EP101 – Näravårdpodden träffar Anders Engelholm

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ANDERS: …vi ska inte vara en minut längre på sjukhus än vi behöver, för det är en farlig plats om man inte behöver den hjälpen just där och då.

ANDERS: …kan jag i min roll vara den här samtalspartnern och länken mellan våran legitimerade personals vardag och kontakten med läkarna så att det blir likvärdigt helt oberoende var man bor någonstans.

LISBETH: Välkommen till det här avsnittet av Näravårdpodden. Idag ska vi få möta en väldigt central roll i kommunernas hälso- och sjukvård, nämligen rollen som medicinskt ansvarig sjuksköterska och till vår hjälp för att kunna orientera oss i den kommunala hälso- och sjukvården och i rollen och framtiden har vi med oss Anders Engelholm. Du är medicinskt ansvarig sjuksköterska i Härnösands kommun. Välkommen.

ANDERS: Det stämmer bra det.

LISBETH: Men vad är du mer berätta? Vem är du?

ANDERS: Vad är jag mer? Ja, jag brinner för äldrevården. Jag har alltid trots mina utflykter till lite andra yrken, så har jag alltid kommit tillbaka till den i olika roller, från underskötersketiden till sjuksköterska till distriktssköterska och sen rollen som medicinskt ansvarig så att jag hoppat in och utifrån yrket och skaffar mig nya kunskaper och kan tillämpa det förhoppningsvis hyfsat bra i rollen jag har idag då.

LISBETH: Vad har du mer, jag vet att du både har nationella engagemang men att du också har en fritid. Berätta lite mer om dig själv.

ANDERS: Ja, men jag och min fru vi bor i villa i Härnösand med utflugna ungdomar, som pluggar vidare. En inom data och en inom vården så det är en bra mix tänker jag. Och så har vi en liten mellanpudel som heter Sixten som sysselsätter oss om dagarna här.

LISBETH: Det låter så bra. Jag har också en liten, inte mellanpudel men en liten hund så då kan man ha dem på podd promenader och annat. Du sa åt mig innan vi skulle köra i gång här att du tycker det är så intressant med data och så säger du att dina barn en mot data och en mot vård. Jag vet också att du har ganska mycket engagemang i kvalitetsregisterfrågor och så. Varför är det viktigt och vad gör du?

ANDERS: Nej, men det har ju funnits kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården under väldigt många år, men det var ju först egentligen 2010 eller 2008 egentligen, började jag när jag var medicinskt ansvarig i Härnösand förra varvet jag jobbade här, med ]hör ej 02:58som jag lärt] i sin linda då och jag såg direkt potentialen. Det här att kunna ge feedback till personalen kring vad det är för resultat de gör. Att när man jobbar med vårdfrågor så kommer det ut en massa resultat som man kan knåda till så att de blir, man kan visualisera dem brukar jag använda, det begreppet. Det här visar dem att men när ni gör så här så får ni de här resultaten. Så att det tycker jag liksom, det är jätteviktig att man får feedback på det man gör. Dels att man kan faktiskt se att det är massa saker som man gör väldigt bra och så finns det saker som man kan se att ja, men det där är inte vi så bra på. Men grannen kan det jättebra. Då ringer vi och frågar dem, hur gör ni? Det här att man kan vara transparent och dela med sig av kunskaper och arbetssätt.

LISBETH: Har du sett att det har kunnat förändra också sättet att jobba på och verksamheten där du har varit?

ANDERS: Ja dels det här att vi började väldigt tidigt i Västernorrland att räkna läkemedel. För vi såg att det var väldigt många äldre i våra särskilda boenden som hade olämpliga läkemedel som sömnläkemedel och så vidare. Och då, när vi gjorde första mätningen redan 2006 så vi var tidiga på det i vårat län, så såg vi att det var väldigt, väldigt många äldre som hade sömnläkemedel, vare sig om de behövde eller inte. Och resultaten i Härnösand till exempel där hade 35 % sömnläkemedel varje kväll så när vi sen då bjöd in läkarna på vårdcentralerna till möte med alla sjuksköterskor och så funderar vi, fast vad säger det här oss? Och året efter när vi mätte så var det 15 % som hade sömnläkemedel.

LISBETH: Det är ju fantastiskt.

ANDERS: Och vi såg samma effekt i de andra kommunerna också.

LISBETH: Såg du att det också tillfördes andra interventioner, för jag tänker de här personerna som hade sömnläkemedel kanske hade det för att de hade svårt att somna in eller annat, att man tar in andra omvårdnads interventioner i sitt arbete.

ANDERS: Omvårdnad har ju sällan några biverkningar som många av våra läkemedel har. Så att det här att hitta andra sätt att kunna tillföra kunskaper kring hur man somnar, det var ett projekt vi hade i samband med den här uppstarten där vi utbildade, sömn utan läkemedel kallade vi det här gemensamma projektet mellan kommun och Region eller landsting som det hette då. Och de fina resultaten vi fick det från början, att vi kunde bibehålla dem. Att ha en vettig vardag, att ge lite fika på kvällen, inte gå och lägga sig så tidigt. Inte väcka människor som sover för att man ska byta inkontinenshjälpmedel och så vidare. Så den typen av metoder så, ja, men det som vi alla människor gör i vår vardag.

LISBETH: Så viktigt. Jag tänker, jag förstod att du också var aktiv under åren när man jobbade mycket med bättre liv för sjuka äldre och man hade ju också en stor statlig satsning, det var ju mycket då de här kvalitetsregistren på äldre sidan växte fram. Det var senior alert och det var BPSD och så. Berätta lite om det här engagemanget hos dig och hur det påverkat dig.

ANDERS: Jag hade då lite flyt där för att man ska ha lite tur i livet. Jag jobbade ju som medicinskt ansvarig i Härnösand och sen så hade jag fått tagit hit en modell så jag blev [hör ej 0643 ju] stipendiat på kommunförbundets FOU enhet. Så jag jobbade 2010 på kommunförbundet just när äldre satsningen drog i gång och då fick jag uppdraget att kolla, vad är det här för någonting? Är det aktuellt för vårat län, våran region och våra kommuner. Så då fick jag projektledarskapet för det och jobbade med att skapa med flera av mina kollegor runt om i kommunerna och i regionen, massor och massor och massor med utbildningar för att stimulera, dels användning av kvalitetsregister, men även metoder generellt. Många frågor var väldigt svåra att lösa och de kanske vi inte har knäckt riktigt idag heller än. Det här med att äldre människor inte ska behöva åka till sjukhuset i onödan om de kan få stödet hemma. Det är en väldigt svårlöst fråga. Där kanske Nära vård kan tillföra mycket, men det märkte vi under äldre satsningen att den var inte alldeles enkel. Men vi fick ju in kvalitetsregisterarbetet i kommunerna och det lever ju kvar än idag på väldigt hög nivå och det blir ännu bättre.

LISBETH: Jag tycker det var intressant du sa, att det är så svårt det här med, vi vet så mycket att en äldre människa som är skör, där är inte akutmottagningarna eller egentligen sjukhus heller den bästa platsen utan tvärtom kanske en väldigt farlig plats. Varför är det så svårt att göra på andra sätt tror du?

ANDERS: Jag tror fortfarande att vi har det där någonstans, även om vi är ett antal frälsta människor som och det finns jättemycket duktiga människor både i kommun och Regionen. Men vi har ju inte riktigt lyckats skapa den tryggheten, att vi litar på att vi kan göra det här hemma, i hemmet eller på det särskilda boendet. Och det finns kanske då även en önskan, bland allmänheten och bland deras närstående att ja, men när man blir dålig då är det sjukhuset man ska åka till. Det finns jättemycket kloka anhöriga som absolut är inne på samma tankar som vi har, att det är inte bästa platsen. Där ska man vara en väldigt kort tid. Det gäller även dig och mig. Vi ska inte vara en minut längre på sjukhusen än vi behöver, för det är en farlig plats om man inte behöver den hjälpen just där och då. Nej, men att vara på sjukhuset för en gammal skör människa, det är en ovan miljö, det luktar annorlunda, det ser annorlunda ut. Toaletten är inte på samma ställe som den brukar vara. Man har oftast en akut eller en försämrad hälsa just i närtid som man är där för och man utsätts för en hel del kanske smittor och såna saker, man kanske hamnar i en säng som inte är tillräckligt mjuk så man kanske får en tryckskada och i värsta fall så faller man och får en skada av det. Det är förknippat med många risker. Där kanske man också testar läkemedel som man inte är van vid. Så det finns många, många, många risker så att där ska inte den sköra äldre vara om vi kan åtgärda den ohälsan eller hantera den i deras eget hem.

LISBETH: Nej, det är verkligen så. Vi ger ju inte upp och vi ser ju också att till viss del blir det bättre. Vi lär oss, men vi har mycket kvar att göra på det området. Jag tänker att för mig är ju den här satsningen bättre liv för sjuka äldre. Det var också om man tittar just ur äldrespår-synpunkt, en väldigt stark början till omställningen till Nära vård, det är en väldigt stark del av omställningen. Sen omställning till Nära vård har ju ingen vare sig diagnos eller ålder så, men vad är din relation till Nära vård?

ANDERS: Nej, men nära det är för mig, det är ju när jag som patient kan vara delaktig i min egen vård och jag känner de här personerna som har till uppgift att hjälpa mig med de saker som jag behöver hjälp med. Det här att jag ska få möjlighet att göra det jag kan göra själv, att inte ta från människor deras eget ansvar. Människor mår bra av att ta ansvar. Om det så bara är att ta just en tablett per dag än att vi då tillsätter människor som springer hem och gör det där som jag skulle kunna göra själv med olika stöd och hjälp. Vi har ju en förmåga att överhjälpa människor tror jag. Att vi inte frågar vad kan du göra själv utan vi tar över medicinhanteringen, för att då har ju vi koll. Så jag tror att vi måste släppa på det där ganska mycket och då blir det ju så nära det kan komma, alltså att vi hjälper den enskilde till självhjälp. Det är riktigt nära.

LISBETH: Det är verkligen riktigt nära. Och jag tänker att det handlar så otroligt mycket om en inre resa för oss som professioner också. Det här att ha kontroll tror jag är väldigt centralt i det här med att när vi har svårt att släppa makten och kanske också fördomar, tänker jag. Att vilka har förmågor och vilka har inte förmågor och vem vågar man på något sätt ge förtroende till att sköta det här själv, trots att det är deras egna kroppar och egna hälsa.

ANDERS: Ja och det kan ju vara, man måste titta på resurserna runt omkring. Finns det en anhörig i hemmet? Finns det syskon, som är lite piggare som bor nära. Alltså det finns så många saker som vi lite grann glömmer bort, att vi lyfter ut den här personen i en egen liten kontext och hanterar den här personen och tar över i stället för att, som arbetsterapeuterna är duktiga på det här att stå med händerna på ryggen. Det går fortare för mig som personal att knäppa knapparna men är det bästa att göra på det sättet. Och det gäller hälso- och sjukvården, inget undantag.

LISBETH: Nej, verkligen inte. Jag delar helt din bild här. Jag tänker om man då rör sig till Västernorrland och du finns i en kommun där. Hur ser du att omställningen till Nära vård tar form hos er?

ANDERS: Jag tänker att det är flera delar, dels har ju vi precis som alla andra kommuner, en samordnare eller projektledare som liksom hämtar hem saker och ting och så knådar lite grann. Men förändringen måste ju ske i verksamheten. Hon kan ju inte göra Nära vård, utan det måste vi alla göra tillsammans. Så vi har ju olika sådan här förmåga-ökningssatsningar. Jag vill inte använda ordet projekt, delprojekt. Jag har, det blir lite grann för mycket projekt av saker och ting. Utan det är nya arbetssätt vi ska få in, men där personalen försöker hitta arenor hur de kan komma tillsammans närmare de olika professionerna. Att distriktsköterskan kommer närmare personalen på riktigt som jobbar i ordinärt boende, hemtjänsten då, även arbetsterapeut och fysioterapeut men även doktorn. Och med den läkarbrist vi har idag så är det lite svårt att få till den här sista rollen som behövs också för att kunna möta den här personens ohälsa på ett bra sätt i deras eget hem. Så där tycker jag ändå att vi har bra saker på gång. Sen så gör vi också en satsning här med en ökning av personal. Jag tror vi har skapat nu 15 nya tjänster i kommunen där de som jobbar fullt upp på boende, och så vill de jobba heltid. Då kan de jobba kanske någon dag i veckan på ett annat boende eller ett annat hemtjänsts område. En ökad grundbemanning, vilket gör att när någon ordinarie i personalen blir sjuk så är det en person som den enskilde redan känner som kommer. Det blir inte en massa nya människor hela tiden.

LISBETH: Vad spännande!

ANDERS: Så det tror jag mycket på, att vi liksom blir självförsörjande där. Och sen det här med att vi måste, utmaningen med kompetens såklart. Det är ju en jättesvår nöt att knäcka, men där har vi ju den där kompetenssatsningen som också pågår. Sen en annan sak som kanske inte är direkt Nära vård, men för mig så blir det, när vi pratar om kompetensförstärkning i våra verksamheter. Och nu ska ju vi ha politiskt beslut att bygga ett nytt äldreboende eller nytt korttidsboende och så där. Och i den verksamheten så ska vi bygga in ett kliniskt träningscentrum, alltså där vi bygger en egen förmåga att utbilda och fortbilda personal. Så att de känner att de har kunskaper så att de lyckas i arbetet. För att om man kommer som ny personal och inte har vårdutbildning, och så blir det fel. Då tycker man kanske inte att man är något bra på här och då slutar de och då får man börjar om på nytt, med en ny person. Så att göra människor trygga och ha kunskaper så att de lyckas i jobbet och i att jobba i hemtjänsten till exempel. Det är ju tror jag en absolut nyckel för Nära vård så att vi kan behålla människor.

LISBETH: Verkligen det på något sätt, trygghet är ett sådant ord som kommer tillbaks så mycket. Nära vård är trygghet för den enskilde att lita på sina förmågor och jag kan och känner mig trygg hemma och jag vet vem jag ska kontakta om jag känner mig otrygg. Men det är också tryggheten i medarbetarskap, tryggheten och känslan av att få göra gott. Och det håller jag verkligen med dig om att om jag känner mig trygg och inte behöver känna att jag passar nog inte för det här eller nu gjorde jag fel, för det är ganska starka känslor när man jobbar med människor att få den känslan. Kan vi bygga bort det så tror jag det är väldigt rekryterande. Spännande! Finns det andra kommuner som du känner till som jobbar med kliniska träningscenter för hemtjänst?

ANDERS: Nej, vi har ju, i vårat län så har vi ju ett samarbetsavtal med regionen där vi kan nyttja det, men då ligger ju det fem mil bort så att i praktiken så är det väldigt svårt. Så jag tror att även nära kommer in i det sammanhanget att om man har det nära, vi kanske kan samarbeta med vårdskolan som kan använda de lokalerna också. Att vi liksom, vi kommer närmare varandra så blir det liksom ännu bättre. Sen en annan sak som jag glömde säga där också att, som jag tycker är väldigt klokt beslut som man har fattat i våran kommun. Och det är att kommunfullmäktige eller kommunstyrelsen har fattat beslut om att alla som går vårdutbildning och går ut där som undersköterska, de erbjuds fast tjänst i kommunen. Så vi fångar dem, så de vet ju det att det är moroten när de börjar sin första dag på gymnasiet, att när jag är färdig då har jag fast jobb. Sen om de väljer att jobba i en annan kommun, men att de har den här tryggheten att ja men det här är värt de här tre åren att gå, för sen har jag jobb. Och det tror jag är en viktig drivkraft och vi fyller ju de här vårdutbildningsplatserna gott och väl numera. Det var ett väldigt tapp under några år, men nu är det, nu får de utöka klasserna och det är jätteroligt för det är framtiden.

LISBETH: Vad härligt att höra sådana positiva berättelser om kompetensförsörjning, som är en så stor utmaning. Har du som MAS någon roll i förhållande till dom som går och läser till undersköterska eller ska jobba i hemtjänsten? Hur blir din relation där?

ANDERS: Jag brukar bli inbjuden som föreläsare. Jag har i ett av mina engagemangsben som jag har, så jag är väldigt engagerad inom området blåsdysfunktion på nationell nivå och utvecklat stöd och verktyg för hur man utreder och hjälper personer som har inkontinens problematik. Så det brukar jag ut och föreläsa om och då brukar jag bli inbjuden att prata och då blir det lite andra saker. Men jag brukar också bli inbjuden till t-tvåorna på Mittuniversitetet, sjukvårdsutbildningen och berätta om vad pysslar kommunerna med. Vad är jag för figur och vad gör man i kommunerna? Jo, man är en jättestor vårdgivare och så berättar lite grann om hur vi jobbar med patientsäkerhet och sådant.

LISBETH: Jag tänker den här kopplingen vi hade i början när vi pratade om att jag har inte riktigt, att vi har fått till det här att man känner sig trygg i att inte låta den äldre åka in till sjukhus vid ja olika, hälsan försämras. Det kan ju också ha att göra med hur vi ser på den kommunala hälso- och sjukvården och vad viktigt att vara tidigt inne i utbildningen och berätta om, det är väldigt både fina och komplicerade arbeten som görs inom den kommunala huvudmannens primärvård.

ANDERS: Under pandemin så var det vårdskolans undersköterskor, de fick utbildning i basal hygien, de blev utbildad till tänderna i det där. Sen så var de ute och fortbildade sina blivande kolleger i hemtjänst och på särskilda boenden i basal hygien. Så där hade vi ett tydligt, där de blev lärarna som blir våra nya kollegor. Jätteduktiga och de växte otroligt mycket de här tjejerna och killarna som gick där och genomförde det här. De kunde bidra redan under sin skoltid till sin kommande arbetsgivare.

LISBETH: Jag tänkte på det här hur Nära vård tar form, för du sa också att du tycker att det är intressant med välfärdsteknik och den digitala utvecklingen. Vad ser du att det kan spela för roll i den framtiden Nära vården?

ANDERS: Ja dels så kan det ju skapa förutsättningar för den enskilde att ansvara för sin hälsa och ohälsa själv så långt de kan. Att det kan vara ett stöd i det här. Det ska inte kanske ersätta händer och människor, men det kan vara ett komplement. Det finns ju massa olika saker som trygghetskameror. Det finns olika läkemedelsautomater, det finns när man ska utreda någon som har urinläckage, så kan man använda sensor skydd för att utreda och få bra hjälp. När behöver Agda gå och kissa? När har hon sitt läckage? Då kan man se det och då kan man kanske gå på toaletten före och då blir skyddet ett skydd och inte en toalett. Och så vet vi ju att, ja, ja, man brukar prata om att det är bara fantasin som sätter gränser, men det här att om en doktor till exempel känner Agda som bor i ordinärt boende och de har träffats då när hon får ett genombrott av en ohälsa. Så då kanske den digitala tekniken kan användas för det här korta mötet. Men det kanske inte ersätter det första mötet så att man får en relation och man måste träffas på riktigt också tror jag och då blir ju det som ett komplement. Det blir inte en ersättning. Där vi kan använda den här enkla video tekniken för att läkaren kan få lyssna på lungor, ta del av ett hjärt-EKG på distans och så vidare och så slipper hon åka till sjukhus.

LISBETH: Har ni kommit i gång eller tycker du att det finns, är vi i uppförsbacke eller nerförsbacke?

ANDERS: Våran grannkommun här samarbetar just kring det här att monitorera i hemmet med ett en vårdcentrals företag, alltså ett företag i det här vårdcentralerna. Och det där är ju på väg hit också till Härnösand. Vi är inte riktigt där än men Timrå har kommit lite längre med just det här att kunna ta EKG, fotografera sår, olika utslag som sedan kan analyseras då digitalt eller tittas på läkare på distans. Men jag tror det är viktigt att man har den här grundrelationen först. Att den här äldre personerna får träffa sin doktor och då kan det kompletteras med annat.

LISBETH: För jag tänkte jag, jag hade ett samtal i en podd med de som jobbar med mobil röntgen för inte så länge sen och då tyckte jag det blir så tydligt, om hur vi pratar ur den enskilde, så är det kvalitet att inte behöva flytta mig för att visa mitt sår eller för att jag har ramlat och man ska göra en kontrollröntgen på min höft eller mitt ben. Men det är ju också väldigt mycket av det här med flöden som vi pratar mycket om i hälso- och sjukvården. Att hur får vi också andra sätt att kunna jobba mycket mer nära hemma. För så fort vi har kommit in i det här akuta flödet så är vi någonstans fast i det eller i att besöka egentligen lokaler eller våra institutioner i stället för att vi är mycket mer mobila och då kanske via digital teknik. För det är ju inte alltid vi kan vara mobila genom att komma hem till folk eftersom det är olika avstånd i vårt avlånga land.

ANDERS: Jag tror man måste, vi måste vara lite modiga att våga göra saker, typ på ett annat sätt. Jag kan ta ett exempel från min tid som distriktsköterska så jobbade jag natten en period. Och då hade jag före det jobbat på akuten så jag hade tagit otroligt många radius frakturer, underarms frakturer. Och då var det en farbror på ett demensboende som hade ramlat och han hade fått en tydlig radius och då var det en doktor som var modig som frågade mig då som sjuksköterska. Har du varit med om det här förut? Ja, det har jag varit. För han tyckte inte att det var så lämpligt att skicka den här personen mitt i natten till sjukhuset och ingen personal kunde följa med så att han bullade upp och åkte ner då på akuten och hämtade den utrustning gips och smärtstillande och sen så drog vi frakturen på äldreboendet på natten. Och sen på måndagen sen efter helgen så fick han åka och kontrollröntga med ordinarie personal. Det tyckte jag, det tycker jag att nära och det var en modig doktor. Det är ett exempel som jag tycker att då ser man människan, att han skulle inte må bra av det här. Men han kan heller inte ha en bruten fraktur eller fraktur hemma. Och vi hade ingen röntgenapparat, men det här var ju en ganska okomplicerad fråga och det gick bra.

LISBETH: Precis, att använda på något sätt det professionella utrymme till att också våga. Jag tänker också att det vore spännande att höra om du berättar lite grann om din roll som medicinskt ansvarig sjuksköterska. Var finns du i organisationen, hur ser din dag ut, vad gör man som MAS?

ANDERS: Jag har ju jobbat med det här till och från sedan tjugohundra, den här rollen. Och mycket handlar om att ge försök, att skapa förutsättningar för personalen att ha bra förutsättningar att göra ett bra jobb. Så skulle jag säga. Jag brukar också beskriva som att på mitt skrivbord uppstår ingen kvalitet, utan kvaliteten uppstår närmast den enskilde och vad kan jag göra varje dag när jag går till jobbet för att de ska få bästa möjliga förutsättningar och det kan innefatta många olika saker. Dels kan det vara möten med deras chefer. Det kan också vara träffar med personalen direkt ut i verksamheten, men det kan också vara att sitta och tolka ny lagstiftning och försöka göra om den till våran kommunala kontext så att den blir förståelig. Skriva vägledningar i någonting som jag tycker är spännande att jobba med. Sen så har jag några saker som jag tycker är det roligaste jag på jobbet och det är ju att få komma ut och träffa personal. Vi har haft nu tre torsdagar på raken så har vi utbildat eller fortbildat alla våra hygienombud, så då fick vi samla alla vid tre olika tillfällen och prata basal hygien. Och hur upplevde ni att pandemin har varit och vad tycker ni att ni har lärt er och hur funkar det idag? Och sen en annan del, det här vi har ett nytt verksamhetssystem där jag träffar dokumentationsgruppen, alla de legitimerade som jobbar ett urval av dom i kommunen, där vi tänker tillsammans och funderar hur ska vi göra för att det här systemet ska bli så bra som vi vill att det ska vara. För vi får ju en naken produkt när vi köper in det här, sen ska vi fylla det med bra saker. Och försöka hitta fram, att ja, men hur smartast dokumenterar vi just det här tillståndet så att alla hittar det och alla känner sig trygga med det. Behöver vi skapa halv frastexter, så att vi skriver ungefär likadant så att det är lätt att förstå och följa. Det är ju det roligaste jag gör och då tänker jag det är mötena med de som är närmast de vi tillhör, medborgaren. Jag försöker ha medborgaren i fokus varje dag till jobbet när jag går hit. Låter lite kanske pretentiöst, men ja, nej, men jag det drivs, jag drivs av det.

LISBETH: Inte alls, jag tänker också att det är ju så otroligt stor del i Nära vårdomställningen, att verkligen ha det fokuset och slå sig vinn om att man har det för jag tror att det är lätt att säga att man har det men att verkligen tänka och göra det, är ju otroligt mycket större och viktigt.

ANDERS: Ja, det här att känna att ja, men när jag går hem från jobbet. Ja, men jag har gjort allt jag kan idag för att de ska få bra förutsättningar och sen vara tillgänglig för frågor och funderingar. Inte för att jag ska sitta i telefon eller Skype möten hela dagarna utan att man ska kunna kontakta mig eller att man pratar med sin chef som kontaktar mig i sin tur, för jag kan ju inte prata med all personal såklart. Det funkar ju inte, men hitta en jämvikt i det där så att det blir hanterbart och att de känner att det ska inte vara, jag är ingen speciell person, jag har en speciell roll som är en i en kommun, men det är inte viktigare än någon annan.

LISBETH: Just det, vi har alla våra roller i på något sätt i systemet och i teamet.

ANDERS: Det här att man ska inte vara rädd för att den här rollen kommer och besöker äldreboenden utan man ska se det som att ja, men nu kommer det någon som har jobbat och ser lite grann och det funkar på olika ställen och då blir det, jag försöker tona ner mig själv för jag tycker inte att jag är inte viktigare än någon annan. Den viktigaste är ju de som är närmast den enskilde. Men vi har olika roller och jag har MAS-hatten på mig ibland.

LISBETH: Men vad finns du rent organisatoriskt i eran, det ser lite olika ut i kommunerna hur man är organiserad.

ANDERS: Jag har ju jobbat i tre olika kommuner i vårat län och där har jag varit på många olika nivåer. Jag har dels sorterat direkt under socialchef, socialdirektör. Men nu i den här kommunen, då tillhör jag utvecklings- och kunskapsstyrningsenheten så att mina närmaste kollegor är SAS, till exempel så socialt ansvarig socionom. Och olika duktiga människor som systemansvariga, IFO kunniga utredare och så vidare. Vi är som en enhet som ska just stödja verksamheten att göra ett bra jobb och i det så ingår det bland annat att kunna då bearbeta och plocka fram olika resultat och data som kan stödja verksamhetens förändringsarbete och förbättringsarbete.

LISBETH: Berätta hur stor kommun är ni, det är kanske inte alla som är uppdaterade. Härnösand, vad är det för storlek?

ANDERS: Härnösand är en sån här, det är en liten kompakt stad, men det är residensstad så att vi har ju, det är tjugofemtusen invånare, har stigit lite grann. Vi har varit under 25 ett tag, men nu är vi över 25. Det tycker jag är jättespännande att det växer. Inte jättefort, men inte, vi går inte ner i alla fall. Och varit en skolstad under väldigt många år, så att det har funnits universitet och vi har ett dövskola här med stort upptagningsområde från hela norra Sverige och när det begav sig en gång ju även ifrån Österbotten ifrån Finland kom barn hit då. Så här har ju också då regionens sitt huvudkontor, fastighet här då. Mycket kultur, vi har ett länsmuseum som ligger i våran stad. Vi har Sveriges minsta domkyrka.

LISBETH: Jaha.

ANDERS: Som är i trä. Men en härlig stad med nära till natur och, ja en liten stor stad, brukar jag säga.

LISBETH: Ja, men det är bra att veta för att jag tänker att vi ser ju olika ut i vårt avlånga land och hur man väljer att organisera sig. Och jag tycker att det låter så väldigt bra med ditt perspektiv och din roll och ditt uppdrag. För jag tror också att det är verkligen viktigt att den kommunala hälso- och sjukvården har det här drivet kring kvalitet och att man känner den här närheten till dig som du beskriver, att man kan ta kontakt och det blir inte kontrollfunktionen, nu kommer Anders som ska kontrollera oss.

ANDERS: Nej och det här att man är lite rädd och jag brukar göra den, för jag har den tråkiga delen eller den som tillhör som kanske inte är det roligaste. Det är att jag även utreder allvarliga händelser. Om någon har fått en vård skada. Jag tycker, det är ju många som tycker det är obehagligt och jobbigt, men jag försöker oftast eller försöker alltid vända det här till någonting positivt. Att människor mår bra och det kan vara jobbigt i magen när man börjar med det här. Men syftet är att nästan ingen personal inom vård och omsorg gör någonting för att skada någon, utan det här är olyckliga omständigheter och det är själva kärnan i lex Maria lagstiftningen att vi letar systemfel. Vi letar inte människor som är fel. Och det här att när vi är färdiga så ska ju de som har varit inblandade i händelsen, att kunna komma ut som människor efteråt och kunna fortsätta jobba inom vård och omsorg så att de inte blir rädda och skrämda och lämnar yrket. Då har vi förlorat ännu mer. Men samtidigt vara öppen med att om det är så att det finns en kompetensbrist så då ser ju vi den och kan åtgärda den. Så jag försöker ha den beskrivning. Jag brukar alltid dra historien om lex Maria för dem som är inblandade så de förstår varför jag gör som jag gör och jag utreder ju aldrig det här själv. Utan jag gör alltid det i team helt enkelt.

LISBETH: Jag tänkte på Nära vård så är ju också de här mellanrumsarbetet samverkan mellan kommun och Region inte minst väldigt central och när jag tittar mig runt om i Sverige så ser jag att det har hänt mycket på det området. Pandemin har hjälpt till. Vi har fått en förståelse för att ska vi komma åt kvalitetsbristkostnader, då måste vi också förstå att vi måste jobba ihop eftersom vi har en primärvård som har två huvudmän i Sverige. Hur tänker du kring samverkan med regionen? Vad har du för tips eller vad tycker du funkar bra?

ANDERS: Den regionfinansierade primärvården har ju inte riktigt de resurserna som de behöver och då pratar jag inte bara pengar utan jag tänker att det saknas allmänläkare i Sverige och Härnösand är inget undantag. Så de läkarna som jobbar där, de har oftast inte den luften i sin almanacka. Så att även om de har ett engagemang för att möta äldre människor och kunna göra hembesök så finns inte alltid den där luften i systemet att de kan göra det. Och då blir det ju att det blir väldigt mycket ansvar på våran legitimerade personal och våra undersköterskor. De blir väldigt ensamma när man inte har den här tillgången som vi borde ha av läkare. Jag hade för ett antal år sedan när jag jobbade i Härnösand senast. Då hade vi två stycken allmänläkare som var geriatriker också, som tog alla äldreboende och de hade även hand om de personer som var sköra som bodde i hemmet. Så när de flyttade in på äldreboendet då kände de redan eller doktorn kände redan dem då. Men sen så slutade de här läkarna av olika anledningar, gick till andra jobb och sen så har det inte riktigt fungerat efter det. Fungerar olika kan man väl säga. Och det är väl de skillnaderna vi vill utjämna, att oavsett var man bor, om man bor i ordinärt boende i ett visst område eller man bor på ett visst särskilt boende så ska man ha den läkarkontakt man behöver för sin hälsa och läkaren ska kunna vara delaktig och kunna komma med sin kompetens och handleda, vägleda och fatta beslut för att hur man hur man gör kring den här personen och då skapar man ju det tryggheten. Att man kan stanna hemma fast det tillstöter någon ohälsa och oftast är det ju, är det en person som har ett inkompencerat hjärta och de får lite vätska i lungorna eller svullna ben och händer det en gång och händer det två gånger. Då kommer det sannolikt hända tre eller fyra gånger också. Så då är det en förväntad ohälsa som kommer och då kan man skapa redan tidigt en plan b. Hur gör vi när det här händer och då har man den planen på plats, så minskar ju risken för onödig sjukhusvård som kanske då inte tillför speciellt mycket för den enskilde individens trygghet och mående egentligen. Det kanske bara skapar problem.

LISBETH: Jag tänker, vad tycker du att MASEN kan ha för roll då? I det här samverkansarbetet eller mellanrumsarbetet som vi har mellan kommun och Region. Vi kan ju se att ofta så hamnar man ju att lösa de här samverkans svårigheterna direkt ute i verksamheten. Därför vi har egentligen inte förmått att lösa ut dem och det kanske har med kompetensbrister, sätt att organisera oss, hur vi tränar ihop och vad vet jag, vad tänker du att masens roll skulle kunna vara? Eller du kanske har en tydlig roll i det?

ANDERS: Ja har ju bredvid mig som jag tar armkrok med i kommunen, verksamhetschefen för hälsa och sjukvård. Och där har vi gjort ett omtag här där vi har skapat en ny lokal samverkan med vårdcentralernas verksamhetschefer, där vi då har bestämt att så här ofta ska vi träffas och vi ska prata om de här sakerna för att tydliggöra och lära känna varandra, skapa relationer. Men sen så har ju de då i sin tur ett svårt uppdrag, kanske då svårt att bemanna med läkare. Men om vi tillsammans försöker hitta lösningar utifrån för det är inte kommunen som har behov av läkarmedverkan, utan det är ju att den enskilde som har behov av att träffa sin doktor. Så att man skiljer på det, det tror jag är jätteviktigt. Vi pratar gärna i de här ospecifika termerna, att det ska vara läkarmedverkan mellan regionen och kommunen, men det är ganska ointressant egentligen. Det intressanta är ju hur vi får, att läkaren har fått möjlighet att utföra sitt arbete och möta den sköra äldre personen tillsammans med kommunala teamet. Då blir det ju nära och ibland, om den enskilde kan så kan de åka till vårdcentralen. Men om det är alldeles för jobbigt, det kostar alldeles för mycket över den enskildes hälsa, då ska vi även kunna erbjuda det här i hemmet. Och där är vi inte riktigt än och det tänker jag att det är dit vi strävar. Dit vill i alla fall jag och där kan ju jag i min roll vara den här samtalspartnern och länken mellan vår legitimerad personals vardag och kontakten med läkarna så att det blir en likvärdighet oberoende var man bor någonstans.

LISBETH: Och jag tänker också perspektivet att även om jag får huvuddelen av min hälso- och sjukvård och omsorg av den kommunala primärvården så har jag samma rätt som invånare att få läkarkontakt som jag har om jag får min vård av den regiondrivna primärvården. Så jag tror du har så rätt i att vi kan gå bort oss i att tänka att det är mellan kommun och Region, men det är ju faktiskt våra invånare som vi har i fokus i de här frågorna och måste ha.

ANDERS: Nej, men medborgaren, min mamma jobbade sista åren i sitt yrkesliv i ett servicehus och hon pratade så varmt om sina pensionärer. Och hon pratar fortfarande om det där, när vi hade våra pensionärer alltså. Det var liksom det de vill vara till för. Jag tycker det är så fint på något sätt där vi kan plocka bort andra titulatur liksom, utan att man ser människan och dens behov av att dels får hjälp med, hjälp med självhjälp. Att kunna ta så mycket ansvar som möjligt själv. Men när det är kris så ska jag kunna få den där jag befinner mig. Jag brukar säga att det är bättre att en frisk doktor tar sin cykel eller bil och kommer till äldreboendet än att skicka en skör äldre med ambulans till vårdcentralen. Man måste nog tänka lite grann så samtidigt som det ska vara effektivt och då kanske modern teknik kan stötta där lite grann och inte bara ersätta.

LISBETH: Och sen tänker jag också när du säger effektivt, att vi behöver träna oss i att mäta effekter på lite bredare sätt än vad vi traditionellt gör. För effekten kan ju bli väldigt stor om inte personen behöver hamna på sjukhus eller annat och det brottas vi med tycker jag i omställningen till Nära vård. Att vi fortfarande är så traditionella i vårt sätt att mäta effekter och vad som ger och egentligen inte pratar så mycket om vad som ger värde. .

ANDERS: I den här nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet så pratar man ju om fyra grundläggande förutsättningar och en av dem är ju den enskildes delaktighet i utformandet av det egna vården. Där så tror jag vi har, jag har ju läst ganska mycket folkhälsa och jag tycker det är spännande. Jag fastnade för den. Jag läste på medicinsköterskeutbildning att folkhälsa ja, men där vill jag lära mig något mer och det handlar väldigt mycket om det här att människors egen förmåga, hur man ska kunna hantera olika strategier för hur man kan hantera sin ohälsa. Så är man allergisk till exempel så kanske min strategi är att jag inte går ut i ett sädesfält mitt i sommaren. Det kanske inte är så klokt, inte ens om jag har tagit allergitabletter. Men det kan ju finnas många andra strategier man kan ha för att för att hantera sin ohälsa. Och det går att göra väldigt långt tills man kommer till de här personerna som har en kognitiv svikt. Men även där tror jag att man behöver vara lite modig att faktiskt fråga den enskilda, de kanske kan hantera vissa saker själva en bra stund in i en demenssjukdom.

LISBETH: Absolut ja, jag hade en fantastisk morgon igår morse när jag fick prata med dom som jobbar med Alzheimers guiden, som handlar om att ge stöd just till personer som har fått en diagnos av Alzheimers sjukdom och att man kan göra mycket för sig själv. Men också att hitta strategier för att vårda sin hjärna så att man orkar med det man behöver och vill orka med, så att livet kan bli så bra som möjligt. Så att det finns väldigt mycket. Jag tänkte vi ska börja avrunda, men jag skulle tänkte om du fick drömma dig bort lite grann och tänka, hur ser det ut där borta i den Nära vården? Om du tänker ett antal år framåt, vad tycker du är viktigast att det har hänt, vad vill du vad, vad jobbar du för?

ANDERS: Jag har ju tagit del lite grann av Alaska modellen. Där man är, där i alla fall tycker man har att man har lyckats, att man är ett team där den enskilde och oavsett vem jag ringer till eller vem jag pratar med så vet dom vem jag är och mina behov är och att det finns en plan. Så att både jag och mina närstående kan känna oss trygga och personalen också som kommer till mig vet hur jag vill ha det. Dit skulle jag vilja och då tänker jag in alla kompetenser och då kanske det är fler kompetenser än läkare och legitimerad personal och undersköterskor. Utan det kanske är även dietister, kuratorer, apotekare. Just de viktiga kompetenser som behövs runt omkring mig och att vi verkligen satsar på primärvården. Att nu en gång för alla så blir den reform som faktiskt ger avtryck för lång tid framöver. Det var ju en av de här sakerna som Anna Nergårdh pratade om i början. Vad är det för någonting som ska göra skillnad den här gången? Vi har haft några reformer. Hur får vi det att hända på riktigt? Så min dröm är ju, för det är ju mitt framtida stöd när jag blir gammal. Jag vill ju att det ska vara så när jag blir gammal. Att jag ska veta vem jag ska ringa, att det finns en plan för mig.

LISBETH: Det tycker jag får bli jättefina slutord, tack för ett jättefint samtal Anders och stort lycka till fortsätt med ditt arbete.

ANDERS: Ja, varje dag.

LISBETH: Varje dag räknas. Tack.

ANDERS: Tack.