EP103 – Näravårdpodden träffar Ingunn Granum och Maria Westby

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

MARIA: …och helt plötsligt så kommer det en person med två poliser som vi leder för när vi har hand om dem så då håller vi i dem, vare sig de är våldsamma eller inte våldsamma och det blir inget bra.

INGUNN: …och det genererar frustration och det genererar onödiga akutbesök och annat så att det att svara i telefonen, det är mitt prio.

LISBETH: Välkommen till det här avsnittet av Näravårdpodden. Idag ska vi få höra hur man kan arbeta läkare och polis tillsammans för att möta människor där de är. Och jag ser väldigt mycket fram emot att få prata med er Ingunn Granum och Maria Westby, välkomna!

INGUNN: Tack så mycket!

MARIA: Tack!

LISBETH: Hur är det idag? Ni är på jobbet vet jag, det ser jag.

INGUNN: Det är ju jättefint här i Arvika nu. Det är lite småfrostigt men ändå inte alldeles för kallt.

MARIA: Jag är ingen höstmänniska.

LISBETH: Nej, så du kämpar lite nu?

MARIA: Så är det ju.

LISBETH: Börja lite och berätta, vem av er vill börja och berätta vem ni är. Ingunn, börjar du kanske?

INGUNN: Ja, jag är en läkare utbildad i Sverige, men är norsk i grunden och jag gjorde min AT i Arvika. Så att nu efter några år på alla andra ställen så har jag återkommit och tycker att jag har kommit hem och jag är så himla lycklig över att jag får göra de sakerna som jag tycker är effektiva i vården och få göra de här. Så att jag går runt och är glad nästan hela tiden. Och så hittar man en sån underbar person som Maria att få jobba med, och det är bara, nej, men det är verkligen trevligt och att få göra sitt yrke på ett sätt som man tror är hjälpsamt för folk. Och ja, men jag tycker ju om att prova nya saker därför att de gamla sakerna har vi ju sett resultaten av redan och de har inte imponerat alltid, så det här är verkligen roligt!

LISBETH: Men lite mer om dig själv också. Vad gör du när du inte gör detta roliga på jobbet?

INGUNN: Pendlar [skratt] lite som du, men inte riktigt lika långt. Jag bor inte i Arvika, man fick några barn och fastnade i Karlstad i stället eller precis utanför så att jag pendlar lite grann. Sen har jag ju barn och en [hör ej 02:51revolt] och en ex-fru så att jag umgås mycket med familjen.

LISBETH: Just det, Maria berätta om dig, tack Ingunn. Berätta om dig Maria. Vem är du?

MARIA: Ja, jag kan börja med mitt privatliv, så jag är ju en glad Värmlandstös, uppvuxen och bor här i Arvika. Jag har ett hus på landet tillsammans med min man och två barn. Så att det är fullt upp med massa aktiviteter kring det. Jag tycker om att träna och reser gärna väldigt mycket och ja, och vara med familjen, det är viktigt för mig. Sen så som kommunpolis, jag har arbetar som polis i snart 13 år och fick tjänsten här i Arvika som kommunpolis i slutet av 2019 tror det var. Och som kommunpolis, då jobbar man ju som med brottsförebyggande frågor och mycket i samverkan och när vi pratar om samverkan så då är det ju allt från kommunen, skolan, regionen, föreningslivet och andra myndigheter helt enkelt. Och jag är ju också lika glad som Ingunn berättar, att hon kom i kontakt med mig så ja, dels att Ingunn är sån fantastisk person som verkligen vågar utmana och testa systemet, så hjälper det oss faktiskt i det här projektet, som vi kan rädda liv på ett helt annat sätt.

LISBETH: En kommunpolis, den här podden är ju Näravårdpodden och det är många lyssnare som kommer från vården och inte kan polisen så bra. Finns det flera kommunpoliser i en kommun eller hur funkar det?

MARIA: Det är helt olika hur det ser ut i Sverige. En del har en kommunpolis per kommun och det är väl lite så det låter att man tror att det ska vara. Jag är kommunpolis i fyra kommuner, västra Värmland och det är precis samma ställe som vi har lokalpolisområdets upptagningsområde då, så att det är Arvika, Eda, Åring och Säffle som jag är en kommunpolis över. Så att i Värmland så är vi fem kommunpoliser.

LISBETH: Just det ja, vad spännande. Då fick man lära sig något. Det visste jag inte att det fanns. Vad intressant uppdrag också att ha det här samverkans uppdraget. Ingunn, jag skulle vilja komma tillbaka till dig lite för jag vet att du har sagt att det här att du är norsk, det kanske spelar roll för det vi ska prata om idag. På vilket sätt tror du att det spelar roll?

INGUNN: Jag tror att det spelar roll, därför att det finns en kultur att arbeta med en beredskap att det kan hända saker hela tiden. För det norska klimatet är det plötsligt ibland och det är inte så som att man kan alltid köra samma väg till dit man ska. Därför att ibland är det snö och det är faktiskt stängt så vi är beredda, kanske på ett annat sätt redan från barnsben att saker kan hända som man inte har tänkt på så att man behöver vara förutseende helt enkelt. Och det tror jag är en bra idé om man ska ändra på saker. Man måste ju tänka nytt och utanför boxen då och man måste också ibland klara sig med det man har även om förutsättningarna blir suboptimala och jag tror att det är bra. Det är inte så att man inte kan vara flexibel eller tänka utifrån boxen i Sverige också. Det är ju Maria ett exempel på. Men vi har det på ett annat sätt i vår kultur tror jag också eftersom man haft krigsår, man har växt upp med morföräldrar som kanske flytt undan nazister och andra saker. Så har man hela tiden någon tanke på att man kan hamna i en situation där man inte har med sig de grejer man hade tänkt och man kanske inte är riktigt utbildad för det som hamnar i händerna på en.

LISBETH: Det är ju intressant, jag tänker vi få komma tillbaka och prata lite grann om det under vårt samtal nu. Om det här med att ha förutsättningar eller ta sig förutsättningar och så för jag tycker det du beskriver handlar också om de. Men kan du inte säga också någonting om att vara mobil akutläkare, hur funkar det, hur ser det ut? Vad har du för tjänst? Var finns du?

INGUNN: Jag är anställd av slutenvårdssområde Arvika för att behöva ha en anställning och jag är kompetent för att jobba på sjukhus både på vårdavdelningar, eftersom jag är intern medicinare i botten. Men jag är också akutläkare så jag kan jobba på akutmottagning och i ambulans verksamhet. Och jag utgår ifrån sjukhus men jag sitter ibland på ambulansstationen för att ha närhet till den personalen, som också träffar många och som inte alltid måste in till akuten eller det är inte alltid självklart hur man ska hantera vissa personer som sen då kanske blir patienter. Ja, jag har läst på ganska mycket om hur akutläkare kan jobba utanför sjukhus i andra regioner och i andra länder. Och att akutläkarspecialiteten är en relativt ny specialitet. Den är ändå sedan 2015 här, men så ny är den inte, men den är inte så utbrett överallt, så det är olika sätt att lösa det mobila uppdraget eller användningen av akutläkare utomhus på olika ställen. Jag har tagit en hel del intryck av hur Stockholm har gjort och hur man gjort i söder och sen också hur man har jobbat i Storbritannien bland annat. Jag ser att det är hälsoekonomisk försvarbart att åka ut och göra vissa insatser även om det inte alltid behöver vara så många. Så att studier från bland annat England har visat att det bär sig även med så få besök som fem per dag. Och då har man andra resurser dessutom. Jag har en bil som jag har fått låna. Regionen hyr den och sen är det jag och sen har jag en tung ryggsäck med utrustning i, men det är inte så jättemycket avancerade grejer. Så att kostnaderna för att jag ska åka ut och ta hand om en person är ganska låga. Så jag gör det. Ja, vissa regioner så är det akutläkare som åker ut med mera intensivvårdsfall-inriktade insatser kanske. Och också leda medicinska arbetet på skadeplats och sådana saker som hänger ihop med SOS-utlarmning och jag inte på den planhalvan. Men jag kanske kommer dit, men jag gör en hel del annat. Jag tänker som så att de patienter som skulle hamna på akuten, de är ju mina när jag är där och är akutläkare så att om jag kan hantera samma fråga utanför akuten då är de också mina. Och då behöver man inte prata om att det råkar vara primärvårdens uppgifter eller det råkar vara ambulanspersonals uppgifter eller någons uppgift.

LISBETH: Det är personens möte!

INGUNN: Precis och är det så pass akut att man funderar på att åka till akuten eller man åker dit därför att man inte får hjälp i primärvården för att den är överbelastad. Då är det min patient då också.

LISBETH: Jag vet att du är väldigt besjälad av personcentreringen som grund, säg nånting om det också.

INGUNN: Men man märker ju väldigt tydligt att man inte når fram med sina avancerade sjukvårdsinsatser alltid. Det är välkänt att compliance inte är väldigt hög. Det vet vi. Det är lite olika beroende på olika insatser, men det är ganska känt ändå att compliance är inte alltid så högt och då spelar ju ingen roll, då man har berett plats och tid till ett dyrt specialists besök på sjukhus om patienten ändå går därifrån och inte följer rekommendationer eller ändrar livsstil. Och det här med att förändra livsstil vet ju alla att det funkar ju tre veckor efter nyår och sen är det färdigt och det är likadant kanske med vissa insatser man förväntas ändra när man har fått en sjukdom eller tillstånd som kräver någon förebyggande vård. Så att utgå ifrån den personen man har framför sig och rigga så att det blir verksamt i dens liv. Det är det man måste göra. Annars så har man använt resursen fel och den är bara dyr och vi vet ju att vi har inte resurser nog. Och vi måste säga nej till vissa saker och då är det ju bättre att låta patienten säga nej till dem än att vi ska begränsa tänker jag.

LISBETH: Ja, klokt verkligen och det är också en verklig stor grund i hela den här omställningen till Nära vård, att ha det synsättet och den förståelsen som du beskriver. Men ni har ju inlett ett samarbete som kanske inte är det vanligaste mellan vård och polis, så jag tänker, vi är ju nyfikna på att veta varför ni gjorde det och hur ni gör och vad det gör för skillnad. Maria berättar från ditt perspektiv, hur kommer det här sig?

MARIA: Jag kan säga att det var ju faktiskt det att jag fick ett mail från Ingunn där hon presenterar vem hon är. Och hur hon har sett på utifrån att hon sitter med i eller satt med i en blåljusgrupp när det gäller suicidprevention tror jag det var. Och ja, att även polisen har en frustration över att vi åker ju på allt fler ärenden där vi har ja någon psykisk ohälsa i grunden och att personen vill ta livet av sig. Och att de faller ju mellan stolarna och våran frustration är att vi upplever ju att vi aldrig riktigt når fram i det här. Utan vi åker hem till personen ibland, så är det ju så här att vi kanske till och med få ta tag i personer med våld och vanligtvis är den personen kanske inte ens kriminell utan ja personen mår dåligt helt enkelt och då är det kanske inte riktigt vi som är rätt personer till att komma dit och göra den bedömningen. Även ifall vi kan göra att vi tar med personen enligt tvångslagarna, LPT-47, som vi kan arbeta med. Men vi känner att vi behöver ha någonting mer. Och det var väl det som Ingunn snappade upp där på det där mötet och kontakta oss. Och eftersom hon också, vi har ju nästan samma upptagningsområden, så var hon så här att vi måste ju göra någonting. Och många gånger har det ju varit så att ja, vi kan inte på grund av sekretess och den biten, men vi kan inte sitta och vänta på att vad vi ska göra. Utan vi får börja helt enkelt, och det var ju så första kontakten togs. Och hon hade ju redan en tanke på hur hon tänkte, att så här kan vi jobba och mycket handlar det ju om just i det här fallet. Att det är ju bara Ingunn själv som är väldigt tillgänglig för oss. Att när vi är på väg ut på ett ärende som har den här karaktären. Vi kanske har varit hos den här personen flertal gånger, då kan vi kontakta Ingunn och prata avidentifierat, hur ska vi gå till väga? Är det någonting eller är det så här att personerna kanske, vi har tagit hand om den här, det är tvångsvård tidigare. Ja, men då kan vi berätta redan att vi önskar ju att hon kommer ut och kanske hjälper oss ifall hon har möjligheterna eller över telefon, ha en konsultation på hur vi kan gå till väga. Och då får ju personen rätt professionell hjälp, än ifall vi är med där och vi kan ju som sagt via handräckningen ta med personen. Men det kanske inte är dit vi ska först och främst, att personen ska få sätta sig i en polisbil och så åka till närmaste vårdinrättning eller vårdinstans. Och så sen kanske fel vårdcentral för det har vi varit med om. Och det är ju ännu mer integritetskränkande för personen och även kanske de som sitter och väntar för helt plötsligt så kommer det en person med två poliser som vi leder. För när vi har hand om dem så då håller vi i dem, vare sig de är våldsamma eller inte våldsamma och det blir inget bra. Och då är det mycket bättre att Ingunn kanske kan komma ut. Hon kan träffa personen i rätt miljö för att många gånger så är det ju lång tid som vi försöker prata med personen för att på frivillig basis kanske sätta sig i en polisbil. Och när man väl kommer till psykakuten eller till vårdcentralen så är de mycket lugnare och det är inte riktigt den bilden vi möter när vi är på plats.

LISBETH: Otroligt spännande. Från ditt håll, du skickar det här lilla mejlet eller lilla, det kanske var ett stort mejl, Ingunn, hur kom det sig?

INGUNN: Nej, men det var precis den där frustrationen som osade på mötet att man kommer med polisbil till psykakuten och sen hinner man inte tillbaka innan patienten är hemma, och det är klart att varken polisen eller patienten eller psykakuten blir jättelycklig över ett sådant förfarande. Och då tänkte jag, men går det att göra något, jag är ju läkare. Jag kan skriva RPT när det behövs. Jag kan kanske använda tiden på ett annat sätt än man gör som utringd vårdcentralsläkare. Jag kanske kan ta mig lyxen att lägga lite extra tid och försöka göra någon typ av mini-samordnad individuell plan på plats med den här personen. Och inte bara nöja mig med frågan om det är tvångsvård nu eller sen kanske så. Det är lite det som har präglat hela mitt arbete nu. Det är att försöka göra någonting här nu och sen var väldigt förberedd på att det inte säkert att det jag gör idag är bra imorgon. Så att vi får ändra och kanske någonting av det jag har lärt mig genom de här åren inom vården är att planera för mycket funkar inte, därför att verkligheten ändrar sig fort och det blir ingenting av och det är bara att ändra medans man går funkar betydligt bättre. Det är jättebra att ha jättehöga ambitioner men vi når inte dem ofta och då vill jag inte jobba på det sättet längre.

LISBETH: Hur gick det på din arbetsplats då när du sa att nu ska jag börja jobba så här tillsammans med Maria? Och vill du fylla på något Maria i det du hör Ingunn säga först?

MARIA: Jo men jag vill bara förstärka det här med att fördelen med att Ingunn kan komma ut eller ja det kanske inte blir en LPT där och då. Men det är ju att vi också lär oss, varför blev det inte si och det ökar ju våran kunskap och kompetens. På samma sätt som att då kanske inte vi varje gång åker in med någon person, för det är ju också en frustration från regionens håll att ja, nu kommer de igen och det kommer inte bli någonting, men att vi utvecklar våra saker också då, tack vare Ingunn.

LISBETH: Det är verkligen intressant att byta kompetenser också över olika yrkesgränser på det sättet. Och vad det kan få för förändringar i den egna verksamheten när man lär sig dom perspektiven och dom sakerna. Otroligt viktigt. Ingunn, jag tänker det låter så enkelt. Då skickar jag ett mejl till Maria. Det fanns en frustration och så gör vi det här. Vad sa arbetsplatsen?

INGUNN: Det är ju det som är förutsättningen för att göra förändringsarbete på den här nivån som är direkt personbundet, att man har en tillit till systemet. Min chef har en tillit till att det jag gör är smart, att det är tillräckligt ekonomisk effektivt så att det inte är oförsvarbart. Och att det låter ju vettigt. Så att jag har inte fått någon, jag har bara fått positiv förstärkning av min chef på det jag gör. Och sen så vet jag ju själv att jag är ordentlig, jag är ambitiös. Jag försöker göra det bästa av min tid till en [hör ej 20:15vårtid,] så att jag klarar inte av att vara ineffektiv om jag säger så. Det är också kanske en anledning till att jag landade i att bli akutläkare till slut. Jag klarar inte av dödtid. Jag klarar inte av saker som inte leder någon vart. Sedan här kan jag ju lära mig att vänta ibland och att vissa saker går över om man om man har tålamod och sånt. Men inom den här ledningsstrukturen som vi har nu så är det viktigt att man faktiskt får den tilliten att pröva och fela eller pröva och utveckla på gräsrotsnivå. Jag har varit chef i vården själv. Det var väldigt svårt, det var utmanande på många sätt och jag är jätteglad för den erfarenheten, men det har också gett mig möjligheten att faktiskt bara börja idag och göra någonting för att jag vet ungefär hur det ska se ut ifrån ledningshåll också då. Så att det är inte så dumt att ha med sig det perspektivet, men jag är otroligt tacksam för att jag får så mycket tillit i systemet och inte blir ifrågasatt hela tiden, för då hade jag inte tordes göra det jag gör tror jag.

LISBETH: Nej, det där är ju otroligt intressant med hur vi får saker att hända utan att det bara behöver tänkas ut uppifrån. Vi måste våga göra, justera, göra, justera, men har ni en sån kultur också? Hur har det tagits emot på din arbetsplats, Maria?

LISBETH: Jo, men efter jag fick kontakten här med Ingunn så drog jag det på vårat ledningsmöte som vi har en gång i veckan och presenterade. Första tanken Ingunn hade och som sagt, kan vi rädda en människas liv ja, det är ju check i den boxen. Är det tidseffektivt för poliser. Ja, det är nummer två, för att då kan ju vi jobba med andra saker som kanske vi ska göra. För att det är ju oftast inte, folk ringer ju till polisen när de inte vet i det här fallet vart ska man vända sig i första skedet. Så då kan ju vi jobba med rätt saker också, för det är ju kanske inte riktigt polisiär fråga i grunden på det här. Sen så kommer Ingunn och presenterade sig själv och hennes tanke kring det och ja det var majoriteten på att det här måste vi göra helt enkelt. Så att ledarskap och chefskapet, att dom vågar ha en tillit till att det funkar och så sen så får vi helt enkelt börja testa det här systemet. Och det märks ju att det har ju bara varit oerhört mycket positivt från medarbetare som har varit ute och kontaktat Ingunn också. Att det känns även fall det har tagit många timmar ibland, man måste ha tålamod, så upplever de som att det känns ja värdefullt att kunna få den här hjälpen direkt.

LISBETH: Ja, för jobbar ni dygnet runt? Jag tänker har du en sådan tjänst, Maria, att du jobbar bara dagtid som kommunpolis eller jobbar man skift och hur gör du Ingunn? Jobbar ni alla timmar på dygnet eller inte nu hela tiden förstås!

MARIA: Men jag kan säga att jag har förtroendearbetstid men vanligtvis är det dagtid, är det.

INGUNN: Jag blir uppringd av vem som helst och jag har bestämt mig för att det som vården har problem med idag är ju tillgänglighet, inte bara till patienter men även till varandra så att jag är tillgänglig på telefon mellan 8 och 20 varenda vardag. Sen åker jag ju inte ut då för jag ja, men jag pendlar ju hem och jag bor inte på platsen. Jag kan inte alltid ha jour och vara närvarande, men det jag kan vara det är tillgänglig på telefonen, så det är jag. Så de här mera utryckningsmomenten jag gör, det gör jag dagtid just oftast. Men jag prioriterar den telefonen så skulle det ringa nu så skulle jag nog svara i den faktisk för det är det som är problemet. Att vi måste vänta på varandra hela tiden och det genererar frustration och det genererar onödiga akutbesök och annat. Så att det att svara i telefonen, det är mitt prio och då prövar jag den varianten och ser om det räcker och just nu så gör det.

LISBETH: Jag tänker när vi jobbar med omställningen till Nära vård så dels ser vi ju att det blir mer och mer av en välfärdsreformer. Vi behöver tänka så här i hela välfärdssektorn, polisen är ju en del av vår välfärd. Och vi pratar mycket om mellanrummen, de här glappen som finns mellan som jag tycker ni beskriver så väl, du kan komma till en person Maria och se att här finns det ett glapp. Kan vi också samtidigt komma med en annan insats i välfärdssystemet så gör vi en bättre gemensam insats. Och jag är säker på precis som du säger Ingunn, att i det här finns det otroligt mycket, både kvalitet men också resurseffektivitet. Att göra på det sättet och att våga. Men om ni skulle säga vad har varit, vilka hinder? Har ni mött något hinder så där som ni har tänkt att det tar vi oss över, eller stött på något problem?

INGUNN: Jo, vi hade en förväntan att det skulle vara hinder med det här med sekretessen, men det var en förväntan som inte har infriats, kan man säga. De här personerna som vi kommer i kontakt med, de är oftast hjälpsökande. Det har ibland gett råd till polis eller socialtjänst för den sakens skull att säga eller fråga, det är ju att berätta att de har ett nära samarbete med en speciell utpekad läkare alltså. Att det är en och inte jättemånga olika och att den personen kan få kontakt med mig och så kan vi tillsammans se om det finns något vårdbehov eller inte och i så fall vi försöker få ihop det. Och då säger de flesta att de att det är ok att dela personuppgifter med mig så att polis eller socialtjänst kan de träffa direkt. Är det så att de inte är riktigt lika trygga i och dela uppgifter mellan myndigheter på det sättet då brukar vi kunna prata mera som avidentifierade fall och jag kan kanske ge råd då och så kan polisen eller socialtjänst återkoppla till personen att ja, du kan tänka på det här, eller vi skulle kunna göra så du kan återkomma om det om du bestämmer dig. Men som sagt, det har varit mycket mindre hinder än vi trodde.

LISBETH: Har du något så där att du tänker på Maria?

MARIA: Jag kan bara hålla med. Att det är vi var ju snabbt inne på just med sekretessbrytande bestämmelse eller de reglerna. För det är ju det som det har varit så himla många gånger annars i många andra händelser, hur vi ska jobba mot varandra och med varandra i olika myndigheter och regionen. Och så insåg vi också, precis som Ingunn säger det här med hur vi kanske ska jobba mer aktivt med samtycke. För är det inga problem och där kanske vi kan se en utvecklingspotential hur vi ställer frågan. För ofta så har man ju ändå ringt någonstans och då är de ju kontaktsökande för att få hjälp. Och då kan man ju som Ingunn säger att ja, men vi har ett samarbete här. Det skulle vara bra om du fick kontakt med henne. Ja, bra då har vi ett eller i de här fallen när de inte vill ha den hjälpen men då står vi och vi funderar, ligger det på gränsen till att det ska bli ett LPT-47 eller att vi kan ta med personen för en vårdbedömning? Ja men då kan vi ju faktiskt ha kontakter med Ingunn, avidentifierat och då kan hon ja jo, men det här kan bli ett sådant. Ja men vad bra då kan vi släppa på sekretess och prata öppet för då kan det bli fråga om LPT.

LISBETH: Ja men precis för det är ju så lätt och jag tror det också just det här med sekretessen, där har vi någon typ av och det kanske ni också har i polisen det vet jag inte, men i vården en väldigt stor respekt och också en rädsla. Men det kan också vara lite lätt att gömma sig bakom att inte då känna ja, men hur kan vi göra i stället. För precis som du säger Maria ja, men människorna har ju sökt kontakt. De vill ju ha hjälp och då borde vi också verkligen tänka, hur hjälper vi nu också till med att dom får möjligheten att säga ja, men för mig är det viktigt att ni kan prata med varandra inom polisen och vården till exempel. Har ni fått mycket nyfikenhet från andra poliser på andra ställen, jag tänker dom här andra kommunpoliserna i Värmland, har du mött det Maria, nån lust för att det här måste vi göra oss också?

MARIA: Jo, projektet är ju fortfarande lite in sin linda, att vi har startat upp och de börjar ju bli nyfikna på det, absolut. Och det är ju det som vårat jobb går ut på också, att vi framöver kommer att få gå ut och prata i våra myndigheter om det. För jag kan tänka mig att vi skulle vilja ha fler Ingunn kan vi ju säga, men vi vill ju behålla Ingunn på västra Värmland! Så att vi skulle behöva mer akutläkare som är mobila och kan åka ut för det, det är ju en frustration i hela polismyndigheten det här med den psykiska ohälsan.

LISBETH: Verkligen. Maria jag tänker polisaspiranter och så. Har ni det, det har ni såklart i västra Värmland också, kan de bli inspirerade också för det här arbetssättet?

MARIA: Nu kommer ju de ut oftare än vad jag gör eftersom jag är inte med ute och möter de här personerna, jag sitter ju mer egentligen på en strategisk nivå. Så att de kanske redan första dagen får träffa människor med psykisk ohälsa när de kommer ut och praktiserar sin aspirant här. Och då kanske man kommer i kontakt med Ingunn också. Och än så länge har jag bara hört massa positiva, både från kollegor och även de aspiranter som har fått åkt med på det här.

LISBETH: Ska jag säga att jag känner till också samarbetet mellan vård och polis. Det är ju där man har jobbat preventivt för barns bästa så man tar hem, det är en modell från Skottland som vi ser växa fram på lite olika ställen, bland annat i Kronoberg, i Ystad där man jobbar flera samhällsaktörer ihop för att kunna jobba förebyggande, för att människor inte ska hamna i utsatta lägen. Barn ska kunna få det stöd de behöver. Så det finns ju någonting här som är tänker jag gryende. Att olika typer av delar i välfärden samarbetar. Och för mig är det här så väldigt, väldigt mycket Nära vård. Hur tänker ni att det är Maria? Jag vet inte ens om du har hört om Nära vård innan, för du är ju inte i vården. Vad säger du?

MARIA: Nej, men det där har du helt rätt i att ja, jag hade hört om Nära vård en gång innan jag träffade Ingunn och det var ju egentligen Arvikas kommundirektör Hans Karlsson och han pratar väldigt gott, om det var Alaska, hur de jobbar med just Nära vård i team mot patienten eller individen. Att man fångar upp på flera olika håll, hur man sätter patienten i centrum helt enkelt. Och sen så att de olika verksamheterna eller funktionerna kom till individen och inte tvärtom som det kanske många gånger kan vara här. Att man får söka vården dit man ska och ibland så vet man inte vilken vård är det jag behöver ha, för att utifrån vår profession så är det hjälp, jag behöver hjälp. Ja med vadå? Jag vet inte, och just det här hur de jobbar med personen i centrum. Så det var egentligen första gången och nu försöker jag jobba in mig ytterligare här på vad Nära vård är och det är oerhört spännande och helt rätt hur vi ska jobba utifrån alla olika professioner.

LISBETH: Jag tycker det låter underbart att ha som en Nära vård supporter inom polisen! Det känns ju superbra! Ingunn, hur tänker du kring omställningen till en mer Nära vård?

INGUNN: Ja, men det är viktigt att det är nära patientens vardag, att det är nära patientens känslor och att det är nära, är lokalt så att det blir effektivt det vi gör. Så att vi inte gör en massa onödiga gränser mellan varesig oss och patient eller satsningar på medicinska insatser som inte ger effekt. Vi har inte råd med det. Vi måste personcentrera det vi gör och på det sättet även skapa känslor i arbetet så att patienten känner att det är effektivt, att den blir omhändertagen, att den har en tillit till vårdsystemet och samhället i övrigt. Just nu så har vi inte det. Vi har inte tillit till varandra i systemen, vi har inte tillit inom vården till att den andra sköter det den ska. Och patienten har inte tillit till oss heller, att den får den hjälp den behöver. Så att så nära som möjligt för att skapa både tillit för förändring, vilket är ju är. Det är livsstilsförändringar som måste till ofta för att patienten ska förebygga ohälsa eller få tillbaka hälsa och det är också förändringar gentemot arbetet som vi redan gör nu emellan våra organisationer som ska till, för att vi ska klara med de resurserna som vi inte kommer få. Och göra det som är mer än det vi gör nu.

LISBETH: Vad fint, det blir som en stor tillisreform också på något sätt, där du beskriver alla de här olika delarna som behöver ha tillit till varandra. En fråga till dig, Ingunn som jag sitter och tänker på. Andra yrkesgrupper i hälso- och sjukvård, skulle de också kunna finnas mobilt och jobbar ni så eller det är på din akutläkare basis bara? Eller enbart, jag ska inte säga bara.

INGUNN: Alltså just det som jag gör, då är det bara jag. Men jag samarbetar med personalen som finns omkring den personen. Om det finns någon. Så jag samarbetar med socialtjänsten om den är inkopplad, jag samarbetar med kommunsköterskor om de finns, jag samarbetar med arbetsterapeuter och fysioterapeuter runt stroke rehab ibland, om det skulle vara någon fråga där som är lite mer akut karaktär som jag behöver underlätta för. Så att absolut, jag tror det och jag tror att man ska ha mer mobil psykiatri. Så att vi måste alla börja jobba närmare patienten och det kan vara som sagt nära i tid men också nära på plats. Det kan vara hemma hos folk och det måste inte vara det, för att kalla nära. Men absolut vi måste helt enkelt ändra på det arbetssätt vi har för det räcker inte.

LISBETH: Jag tänker, det kan vara intressant att veta också ert upptagningsområde. Hur många bor i västra Värmland eller med utgångspunkt, jag tänker ditt Maria ditt upptagningsområde och Arvika, hur stor stad är det? För att när vi jobbar med de här olika lösningarna så blir ju också en fråga, fungerar det här hos oss? Vi bor i en större stad eller vi bor i glesbygd då? Vad är era, ja dels hur stort är det här, ungefär hur många invånare det rör sig om och geografi också. Är det stora avstånd i västra Värmland. Eller är det ganska nära varann dom här kommunerna? Maria, har du ett stort geografiskt område, eller hur ser det ut?

MARIA: Jo, men vi har det. Vi har ju ändå på gränsen. Ja, för det första så har vi ungefär totalt i västra Värmland, vårat upptagningsområdet är väl sextiotusen kanske och då har vi ju Arvika som kommun som ligger på ja, närmare trettiotusen invånare. Och så sen så har vi de som är lite mindre kommuner. Men ja, vi har ju upp till två och en halv timmar ifall vi skulle åka från a till b i värsta fall. Så att det är många timmar i bil för vår del och det kan ju ta lång tid ibland att polisen kommer.

INGUNN: Samma för min del. Jag åker på samma distanser och det är klart att om jag ska åka från Arvika till Töcksfors som tar en dryg timme och göra någonting där och sen åka tillbaka så tar det en beskärd del av den dagen. Samtidigt så har det ju tagit patienten lika lång tid eller längre tid att göra den resan om jag inte gör den och den personen mår ju dåligt dessutom. Det gör inte jag när jag kör bil så att det handlar om att både hushålla med resurserna som är min, men även patientens resurs. Den är utsliten efter en dag inom vården. Om det tar så här mycket avstånd. Så att vi kan, vi måste mäta effektivitet på ett annat sätt än vi har gjort förut, det vill säga inte i antal patienter per dag kanske eller per tidsenhet. Men mer i vilken effekt ger det på den totala hälsan och hur mycket mindre resurser har jag använt inom polisen eller inom ambulansverksamheten? För många gånger ligger patienten i en ambulans för att komma till en akut för att träffa någon läkare och då har man använt en livräddande blåljusverksamhetsresurs på ett sätt som inte kanske är optimalt. Det skapar resursbrister där man kanske kan helt enkelt inte kan rädda livet på en drunknad tvååring. För att man behöver flytta någon. Så att vi behöver tänka om och räkna på andra sätt i ekonomin på det här också. Så jag åker jättegärna till Töcksfors om jag kan spara en ambulansresurs.

LISBETH: Ja, jag tror där är du inne på något jätteviktigt och som vi också försöker ta oss an på olika sätt i det här arbetet som jag får vara med och stödja. Att vi måste titta på vilket värde vi skapar och hitta sätt att värdera det och inte bara antal patienter eller besök eller så vidare. Det är ju otroligt viktigt, men det är svårt, men det får vi inte böja oss för. Jag tänkte innan vi ska börja avrunda, om dom som lyssnar nu och blir sugna på att det här vill vi också göra i vår verksamhet. Vad är era råd då?

INGUNN: Börja!

LISBETH: Du nickar Maria, är det ditt råd också?

MARIA: Ja, men precis, jag ler och nickar instämmande för att det är liksom, se det som en möjlighet och inga hinder. Än så länge har ju inte vi stött på någonting som vi inte klarar av utan tvärtom. Det är ju bara positiva effekter så att våga. Och så hoppas vi på att man har en bra, att ni har bra chefer runt omkring er som vågar och tro på idén helt enkelt.

LISBETH: Ja fantastiskt.

INGUNN: Nej, man måste helt enkelt bara starta för att man kommer inte kunna, jag tror inte att man kommer att vinna i längden om man försöker utlysa tjänster och försöker rekrytera och försöka. För det är för få i vården redan nu, så att det finns inga magiska människor som plötsligt dyker upp någonstans. Så börja bara med det man redan har och skruva i det. Vänta inte på massa resurser som kommer, nu har någon vågat resurs förstärka mig med en hyrbil och det är en liten kostnad tycker jag. Så att man får börja i det lilla och sedan får man utveckla, kanske det inte blir så bra, kanske det inte funkar kanske det blir effekt och då har man ju lyckats. Så att man får bara helt enkelt börja där man står.

MARIA: Och där tror jag nog att våga tänka utanför boxen är också jättebra. Många av oss som är poliser, vi vill ju hjälpa och göra skillnad och då tror jag att det ger oss en möjlighet till att utveckla vårt arbete också. Och i det som i det här fallet i samverkan med andra.

INGUNN: Jag måste säga, för att Maria sa så underbart! När vi förbereder oss inför det här så sa hon, vi fick frågan, vad är nära för dig? Och då sa hon det ja, bekräftelse och kärlek och det är precis det är. Vi är jättemånga både inom polisen och inom vården och inom alla andra samhällsviktiga funktioner som har en massa kärlek till våra medmänniskor, som gör att vi kan göra skillnad även i vårt yrke. Vi går inte bara och hämtar lönen, vi försöker faktiskt på riktigt att göra något. Och när man har sådana människor omkring sig då kan man göra skillnad även om resursen inte kommer flygande som en extratjänst eller något sånt. Så att man vågar prova med det man har och med den där känslan och engagemanget som vi egentligen alla går och bär på tror jag. Det flesta vill faktiskt göra en skillnad i sitt dagliga arbete och det här är ett sätt det går att göra skillnad med lite medel, om man törs lita på både varandra men även på systemet. Och när man fokuserar på den där enskilda individen hela tiden och inte på kanske att man ska rädda världen, då kommer det bli effekt av det.

LISBETH: Ja, jättefint slutord! För jag tänkte just vad är nära för er? Men då vet vi Maria, säger du själv?

MARIA: Ja, men som sagt, jag tycker ju att det är bekräftelse och vi har alla olika bekräftelsebehov. Ibland så kan vi behöva hjälp och ibland så är det att få bekräftelse och just kärlek och empati, att vi bryr oss om varandra helt enkelt.

LISBETH: Du har också varit inne på det, Ingunn, vad är nära för dig?

INGUNN: Ja, men det är samma sak, det ska vara nära. Det ska vara viktigt för den personen som behöver hjälpen. Det är inte säkert att jag som läkare tycker att det är viktigt med förstoppningsproblematik när jag sitter med en komplex sjukdomsbild framför mig. Men det kanske är det som är viktigt för patienten och då är det där vi ska börja, så att vi inte gör en massa andra saker i onödan helt enkelt. Nära det patienten tycker är viktigt här och nu.

LISBETH: Åh ni utstrålar också sådan arbetsglädje, så att det känns verkligen som att ni lever som ni lär! Och det ger också de effekter ni pratar om, så stort tack för att ni har varit med i Näravårdpodden. Tack så mycket!

INGUNN: Tack.

MARIA: Tack!