EP107 – Näravårdpodden träffar Anders Åkesson och Mikaela Odemyr

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

MIKAELA: …en fast vårdkontakt, det underlättar ju så mycket och det kan ju vara, det behöver inte alltid vara en läkare. Det kan ju vara en sköterska, en astmasköterska till exempel.

ANDERS: …vården är ju byggd efter någon typ av artonhundratals modell när det gäller militärsjukhus och vidare liksom och en hierarkisk modell men vi behöver ju de stärka förutsättningarna för det lokala samhället och den Nära vården helt enkelt.

LISBETH: Välkommen till det här avsnittet av Näravårdpodden. Idag ska vi få träffa två ganska nyblivna ordförande för två viktiga patientorganisationer. Så välkommen till podden Anders Åkesson. Du är ordförande för Riksförbundet HjärtLung.

ANDERS: Tack så mycket.

LISBETH: Och välkommen Mikaela Odemyr som är ordförande för Astma och Allergiförbundet.

MIKAELA: Tack så mycket.

LISBETH: Hur färska känner ni er på era uppdrag? Mikaela, när började du?

MIKAELA: Ja, jag blev vald i maj i år så att det är, ja, det är väl ganska snart ett halvår som jag har suttit så jag känner mig fortfarande färsk på posten. Sen är jag gammal i styrelsen, men det känns otroligt roligt och hedrande att få göra det här.

LISBETH: Grattis till ditt uppdrag! Anders, när började du?

ANDERS: Jag valdes i juni, den 3 juni. Ja, jag har inte haft någon bakgrund inom ramen för riksförbundet HjärtLung innan. Så jag har inte suttit i styrelsen tidigare, det har varit en längre resa helt enkelt att komma in i uppdraget, kanske.

LISBETH: Ja, det förstår jag. Vi kan väl börja berätta, Anders vem du är. Din bakgrund och vad du drivs av.

ANDERS: Jag är sjuksköterska som du Lisbeth i botten, blev färdig -90/91. Och sen så jobbar jag ett antal år som sjuksköterska, fram till tjugohundrasex då. Och var fritidspolitiker ett tag där, men sedan tjugohundrasexton, tjugohundraarton började jag som regionråd, region Skåne med ansvar för hälso- och sjukvård. Så att tolv år, så att SKRs, sjukvårdsdelegation och statens medicinsk etiska råd och liknande och så blev jag vald till ordförande här nu och jag jobbar också som konsult i ett dataarbete bredvid.

LISBETH: Och man hör vilken del av landet du kommer ifrån.

ANDERS: Ja förlåt, jag är sån, jag är skåning. Jag bor i Malmö.

LISBETH: Du bor i Malmö. Ja, vad gör du när du inte har dom här viktiga uppdragen för vården?

ANDERS: Ja. Vi jobbar ju som sjuksköterska var fjärde helg också, i kommunen just nu. Jag har jobbat på medicinkliniken innan på natten. Fyra fem nätter i månaden men nu har jag valt att jobba bara en helg i månaden i stället. Hjälp och stöd i ett bolag med nära koppling till Attendo för att stödja och hjälpa deras boende på jour heltid och en del andra boenden, månadsboende också och vardagsboende. Så att det är de personerna som bor på särskilt boende som då, ja en undersköterska helt enkelt ringer och frågar och ber om en sjuksköterskebedömning utav mig då eller någon annan som jobbar. Sen så tar man kontakt med eventuellt anhöriga, eller läkarjouren och liknande. Så att det är det också och sen så försöker jag vara i min trädgård, hör väl till.

LISBETH: Ja mysigt. Vad spännande att du har ett uppdrag fortfarande rent kliniskt som sjuksköterska, det visste jag inte.

ANDERS: Jag tycker det är bra och man ser ju också att jag har ju jobbat med[hör ej 04:01 synken] innan, många år, under hela den tiden jag var politiskt aktiv också så brukade jag jobba fyra, fem nätter varje månad. Men man kan konstatera att det finns ju stora brister i liksom övergången kan man säga eller om det nu är en övergång överhuvudtaget, det kan man också diskutera tycker jag. En övergång, då är det ju någonting som säger att det finns någonting. I en del fall så, jag inte ens sagt att det finns en övergång utan det är snarare silos tycker jag tycker. Också nu när man jobbar på medicinkliniken så upplever man att många som jobbar där ifrågasatte liksom det som gjordes i kommunerna någonstans på medicinsk nivå och sjukhusnivå och jag kan ju konstatera att de gör så gott de kan. Men de har ju en bristande möjlighet också, rent faktiskt med låg medicinsk kunskap måste jag säga. De som jobbar där har ingen låg medicinsk kunskap utan det är snarare mängden människor som har förutsättningar att utöva det. Åtminstone på de som är utbildade legitimerad personal [05:20ledning] och så har ju har ju inte låg utbildning men det finns ju en, man skulle kanske tänka sig att man hade en större mått av medicinsk kunskap även på de som jobbar inom ramen för vårdbiträde eller undersköterska. Jag tror ju att mycket av det arbetet, det jag tror att det är helt rätt, den här lagstiftningen som kommer kring en skyddade yrkestiteln för undersköterska. Jag tror att det är jättebetydelsefullt måste jag säga. Jag tror vi kommer öka förutsättningarna för att man känner ännu mer stolthet för arbetet och liknande, men också att det ställer krav på arbetsgivaren någonstans. Men ett behov av att se de små kliniska tecknen tycker jag hade varit viktigt.

LISBETH: Ja, det är ju verkligen inte personer som inte har, det är ju personer som har väldigt stora komplexa behov ofta så att det kräver ju väldigt mycket, både erfarenhet och kunskap med sig för att kunna möta det. Tack Anders. Mikaela, vem är du då?

MIKAELA: Ja, vem är jag? Jag är utbildad friskvårdare och massör. Och hur har jag hamnat i den här astma-allergi världen. Jag började egentligen för 25 år sedan. Då var sonen ett år och han hade fått konstaterat att han hade astma och allergier och jag kunde ju egentligen ingenting om det. Det blev en oerhörd tuff tid då det var mycket han var allergisk mot och jag kände att jag ville göra skillnad, så jag gick ju då med i lokalföreningen och började engagera mig, och det var så härligt att få träffa andra i samma situation. Framför allt så kände man sig inte så ensam. Jag kommer ursprungligen från Stockholm men är nu boende sen många år uppe i Örnsköldsvik. Och där kan vi, jag tänkte det som Anders sa, vilken roll vården också spelar. Vi fick en fantastisk vård så länge barnen var små och vi är mer eller mindre bodde väl på sjukhuset under långa tider. Det var tufft, men vi fick ju de här stödet och hjälpen som vi behövde och sen så fortsatte jag engagera mig, vara med och starta upp den första regionen i Astma och Allergi förbundet. Kommer in i förbundsstyrelsen. Jag bodde i min ungdom i Österrike så jag har alltid liksom blickat utomlands och visste då att det fanns en paraplyorganisation för astma och allergi och KOL förbund ute i Europa och blev då invald som styrelsemedlem ett år. Och sen gick jag över och blev ordförande i fem år, så jag satt där totalt i sex år och engagerade mig på europanivå och försökte påverka vården där. Och det var ju som min dotter sa när jag blev vald att åh vad bra mamma, du förbereder Europa för att jag kommer och så började hon studera i Wien. Så att för mig så är det barnen som har varit min inspiration och att jag jobbar med det jag brinner för. Att försöka göra skillnad och öka kunskapen och förståelsen kring de här sjukdomarna.

LISBETH: Men om vi blickar ut i Europa är det stor skillnad på hur man organiserar och tänker kring astma och allergivård om vi jämför med Sverige tänker jag?

MIKAELA: Nej, den är inte så stor. Det är det som jag kan faktiskt känna mig stolt, att vårat förbund är ju över, ja, det är 67 år nu. Vi har ju funnits väldigt länge ute i Europa. De ganska unga föreningarna har inte samma erfarenhet så att ofta blir det som ett mentorskap. Man försöker stötta något land som har hållit på och ge tips och idéer. Och vid sidan av det här så har jag mitt eget företag där jag är ute och föreläser och jag har tillsammans med min dotter givit ut en bok om att baka utan mjölk, ägg och nötter. Min dotter har tagit bilderna och jag utgick då från mina barns allergier. Och sen älskar jag, förutom då baka så älskar jag att gå ut och gå i skogen och plocka svamp och bär.

LISBETH: Ja det låter härligt. Det är också, men just idag är det inte så mycket svamp och bärplockning för när vi spelar in det här då är det har jag förstått, snökaos i alla fall i Stockholmstrakten och ni hade lite moddigt hos dig också, Anders förstod jag.

ANDERS: Tittar jag ut genom fönstret så haglar det.

LISBETH: Ja här i Norrbotten är det är lugnt. Där har vi inte så mycket snö. Det är upp och nervända världen. Kan inte ni berätta lite mer om era förbund? Anders berätta HjärtLung, ett stort viktigt förbund.

ANDERS: Vi har totalt sett hundrasjuttio lokalavdelningar, 21 länsföreningar, trettiofemtusen medlemmar ungefär. Vi finns ju över hela landet och precis som Mikaela sa, vi har funnits ungefär 80 år drygt. Och det är ju samma tradition som Mikaela pratar om när det gäller Astma och Allergi. Vi bedriver ju ett påverkansarbete, ett opinionsbildande arbete kring frågeställningen kring de förutsättningarna som finns för personer med hjärt, kärl och lungsjukdom. Det är ungefär 2 miljoner i Sverige som har ett hjärt/kärlproblem och så ytterligare ett par hundratusen som har ett lungproblem, KOL till exempel. Och sen utöver det så har vi då inte minst ett starkt fokus på patientutbildning, förutsättningar till också att stödja, både gentemot att ha patientutbildningar på sjukhuset. Vi försöker ta oss in på sjukhusen helt enkelt eller på primärvården för att öka kompetensen där också. Men det är också att säkerställa att den enskilde som drabbas utav en hjärtkärlsjukdom också får en ökad kunskap helt enkelt. Och det är ju uppenbart för att man ska nå fram i det perspektivet ännu mer, partnerstyrd personcentrerad vård så behöver ju den enskilde också vara en del utav vården och en del av förståelsen för sin sjukdom, men också bjudas in och vara en aktiv deltagare i det samtalet och där tror jag vi kan spela en roll någonstans. Och vi har ju flera insatser, vi har ett ja genom att vi då finns och är opinionsbildande och vi finns utifrån, att vi stärker förutsättningarna för den enskilda, så har vi också ett stort mått av gemenskap. Ja det skapar ju förutsättningar för att de här som är med i normen för riksförbundet träffas helt enkelt även i andra sammanhang och genomför helt enkelt mera sociala aktiviteter som också har sin grund i naturligtvis att man närmar sig varandra. Och en ökad förståelse om den sjukdomen som man har eller någon annan har och den verklighet som man möter i vården till exempel.

LISBETH: Hur går en process till när man ska bli medlem hos er? För vilka är det som blir medlemmar och hur kommer man i kontakt?

ANDERS: Man skulle ju önska tycker jag att vården också hjälpte till i en högre omfattning kring det. Man kan ju säga, jag tror i en digital värld här söker man ju på riksförbundet eller man söker på HjärtLung och patienter och liknande så kanske man hittar oss. Det gör man med säkerhet, men många kommer också in via de så kallade hjärtskolorna och liknande. Den typen av skolor eller om man ska säga utbildningar som vården erbjuder eller inte erbjuder. Och då försöker vi ju ta oss plats i den typen av utbildning för att hjärtskolor och liknande och KOL-skolor och att man får informationen via vården, där man också via vården uppmanas att gå på de här skolorna. Och sen är det naturligtvis också genom medlemsvärvning och liknande. Men det finns ett stort behov helt enkelt och jag skulle nog säga att det finns en tydlig, det finns en närmast icke-förståelse för patientrörelsens stora betydelse för vården i sak kan man säga. För tittar man på det så genomför ju också vi då till exempel varmvattenträning, alltså bad och liknande när man tränar. Och det är ju någonting som naturligtvis upprätthåller och förstärker hälsan, men som inte värderas utav vården när man pratar ur ren hälsoekonomiska termer. Hade inte detta gjorts av oss så hade ju den enskilde blivit sämre helt enkelt. Vi gör ju stora insatser för att också säkerställa att man upprätthåller den livskvalitet och den hälsa man kan ha i en sjukdom tycker jag och just hälsobegreppet, det är ju viktigt i det perspektivet.

LISBETH: Ja, du tar upp viktiga begrepp, både personcentrering och begreppet hälsa. Låt oss komma tillbaka till det lite grann och Mikaela berätta lite grann om Astma och Allergiförbundet.

MIKAELA: Om inte vi driver de här frågorna så är det ju ingen annan som driver dem och precis som Anders sa, att vi har ju både lokal och län och sen har vi några länsföreningar som har bildat regioner. Och vi har inte alls lika många medlemmar tyvärr som du Anders. Även om allergi är vår största folksjukdom och tre miljoner drabbade svenskar önskar vi att vi hade så många medlemmar, men för oss är det ju viktiga att öka kunskapen och förståelsen om astma och allergier, att [hör ej 15:25h p x e n] och annan överkänslighet. Och det som var väldigt positivt nu här också innan valet, det var ju att regeringen tillkännagav att man gav ett uppdrag till Socialstyrelsen och även ett till Livsmedelsverket just när det gäller allergi och det genom säker mat och det andra om vården. För idag är det en väldigt ojämlik vård och det är ju någonting som både våra lokal- och läns- och regionföreningar försöker påverka. Och sen jobbar vi ju mycket på lika sätt som ni gör Anders, men vi har ju ingen hjärtsskola eller någonting, vi har försökt tagit fram eget material. Det är ofta barn som kanske drabbas då av allergi så är det ju många, vi har en annan målgrupp än vad ni har. Även om självklart vi har äldre också, men där gör ju våra läns- och lokalföreningar fantastiskt arbete med att ordna träffar och läger, att man får träffa andra i samma situation, precis som när jag kom in. Ja, och sen jobbar vi ju otroligt mycket med påverkansarbete och som jag sa då att det kanske finns 70 specialister inom allergivården idag hela Sverige och då tre miljoner, nu kanske inte alla de här behöver specialistvård, men det märks att här måste man satsa. Det finns inga riktlinjer heller och vårat förbund, vi jobbar ju för att det ska bli ett svenskt allergi program precis som de skapade i Finland också som där hade väldigt god effekt. Sen behöver vi inte kopiera det helt utan vi får liksom plocka russinen ur kakan och ta det bästa där. Men det är ju väldigt viktigt att vi skulle vilja ha en allergi vård i världsklass och då måste man ju öka kunskapen och där spelar ju också primärvården en stor roll. För mycket kan ju de hantera, men de måste ju också få redskapen och kunskaperna och veta hur de möter upp den här stora patientgruppen. Men det är ju påverkansarbete som är det stora för att nu nå ut.

LISBETH: Jag tänker på, du säger att det är många barn, det kanske är då man kommer i kontakt med allergier när man blir förälder och man får ett barn som precis som du blir det. Jag tycker du sa så intressant, Anders att det finns ju någonting som också handlar om gemenskapen i en sådan här organisation. Ni driver påverkansarbete, ni har ett viktigt sådant politiskt perspektiv, men den här gemenskapen av att hämta kraft inte bara från vården utan hämta kraft i varandra. Jag tänker Mikaela, ser ni det också hos era medlemmar?

MIKAELA: Ja, alltså. Jag bara tänker på de här lägren som jag har deltagit på, att själva få träffa andra i samma sits och veta att man inte är ensam för ibland så kämpar man. Man kämpar mot skola och förskola för att få det så bra som möjligt. Och det kan också vara inom familjen om det är någon som inte har upplevt det, så kan det vara så men vad konstigt det är, är den verkligen så allergisk. Det kan väl bara vara att ta bort det här. Så den här gemenskapen spelar en stor roll och även för barnen. Vi har haft ett skidläger och så var det flera som var astmatiker och då var det inget konstigt att ta sin luftvidgande framför alla andra. Då är du är precis som alla andra. För de får i alla fall känna att de måste växa upp lite fortare för att veta, som i min sons fall. Att han visste ju att han kan inte ta vilken kaka som helst för det kan sluta med att vi hamnar på akuten. Och andra barn då som inte har någon allergi, de behöver inte tänka på det. Så då är det viktigt att få stöd och redskap och där spelar ju vården en enorm roll och föreningarna också. Men precis som Anders sa tidigare alltså, det är ju verkligen, det finns så mycket kunskap hos patientorganisationerna som jag hoppas verkligen att man tar tillvara på ute i samhället.

LISBETH: För jag tänker att mycket av den här omställningen av vårt hälso- och sjukvårdssystem som pågår nu handlar om det ni tar upp. Det handlar om personcentrering, det handlar, du sa silos Anders. Jag håller verkligen med. Det handlar ju om att samskapa också mellan olika organisatoriska delar, men också med civilsamhället. Att också se kraften i era organisationer är ju otroligt viktiga. Jag har ju haft ganska mycket kontakt med din organisation Anders när det gäller personcentrerad vård, för att ni tog flaggan där och gick i bräschen för det. Jag tror att det är viktigt och det gör ju ni också Mikaela i era organisationer, att lyfta det personcentrerade perspektivet och där tror jag vi behöver rustas också som enskilda personer i att känna att jo, men det är inte mig det är fel på när jag tycker att det är obegripligt hur vården inte ser mig eller hur jag ska lotsa mig i det här systemet. Utan att vi faktiskt har rätt att få tänka att jag får vara en partner i min egen vård, för det är min hälsa det handlar om.

MIKAELA: Och jag tror att en patient som kan sin sjukdom och som har fått en patientutbildning har en behandlingsplan som är då trygg i den. Den kommer ju inte belasta sjukvården på samma sätt som en som inte har de här redskapen. Och det kommer ju inte både i livskvalitet, men även i ekonomi, både för samhället men också för den enskilde så att det är en stor win/win att man gör den här satsningen.

LISBETH: Vad tänker du Anders mer kring er roll i det här?

ANDERS: Ja men vår roll är ju jätteviktigt. Jag skulle ju önska att man återigen värderade den i perspektivet som det behöver värderas någonstans. Sen tror jag att en del fall av den här, de satsningar, om det är de ekonomiska satsningar vi vill prata om liksom. Jag tror att mycket handlar om också strukturerna i vården någonstans, hur man skapar förutsättningar för den här dialogen någonstans, men också förflyttningen i vården som behöver göras. Där vi idag ser att vården är ju byggd efter någon typ av artonhundratals modell när det gäller militärsjukhus och vidare liksom och en hierarkisk modell men vi behöver ju de stärka förutsättningarna för det lokala samhället och den Nära vården helt enkelt och där tror jag att patientföreningarna närvaro i det lokala samhället är viktig för byggandet och hur kan vi bygga här liksom? Och det finns ju inte en norm för hur landet exakt ska se ut någonstans utan det måste också byggas från varje tillfälle någonstans. Där tror jag att civilsamhället i stort måste jag säga, pratar vi patientorganisationer men jag tror civilsamhällets roll utifrån de villkoren som finns i vissa bostadsområden och liknande. För att skapa den här områdesansvaret och skapa förståelse av hur man bygger hälsa är viktigt. Och där tror jag att vi behöver som patientorganisationer också bryta en del silos mellan varandra, men också gentemot andra organisationer som på något sätt finns, inom ramen för civilsamhället och heller inte vara rädd för det. Utan vi behöver hitta formerna för en bred samverkan för de utmaningar som finns kring hälsan generellt. Det är ju bredare när man väl har blivit sjuk någonstans. Vi vill gärna ha någon typ av primärpreventivt tänk, det här också, det är bara, det är ju betingat av den hälsa som [hör ej 22:40ett beting som många olika orsaker och tänka].

LISBETH: Ja så intressant, vad säger du Mikaela?

MIKAELA: Jag tänker också en viktig punkt för mig och Anders också är det att de patienter vi företräder, deras sjukdom kanske inte syns utanpå. Det är inte en synlig funktionsnedsättning och då gäller det verkligen att man får en stark röst och visar att de också har en sjukdom. För att om någon träffar mina barn och tänker att den där kan inte vara speciellt allergisk för det syns ju inte. Och det syns ju inte kanske om någon har en hjärtsjukdom heller eller KOL förens om man kanske märker om man börjar träna eller någonting, men det är ju viktigt också att de här osynliga funktionsnedsättningarna blir synliga. Och där är det ju på en patientföreningarna, en röst som är otroligt viktig.

LISBETH: Ni finns ju båda i paraplyorganisationen funktionsrätt, för jag tänker det du säger Anders också, den här kopplingen med det lokala samhället. Jag tycker det är intressant när man tänker Nära vård, att vi behöver veta varför det ska byggas nära. Det är ju också därför att nära har en större potential att skapa jämlikhet. Nära har en större potential att möta upp effektivt hälsoklyftor och hälsoutmaningar. Men hur skulle vi, om dom som lyssnar på det här nu vill komma i kontakt med era föreningar och tänka, hur kan vi jobba ihop tillsammans? Nu finns jag i en region eller en kommun, hur gör man då?

ANDERS: Ja, det är inget komplicerat. Om man inte hittar oss lokalt och regionalt så kan man ju kontakta oss nationellt. Vi är ju precis som alla andra digitala och det finns ju, man kan ju bara söka på astma/allergi eller riksförbundet HjärtLung så hittar man rätt och så ska vi säkert hjälpa till. Jag tror att just den typ av tidigare samverkan med patientföreningar är viktig för att komma rätt. Det finns ju strukturer för det regionalt och kommunalt. Om man tittar på brukarråd eller patientråd eller vad man väljer att kalla det i den enskilda kommunen eller regionen någonstans. Och min upplevelse av det, som tidigare då förtroendevald också är att mycket är hanterat innan det kommer dit kan man säga. Det är ju mer en typ av anmälningslista och ett informationsflöde från den offentliga huvudmannen som behövs och mindre utav förutsättningarna för dialog och medverkan. Och där tror jag i och för sig att man märker det. Jag hade förmånen att när jag gick in i ett möte, träffa länsordförande här ju förra veckan för riksförbundet HjärtLung, där vi också var med i den nationella arbetsgruppen för just hjärtsvikt. Och där tror jag att kan man vara med i den processen under rimliga ekonomiska villkor, vill jag också säga. Det är ju inte så att personer som verkar inom patientföreningarna måste vara pensionärer och leva på några typ av annan statliga ersättningar, för att kunna vara med i den typen av viktiga strukturer. Utan man måste ju också kunna tillse att personer som är i förvärvsarbetande ålder får rimlig ersättning om man nu bjuder in och det kan handla om SKR eller det kan handla om kommun eller region eller stat. För ett annat fall så hamnar du i personer som på något sätt selekterar sig själv, att de är pensionärer och det blir inte bra för patientorganisationer, inte bra för samtalet heller vill jag säga. Så rimliga vilka är viktiga framåt tror jag om man ska göra den här omställningen.

LISBETH: Jag tänkte just det, eran kontakt eller eran relation till omställningen till Nära vård. Hur tänker ni Mikaela? Vad är dina bilder och ditt engagemang i frågan?

MIKAELA: När det gäller Nära vård, det arbetet har jag ju följt nära kan vi säga, följt Anna Nergårdhs arbete och lyssna på många föreläsningar och det här är någonting [hör ej 26:41som blivit.] Men här måste ju också primärvården rustas som jag sa tidigare. Vi sitter själv med i en nationell arbetsgrupp för matallergi för att få de rätta redskapen också utifrån, hur de kan möta upp de här patienterna. Då kan man ju förkorta att de kommer att de får den hjälp de behöver. För det är ju så att om man då kommer, man vet vilka prover som ska tas när vi då pratar astma och allergi och att man då när man kanske förskrivs en astmamedicin, att man visar verkligen hur tekniken ska vara. Det är också det där med Nära vård och egenvård, där också är det ju viktigt att man tänker att när man har givit de här behandlingarna och behandlingsplanerna att man inte bara släpper patienten. Det är ju inte meningen att det ska vara en ensamvård. Utan det är ju väldigt viktigt också att man fortsätter att stötta. Men igen, får man de rätta redskapen, man får den rätta behandlingen. Jag menar, det har gjorts flera undersökningar. Det tar ett tag innan man får rätt diagnos också för man kommer till flera olika professioner. Och sen, självklart, de som är svårt sjuka ska få komma till specialister, men där tror jag ju också att primärvården kommer spela en stor roll. Men igen, de måste också få det stöd som behövs. Och finns det då i vart fall riktlinjer inom astma och allergi och framför allt allergisjukdom, då blir det ju lättare. Det finns inte idag.

ANDERS: Ja, jag håller ju med Mikaela att primärvården är basen i det här någonstans. Och grunden för det är att de medicinska kunskaper som finns där och stödet till den enskilde i form utav fasta vårdkontakter för distriktsmottagningar och KOL-mottagningar och astmamottagningar och liknade, den typen av måste byggas upp. Jag tycker också att det är väsentligt för att om man hamnar i ett läge där man bor i ett ordinärt boende eller om man bor i ett så kallat särskilt boende där många av de kommunala hemsjukvårdsinsatser görs någonstans då måste det ju på något sätt fungera också. Det måste ju finnas en god dialog mellan de olika delarna någonstans. Det är inte uppenbart att det handlar om att man ska ha läkarkompetens i kommunerna. Det är inte helt uppenbart, men de finns ganska många som tycker det, men det är inte helt uppenbart. Och jag tror att det är det snarare handlar om att man måste säkerställa att den dialogen finns och att den enskilde inte ska bära sina egna kunskaper. Och speciellt gäller det då ju de personerna som har avancerade sjukdomar och bor i hemmet och de kan ju ha stöd utav både regionala sjukvårdsteam och alla avancerade hemsjukvårdsteam eller mobila team eller vad man väljer att kalla dem någonstans och kommunala hemsjukvårdsinsatser och inte minst hemtjänstinsatser och omsorgsinsatser. Och det tror jag är viktigt att komma ihåg att det får inte glömmas bort och i det sammanhanget tycker jag också att man ska säga någonting kring LSS och de boende som bor på LSS eller har personlig assistent och liknande. För den gruppen tenderar också då det är inte ovanligt att även de naturligtvis har både kroppsliga, somatiska och men även psykiatriska sjukdomar. Och där tror jag även den senare, när det handlar om psykisk ohälsa så måste även primärvård och psykiatri bli avancerat mycket bättre i sitt gränssnitt måste jag säga. Nu i veckan här så var det ett inslag i SVT där den ene från psykiatrin kastade skit på den andra och tvärtom liksom. Det är inte förtroendegivande och som patientförening blir man bara ledsen och förtvivlad. Och de personerna som hamnar i den bristande övergången som då är inte en övergång, det finns ingen övergång. Där är det ju liksom, man kan inte förvänta sig att patienten själv ska bygga bron. Det går inte. Och för att det funkar inte liksom utan man måste ju åtminstone ha strukturerna för brobyggande. Och det ansvaret ligger inte hos patienten kan jag säga, utan de strukturerna måste den offentliga huvudmannen se till och bjuda in och säkerställa att det finns.

LISBETH: Jag tycker att det är ju intressant det ni säger, dels det du säger Mikaela, det här att man behöver stöd över tid. Du var också inne på det Anders och jag tänker mycket, vi pratar om militärsjukhuset och grunden för vårt system idag och att vi har ju mycket mer av befolkningen som lever med långvariga sjukdomar. Vi får mera cirkulära förloppen än linjära, men vi har rustat så mycket efter linjära förlopp. Och jag tänker också i det cirkulära så är det så många olika delar av systemet som måste samverka. Hur skulle vi tillsammans med er, om ni skulle ge ett råd till mig som driver stöd till kommuner och regioner för omställningen till Nära vård. Hur ska vi kunna jobba närmare er? Vad kan vi göra tillsammans för att få till det här? För jag tror vi delar precis bilden. Jag tycker den bild som ni beskriver delar jag helt.

MIKAELA: Ta in oss där i olika diskussioner och sånt, att vi verkligen får vara med. Och jag tänker på en annan övergång, jag ska bara säga det, det är just den här barn till vuxenvården. Jag vill ofta likna det med att kroppen faller isär. Du kanske har en allergi, du kanske ska till medicin, du har astma, då ska du till lung. Du kanske har eksem, då ska du till hud, medans när du gick tidigare när du var barn, då var en läkare som hade hela bilden av dig. Och just i den här övergången så flyttar många hemifrån så det är mycket att ta hänsyn till. Men det är som Anders sa tidigare, att ta vara på våran kunskap och ta med oss in i ert arbete inte när allt redan är beslutat utan i tidigt skede, så vi är med från början.

ANDERS: Nu företräder ju Mikaela och jag ändå hyggligt stora organisationer kan man säga där det finns ett kansli och det finns en struktur och liknande, vi finns ute i länen och lokalt. Med de utmaningar som vi har, vi är en ålderstigen, fast medlemmarnas hos oss är många äldre, men man kan ju konstatera, det finns ju många patientföreningar som har ett stort behov av att inte ha den här i strukturen med anställda och liknande som kan möta upp hela tiden. Och återigen, då tror jag att det är viktigt att säkerställa att strukturerna för dialog måste också på något sätt inbegripa att det ges möjligheten till att vara delaktiga. Och att det inte på något sätt och vis är så att man varken bjuds in sent, men också att det finns rimliga villkor helt enkelt för det. Och nu är Mikaela en oerhört driven person i sitt ordförandeskap och liknande och kanske når det någon. Men man kan, kan jag säga att det ska inte behövas att man lägger den tiden, hela tiden, utan det ska finnas rimliga villkor för att också möta upp det tänker jag.

LISBETH: Ett arbete som vi har arbetat med både från SKR och från staten och våra regioner framför allt men också kommuner. Det är ju det här med ett patientkontrakt eller rätten att få den, att personutredningen landar i en gemensam överenskommelse. Så att vi inte bara har journalen att blicka på och det som har hänt utan också vad är planeringen framåt? Hur tänker ni kring det och kan vi samarbeta mer kring just patientkontraktet? För det här tror jag att vi måste driva på också som patienter eller närstående, alla är vi ju det någon gång. Att faktiskt efterfråga det här i våra möten. Jag skulle vilja ha en gemensam planering över vad som jag kommer överens om. Vad tänker du Anders?

ANDERS: Jag tror det har varit väldigt bra, det blir ett tydligt ämne också. Jag tror också i takt med att vi nu har flera regioner som står inför nya vårdinformationssystem och där det måste blinka upp liksom. Det måste vara tydligt att här ska vi ha en dialog med den enskilde så att det blir en del utav ett system. För hela den nya vårdinformationssystem bygger vi på att det ska på något sätt kunna också vara en typ av checklista. Det ska varnas upp och flaggor och liknande. Och där tror jag att det är centralt, att det är också en andel av det och patientkontraktet kan ju faktiskt lyfta den personcentrerade vården till en annan dimension och faktiskt att det blir på allvar. De digitala tjänsterna vill jag nog säga är en viktig del av detta.

LISBETH: När det gäller Nära vård, vad skulle ni säga är viktigt för era medlemmar?

MIKAELA: Ja för oss är det ju jätteviktigt att man får den vård man behöver på nära håll, den är jämlik. Så ser det ju inte idag ut och att man får både den här patientutbildningen. Att dit man kommer, de kan sin sak och att man inte bollas runt i systemet. Och det som Anders sa tidigare med en fast vårdkontakt. Det underlättar ju så mycket. Och det kan ju vara, det behöver inte alltid vara en läkare, det kan ju vara en sköterska, en astmasköterska, till exempel som också har kunskap eller dietist beroende på vilken, men bara att det finns nära. Nära dig där du bor.

LISBETH: Vad tänker du, Anders? Vad är viktigt för era medlemmar i det här?

ANDERS: Nej, men det är ju byggandet av en samverkan och förståelse för att den som är sjuk är den som behöver bli en partner i vården. Och att man liksom inte ska klä den enskilde patienten med fina attiraljer så man ser ut som är julgran, utan faktiskt ha en dialog. Jag tror också att man försöker lyfta den här diskussionen tror jag, för att det blir lättare att vi också som patientorganisationen med personcentrerad vård och liknande och att det är liksom det är det vi vill ha så det är ju partnerskapet. Men för att nå dit så måste vi också ta ställning i frågor kring ersättningsmodeller och liknande. Vi kan liksom inte, det är förutsättningen att vi kan ta och nu har vi i primärvården gått ifrån förutsättningar till rena besöksersättningar och liknande och mätning av exakt och liknande för att man ska kunna leverera tillbaks till regionerna. Utan jag tror inte att det är framgångssagan heller någonstans, utan vi måste bygga den tillitsstyrning i normen för vården och det här hänger ju ihop någonstans tror jag, att vi måste som patientorganisationer också prata om vilka förutsättningar som vården har och de som arbetar där och de som är sjuksköterska, läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter. Vilka möjligheter har någon i sitt dagliga värv att göra det vi vill gemensamt. Vi kan inte förvänta oss att vården ska bygga partnerskapet helt och hållet om inte förutsättningarna organisatoriskt finns för vården. Och där tror jag att den typen utav rena, där det blir väldigt mycket pinnsystem och målstyrning, där tilliten inte byggs till den erfarenheten och kunskapen som både patient och vården har själv den gynnar inte den utvecklingen helt och hållet.

LISBETH: Det är intressant att du säger det därför att det är också någonting som jag tycker har blivit bara tydligare och tydligare. Det är också helt nytt, alltså omställning av ledning och styrning. Det går inte att tänka att det här ska bara ställas om i arbetssätt, men vi ska fortsätta att ersätta ge uppdrag som egentligen är i silos eller som räknar upp antal och pinnar, utan det är ett nytt sätt att tänka. Och på det sättet är det ju en ganska omvälvande förändring och jag tycker det är intressant som ni säger att som patientorganisationer har ni också en viktig roll, att också trycka på den delen i systemet så man inte bara hamnar i mötesdelen om man ska säga.

ANDERS: Jag tror att vi har till och med en skyldighet att förstå det bättre. Jag tror att vår kunskap i patientorganisationen sedan kan till och med vara lite låg, kring den betydelsen av det i en del fall.

LISBETH: Jätteintressant. Jag tänker att vi ska börja avrunda, men finns det någonting annat som ni hade velat lyfta som vi inte har pratat om? Anders han skakar på huvudet. Mikaela?

ANDERS: Du har fått med det mesta tycker jag.

LISBETH: Mikaela, vad tänker du?

MIKAELA: Ja, jag tycker också att vi har fått med väldigt mycket. Men igen patienten i centrum. Det är liksom det, att vi blir lyssnat och hört på och att vi får den vård vi behöver.

MIKAELA: Och jag tänker när jag har lyssnat på er att verkligen ta vara på era organisationers kunskap och kraft och förmåga att samla människor i den här gemenskapen som ni pratar om tror jag är otroligt viktig och där behöver vi också som har olika roller i hälso- och sjukvårdssystemet, bli bättre på att både visa på att ni finns, men också att arbeta tillsammans mycket tidigare i processerna.

MIKAELA: Ja, jag tänkte, en solskenshistoria där det faktiskt visar hur bra det funkar. Förra året när pollenrapporterna lades ner i halva Sverige och då jobbade medlemmar, lokalföreningar, läns och regioner och kansliet och styrelsen och vi jobbade tillsammans och resultatet blev att vi faktiskt räddade pollenprognoserna. Och det visar också på styrkan i patientorganisationerna. Jag är så stolt än idag över resultatet.

LISBETH: Ja, det ska ni verkligen vara, så roligt. Det går att få till så i samverkan. Hör ni, vad är nu nära för er, om ni avslutar så. Mikaela, vad är nära för dig?

MIKAELA: Ja, nära när vi är i den här podden då tänker jag ju på Nära vård och det sagt, men nära för mig annars det är min familj, mina vänner. Och att man visar omtanke om de som man har runt omkring sig. Det är medlemmar också, men det är någonting som ligger mig varmt om hjärtat.

LISBETH: Tack, vad är nära för dig, Anders?

ANDERS: Värme, förståelse och empati och medverkan jag säga. Och engagemang och lyhördhet. Det är flera delar i den här någonstans, men jag tror att de delarna är viktiga också för framgången utav utvecklingen av vården.

LISBETH: Tack för att ni var med i Näravårdpodden och lycka till med ert arbete. Tack så mycket.

ANDERS: Tack så mycket, Lisbeth.

MIKAELA: Tack!