inte orkar eller inte hinner eller inte bryr sig inte vet jag men det görs sällan. Och det skulle verkligen behöva bli ändring på för det skulle hjälpa många kvinnor.

Gäst 1: Det blir ju också en bekräftelse på att du har det inte bra, för den här normaliseringsprocessen är ju bedrövlig.

LISBETH: Och det är ett väldigt både enkelt men också otroligt viktig uppmaning eller råd eller vad vi ska säga om man undrar, vad kan jag göra som vårdpersonal? Ja, men alltid det som ska göras, orosanmälan. Jag tänkte i arbetet med att utveckla den nära vården så pratar vi väldigt mycket om att samskapa, om att göra, inte bara att låta någon vara delaktig eller att gå efter behov utan att verkligen samskapa. Och det gör ju ni på ett väldigt unikt och konkret sätt i det här forskningsarbetet som ni gör kring kvinnor i hemlöshet. Jag tänkte Gäst 1, kan du berätta om din roll i arbetet?

Gäst 1: Ja, jag blev ju, i och med det här är skyddade boendet som jag bodde på så fanns det tydligen det när man kommer. Man är ju väldigt väck med att ta det från början. Första 2, 3 veckorna när man har kommit så är man, har man inte, vad är dag och natt, då man har inte koll på någonting. Men då blev jag, på boendet så sa de att vi har ett forskningsprojekt, så jag tror det var. Jag kommer inte ihåg men jag tror det var tisdagar, torsdagar eller vad det var kl. 14. Så då skulle vi gå på några forskningsprojekt och så hamnar man i en grupp med två experter då från det här forskningsprojektet och i min värld experter alltså oj, men att få sitta i den här gruppen, med kvinnor som har varit utsatt för samma sak. Det stannar i rummet. Man ses som en hel människa. Man har en massa att bidra med, alltså. Det var så läkande, så den här gruppen av kvinnor som det heter, vibb på vårat förkortningsspråk, women advisory board. Det är verkligen den samskapande gruppen vi har. Och i den gruppen så kommer projektet med olika tankar. Och vi hjälps åt att ta fram det vi ska titta på inför framtiden och nu har det blivit som du säger opinionsbildande debattartiklar. Men massor med forskning som vi har gjort tillsammans och den här gruppen är jättestark. Nu ingår jag i en annan grupp eftersom jag bor inte på skyddat boende längre, men det är vad jag uppfattar det som, projektet i sig utgår väldigt mycket från vad vi kvinnor har att komma med och tittar på det och vi känner oss hörda, sedda, lyssnade till, vi är experter på oerhört tragiska saker. Man vågar sätta ord på det. Det är verkligen samskapande, för vi är ju också anställda som forskningsassistenter, så det är viktigt att säga.

ANNA: Och det tänker jag har ju varit avgörande, att det är inte så att vi samlar en grupp kvinnor för att nu till exempel Gäst 1 och Gäst 2 i gruppen ska fläka ut sig och prata om sina erfarenheter. Utan vi har samlats i gruppen för att titta på OK nu ska vi ut och intervjua kvinnor, det här är frågorna vi har tänkt ställa, vad tror ni om de här frågorna? Och då kan det ju vara ganska snabbt att nej men det där är ju helt tokigt så där kan du ju inte säga. Ni behöver tänka om, ställ frågorna så här i stället. Vi har haft en studie där vi har använt bilder i intervju som liksom stimulerar, för att stimulera frågorna. Då hade vi ju lagt fram bilderna och då var det ju direkt men de där bilderna funkar ju inte. De är ju jättemesiga. Vi behöver bilder som har det här. Vi behöver en bild som är med det här. Nej, men då tog vi nya bilder och tog fram, så det har varit liksom forskningsförberedande. Sen har vi ju suttit med data, alltså både intervjudata som vi har tematiserar. Och Gäst 2, du var ju väldigt bra på engelska, så du har ju liksom läst alla våra, alltså manusutkast på engelska med citat innan vi skickade in till tidskrift och kommit med. Så det är verkligen, varit konkret arbete som arbetskamrater. Sen med en del i det så händer det ju förstås att alltså om man funderar på en artikel, varför ser det ut så här? Och en av kvinnorna svarar jo, men det kan nog vara så här, då kan man ju tänka sig att jo, man pratar av egen erfarenhet eller att jag har träffat andra på boendet, men det har inte varit en förutsättning att jag ska komma och fläka ut mig själv utan vi är arbetskamrater, så det tänker jag ha varit väldigt viktigt och är fortsatt väldigt viktigt.

LISBETH: Hur ser anställningsförhållandet ut?

ANNA: Det en timanställning på högskolan. Och det har ju varit för att det handlar just om skyddad identitet och hot och så vidare. Så att länge kom ju lönebeskeden varje månad kom ju till min adress på högskolan och så tog jag ju med mig dem för att inte det ska gå att spåra. Så det har ju varit en liten utmaning med det runt omkring det och nu med nya Las-lagen så blev det knöligt. Då har det också varit en förutsättning att delta och det har ju inte varit så här att du måste komma varje tisdag kl. 14 och kan du inte, då är du bränd och så är du borta. Utan man kommer de veckor man kan och för oss alla går det ju upp ner och har du trauma och du har behandlingar? Ja, men då kan det vara så att det är ett par veckor, det funkar inte, det kan vara en månad. Det funkar inte, men sen funkar det och då är man välkommen tillbaka. Och då har timanställning fungerat väldigt bra så då har det varit de här timmarna är vi här, det här är förväntningarna när vi är här, man jobbar efter sin förmåga och deltar och då får man betalt och sen har det ju varit också andra uppdrag emellan. Det vet jag att Gäst 2 och jag tror att du Gäst 1 också har, alltså mellan träffarna har man jobbat med något annat? Ja, men då skriver vi upp de timmarna och så får man liksom en ja, en timanställning som forskningsassistent med månadslön efter det alltså man räknar ut timman på månadslönen.

Gäst 2: Det stora kan jag tycka är väl alltså att vi gör det här tillsammans på alltså att man är jämställd att få känna den känslan. Både Anna och Elisabeth är ju fantastiska, liksom projektledare alltså. Bemötte oss så jäkla fint, så det finns inte alltså att man fick känna sig som en människa för första gången. Jag vet inte, nån gång liksom känslan av att mitt liv spelar någon roll när man inte orkar leva längre, kanske för att allt är så tungt så liksom fick man en känsla av att jaha, men jag har någonting att ge liksom, allt jag varit med om kan skapa någonting som kan hjälpa någon annan. Det har varit en livlina, det var veckans höjdpunkt, det var det jag levde för när jag bodde på boendet. Jag bodde där rätt länge liksom. Ja, det är fantastiskt viktigt där, alltså. Det går inte att beskriva och för mig var det första gången jag fick ett anställningsbevis i hela mitt liv liksom. Jag har knäppt kort på det och skickade till mina barn så de skulle se att nu har mamma lyckats med någonting här. Det var jättestort, ja, men alltså det ger så mycket mer än vad man kan begripa faktiskt, både som en person själv, personligen. Men också i det stora att det kan liksom förändra någonting, så det ger på så många olika plan, liksom. Ett suveränt projekt.

LISBETH: Någonstans är ju det ändå otroligt. Ja, jag tänker att den erfarenhet som ni bär med er också är en så viktig kunskap för andra att inse det, även om man såklart inte hade behövt velat ha de erfarenheterna så kan den ändå komma till användning, men det tycker jag. Det är ju otroligt.

Gäst 2: Det är alltså, det ger jättekraft liksom. Vi har nånting som andra inte har och kan ge någonting som andra inte kan ge. Liksom det blir en styrka i stället för bara en utsatthet.

LISBETH: Verkligen, Gäst 1?

Gäst 1: Förlåt jag blir lite ivrig här, så...

LISBETH: Nej, det är bra, det är bra!

Gäst 1: Men precis det som Gäst 2 är inne på alltså. Jag tror inte projektet i sig förstår eller Elisabeth och Anna och de som driver det här förstår att det de här grupperna, det är empowerment, alltså äntligen någon som ser någon som hör, alltså det är kvinnor alltså. Kvinnlig empowerment. Och det är så läkande att få gå till de här grupperna och kan ett forskningsprojekts effekt ge sån stark läkning varför kan inte vårt samhälle då? Jag tänker på sipp möten och såna saker, åstadkomma den här läkningen så att det är någon slags metakunskap som jag som har kommit ur projektet, den läkande kraften att få gå på de här mötena och få delta i. Och jag brukar vara på det här, det projektet i sig att det här måste ju också skrivas fram för det är ju också de här meta kunskaperna och att få, här känner jag mig sedd och hörd. Och varför kan inte samhället åstadkomma detta? Vården, socialtjänsten det är också erfarenheter så projektet i sig är så mycket mer än bara projektet.

LISBETH: Det där är så otroligt intressant, jag tänker på vad är välfärd då, att också ha en roll i att bidra till välfärden själv. Och jag tror där har ju i alla fall hälso- och sjukvård som jag kommer ifrån i min grund, så otroligt mycket att lära. För vi har ju i mångt och mycket tänkt att vi sitter inne med all kunskap och nu ska vi på något sätt möta någon och ge den kunskapen. När det handlar om att kunskap och erfarenheter finns överallt och vi måste samskapa för att få det bästa resultatet. Ja, det är mycket kvar och lära där. Jag tänker Anna, det låter så självklart, ja men då blev det en timanställning och så. Men var det här nytt för universitetet eller var man van via att också personer med egen erfarenhet var anställda i forskningsarbeten?

ANNA: Nej, jag skulle vilja säga att det var nytt. Elisabeth Mattsson som är professor och liksom leder projektet. Vi jobbade ju tillsammans och sökte forskningsmedel för att någonstans ska ju de ha timanställningspengarna. Och det ska ju komma någonstans ifrån så att då när vi jobbade ja, flera månader med att skriva de här ansökningarna. Då läste ju vi jättemycket och funderade och i Storbritannien i England har de ju hållit på lite längre än vad vi har gjort i Sverige och där fanns det ju en sida som sa hej så här ska ni tänka med samskapningsforskning och så här är våra förslag och det här är löner, alltså lite så. Så att vi tittade på det och inspirerades av det och det skrev Elisabet då i sina ansökningar om forskningsmedel till både Vetenskapsrådet och Forte så att vi mallade utifrån det. Men sen har ju vi provat oss fram så att Gäst 2 du var ju som en av de första och vi hade ju ingen av oss gjort något sådant här tidigare. Varken Elisabet eller jag. Och det har ju varit, alltså, jag har ju också barn. Och jag blir ju så blödig, så töntigt, men de alltså, de är ju stolta över mig för det här på ett helt annat sätt än andra saker jag har gjort. Och jag har jobbat länge med vård i hemmet och personer som dör i cancer och tycker att jag har gjort gott om nu det ska vara så. Men här tycker de liksom att wow nu gör alltså, det här är viktigt liksom. Och jag vet också hur jag då i början också kunde komma hem och jag var ju liksom ganska trött, jag kunde vara ledsen, jag var lite tyst och min dotter sa till mig en gång. Jag tror hon var kanske 17 då. Men hon tyckte att det var jättebra. Men sen sa hon, men mamma ska du ska du hålla på med det här om du blir så här tagen varje vecka? Liksom du kanske måste fundera, så sa hon och jag sa att nej men jag tycker nog att det är värt det. Men jag måste ju lära mig hur jag förhåller mig till det här för det är otroligt berikande men det har också varit svårt att möta. Och sen tänkte jag också det är OK för mig, är det två timmar i veckan? Ja, de här människorna, kvinnorna, arbetskamraterna lever med det här sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Så på något, så det ser det. Där har varit liksom lite, lite klurigt och så säger man ha det så bra nu och så går man. Eller som nu när det är juluppehåll och nyår för det gjorde vi uppehåll förra veckan. Nu ska jag ha grupp igen imorgon men ja då går jag hem och så firar jag med mina barn och så vet jag att ja, hur ska man säga, ha det så bra eller ja, ha det så bra du kan, var det någon som föreslog så att ja, det blev en liten lång utläggning där Lisbeth.

Gäst 2: Ni är ju som en fyr i mörkret. Alltså. Jag tror ju det. Att ni förstår inte hur mycket det ger oss för att ni är verkligen så. Det är en livlina hela det här projektet. Och det spelar ingen roll om du har uppehåll eller hur det är och jag sitter där jag sitter i en helt annan stad, men ni är ändå min livlina liksom. Som ger mig hopp om förändring och en känsla av värdighet, så att det är det här projektet är stort.

Gäst 1: Precis, det är det jag menar att det ger så mycket mer än vad projektet i sig tror jag förstår, så det är.

LISBETH: Och det här meta-lärandet som du är inne på Gäst 1, tycker jag är intressant. Alltså och det vill vi väl också med den här podden att kunna lyfta, vad är det vi, vad är det ni lär på så många plan. Jag tänker också Anna, när du blir känslomässigt berörd och att det här verkligen är något som dina barn är stolta för. Så tänker jag, tänk att bära med sig allt det till kommande kolleger, säga att det går att göra saker i samskapande, det går att spela roll för människor i stor utsatthet. Och att det är ju kraften i de här yrkena också. Men jag tänker Gäst 2, du berättade om en grej som kom ut av det projektet, någon handlingsplan som du sa att det här tycker jag är viktigt att det behöver komma ut. Kan inte du berätta om det Gäst 2?

Gäst 2: Jo, alltså.

LISBETH: Handlingsplan med 1, 2, 3.

Gäst 2: Ja, det här arbetade vi jättemycket med i början av projektet, var rätt så i början och det arbetar vi länge med. Och alltså som ja som en mall liksom 1, 2, 3 var i det akuta skedet i steg efter det och sen utslussad i livet i princip. Alltså ja, en rent handgripligen, liksom hur ska man agera när en kvinna kommer in på en akutmottagning eller när polisen kommer i kontakt med kvinnan, alltså rent akut i första steget. Alltså vad är det man behöver som sjukvårdspersonal eller polis eller soc också för den delen, så där. Alltså man kan ställa raka frågor. Att man kan, vet man inte hur man ska göra. Det är en jätteviktig grej, att man kan ringa kvinnofridslinjen för de har öppet dygnet runt och de är till för det här. De är experter på hur man bemöter kvinnor i våld och utsatta situationer så att sjukvård, polis, alla har möjlighet. Alltså vet man inte, är man tveksam, hur fasen ska vi bemöta den här kvinnan? Ring dem så vet de för att alla behöver inte kunna allt liksom. Så dels sådana grejer, men sen kan det vara så här enkla saker att det ska det ska vara helst kvinnor i ett undersökningsrum. Det ska inte vara en ensam man när det kommer in en misshandlad, våldsutsatt eller våldtagen kvinna. Så att det är viktigt att det är en kvinna med i rummet. Det kan vara en grej att man ska kunna få kanske ett litet kit med rena underkläder, kunna få duscha eller alltså sådana saker när man kommer in. För att man är så jävla smutsig och så äcklig från insidan ut så att det är liksom värde, människovärde att ge någon det i den situationen. Så kan ja, alltså så mycket sådant jobbade vi med och det är väl alltså, hade det kunnat komma ut...

LISBETH: Finns det att hitta någonstans? Finns den att hitta någonstans den här handlingsplanen?

Gäst 2: Ja, den har vi ju alltså. Tanken var väl att vi eller önskar att vi skulle kunna få ut den på något vis och även till studenter, alltså att man får lära sig det här från början, att man inte står handfallen när det kommer in en kvinna som har råkat illa ut. Så det är ju drömmen.

ANNA: Vi jobbade ju med den alltså första halvåret kanske tror jag Gäst 2. Och precis som du beskrev att vi tänkte både så här i det akuta praktiska tips och sen förhållningssätt till personal och sen när man kommer till rehabiliteringsfas mer och sen framtidsplanering. Och den har ju vi i vårat nästa steg att fundera kring, hur kan vi implementera och testa och liksom ta ut den här just i samband med det som vi började prata i början av podden, kring bemötande och personal och undervisning, vad ska man göra? Så att där håller vi på att se kan vi, vi har ju presenterat den för lite personal och på några ställen och testat. Men vi har liksom inte fört ut den på bred front och den tycker jag också ett sånt bra exempel, förlåt Gäst 1, för att den var inte vi forskare som tänkte, vi ska göra en handlingsplan utan den kom direkt från kvinnorna. När det kom, det här är våra erfarenheter av bemötande och så blev det OK, hur skulle ni vilja ha det och sen jobbar vi med att skriva på tavlan och brainstorma och göra temagrupper och så presenterar vi nästa gång från vad vi sa förra gången. Så tänkte vi så här, vad tror ni om det? Och så jobbade vi liksom fram den.

Gäst 1: Covid vad jag förstår, ja, kom i mellan så att det är inte som så att det blev ju stängt så ni hade ju tagit fram den där. Men så kom covid emellan, för ni hade ju tankar att implementera den.

ANNA: Jo, man kom ju inte in någonstans på två år. Det var ju så att det blev ju en naturlig paus där eller onaturlig hur man säger.

LISBETH: Man kunde ju inte vara inne och försöka få vården att jobba med andra saker än att ta hand om. Jag tänkte, vi ska börja avrunda podden, men jag det skulle jag vilja veta, om ni ska skicka med något till beslutsfattare. Vi har pratat en del om bemötandet och det som är det mötet i vården, men till beslutsfattare. Vad skulle ni vilja skicka med? Vad vill du skicka med Gäst 1?

Gäst 1: Jag vill skicka med att det behöver finnas något slags forum, plattform, där alla goda insatser kring mig samarbetar. Individualiserat stöd, inte de här vattentäta skotten som man hela tiden möter och att jag slipper vara projektledare i mitt eget stödjande arbete, jag menar det. Och sen vill jag också skicka med det här bara för att man har ett slags missbruk så betyder inte det att jag inte är värd hjälpen. Jag är lite trött på att man möter missbruket före den utsatta kvinnan. Jag är mycket trött på det. Jag själv började självmedicinera med vin, men jag får ingen behandling innan jag är helt drogfri, det som Gäst 2 är inne på och det blir ett moment 22 hela tiden. Att jag har PTSD men får ingen traumabehandling för att jag har självmedicinerat med vin och jag ska vara nykter ett tag. Det här är svåra frågor men det är ett moment tjugotvå. En plattform där alla insatser kring mig möts, en projektledare för mitt eget liv. Sen att se kvinnan, inte drogmissbruket först tror jag.

LISBETH: Tack vad konkret. Gäst 2 vad har du för medskick?

Gäst 2: Jag tycker så här att jag är så jävla lyckligt lottad att jag får komma till skyddade boenden för jag hade inte levt idag annars. Det är kvinnor som dör där ute på gatan samtidigt som det finns lediga platser på skyddade boenden. Det är någonting fruktansvärt. Alltså, fler kvinnor måste få komma till skyddade boende så att de får överleva, för att runt hela landet finns det massor av tomma platser, men kvinnor får inte komma dit. Det är fruktansvärt upprörande, för det är skillnad på liv och död, det här liksom. Så det kan jag tycka är verkligen det första att se till, att man får den hjälp man har rätt till. Som våldsutsatt kvinna så har man utökade rättigheter enligt socialtjänstlagen. Men det följs inte alltid så att det tycker jag är jätteviktigt. Sen är det, kan jag tycka att man skulle ha någon form av terapi redan på skyddade boenden, att det skulle ingå att man, inte en traumabehandling, för det är man inte mogen för då. Men alltså man behöver hjälp och terapi och stöd för att man är så jävla trasig och du kan tycka det skulle finnas på varje skyddade boende möjlighet till att få samtalsterapi på ett sätt som inte finns idag någonstans. Man sitter bara inlåst och förvarad och överlever liksom och knappt det. Så det är någonting jag tycker är jätteviktigt. Och sen ja, att kunskap om allt det här, att det ska få komma med i utbildningar kring personal som kommer jobba med människor på ett eller annat sätt, alltså utsatta människor alltså. Ja, i de utbildningar det berör. Så att det skulle få komma med redan där, liksom. Så det är väl det jag kan tycka är viktigt.

LISBETH: Också väldigt konkret tack Gäst 2. Anna, vad tänker du?

ANNA: Jag tänker nog liknande. Att på något sätt om man tittar på samhällsstrukturer och alla organisationer och lagstiftning och vi försöker liksom täcka in för att möta behovet hos medborgare i samhället. Men det har ju också skapat det här, att vi har olika lagar som styr olika aspekter och då blir det den här fragmenteringen så att jag tänker att mitt medskick är att vi behöver vända det till att komma till individen och den här personens behov och att det styr insatserna och insatserna anpassar sig efter personen och inte tvärtom. Nu är det på något sätt så att du ska kvalificera dig för att få olika saker och då ser man på bitarna så tappar man helheten. Så att det blir det låter kanske lite klyschigt, att säga personcentrerad vård eller individanpassad vård, men det måste liksom utgå därifrån. Vad har den här personen för behov? Och sen anpassar vi insatserna till det?

Gäst 2: En sak jag en sak jag kom på bara ursäkta. Men det är just ja, det kanske lite som Anna sa men vad som är jätteviktigt är att alla samarbetar. Att liksom Soc, sjukvård, alltså alla insatser som är inblandad måste samarbeta. För att annars så går inte. Ingen kan jobba bara på sitt, utan det måste bli, det tycker jag också är jätte jätteviktigt.

LISBETH: För det jag tycker ni beskriver alla tre. Det är ju det som jag också lägger in i den här omställningen till det den mer nära vården som har blivit beteckningen. Att inte utifrån från organisationernas perspektiv eller de enskilda delarna. Det måste vara utifrån personen, människans och då får vi göra jobbet där bakom, att samarbeta som du säger Gäst 2. Jag tänkte också den sista frågan till er och det är det här begreppet nära om vi avslutar med det, vad är nära för er om du börjar Anna, vad är nära för dig?

ANNA: Jag tänker att nära har att göra med det som är nära mig och mina prioriteringar och önskemål och inte experternas syn av vad jag behöver. Så där tänker jag.

LISBETH: Gäst 2, vad tänker du?

Gäst 2: Ja spontant. När jag hör ordet nära så känner jag bara livsfara. Det är min värld, alltså nära det är fara. Man håller garden, man håller skyddet, man visar inte strupen för då dör man. Så att så tänker jag, med nära tyvärr. Det är ju så skadad som jag blev liksom.

LISBETH: Gäst 1, vad tänker du?

Gäst 1: Gäst 2, tack för jag tänkte, herregud, vad ska jag svara på det här? Nära är livsfarligt, emotionellt nära nej, nej, nej.

LISBETH: Nej. Tack, det är viktigt med olika dimensioner på också begrepp och ord. Stort, stort tack för att ni har varit med i Näravårdpodden och varmt lycka till med er forskning och ert arbete och era liv framåt.

Gäst 1: Tack för vi fick vara med!

Gäst 2: Tack så mycket!

ANNA: Tack så mycket.