EP112 – Näravårdpodden träffar Acko Ankarberg Johansson

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ACKO: ...och jag är lite så där formell, har man beslutat det, det är det högsta beslutande organet vi har i Sverige, Riksdagen, så gäller det.

ACKO: …på lokal eller regional nivå så tänker vi utvecklingen så att vi kan lägga ut dom över Sverige och se att det här är vad som är planerat och utifrån det då, använda pengar och stöd på olika sätt för att det verkligen ska kunna förverkligas alltihop.

LISBETH: I det här avsnittet av Näravårdpodden får vi möta Sveriges sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson. Hon har en lång politisk karriär bakom sig inom Kristdemokraterna och har suttit i riksdagen sedan tjugohundra arton. Då har hon också varit ordförande i socialutskottet och engagerad i frågor som rör Sveriges hälso- och sjukvård. Så varmt välkommen Acko.

ACKO: Tack så mycket, Lisbeth.

LISBETH: Nu har julen just varit och nu ska vi börja ett nytt år. Vad ser du mest fram emot för tjugo tjugotre?

ACKO: Många saker. Det som ligger väldigt nära för mig som minister är ju att vid sidan av allt det där vanliga som jag vill göra och som jag tror att vi kommer in på när det gäller det goda Nära vården och få fler vårdplatser, så handlar det också om att vi har ett ordförandeskap i EU. Sverige ansvarar för ordförandeskapet det här första halvåret så det tycker jag ska bli jätteintressant, att på ett djupare plan få diskutera med kollegorna i Europa och hitta både det som förenar och det som kanske skiljer oss åt.

LISBETH: Spännande. Jag har också mycket på det här mer internationella perspektivet med mig nu året som kommer. Jag tänkte också att Norden är intressant, att se hur vi kan jobba ännu mer nära kring omställningen till Nära vård just. Men först Acko, berätta för oss. Vem är du?

ACKO: Jag är en Huskvarna bo, 58 år gammal som är nog ganska vanlig, väldigt engagerad i det civila samhället, det vill säga ideella föreningar. Så har hela min uppväxt och stora delar av mitt liv varit. Sjunger i kör väldigt gärna, vilket ju många svenskar gör och det där delar jag med många andra att man vid sidan av arbete och det som kanske är familj så engagerar man också sig i någon förening. Det kan vara allt från fackförening till scouterna eller Röda Korset eller någon kyrka eller nånting annat. Men det finns ett ideellt engagemang och så är jag uppvuxen, med att man hjälper till där man kan, också i ideellt sammanhang.

LISBETH: Vad spelar det för roll tänker du i ditt politiska arbete? Det här med det ideella engagemanget och civilsamhällesfrågor.

ACKO: Jag tror att det har påverkat mig väldigt mycket, dels för att mina föräldrar väldigt tidigt lärde mig och min syster att man ska alltid hjälpa till, men man gör det utifrån sina egna förutsättningar. Man hjälper till med det man kan. Och att det finns ett värde i att göra någonting gemensamt med andra människor och det har jag haft väldig nytta av. Eller jag trivs med att göra saker tillsammans med andra och det där att man gemensamt ser att man lyckas förändra, påverka någonting precis som man påverkar i föreningssammanhang, folkrörelse. Man gör inte det bara för sin egen skull utan någonting för det gemensammas bästa. Det är jag tacksam att jag har fått med mig från min uppväxt, men också det där att det är nästan alltid ifrån det civila samhället som man först upptäcker skevheter eller problem. Och jag tänker inte minst på kvinnojourerna, hade vi inte haft dem så hade vi inte haft ett bra arbete till stöd för kvinnors skydd idag. För det var ju kvinnojourerna, kvinnor som själva gick samman frivilligt för att stötta medsystrar som gjorde att det först kommer ett stöd och hjälp till kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Och utifrån det har vi ju sen byggt på med offentlig insatser. Men de går ju först och det var de som synliggjorde, här är någonting där samhället måste gå in, så jag tänker att de är så viktiga i det civila samhället, alla dessa organisationer. Alla dessa ideella insatser för de ja de behövs för att vi också ska göra någonting rätt inom det offentliga.

LISBETH: Vad mycket vi har att lära också av att ta vara på engagemang som man är så duktig på i det civila samhället. Jag har funderat faktiskt en hel del som också har en del rötter i civilsamhällets rörelsen hur vi också skulle kunna använda de krafterna mer när vi behöver utveckla vår välfärd och ställa om till Nära vård, att föra samtal med befolkning. Att kunna få kraften i att många vill någonting framåt som är bra och som vi ser till att vi har en stabil välfärd i Sverige.

ACKO: Ja, jag tror vi kan hämta mycket där och ofta har de ju ett annat slags nätverk där de kommer till tals med människor och där de också kan föra människors åsikter vidare. Så vi har ju mycket att vinna på att hitta former för samverkan och det gör man ju ofta i lokalsamhället, inte minst genom barnhälsovård och mycket annat eller verksamhet för äldre där man lierar sig. Man samverkar med de föreningar som finns inom området och det tycker jag är en klok väg framåt.

LISBETH: Om man skulle säga lite mer om din professionella bakgrund, du har en lång politisk erfarenhet. Berätta.

ACKO: Ja, som många andra har jag också engagerat mig politiskt. Jag var i tjugoårsåldern när jag fick ta plats hemma i Jönköping i kulturnämnden. Det var väldigt intressant att få komma dit för jag var ju engagerad just inom sång och musik och tänkte att här ska jag påverka för de frågorna jag brinner för, just ideella föreningars verksamheter. Och sen kommer jag dit och dels lärde jag känna människor från andra partier som ju också brann för kulturfrågor. Det var inte så mycket partipolitik där, utan det var framför allt kulturen man brann för. Så jag lärde mig så mycket utav de andra och sen lärde jag mig också att det är ju så svårt att göra helhetsbedömning, det vill säga jag kommer ju dit med mitt intresse väldigt mycket och sen inser jag att jag måste ju väga av alla de här intressena som finns inom kulturen och samhället. Så för mig som ganska ung så var det en bra skola jag fick gå i kulturnämnden och lära mig utav äldre kolleger både om själva kulturen men också om det här att politiken handlar mycket om att väga av och hur svårt det är.

LISBETH: Berätta lite grann också om hur du kom vidare från ditt kulturnämndsengagemang och till Riksdagen sen.

ACKO: Jag fortsatte ganska länge som vanlig ideell politiker där man har ett vanligt jobb och sen så går man på eftermiddagen eller kvällen på sammanträde. Men jag började 1986 i kulturnämnden. Men så -99 så fick jag mitt partis förtroende att bli kommunalråd hemma i Jönköping så från -99 har jag på heltid arbetat med politik. Och i 12 år var jag kommunalråd hemma i Jönköping och sen var jag i åtta år partisekreterare för mitt parti, då var det ju hela Sverige som blev min arena, arbete med politik och organisation för ett parti och sen blev jag riksdagsledamot år tjugohundra arton. Så att jag har ju under en väldigt lång tid nu varit politiker på heltid och det är också därför som jag under de flesta åren såg till att jag verkligen fick vara ute också i verksamheterna. Så under alla år som kommunalråd, så en dag i månaden var jag ute i verksamhet och följde en undersköterska från 7 till 16 eller vilket schema man nu hade inom olika verksamheter för att ändå få en inblick i vad är det som jag ska fatta beslut om. Och det där är viktigt för mig fortfarande, att få en chans att vara ute och fånga in lite grann utav det som är människors arbete, men också det som är människors vardag så att dom man hjälper och ger stöd till, att också få liten glimt av vad som är viktigt för dom.

LISBETH: Så vi kommer att få se sjukvårdsminister som också är mer ute i verksamheter.

ACKO: Ja, det är viktigt för mig och det var tungt under pandemin tyckte jag, när man av förståeliga skäl inte kunde vara ute för det var ju smittorisk och så. Men det var det var så svårt att vara med och fatta beslut och ta ansvar när man inte kunde få möta människor ansikte mot ansikte. Jag vet att digitala lösningar är fantastiska och det gjorde att man kunde få träffa människor från hela landet vid en konferens på ett ganska smidigt sätt, men just det där att få vara med på ett äldreboenden en dag eller att vara med den som arbetar med städ och konferens-lokalvård, att få vara med ute en hel dag i hennes eller hans arbete. Det gav någonting annat än att bara läsa om det så att det är så betydelsefullt att få följa med ut i en verksamhet och få en liten inblick, men också förstå vad det är för utmaningar och möjligheter man möts av.

LISBETH: Ja, jag tänker att det är ju otroligt viktigt att ha den där basen hela tiden. Det blir däremot tänker jag en utmaning att hinna med, det kanske vi kan komma in på. Jag bara tänker mig att det är ett tufft schema du har.

ACKO: Ja, fast vi har väl alla lika mycket tid [skratt]?

LISBETH: Ja, precis. Jag tänker du var ju förhandstippad tycker jag till en ministerpost inom hälso- och sjukvård. Men kan du inte berätta hur det gick till rent praktiskt? Vem var det, Ebba Busch som ringde till dig eller hur går det till när man får frågan?

ACKO: Ja, det där är ju lite mytomspunnet eller det är ju nästan aldrig någon som vill berätta hur det gått till. Men det är alltid så att den som är statsminister formellt utser sina ministrar, för det är ju bara statsministern som väljs ut av riksdagen. Men eftersom vi var tre partier som valde att bilda regering så var det ju varje partiledare då som när de hade förhandlat om vilka minister uppdrag ska vi ha och hur ska vi fördela dem mellan partierna. Så var det ju våra partiledare som hade sen att välja sina medarbetare eller de från partiet så det var Ebba Busch som ringde mig och frågade om jag ville bli sjukvårdsminister och jag tackade ja, det gjorde jag gärna.

LISBETH: Du gjorde det, jag skulle just fråga. Det var självklart att tacka ja?

ACKO: Ja, det var det faktiskt därför att jag vill, jag gick in i riksdagsarbetet med att jag ville vara med och påverka på nationell nivå. Man har ju olika saker man gör, antingen jobbar man lokalt, regionalt eller nationellt och de senaste fyra åren hade jag ju fått möjlighet att göra det som hör till nationella nivån och inte minst därför att vi hade fått igenom så många saker i riksdagen med ganska bred politisk enighet. Det kallas tillkännagivande, där vi var många partier som var överens. Så jag kände att det är så mycket som man kan få arbeta vidare med och kunna genomföra, tack vare att det finns ett brett politiskt stöd. Så när möjligheten att bli minister kom, då sa jag ja på en gång.

LISBETH: Jag tänker, är det här att fundera ett tag? Då tänker jag mest på det där med tiden, för det är ju som du säger, vi har alla lika mycket tid och jag hör ju bara på dig när du pratar, vilket engagemang du har för det du gör och för människor. Men hur får du balansen då? För dig var det naturligt, jag säger ja och jag vill också kunna vara ute i verksamheten. Hur får du till balansen, hur ser man till det när man har en sådan viktig position?

ACKO: Jag är en ganska slö människa när jag inte jobbar här. Så när jag inte jobbar då jag gillar att ta promenader. Jag älskar att läsa böcker. Jag är en sån där som sträckläser böcker så julhelgen innehöll ju både promenader och väldigt mycket bokläsande och sen få träffa familj och vänner. Men jag är inte den där som rusar in och har olika intressen, ska vi säga då. Men jag är inte den som inreder hemma eller det är klart vi städar hemma. Det gör vi både min man och jag men jag är inte den där som gör massa saker så där. Jag är ganska slö till min natur.

LISBETH: Ja, men det kanske också är ett tips.

ACKO: Och det passar mig bra, passar mig bra.

LISBETH: Kan du inte berätta lite grann om uppdraget som sjukvårdsminister? Vad är det du har för uppdrag? Vad är det du ska göra? Vad har du ansvar för?

ACKO: Just den här fördelningen som ministrarna eller ministerposterna ledde till gjorde att socialministern, min kollega Jakob Forssmed har ansvar för tandvård, folkhälsa och psykiatri och resten av hälso- och sjukvården har jag ansvar för. Och det innebär att det är en uppdelning förstås som ger en del gränszoner. Men det har jag ju också min kollega, äldreministern Anna Tenje, där också äldreomsorgen förstås påverkar kommunala hemsjukvården, det är hela tiden någon annan minister som man också behöver ha kontakt med. Så att inom mitt område så har jag fördelen att jag har flera kollegor som är lika intresserad av mitt område som jag är, så det gör ju att vi är flera som driver på för frågor kring hälso- och sjukvård, både hälsoperspektivet och sjukvårds perspektivet och det tycker jag är en väldigt stor fördel. Att vi är så många som är intresserade av det, inte bara jag, utan jag har fler kollegor som driver frågorna utifrån sina perspektiv. Så i mitt arbete handlar det ju mycket om att förstås träffa patientorganisationer, att träffa enskilda patienter är bra, för det ger ju en bild. Men sen behöver man också träffa patientorganisationer. För de ger ju en mer samlad bild utav vad människor tycker och tänker. Och så har de en erfarenhet bakåt också, så de kan hjälpa till att dra en slutsats utav förändringar och så. Så patientrådet som jag träffade strax före jul första gången är ju en viktig arena för mig för att få höra, vad är det dom tycker är viktigt? Vad är det som brister? Vad borde vi behålla? Vad borde vi förändra och så, så vi bestämde då, för det var ju en öppen fråga, hur ofta vill ni träffa mig? De har ju också en tuff agenda så de träffar jag tre gånger per termin då. Och så behöver vi förbereda där emellan så att de skickar in vad de vill lyfta fram. Men det är ett sätt att följa upp mer på lite sammanförd nivå vad patientorganisationer tycker och tänker. Sen träffar jag ju där i mellan enskilda organisationer och enskilda människor och så. Sen träffar jag också professionens olika företrädare, fackförbund. Så att de träffar jag också regelbundet, träffar organisationer som Sveriges kommuner och regioner som du representerar. Så olika sådana konstellationer träffar jag en del varje månad. Någon var sjätte vecka, någon var åttonde vecka. Jag träffar också mina myndigheter, Socialstyrelsen, exempelvis som är en myndighet som jag har ansvar för, de behöver jag också träffa regelbundet. Så att det är ett antal patientorganisationer, professionernas företrädare, myndigheter, SKR, sådana konstellationer har jag ju kontinuerligt inlagt i min almanacka som jag träffar. Därför att det är fasta möten, som är vad ska jag säga, mitt basuppdrag, jag måste träffa dem för att veta hur det står till och vad som händer. Och därutöver så är det då vill jag vara ute och resa och få känna på hur det är på plats någonstans. Så jag hoppas att kunna göra ganska många studiebesök. Men ordförandeskapet i vår tar en del tid så att det där stora regionbesöken jag tänker göra, de får starta till hösten för de kräver lite mer tid. Så de klarar vi inte riktigt av i vår och där hoppas jag också att kunna planera dem tillsammans med regiondirektören och hälso- och sjukvårdsdirektören som vi också har med som jag gärna träffar, träffade dem för jul och hoppas fortsätta att träffa dem regelbundet. Så det är nog många olika konstellationer som jag träffar regelbundet för att få höra vad är det som staten kan bidra med? Just vad är det staten borde låta bli att göra eller vad är våra problem på hemmaplan som du behöver veta om. Så det är ett antal konstellationer som är fasta möten i min almanacka och därutöver så disponerar du tiden fritt med att resa runt, träffa människor och ja, ibland får man också träffa kungen och berätta vad som pågår inom sjukvården.

LISBETH: Hur blir kopplingen som sjukvårdsminister till socialutskottet där du nu har lämnat en roll såklart som ordförande, ja hur jobbar man i förhållande till sitt parti tänker jag?

ACKO: Dels träffar jag via socialutskottet, inom majoriteten då regeringspartierna och även samarbetspartiet Sverigedemokraterna, så träffade vi företrädare för dem en gång i veckan för att lyssna på varandra. Vad händer hos er? Vad händer hos oss? Så där har vi en löpande dialog. Sen träffar jag mitt partis företrädare också en gång i veckan för att lyssna av vad är på gång, vad har ni hört? För de är ute på många andra sammanhang som jag inte är med i så att vi behöver ju just föra över information till varandra att det här fick jag med mig från det här sammanhanget och jag har något att berätta till dem. Så att det har vi också möten och sen träffar jag de regionråd som är för kristdemokraterna i alla 21 regioner, de träffar ju också en gång i månaden vid ett digitalt möte för att också stämma av allt ifrån hur går det nu med att öka primärvården eller förbättra vårdplats tillgången till någonting som uppkommer hemma hos dom på hemmaplan som dom vill diskutera med varandra. Så de har jag också ett möte med en gång i månaden för att lyssna in vad som händer i hela landet.

LISBETH: Wow, vilken bas för att ändå få ett stort systemperspektiv, för jag tänker det är ju din stora roll, att också se systemet ur många olika vinklar och det låter fascinerande med så mycket möten. Det blir spännande att se vilket pussel du får ihop.

ACKO: Ja, men jag tror att det är nödvändigt att få in olika perspektiv och sen återigen att min roll blir att väga av och se till att regeringen bidrar på bästa sätt. Men jag måste ju få höra hur, ett regionråd i Västernorrland måste få berätta precis sin situation, hur det är och få göra sin röst hörd. Och sen så måste jag också lyssna på en myndighetsperson som berättar om det uppdrag de har för hela Sverige och sen får jag i min roll försöka väga av allt det där och se hur ska staten nu bidra eller regeringen bidra. Så att det verkligen blir riktigt bra för patienter och deras anhöriga, så jag behöver alla de här människorna som jag träffar för att jag ska kunna lyckas i mitt arbete.

LISBETH: Du var inne på det där med att ni nu är 4 statsråd på departementet, någonting som jag ser väldigt mycket från min roll i omställningen till Nära vård. Det är ju den kommunala hälso- och sjukvårdens roll och egentligen samarbetet mellan kommuner och regioner som jag tycker har utvecklats fantastiskt bara under de här senaste åren, både tack vare pandemin men också kraften i att se att man behöver jobba ihop på många, många orter för att få ett hållbart sjukvårdssystem och framför allt för de som är mest sköra. Jag förstår det som att Anna Tenje får också den kommunala hälso- och sjukvården. Är det så ni har fördelat och så jobbar ni ihop?

ACKO: Ja, det gör vi, så exempelvis strax före jul så hade vi ett gemensamt möte med två utav de register som finns inom demensvården och lyssnade av så att säga hur vi använder demensregistret och så vidare för att förstå hur är det och stötta kvalitet och utveckling och säkerställa att vi får en jämlik vård för personer med kognitiva sjukdomar och så. Så det är ett exempel på där vi hjälps åt. Och det är klart att jag lyssnar med på det som hör till regionen och den delen av hälso- och sjukvården. Hon lyssnar lite mer på det som rör kommunerna och äldreomsorgen, men vi är båda två berörda och man kan ju tänka att ja, men då var det väl dubbelt. Ni kunde väl varit bara en person på det här mötet och så kanske man kan se det, men också att i stället är vi två personer som driver på och kan fånga de delarna på ett gemensamt sätt så förhoppningsvis leder det här till att det får en ökad kraft och att fler perspektiv, att vi får mer gjort helt enkelt för att vi är fler personer.

LISBETH: Det blir spännande att följa och se, för jag tänker, det är väl också hur ni bygger ert gemensamma arbete precis som du beskriver nu, hur ni också bygger det framåt? När jag möter, jag möter ganska många människor från regioner och kommuner, men också från profession och patientorganisationer och pratar om omställningen till en mer Nära vård. Och då kommer ofta frågan upp om att vi behöver stabilitet och trygghet i att det är den här riktningen som gäller. Den ligger fast och vi behöver också stabila förutsättningar för att kunna göra det här jobbet som är omfattande och också långsiktigt. Hur tänker du kring det där med hur trygg kan man känna sig att det här är inriktningen som ligger fast?

ACKO: Men det gör det ju eftersom riksdagen har fattat nödvändiga beslut till följd utav de utredningar som Anna Nergårdh hållit i. Sedan finns ju fler propositioner som jag tror att vi kan lägga fram och för att stödja utvecklingen. Men den är beslutad av riksdagen och jag är lite så där formell. Har man beslutat det, det är den högsta beslutande organet vi har i Sverige, riksdagen, så gäller det och det jag tror att det vi möter från medarbetarna är ju att de har hört sådant här så många gånger förut så har det inte blivit något. Och jag kan förstå den frustrationen. För många har arbetat länge, har verkligen försökt arbeta den här andan och sen så blir det bara tillfällighet och det blir inte bestående. Och då är det risk att man tappar guiden till slut och engagemanget kan ju inte finnas där om inte man har en organisation som stödjer en sådan utveckling. Så en viktig del av mitt arbete nu, det är att precis som du säger få hållbarhet i det där så att vi fyller på med saker som blir stadgar. Och en sån möjlighet har vi ju därför att de här pengarna som finns för god och Nära vård, tre miljarder, dom är permanenta och där tänker jag att du och jag lyfte någon gång, jag vill fortsätta den dialogen. Vi behöver ju tänka lite långsiktigt hur vi använder dem pengarna. Var någonstans gör de mest nytta, de kan ibland behövas för att bygga upp någonting. I andra skeden behövs de för någonting annat. Så det finns tre miljarder årligen just för den här delen och jag hoppas att vi kan hitta ett bra sätt så att man tidigt vet vad pengarna används till och hur länge, hur många år som används för det. Och att vi sedan är överens om vad man möjligtvis växlar över dom till, någonting annat och det är där som dialogen med dig är viktig, också utifrån med den roll du har, det uppdrag du har. Men också utifrån de samtal jag har möjlighet att ha med sjukvårdsdirektören och regiondirektören för att liksom lyssna in helheten. Hur passar det här in i helheten och så? Så att det som är viktigt för mig också och som jag tror att Anna Tenje grunnar mycket på, det är att hur vi får in kommunernas röst för de är ändå tvåhundranittio, så det är svårt att koppla upp alla på ett digitalt möte. Så där har vi ju tror jag utmaningen att få med de tvåhundranittio kommunernas röst på ett bra sätt i hur vi ska få med i utvecklingen, så det tror jag, det är det jag grunnar mest på. För de 21, det finns en möjlighet att lyssna och samtala, men tvåhundranittio det kräver någonting annat i organisation och struktur tror jag så att vi verkligen hamnar rätt med de pengar och statliga medel som finns.

LISBETH: Jag tror att det är som du sa nu om de permanenta medlen. Det är en otroligt viktig signal och som vi på många sätt får hjälpas åt att ge trygghet i, att de här pengarna finns nu. Det här är inte en tillfällig satsning, det är någonting som vi behöver utveckla över tid. Men det finns också statsbidrag som man kan lita på att de kommer. Ja, jag tänker också på det här med den kommunala hälso- och sjukvården och tänkte nu när våren har gått och ordförandeskapet är över, då tror jag att det vore ganska klokt att också möta de här systemledningarna som har bildats i alla regioner. Där kommun och region tillsammans funderar på hur de ska utveckla sin gemensamma primärvård i ett län och hur man samarbetar med specialiserad vård. Så det kan vara ett sätt att bryta ner och det är klart att det berörs ju både du och Anna av.

ACKO: Men det är också så att det finns ju överenskommelser mellan kommuner och regioner om hur man tänker sig arbete och så. Och jag ser fram emot att också lägga dem där på bordet och liksom se hur ser det ut så att man får den här samlade bilden? Hur mycket gör man som är ganska lika? Finns det saker som skiljer ut sig? Och det kan ju finnas skäl för det, så det är inget konstigt. Men att förstå hur gör man? Hur jobbar man nu runt om i landet så att det är också där jag tänker, att när vi använder pengarna, staten har ju inget bra sätt idag att få in information om vad man gör i hälso- och sjukvården om den är självständig och man är självstyrande. Men vi behöver ju få in underlag. Det här är vår plan som vi har beslutat om på lokal eller regional nivå. Så här tänker vi utvecklingen så att vi kan lägga ut dem över Sverige och se, det här är vad som är planerat och utifrån det då använda pengar och stöd på olika sätt för att det verkligen ska kunna förverkligas alltihop.

LISBETH: Nej, precis som du säger, både målbilder och också handlingsplaner eller färdplaner, det finns i alla län och så har de ju inte alltid beslutade politiskt, men nästan på alla ställen.

ACKO: Ja, det är lite olika hur man har gjort och att det är en trygghet i att ha dem politiskt beslutade, det tycker jag ju, men det kan ju vara så att det kommer framöver när de har fått prova ett tag, för jag tror att det är bra att styrka också, att man har så bred politisk enighet som möjligt för de här planerna och strategier man har.

LISBETH: Verkligen. Jag tänker när du ser på omställningen till Nära vård och utvecklingen framåt. Vad tänker du är viktiga frågor på agendan just nu för er.

ACKO: En viktig sak eller två viktiga saker. Det ena är att det på riktigt blir personcentrering. Att vi hjälps åt att arbeta personcentrerat för egentligen är det ju det som är den goda och Nära vården, att lyssna på personen, patienten man har framför sig. Vad är det du behöver hjälp med? Vad är det som är viktigt för dig nu? Och man har liksom situationen. Det medicinska, dom sociala, dom psykiska behoven, allt utifrån det liksom jobbar på det bästa sättet, men att hur gör man det här? Jag tror att alla som gick in och jobbar inom vård och omsorg hade just personcentrering för ögonen. Det var därför man ville jobba, men sen möts man av att allting blir inte som man har tänkt sig därför att det finns ju system som hindrar ibland. Kan vara alltifrån arbetsscheman till för lite pengar och då behöver man fundera på mycket, hur gör vi för att det på riktigt ska bli personcentrerat? Nästan alla jag träffar berättar ju om att det är först när man har fått riktig personcentrering, att jag får hjälp över alla de här gränserna som finns, det är då jag känner mig sedd och har fått hjälp på riktigt. Och nästan alla berättar ju om att jag tror att de jobbade för mycket innan, alltså jag fick hjälp inom varje område eller för varje sjukdom, men det var inte riktigt det jag behövde, utan det var det här jag behövde i stället. Så det är inte alltid att det blir merkostnad. Någon gång kanske till och med blir lägre kostnader tror jag och det är lite farligt att säga som minister, för då tror de att vi inför detta av ekonomiska skäl. Men det är just att när patientens röst eller en äldre eller vårdtagarens röst får komma fram, då blir det ju mycket bättre och verkligen ger oss tid att jobba personcentrerat. Det tror jag kommer vara den viktigaste framgångsfaktorn. Och den andra framgångsfaktorn, det är ju att vi för det första då, det måste genomsyra också varenda kommun- och regionledning, förstå att det är därför vi gör det här. Det är systemet som ska stödja det och just nu om jag lägger till en sak. Vi har inte alltid system som stödjer det när man har budgetansvar på sin enhet. Och jag förstår ju förstås detta, jag också varit kommunstyrelsens ordförande. Och vet vikten av att man håller sin budget. Absolut, men om jag ska jobba personcentrerat så kommer det gå över olika enheter och det blir ju inte bra om vi lägger mycket pengar. Men det inte blir rätt för patienten eller vårdtagaren, så vi måste ju hitta system som just stödjer personcentrering också i budget, anslag, hur vi organiserar våra kommuner och regioner. Och där skulle jag vilja att akademin hjälper oss också med bättre sätt att ha en organisation som stödjer personcentrerad vård. Så att jag ser ju jättemycket spännande saker som jag hör från ditt arbete och många andras. Men det där måste vi ju sätta rejäl fart så att det verkligen på riktigt blir förändringar som stödjer den här utvecklingen. Och det andra är ju då att primärvården måste bli större, annars kommer ju inte resterande del utav hälso- och sjukvården som är nära patienten att funka, om det benet är för svagt. Så att därför måste ju primärvården med alla sina kompetenser, att man har möjligheten fast vårdkontakt, att man har en fast läkarkontakt och att den har rimligt antal patienter. När det benet funkar, då kan ju också allt annat fungera på ett stabilt sätt. Så personcentrering och en utbyggnad utav primärvården, det kommer ju vara viktiga delar för att det här ska kunna förverkligas fullt ut.

LISBETH: Ja, jag blir jätteglad när du säger det. Det är ju också det som jag tycker när jag möter både professioner och patienter, men också regioner och kommuner. Så är det ju där man ser att man måste kunna göra sina stora förändringar med den utgångspunkten, att det är personcentrering som gäller, men då följer mycket utmaningar. Då följer utmaningar som du säger kring våra styr och ledningssystem. Också våra sätt att följa upp för jag tror det här att verkligen göra primärvården till navet. Det kräver också att vi kan följa upp dom här mellanrummen som vi sparar in när vi jobbar på andra sätt och ser att det här ger effekter också för en stark primärvård och också se till att få spridning på sådana arbetssätt. Om du ska säga dom största utmaningarna, vad tänker du är dom största utmaningen?

ACKO: En utmaning idag är ju kompetensförsörjningen. Det kanske är den största utmaningen, därför att det är för många som inte orkar arbeta kvar eller man orkar inte arbeta heltid fast man vill, därför att jobbet är för tungt. Och det där måste ju varenda arbetsgivare kunna göra förändringar på så snart man bara kan. Därför att om inte medarbetarna snart märker att det blir en förändring i arbetsmiljö och arbetsvillkor då kommer vi att tappa dem och vi har ju tappat massa duktiga människor som har erfarenhet och kompetens. De har gått till andra yrken och jag skulle önska att vi kunde locka tillbaka de här erfarna duktiga människorna. Men vi behöver också fler som vill söka sig till yrket. Så kompetensförsörjningen, det är verkligen nummer ett för att vi ska kunna ge den vård och omsorg som människor har rätt till. Men annat jag tänker på, det är också att få befolkningen att lära sig att man kan göra ganska mycket själv, att jag kan ta ansvar i mitt eget liv på det sätt som mina förutsättningar ger möjlighet till. Så att man får lite mer, vad ska jag säga egenmakt på något vis som människa. Och där har ju den goda närvården en roll att spela för att ge människor de här verktygen eller förutsättningen också. Och ibland säger vi att det handlar om att arbeta hälsofrämjande och det är det ju. För om vi kan bistå med att få människor att tänka mer, det här kan jag göra och det kommer vara bra för mig på sikt att jag gör på ett eller annat sätt. Eller det här en god vana som jag kan ha, det här kommer att medverka till färre risker för vissa sjukdomar för mig. Eller det är jättebra att gå till apoteket, jag behöver inte alltid ringa vårdcentralen. På apoteket finns också kunnig personal som är utbildad och så vidare. Det finns ju en hel katalog tror jag utav saker man kan göra för att stärka det som är hälsofrämjande och det där måste vi få in en plats i samtalet så att inte det enda alternativet som måste stå för människor när man mår dåligt eller känner sig sjuk, det är att ringa vårdcentralen eller till och med akuten. Utan hitta andra vägar där jag känner att jag kan också ta lite makt eller ledning i mitt liv och kunna påverka min hälsa. Det tror jag att vi behöver hjälpas åt med.

LISBETH: Jag tycker att mycket av det här också handlar om sättet jag tänkte vi var inne på, civilsamhället från början. Att nå andra än de som redan har kommit till oss i vården, utan att nå människor när de finns i andra sammanhang och andra kontexter. Och jag tänker också att även om du lever långvarigt med en kronisk sjukdom som så många, hälften av svenskarna gör idag, så vill du också kunna vara självständig. Och jag tror att den här kommunikationen av att vara också ett stöd för att kunna leva sitt liv bra trots att man får slå följe med sjukdom är en viktig del av omställningen och att man behöver fundera på hur får vi till de samtalsspiralerna så vi inte bara handlar om att jag kommer fel när jag kommer in till vårdcentralen eller akuten för det är ingen som önskar att vara där om man inte behöver.

ACKO: Bara för att det var det enda jag visste om. Och då är det klart jag söker mig dit för det är det jag vet om. Men om man får chans att och inte minst som du nämner personer med kroniska sjukdomar, dom har ju stenkoll ofta på sin sjukdom. Och det är nog inte ovanligt att de nästan vet mer än den vårdpersonal de träffar, därför att de har ju levt hela sitt liv med sjukdomen och vet hur det är, upp och ner med dalar och toppar så där i sitt liv. Men de behöver ju också få vara med och forma vilken hjälp de får. Jag möter exempelvis ganska många idag med diabetes typ ett. Där är ju alla appar och tech, medicintekniska hjälpmedel är ovärderliga för att de ska kunna sköta sitt liv och sin medicinering och må bra och inte riktigt behöva tänka på den där sjukdomen som är livslång och som påverkar mig jättemycket. Men det är ju inte riktigt vi heller ens med, med standard, så att vi kan docka in i det där. Utan det blir någonting som patienten gör för sig själv och så mycket som händer nu, inte minst med många patientföreningar som är med och utvecklar, jättespännande saker som jag tycker stärker egenmakten. Där behöver vi ju få sätt att från det offentliga kunna docka in och vara en stödjande part också i detta, och jag tror att många vill vara det, men vi hittar inte riktigt, ibland är det till och med digitala system som hindrar och ibland är det förstås sekretess och det är viktiga frågor så vi inte bryter integritetsskäl av någon så. Men jag tror att vi kan göra mycket mer om våra medarbetare i vården och patienterna fick tid och grunna och träffa och prata med varandra, då skulle det kunna hända ännu mycket mer, tror jag.

LISBETH: Jag tänkte på det här med kompetensförsörjningsutmaningen som vi verkligen brottas med på alla ställen i samhället. Jag bor ju i Norrbotten som du vet och jag har tänkt mycket på den gröna omställningen som sker här uppe och att Kiruna var tvungen att stänga sina skolor under delar av den här hösten som var för att man inte hade bemanning. Och så tänker jag, det är ju verkligen det vi började att verkligen prata om, en välfärd som håller också framåt i Sverige. För jag tänker att det är en av de saker som vi verkligen är mest stolta över och kanske tar lite för givet. Och att de här frågorna är så viktigt att koppla ihop, att också se att när vi jobbar mer gemensamt så använder vi också de resurser vi har i vårt välfärdssystem på bättre sätt. Det tycker jag känns så otroligt viktigt, så vi får ett håll. Eftersom det är så många sektorer som har sina kompetensförsörjningsutmaningar förutom vården. När du ser utvecklingen till den Nära vården, var känner du dig mest glad över? Du har ju fått följa den från din post i socialutskottet som ordförande där under alla de här åren, ni har fattat många viktiga beslut som du sa i riksdagen och så.

ACKO: Det som jag är mest imponerad över, det är att man faktiskt fortsatte utveckla detta på ett väldigt bra sätt under pandemin. Alltså, det borde inte ens vara möjligt tänker jag egentligen, pandemin med alla sina utmaningar. Men det jag kunde se var ju att samverkan och olika sätt att jobba, det utvecklas under pandemin. Och det hoppas jag verkligen att allt kan liksom få fortsätta på det där mer obyråkratiska sättet, med personal som själva vet att det här ska vi lösa, den här uppgiften, hur gör vi det på bästa sätt? Att det får fortsatta runt om i landet. För jag tror ju vi ska använda nationella regler ibland, regionala regler för det som ändamålsenligt. Men sen behöver vi ju överlämna väldigt mycket mer makt om hur vi gör saker och ting därför att det är ju resultatet som är det intressanta. Så det som har imponerat mest, det är ju verkligen allt som åstadkom utav utvecklingen under pandemin. Det är riktigt imponerande. Det var inte bara stillastående. Vi hanterar situationer som man utvecklade den goda Nära vården under pandemin.

LISBETH: Ja, jag vet hur det hade ju varit på det här uppdraget. Jag har nu ett halvår när pandemin kom och jag tänkte att vi kan ju inte göra någonting. Nu är en pandemi. Det måste man ju fokusera på, men det fanns, oj, jag tror att det ligger någonting i det här tillitsbaserade, att låt utvecklingen pågå, låt också kreativiteten hos medarbetarna får ta plats. Jag tänker när man i större städer valde att se sin primärvård mer som områdesuppdelat, man gjorde med kluster så här. Vi behöver jobba bra här tillsammans och jobbar vi tillsammans, att man tar dom initiativen och testar sig fram och så allt kanske inte går. Ja, men då får vi prova något annat och jag hoppas att vi kan, för det här också någonting med styrning och ledning att vi kan hålla kvar det där. Den här känslan av att vi har utrymme att utveckla någonting. Och vi tar utgångspunkten i det personcentrerade, då tror jag att den mer nationella nivån kan vara mer än motor, att supporta och kanske samla ihop och säga här händer det spännande saker nu på många håll, vad gör vi av det här gemensamt, så vi får en mer storskalig spridning. Men jag tycker att det är imponerande jag håller med.

ACKO: Och det hände samma sak både i den goda Nära vården och i slutenvården på sjukhusen och det som är gemensamma faktorn är ju just att det är personal som jobbar nära patienterna som stod med ett problem som var ja övermäktigt, verkligen, men som löste det. Därför att de tänkte nu får vi hantera det utifrån de förutsättningar vi har och så löste man det. Ja, det hade inte kunnat göras utav någon som hade suttit och uträtt i flera år, de hade inte kunnat komma på allt det som dom löste på ibland en förmiddag och ibland på en vecka. Men de löste och förändrar situationen för att hantera det här nya som kom och det man gjorde, goda och Nära vården, var ju att man utvecklade helt nya samverkansmetoder och saker och ting som jag tror hade tagit ganska många år om man skulle utreda det också och det hade krävt massa nya avtal mellan kommuner och regioner. Men nu bara löste man för man såg problemet och så sa man vi ska lösa det. Den där kraften, den ska vi ju inte alltså, jag är ju rädd att man går tillbaka nu till hur det var innan och man måste be om lov och man måste ha godkännande och man måste ha… Ja, det är klart man ska ha koll så att man inte bryter mot något lag och det är ingen som vill göra. Men vi borde kunna släppa loss väldigt mycket mer utav hur man gör saker på alla nivåer. Och ibland undrar jag, vad är det som stoppar? Så alltid när jag frågar eller får höra att det är någonting man inte får göra så brukar jag ställa den lite jobbiga frågan. Jag frågar, vem är det som förbjuder eller som stoppar det? Och är det någonting som handlar om att den statliga nivån stoppar någonting? Ja, då vill jag höra det så att vi kan förändra det. Men ofta är det ju interna regler också så att man brukar göra på ett visst sätt och då är det ju jättenyttigt att personalen bryter upp det och hitta nya sätt att jobba som är bättre för patienter och vårdtagare.

LISBETH: Jag tänker ändå att det är verkligen mycket i ett nytt sätt att leda och styra som vi kanske också eller som vi också utvecklade under pandemin som vi får värna på många olika sätt nu. För det finns ju också en kraft i ledarskapet att se när det här växer fram. Det är ju roligare att vara chef och ledare när man ser att det händer saker som kommer ifrån utveckling som medarbetarna har varit drivkraft i.

ACKO: Men nu vill jag sticka ut näsan lite. Jag tror att vi har för få chefer i första linjen. Därför att de flesta chefer inom offentlig förvaltning som jobbar inom vård och omsorg, där har man ju 40, 50, 60 medarbetare per chef. Det är inte lätt att vara chef då. Medans jobbar du på tekniska kontoret i en kommun så är man mer än 5, ibland så har man en chef. Och jag tror ju att vi skulle på vissa håll behöva fler chefer därför att då kan man ju också jobba mycket närmre och just se till att det händer någonting. Därför att man talar om att vi måste följa de här reglerna eller hur kan vi själva i stället avgöra vad som är ändamålsenligt och så? Så jag skulle gärna se lite fler chefer på första linjens nivå, för jag tror att det är där dom behövs, inte högre upp och mellannivå.

LISBETH: Och det jag ser också, det är ju att de chefer som finns nära på första linjen, det är ju ett väldigt svårt ledarskap och att då vara så här lite mer visionsdriven som ledare. Om man ska få till kulturförändringar som personcentrering mycket handlar om, då kan man inte ha för många personer som man ska möta. För det handlar ju om att möta människor, att kunna prata om de här frågorna, se till att det faktiskt känns i hela kroppen. Att det här vill vi gemensamt på vår enhet göra och det finns tillit och tilltro till att vi får experimentera. Vi kan misslyckas, men vi vill göra saker på nya sätt.

ACKO: Alltså både tillåtas att göra fel, för det gör vi ibland eller man kan misslyckas. Det här blev inte så bra som vi trodde, kunna stötta medarbetare. Bara det faktum att chefen finns i närheten är så viktigt för när någon kommer förbi och man råkar höra den där tunga sucken, man hör att nu är det för mycket. Att då vara chef och också kunna gå in och kanske stötta eller att finnas med, det är lika viktigt som att vara med vid de stora utvecklingsmöten, att vara med liksom i både vardag och helg i verksamheten. Och det är ju helt omöjligt om man har väldigt många medarbetare och man inte träffas daglig dags. Att det är en liten framtidsfråga vill jag säga, att vi får fler chefer i första linjen, det är där de behövs.

LISBETH: Ser du någonting så här givet som, när du möter de, som säger det här? Men vi kan inte för det går inte för det här och det här och du ställer frågan, vem är det som hindrar? Är det någonting som du hör som är så här ja, men det här skulle vi behöva ta tag på från riksdagen, från statlig nivå för att ta bort ett hinder. Har du någon sådan lista på det här är hinder som är besvärliga ute i verksamheten.

ACKO: Vi har ju en del hinder därför att vi har dålig samordning mellan myndigheter av olika slag. Och det där behöver vi ju rätta till, hoppas att staten kan medverka till det framöver, så att vi inte har olika tider för rapportering och sånt där. Och det är ju samma sak inom offentlig sektor som det är till företag, som ju hela tiden ska fylla i nya papper till staten på ett eller annat sätt. Och det är klart att då får man ju inte någonting gjort på jobbet och det gäller ju verkligen inom vård och omsorg så att där har vi en egen läxa att göra. Sen har man ju väldigt mycket tror jag, saker som sitter i väggarna om hur man ska göra och som kanske inte ens finns på pränt. Och då är det väldigt bra när det kommer någon som är ny tycker jag på jobbet ibland som frågar varför gör vi det här? Och då brukar jag tillhöra de där som har varit med jättelänge och säga att ja, men så har vi alltid gjort det, bra. Det är tryggt, men det är superbra med de där nya som kommer med lite spetsiga frågor. Vi behöver ju de också som ifrågasätter och får oss att grunna på behöver vi verkligen göra det här? Vi kan göra det på ett sätt att fortfarande uppfylla alla lagar med hälso- och sjukvårdslag och patientsäkerhetslag och alla andra, göra det på ett annat sätt. Jag tror att vi kan göra det lite mer ofta än vad vi gör idag.

LISBETH: Finns det någonting som du känner att vi har inte pratat om som gäller den Nära vården eller din nya roll i svensk hälso- och sjukvård som vi ska passa på att ta upp.

ACKO: Det är som egentligen alla dom där goda exemplen och hur svårt vi har att ta till oss av dom. För dom är ju så många. Jag kan ju se inom många sektorer, inte minst för människor med kroniska sjukdomar eller äldre som ofta har många sjukdomar. Ibland säger man att man är multisjuk, men ofta har man ganska sammansatt situation så de får ju ofta fantastiskt bra hjälp. Jag kan ju se det på nära håll. Jag får berättelser från andra och sen så får jag, ja men gör ni så i hela kommunen då eller hela regionen? För det verkar vara en bra metod. Nej, nej, det är bara här det funkar och jag tänker att jag tror att vi kan ta åt oss lite mer exempel. Sen kanske dom behöver anpassas för så är det ju ofta. Men just det där att lyfta fram goda exempel och faktiskt gå hem och grunna på om jag inte ska göra så där ändå. Inte bara låta de fladdra förbi de goda exemplen utan gå hem och tänka till. För det görs massor som är bra och sådana återkommande saker är ju när patienter verkligen får en riktig egen vårdkontakt, när liksom den finns till för mig. Man kan namnet på den där. Jag ser att mina föräldrar, alltså Inger är den man pratar med för att hon är äldre sjuksköterska. Hon grejar nästan allt. Det får ju till och med min mamma att låta bli att åka till akuten. Hon väntar hellre ett dygn och åker till Inger på vårdcentralen. Alltså en trygghet som inte går att beskriva, den här tryggheten, jag känner person, jag vet att den här finns till för mig i den här situationen. Den tryggheten, den är ju ovärderlig och det är jättemånga som har den tryggheten idag inom kommunal hälso- och sjukvård och regional hälsosjukvård. Och jag skulle önska verkligen alla människor kunde känna den tryggheten både att man får den vård och omsorg man behöver och tryggheten i att den alltid finns där när jag behöver den. Jag tror inte att man söker i onödan utan man söker därför att man behöver hjälp. Och vet jag då att den här personen finns där imorgon då väntar jag till dess. Därför att det är bättre att prata med honom eller henne i stället för att ställa mig på kö med någon jag inte känner på kanske akuten eller närakuten eller så. Så tryggheten som så många ger idag skulle jag ha önskat alla verkligen fick känna i hela landet.

LISBETH: Det är så intressant att du säger, trygghet för det är någonting som verkligen, jag hör varje vecka på olika sätt och jag tänker att den hänger också ihop med tillgänglighet. Tryggheten att hon finns där när jag behöver det gör också att jag upplever en tillgänglighet, så jag tror att det finns otroligt mycket i det du säger. Jag tänker också, jag tycker att ibland så hör jag att det händer ingenting, den Nära vården händer ingenting i. Och vi hör ju mest om det som inte fungerar och så får man i en roll som jag har lyssnat på väldigt många som gör väldigt bra saker. Och jag grunnar mycket på, hur tar vi nu nästa steg att se, nu har vi samlat ihop så mycket kunskap på olika områden, till exempel med fasta kontakter eller att man jobbar samordnat mellan kommun och Region för sköra personer eller för barn och unga som har behov. Det är nog dags och det kanske vi kan spela en roll tillsammans som nationella aktörer, att lite samla ihop de här olika vad ska jag säga, arbetssätten som börjar växa fram och se hur kan man mer än enstaka exempel, kan man samordna dem? Kan vi se resultat som vi ser när vi tittar på de aggregerat för att skapa trygghet i att vi behöver inte uppfinna allt från grunden på varje ställe. Vi kan anpassa saker, men det finns också nu så mycket som är provat som funkar så bra.

ACKO: Och jag tror att vi kommer se det när vi lägger de här regionala avtalen som kommun och regionerna, liksom lägger upp dem. Och så kan man nog, jag tror, jag gissar ju nu förstås, men jag tror att man kommer se flera saker som är gemensamma nämnare och då kan det vara bra att också adressera det och säga att det här gör väldigt många och det har vi förstått gett gott resultat. Och sen kan man lyfta upp saker som ett fåtal gör och så får de andra grunna på om det är någonting för dem. Men om man lyfter upp ett antal saker som många gör och säger att det här verkar ge god effekt, då kanske vi både kan locka någon som vill forska mer på det. Det tycker jag är jättespännande, att vi får in mer forskning i den goda Nära vården, praktik-nära och så. Det är också det att man vidmakthåller att det här är ett bra sätt att jobba, då måste vi säkerställa att det fungerar framåt också. Så att man får med dom som är på ledningsnivå i kommunen och regionen att förstå att det där är en viktig framgångsfaktor för den goda Nära vården. Att vi gör det här. Så att jag tror att när du och jag och kanske några andra hjälps åt att få den här nationella bilden, då kommer vi nog hitta det där ganska snart, tror jag.

LISBETH: Absolut jo, jag ser ju några sådana arbetssätt redan som man kan se att det här jobbar man nästan i hela Sverige, fast på olika sätt. Vad lär vi om det? Och jag tycker också att det är roligt att du adresserar forskningen. Jag har varit väldigt glad att Vetenskapsrådet gav pengar nu till olika forskarskolor. Det är ju två stora forskarskolor på Nära vård och sen också forskarskolan för allmän medicin som får pengar från VR. Och jag hoppas också att vi kommer att se liknande anslag från andra forskningsfinansiärer som blir som du säger också det här riktigt praktiknära, att både forska i den Nära vården men också om den Nära vården. De här arbetssätten, vad ger de för skillnad för medarbetarna, vad ger de för skillnad för resurser men framförallt vad ger de för skillnad för oss som invånare. Så att det finns mycket spännande. Vilka spännande, vilken spännande tid vi har framför oss. Ett spännande tjugo tjugotre.

ACKO: Och skulle fler i Sverige känna trygghet att det finns vård när de behöver. Då har vi ju lyckats verkligen. Det är ju det som är målet, att man känner en trygghet, att när jag är sjuk eller när jag mår dåligt då ska jag känna mig trygg i vad jag ska göra och att det finns hjälp till mig.

LISBETH: Det var nästan så fint slutord så att jag inte vill ställa min fråga, men jag gör det ändå. Acko Ankarberg Johansson var är nära för dig.

ACKO: Nära, då är det mina nära relationer till familjen. De är viktiga för mig och nära, då är det nästan alltid relation jag tänker. För en relation behöver ju inte vara fysiskt nära, men det är någonting där, själa-nära eller hur jag ska uttrycka mig. Där jag känner närhet till en annan människa och den är viktig för mig och den kan man ju uppnå på många olika sätt. Men utan nära relation, utan relationer ska jag säga. Då tror jag inte livet är så bra, så jag tror att vi alla behöver relationer och därför är ju närhet viktigt.

LISBETH: Stort tack för att du var med i Näravårdpodden.

ACKO: Tack för att jag fick vara med, tack så mycket.